"Pagan" av Peter Trixe

Jag håller på just nu och sträckläser en massa böcker skrivna av den brittiske författaren Neil Gaiman. Troligtvis har jag inspirerats av honom i följande novell. Jag hoppas dock att ingen ska anklaga mig för att plagiera honom...!

- - - - -

1.

Alex Shaughnessy insåg att han troligtvis behövde börja planera inför den annalkande 30-årsdagen. Han ville gärna anordna en fest, en riktigt sjudundrande sådan, för att fira att han gick från att vara "lös och ledig yngling" till att bli "en ansvarstagande vuxen".

Det var inte hans egna ord. Han kände en viss ambivalens inför uttrycket som hans morfar hade hasplat ur sig, men kanske fanns där ett visst mått av sanning ändå. Han kände sig mer mogen bara av att tänka sig att han om några få veckor skulle bli 30 i stället för 29.

Han satte sig vid köksbordet och stirrade ner i MacBookens bildskärm. Först behövde han göra en lista över alla personer han skulle bjuda in till festen.

Mamma och pappa, så klart. Systrarna, med respektive. Morfar och mormor. Farmor. Fastrar, farbröder, mostrar och morbröder. Kusiner. Med respektive. De närmaste vännerna. Kompisar från Facebook. Arbetskamrater. Med respektive. Några av grannarna...

När han ansåg sig vara klar, räknade han igenom listan och kom fram till att det stod 316 namn.

Han skrattade till, suckade därefter och började rensa bort en del namn. Alla Facebook-kompisarna behövde kanske inte vara med. Och den närmaste familjen och släkten kunde han bjuda på fika någon lördag i stället. Han fick ner listan till 64 personer i stället.

Det fick räcka! Därefter gällde det att klura ut var han skulle hålla festen. Den lilla lägenheten där han bodde var, med sina 47 kvadratmeter, inte tillräckligt stort. Det fanns dock en hyfsat stor trädgård på baksidan, gemensam för samtliga boende, som han troligtvis skulle kunna få tillgång till och han gjorde en notering om att sätta upp lappar där han redan på förhand bad om ursäkt för den olägenhet festen skulle medföra hans grannar.

Mat och dryck... Han insåg att han själv aldrig skulle klara av att laga mat åt 64 personer (eller 65 med honom själv inräknad), varpå han surfade runt en stund och kollade olika cateringförslag. Indiskt? Hmm. Nej. Italienskt? Tråkigt. Barbecue? Njae... Han fastnade till sist för ett företag som erbjöd rustik engelsk husmanskost med små paket med fish´n´chips, portionsstora "steak and kidney"-pajer, finger sandwiches, kippers och annat. I en tid då alltfler britter hellre åt utländsk mat skulle en sådan buffé snudd på kännas exotisk.

Alex ringde och bokade mat för 65 personer och blev glatt överaskad av att det hela skulle kosta mindre än han själv hade trott.

Öl och vin skulle han kunna fixa genom en av kusinerna - Robbie - som drev en pub i Woking. Han ringde upp Robbie, snackade först skit i en kvart innan han kom till själva saken.
- Inga problem, grabben! svarade Robbie och skrattade till. Jag ber Sean lasta in allt i Transiten och köra upp det till dig kvällen innan. Jag och Ellie är väl bjudna, för resten...?
- Självklart! svarade Alex och skrev i smyg tillbaka deras namn på listan över festdeltagare.

När han lagt på övervägde han först att ringa tillbaka till cateringföretaget och meddela att de skulle ta höjd för två personer till, men insåg sedan att det troligen var onödigt då alla inbjudna kanske ändå inte skulle komma.

Han letade reda på alla personernas e-postadresser, gjorde en mailgrupp av den, skrev ett mail och skickade därefter ut den. De första svaren började trilla in redan efter fem minuter.

Alex stängde locket på MacBooken, gick ut i köket och micrade en pizzaslice som han sedan tuggade i sig framför det senaste avsnittet av "Lost". Innan han gick och la sig kollade han mailen. Han hade redan fått 32 svar.


2.

Samtliga 53 som anmält sig till festen höjde sina glas och önskade Alex all lycka på födelsedagen. Han gick runt och var social, skakade hand med en massa människor, kramade om en del och stod och pratade om både det ena och det andra med rätt så många. Maten gick åt i lagom takt, öl och vin likaså.

