"Slam" av Peter Öberg

Varje gång ljudet hördes stacks kniven in i honom, en liten bit för varje hjärtslag.

Det var en sinnrik konstruktion. En arm bortom horisonten, bortom den ljuscirkel han befann sej i, med oräkneliga leder, kopplingar, kablar, pistonger, hävmekanismer, hydraulik. Allt för blodet. För kniven. Honom.

Hans armar hölls fast bakom hans kropp. Hans fötter var fastbundna. Han visste inte om han hängde från något av dom vita, grova rep som fanns tätt utspridda i hans närhet eller om han låg upphissad på en konstruktion han inte kunde se.

Dunk.

Ett metalliskt, dovt dån långt bortifrån, orsakande ett gnissel och pysande och elektriskt surrande stötvis fortplantandes genom hela den mekaniska armen. Bladet sköts in ännu en bråkdel.

Nu var det inte länge kvar innan allt var över. Innan knivbladets yttersta spets slutligen trängde igenom den sista skyddande hinnan, innan blodet till slut kunde forsa fram, sköljandes över den blanka knivseggen, rinnandes ner till dom gapande, knivslipande, armbyggande, ihåliga munnar som hungrigt rörde sej långt under honom.

Dunk.

Dunk.