"Arpeggio" av Peter Trixe

Troligen en av de becksvartaste berättelser jag någonsin skrivit. Det började med prologen, som "föll över mig" en dyster morgon. Därefter kom resten nästan av sig självt.

-----

jag reser mig sakta upp, på vingliga, ostadiga ben. vågorna stormar in mot stranden, mot klipporna bakom mig. jag är vilsen. desorienterad. men det betyder inget. jag finner en grotta och kryper in i den. för att sova. för att dö. farväl, mina barn. er mamma älskar er.

3. David

Mörkret hasar sig försiktigt undan. Jag hör stadens uppvaknande som ett brus i fjärran. Något har väckt mig och jag känner irritationen växa. Tröttheten tynger mig fortfarande, men jag tycks inte kunna somna om.

Med en resignerad suck sätter jag mig upp i sängen. Det finns ingen anledning att förlänga pinan. Lika bra att gå upp och börja leva igen. Ytterligare en betydelselös dag kommer att läggas till de andra.

Masar mig in i badrummet. Borstar tänderna. Duschar. Tvålar in kroppen, gnider in schampoo i håret, låter vattnet skölja över mig, spottar ilsket ut en skvätt som sökt sig in i munnen, en liten slurk tycks ändå hinna ner i magen och jag känner den sura smaken av rengöringsmedel.

Kliver ur duschkabinen, torkar mig med handduken som luktar gammal skunk, intalar mig själv för niohundrasextonde gången att det kan vara dags att slänga in den i tvättmaskinen, men vet ändå innerst inne att jag kommer att skita i det som så många andra dagar förut.

Ställer mig framför spegeln och betraktar min blekfeta, medelålders kropp. Halvvägs mellan födelse och död har jag inte åstadkommit något alls annat än att odla lite för mycket kroppshår här och var, utom på det område ovanför öronen som nuförtiden mest liknar ett kalhygge.

Klär på mig. Samma skrynkliga chinos och mörkblåa sweatshirt som igår. Som i förrgår. Fan, som under de senaste två och en halv veckorna sedan jag orkade ta mig ner till tvättmaskinen senast.

Äter frukost. Känner mig dålig i magen. Sätter mig på bussen och vantrivs hela halvtimmen som det tar att åka till jobbet. Vid skrivbordet knäpper jag på datorn och börjar programmera.

7. Kiko

Jag hinner knappt ut ur bilen förrän den försvinner runt hörnet med en rejäl rivstart. Jag förstår att torsken inte ville synas med mig längre tid än nödvändigt. Funderar en stund på att rama in en av sedlarna, bara för att kunna skryta med vem det var som betalade mig för avsugningen. Men jag inser alltför snabbt att jag aldrig skulle kunna bevisa att den verkligen var från honom.

Nåja, jag själv kommer ju ändå alltid att veta. Det är knappast vem som helst som får möjligheten att bli så pass intim med den fria världens ledare...

16. Rashed

Jag kan knappt fatta att jag står här. Just här. Just nu. I fjärran ser jag Zahra småspringa med lätta steg, närma sig mig sekund för sekund. Hon ler brett, hennes fotsida klänning fladdrar i vinden och mitt hjärta håller på att svämma över av kärlek till henne. Jag fingrar nervöst på ringen i min högra jackficka och går för tusende gången i mitt huvud igenom orden jag tänker säga.

På bråkdelen av en sekund försvinner bokstavligt talat mitt liv rätt framför ögonen på mig. En högljudd explosion, ett blodrött moln som stiger mot himlen och där Zahra nyss stod finns inte längre något kvar.

Jag hör människor skrika i panik. Själv står jag som fastfrusen. Min mun öppnas, strupen förbereder sig för ett skrik, men det kommer inget. I stället hör jag, som i en dröm, ett rått, elakt skratt. Och först efter vad som känns som en evighet inser jag förvånat, förvirrat, skräckslaget att det är jag själv som skrattar. Jag försöker sluta. Men det går inte.

44. Carol

Smärtan avtar och jag hör mitt barn skrika. Läkare och sköterskor springer om varandra och jag väntar. Jag vet att jag snart kommer att få känna mitt nyfödda barn mot mitt bröst, kommer att få smeka hans huvud och få räkna alla fingrar och tår.

Men det tar för lång tid. Något är inte som det borde vara.

Och till slut, efter vad som känns som timmar, bär man fram honom.

Men det är omöjligt att monstret de visar upp för mig kan vara det som vuxit inuti mig i nio månader.

613. John

Jag sitter med nycklarna. Jag vet att jag har makten. Jag vet att jag inte borde använda dem. Men en röst, en nyfunnen vän som tagit över mer och mer av mitt sätt att tänka, övertalar mig att i alla fall leka med tanken.

Min vän säger att jag är den sista pusselbiten. Den som sitter med svaret. Den som utlöser det som måste komma. En ny tid. En ny värld.