Det fanns de som höll tal. Pinsamma tal. Rörande tal. Humoristiska tal. Sega tal. Korta tal. Och skålar. Ju senare på kvällen det började bli, desto högljuddare blev gästerna. Alex själv kände sig berusad, men nöjd med hur kvällen utvecklat sig.

Han fyllde på sin tallrik och satte sig i en av trädgårdssofforna. Efter en stund kom en ung kvinna och satte sig bredvid, med en fish´n´chips-strut på sin tallrik. Alex kunde inte riktigt placera kvinnan bland alla de personer han bjudit in och sträckte därför fram handen.
- Ursäkta, men... Jag är inte säker på att vi hälsat...?

Den unga kvinnan tog upp sin servett, torkade sig om munnen och sträckte i sin tur fram handen.
- Förlåt... Jag heter Pagan.

Hennes axellånga platinablonda hår ramade in ett sött ansikte med klarblå ögon. När hon log uppenbarade sig små smilgropar vid sidan av munnen. Alex kände hur hans hjärta plötsligt slog ett dubbelslag.
- Pagan...? svarade han med kraxande röst och hostade till lite lätt. Förlåt... Pagan. Det är ett ovanligt namn. Jag menar... Vackert... Men ovanligt.

Kvinnan skrattade till och hennes skratt lät som en porlande vårbäck i Alex öron. Han insåg chockartat att han redan, efter det här korta ögonblicket, var upp över öronen förälskad i henne.
- Det är mina föräldrars fel, svarade hon. De har en sjuk humor. Pappa är präst. Mamma är religionslärare. Självklart skulle deras enda dotter få ett namn med viss distans, pekande ett ironiskt långfinger åt allt och alla.

Alex skrattade också och berättade något om sin egen knäppa släkt. Pagan skrattade gott åt berättelsen om farfars bror, sjökaptenen, som från en av sina resor hade fört med sig en papegoja som nästan skrämt slag på alla hönsen på den gamla släktgården.

En del gäster kom fram för att säga hej då, tacka för festen och troppa av. Alex kramade om dem, tackade dem för att de hade tagit sig tid för att komma på festen, tackade dem även för presenterna (som han ännu inte hade öppnat) och avslutade med att säga att de snart skulle ta en fika, middag eller lunch tillsammans.

Pagan satt kvar tills det bara var en fem-sex gäster kvar, samtalandes med Alex. Han ville inte att hon skulle titta på klockan, inte resa sig för att gå, inte andas ett ljud om att gå hem till sig. Men till sist hände ändå det oundvikliga. Hon reste på sig, tittade leende på Alex och ställde ner sin nu tomma tallrik på trädgårdssoffan.
- Jag måste nog tyvärr gå nu...
Alex reste sig också, på (var han tvungen att erkänna) alldeles för vingliga och ostadiga ben.
- Redan...? hörde han sig själv säga.
Pagan log ännu bredare.
- Tyvärr... Men vi håller väl kontakten, eller hur...?

Det var först i det ögonblicket det gick upp för Alex att han faktiskt inte alls visste vem hon var. Och han insåg även att det skulle bli rejält pinsamt att först nu fråga vad hon gjorde på hans fest.
- Jo, det gör vi...! Så klart...!
Pagan kom fram och kramade om honom.
- Tack, sa hon. En underbar fest!

Hon gav honom en puss på kinden. En puss som fick det att pirra i huden precis där hon tryckt sina läppar. Och som sakta spred sig till övriga delar av kroppen.

Hon vände sig om, gick ett par steg, vände sig om på nytt, vinkade åt Alex, gick några steg till och gav sedan en slängkyss åt hans håll. Därefter vände hon sig om helt och försvann runt husknuten.

Alex kände en enorm tomhet. Som om något oerhört stort och oerhört viktigt hade stulits från honom.


3.

När de sista gästerna hade gått, när den mat och dryck som blivit över (vilket, märkte Alex, inte var så mycket) burits undan och det mesta från festen städats undan, gick Alex in till sig, klädde av sig och kröp ner mellan lakanen. Men kunde inte somna. Han var alldeles för mycket uppe i varv och hans tankar upptogs av allt det som varit Pagan.

Han var tvungen att gå upp, gå bort till datorn, starta den och kolla igenom sina mail ifall där fanns något från någon som hette Pagan. Han loggade in på Facebook för att undersöka ifall någon av hans kompisar hade någon kompis som hette Pagan. Han gjorde en spontan sökning på Google (under fliken Bilder) efter Pagan, men fick bara upp en massa andra personer än "hans" Pagan.

Inte minsta lilla spår någonstans. Han bestämde sig för att maila alla som varit med på festen... Eller nej, alla som han bjudit till festen... Eller asch, alla de 316 personerna som han från början hade skrivit upp - för att fråga ifall någon kände till Pagan.

Han gick in i köket, gjorde sig lite thé och satte sig sedan framför TV:n och såg en gammal repris av "2 ½ Men". Efter den tredje urdruckna muggen somnade han.


4.

Ingen av hans vänner kände till någon som hette Pagan. Eller jo, en av vännerna hade en moster på 73 år som hade det som smeknamn. Men hon var definitivt inte platinablond med klarblå ögon och smilgropar. Hon hade morotsrött, färgat hår, tjocka hornbågade glasögon och vägde strax under 150 kilo.

Alex beskrivning av kvinnan gav heller ingen träff bland vännerna. Ja, de kände kvinnor med platinablont hår. De kände kvinnor med klarblå ögon. De kände kvinnor med smilgropar. Men kombinationen av alla tre var dem alla obekant.

Ju fler dagar som gick, desto mer steg Alex förtvivlan. Han hade inte minsta lilla spår. Ingenting alls som kunde leda honom i rätt riktning. Han började tvivla på om han överhuvudtaget hade träffat Pagan på festen, om allt bara hade varit en fantasi eller en dröm. Han var tvungen att skicka iväg ett mail till några av vännerna som lämnat festen när han satt i trädgårdssoffan, med en undran ifall de kom ihåg att det satt någon bredvid honom när de tog farväl.

Han fick svar från nästan alla. Det hade suttit en ung kvinna bredvid honom. Med platinablont hår, klarblå ögon och med ett underbart leende.

Alex hjärta sjönk allt djupare in i förtvivlan för varje mailsvar han fick. Hon fanns, alltså. På riktigt.

Men var fanns hon?


5.

En kompis till en kompis till en vän hade en syster som jobbade på en statlig myndighet, med tillgång till ett folkbokföringsregister. Alex hade fått en lista över alla kvinnor, inom rimlig ålder och som bodde rätt så nära där han själv bodde, med förnamnet Pagan. Det var ingen lång lista, men ändå fler namn än vad Alex hade kunnat tro.

Han satte sig framför MacBooken, med telefonluren i högerhanden. Han surfade in på telebolagets hemsida, letade rätt på telefonnumret till nästan alla personerna (och svor tyst för sig själv över de som hade hemligt telefonnummer), skrev ner dem på listan och... Blev därefter livrädd.

Vad skulle han säga? Skulle han våga ringa alla de här kvinnorna? Vad skulle de tycka om en främmande man som ringde och pladdrade om en fest de aldrig varit på?

Han la ifrån sig telefonluren, ställde sig upp och slängde sig därefter på magen på soffan. Han slog med knutna nävar i kuddarna, skrek tyst ner i sitsen och sparkade med benen i armstödet. Han vände på sig, la sig på rygg och kände sig villrådig.

Telefonen ringde.


6.

Alex flög nerför trapporna, sprang hela vägen till cafét och stod sedan med bultande hjärta och såg sig om. Varje liten sekund kändes som en evighet, men efter vad som tycktes som 37 år (men i själva verket var fyra minuter) såg hon henne längre ner på gatan, skyndandes åt hans håll. Det platinablonda håret flög i blåsten och hennes leende var helt enkelt bländande.

Hon stannade till vid ett övergångsställe, vinkade åt honom och tog ett steg framåt...

Alex kände plötsligt som att världen "fladdrade till". Han kunde inte beskriva det på något annat sätt. Som att någon hade satt tiden på paus, spolat tillbaka den en bråkdels sekund och därefter fortsatt spela upp.

Han såg som i slow motion hur Pagan tog ett steg ut på gatan, därefter hur hon stod på trottoaren på nytt, hur något föll från taket ovanför henne och träffade hennes huvud, hur hon i nästa mikrosekund stod en meter bredvid den plats hon stått på innan, hur en bit betong hängde i luften och...

En buss skymde för en stund Pagan, han hörde något dunsa i marken på andra sidan gatan och därefter hördes det underbara klappret av hennes höga klackar mot asfalten när hon flög fram mot honom. Hon kastade sig om hans hals, deras läppar möttes, munnarna öppnade sig, tungor virvlade runt och de stod så en lång stund, omfamnandes, kyssandes, som om tiden och världen alltid hade tillhört dem.


7.

- Jag har det stora nöjet - nej, privilegiet - att för första gången få presentera för er... Herr och fru Shaughnessy!

Alex pappa såg stolt på det unga paret som steg in i festsalen. Massvis med champagneglas höjdes och ett samfällt, uppmuntrande skrål steg mot taket. De unga tu såg rodnande på varandra, därefter på alla gästerna och kysstes sedan för - ja, Alex visste inte hur många kyssar de hade utväxlat sedan själva vigselakten. Men han tänkte heller inte hålla reda på det. Det kunde aldrig bli för många kyssar, ansåg han.

Det skålades, det skrålades, det festades och dansades. Alex var lycklig. Han kunde inte slita sig från sin vackra brud, kunde inte ta blicken från henne och längtade efter att få vara ensam med henne igen.

Det hade gått lite drygt ett halvår sedan hans 30-årsdag. Och sedan de mötts där på gatan, utanför cafét hon föreslagit att de skulle ses på, hade de varit tillsammans varje dag. Och varje natt. Han hade flyttat in hos henne efter en vecka, i ett hus som hade tillhört hennes mormor och som hon ärvt en månad innan.

Hon hade någon kväll efter cafémötet erkänt att hon helt enkelt hade "våldgästat" hans fest efter det att en kompis till en kompis till en kompis hade råkat nämna att Alex skulle ha en stor fest bara ett par kvarter från där hon bodde. Hon hade känt sig ensam i de nya trakterna, ville göra något kul och... Ja... Hon bad om ursäkt för sitt infall, hade tittat på honom med pudelblick samtidigt som hon bitit sig lite i underläppen med ett sött leende.

Han hade låtsats bli arg och sur, men det höll inte mer än tre sekunder innan han skrattande tagit henne i sin famn och meddelat att den typen av infall tyckte han verkligen väldigt mycket om.

Två månader senare hade han överaskat henne på jobbet; klätt ut sig till budkille, stegat in på aktiemäklarfirman där hon jobbade med en enorm blomsterbukett i famnen så att den (tillsammans med kepsen på huvudet) dolde hans ansikte, gått fram till hennes rum, knackat på och - när hon öppnat dörren - gått ner på knä, tagit av sig kepsen, plockat fram en ask ur byxfickan innehållande en stor diamantring och med darrande röst hade han frågat henne ifall hon ville gifta sig med honom.

Med minst lika darrig röst, med tårar i ögonen och med det underbara leende som han älskade så enormt mycket hade hon svarat "ja".

Och nu var de här. I den stora, gamla herrgården som tillhörde släkten Shaughnessy. Den släkt som hon nu var en del av.

Han såg på henne med ömhet i blicken.


8.

De vinkade av familjen, släkten och alla vännerna för att därefter kliva in i den vita Bentleyn och åka tillbaka till hotellet för bröllopsnatt. Alex kände redan till varenda millimeter av hennes kropp, men kände ändå hettan och åtrån när hon lyfte upp bröllopsklänningen en aning för att kliva in i limousinen - tillräckligt mycket för att han skulle få en glimt av hennes vackra ben klädda i vita stay ups och likaledes vita högklackade skor.

Han satte sig bredvid henne i bilen och någon stängde dörren efter honom. Bilen rullade sakta nerför den grusade allén och ut på stora vägen.

Han kysste henne och förde sin hand uppför hennes ben, innanför brudklänningen.

I det samma "fladdrade" världen till på nytt. Hans läppar, som tryckt sig mot Pagans, putade mot tom luft. Ett metalliskt kras skar i öronen, mikrosekunden efter kände han en enorm kraft dra i honom. Mitt i allt det såg han något träffa Pagan i huvudet, blod börja sippra ut och i mer eller mindre samma ögonblick hade hon flyttat huvudet en aning åt sidan, dragandes honom med sig. Hennes huvud var inte skadat, men blicken var rädd. I samma mikrosekund hade en hand rests mot chauffören, ett ord (han var inte säker på om det var ordet "bromsa!") hade ropats ut och när världen återigen kom på plats föll han ner, från sätet, på golvet och hamnade på rygg. Chauffören svor till och en långtradare brakade förbi, ilsket tutande.

Alex kravlade sig upp från golvet, tittade förvånat på först Pagan och därefter chauffören, frågade "Vad hände...?" och fick en lång harang om idioter till långtradarchaufförer som trodde att de hade egna trafikregler till svar från förarsätet.

Pagan undvek hans blick. De satt tysta hela vägen till hotellet och sa inte många ord när de kom fram, klev ur bilen och gick in på sitt rum.


9.

- Kan du nu svara på vad det var som hände...?

Alex hade tagit av sig smokingkavajen, flugan och cummerbundet. Han satte sig tungt på sängen med ett glas med whisky i högerhanden.

Pagan hade satt sig i en av fåtöljerna med ansiktet inborrat i händerna. Alex märkte att hon grät, ställde ifrån sig whiskyn och ställde sig på knä framför henne. Han tog sakta och försiktigt undan hennes händer och vände upp hennes rödgråtna ansikte mot sig.

- Älskling... Vad är det för fel...?

Pagan skakade sakta på huvudet och snörvlade till.

- Jag... Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara...

Hon suckade.

- Jag... Är lite speciell...

Hon skrattade till, bråkdelen av en sekund innan han gjorde detsamma.

- Ja, svarade han. Det behöver du inte förklara för mig, sötnos...!

Hon log, såg på honom och blev sedan allvarlig.

- Vad jag försöker säga är att... Jag har en speciell förmåga. Jag kan... Spola tillbaka tiden. Jag kan färdas tillbaka i tiden och rätta till saker som blivit fel.

Han stirrade förbryllat på henne.

- Hur... Hur menar du då...?

Hon suckade.

- Det finns parallella handlingar i alla våra liv. Det är egentligen som att varje scen i våra liv har ett oändligt antal scener som står bredvid, där det händer något helt annat än det som vi just nu gör. Jag kan byta plats på scenerna. Som idag... Nu, när vi åkte hit... I en scen var vi med om en bilolycka. Chauffören dog, du blev allvarligt skadad och rullstolsbunden... Och jag blev skalperad. Jag... Älskling...

Hennes röst dog ut och hon började gråta ohejdat. Alex kramade om henne, länge, tills hon lugnat sig igen.

- Och... När vi träffades utanför cafét... I en scen blev jag överkörd av en buss, låg i koma i sju år innan jag vaknade. Jag var nära att dö, men klarade mig. I en annan scen fick jag en betongskiva i huvudet, fick skallen spräckt och var också nära att dö. Du gav mig hjärt- och lungräddning... Och räddade mitt liv. På ett sätt var det första gången vi kysstes...

Hon log. Han log också.

- Jag... Det har även varit några andra saker som jag ändrat på. Men inget lika stort som...

Hon suckade.

- Jag vet inte hur jag fått den förmågan... Jag har haft den ända sedan jag var en liten flicka... Så långt tillbaka jag kan minnas. Jag har sett älskade hundar och katter dö, gått tillbaka och fått dem att leva igen, bara för att komma fram till ett oundvikligt scenario där alla scener innebär att de kommer att dö... Jag höll liv i min farmors mor i tre år utan att förstå att hon hade en sjukdom som gjorde att hon plågades enormt varje dag av de tre åren... Jag drivs kanske av ren egoism. Jag vill inte att de jag älskar med hela mitt hjärta... Hela min själ... Jag vill inte att de dör...!

Hon började gråta på nytt. Alex kramade om henne, smekte henne över håret, kysste hennes kind och tröstade henne.

- Pagan, sa han till sist, jag vet inte vad jag ska säga... Annat än att du är det värdefullaste och det underbaraste jag någonsin har fått den stora äran att få dela mitt liv med. Och tack vare dig finns allt det kvar. Jag vill ha ett långt liv tillsammans med dig. Utan dig skulle mitt liv inte... Det skulle inte vara något värt. Alls...

De höll om varandra.


10.

Pagans föräldrar satt tysta i en tågkupé, på väg hem till den lilla byn i mellersta Wales. De utbytte tysta blickar, såg ut genom fönstret ibland och log åt alla minnen de hade av sitt enda barn.

Under väldigt många år hade de försökt få egna barn, men hade till slut gett upp. Tills de en natt vaknat upp av ett skarpt sken från skogsdungen bredvid huset. Pagans pappa hade gått fram till sovrumsfönstret, kikat ut och sett det starka skenet bege sig uppåt. Rakt upp. För att därefter hastigt försvinna i en slags inverterad blixt.

Pagans mamma hade hört det först. Barnets gråt.

De hade klätt på sig i all hast, rusat ut i skogsdungen och hittat den lilla ettåriga flickan mitt i gläntan. Naken. Nedkyld. Väntande...