Epilog

Vi samlas efteråt. Festar på resterna. Gnager, sliter, sörplar, tuggar. Det här är vår värld. Och i morgon ska en av oss ge sig iväg för att leta efter fler världar. Fler morgondagar. Tills det inte längre finns världar kvar att ta över.

Allmänt upprop!

Det har under en tid varit ganska dåligt med nya noveller här på Sajberspejs. Tyvärr. För jag vet ju att det finns massor med människor där ute i både "molnet" (som sajberspejs så vackert benämns numera inom IT-kretsar) och i verkligheten som sitter på vackra sci fi-novelljuveler som bara längtar efter att bli publicerade.

Så varför inte göra det här, på den häringa bloggen...?

Kom igen! Skicka in ditt bidrag till mig på mailadressen pjotter@hotmail.se och se till att den blir läst (och kanske även kommenterad) av andra!

Vill du vara anonym? Det går självklart också.

Pjotter

Scifishop

Följande mail kom häromdagen:

Thomas heter jag och kommer lansera scifishop.se snart som blir en ny webbsajt med fokus på e-handel inom sci fi prylar, leksaker, filmer och annat roligt sci fi relaterat).

Förhoppningen är att så småningom bli ett litet online community i den svenska sf världen. Fokus är i första hand sci fi inom populärkultur men jag kommer även gärna försöka verka för att sprida seriös sf på olika sätt.

Jag samarbetar gärna med andra relaterade verksamheter där det finns möjligheter och gemensamma intressen. Ett enkelt sätt är tex att byta länkar.

Mvh

Thomas

www.scifishop.se

Fantastiknovelltävlingen 2010

För elfte året i rad utlyser skrivargruppen SKRIVA, i samarbete med föreningen Novellmästarna, Fantastiknovelltävlingen.

Reglerna är enkla:

1. Skicka tävlingsbidrag som ren text (s k ASCII; inga bifogade filer, t ex Word-filer) senast 1 sept till fantastiknovell@hotmail.com SAMT ahrvid@hotmail.com. Använd rubrik "tävlingsbidrag".

2. Noveller skall anknyta till science fiction, fantasy eller skräck. Man får skicka flera bidrag. Rekommenderad maxlängd 50 000 tecken (inkl blanksteg och skiljetecken). Språk svenska.

3. Vinnarna utses av en jury. Noveller som placerar sig på någon prisplats postas även på SKRIVA:s E-postlista.

4. Förstapris 1 000 kr. Andrapris 300 kr. Tredjepris 200 kr. Därutöver kan juryn dela ut hedersomnämnanden.

SKRIVA är troligen den äldsta aktiva E-postlistan för novellförfattare, startad 1997. (För att ansluta, maila skriva-request@freelists.org, med subject/ämnesrad: subscribe.)

På SKRIVA diskuteras skrivande, fantastik, litteratur och kultur, man kan posta och kommentera noveller, eller tjattra med skrivintresserade. Novellmästarna är en ideell förening med syfte att främja novellkonsten.

-- ahrvid@hotmail.com / Gå med i SKRIVA - för författande, sf, fantasy, kultur (skriva-request@freelists.org, subj: subscribe) YXSKAFTBUD, GE VÅR WCZONMÖ IQ-HJÄLP! (DN NoN 00.02.07)

Sänd din novell till 11e Fantastiknovelltävlingen senast 1/9, till Ahrvid resp fantastiknovell@hotmail.com - cash prizes!

"Pagan" av Peter Trixe

Jag håller på just nu och sträckläser en massa böcker skrivna av den brittiske författaren Neil Gaiman. Troligtvis har jag inspirerats av honom i följande novell. Jag hoppas dock att ingen ska anklaga mig för att plagiera honom...!

- - - - -

1.

Alex Shaughnessy insåg att han troligtvis behövde börja planera inför den annalkande 30-årsdagen. Han ville gärna anordna en fest, en riktigt sjudundrande sådan, för att fira att han gick från att vara "lös och ledig yngling" till att bli "en ansvarstagande vuxen".

Det var inte hans egna ord. Han kände en viss ambivalens inför uttrycket som hans morfar hade hasplat ur sig, men kanske fanns där ett visst mått av sanning ändå. Han kände sig mer mogen bara av att tänka sig att han om några få veckor skulle bli 30 i stället för 29.

Han satte sig vid köksbordet och stirrade ner i MacBookens bildskärm. Först behövde han göra en lista över alla personer han skulle bjuda in till festen.

Mamma och pappa, så klart. Systrarna, med respektive. Morfar och mormor. Farmor. Fastrar, farbröder, mostrar och morbröder. Kusiner. Med respektive. De närmaste vännerna. Kompisar från Facebook. Arbetskamrater. Med respektive. Några av grannarna...

När han ansåg sig vara klar, räknade han igenom listan och kom fram till att det stod 316 namn.

Han skrattade till, suckade därefter och började rensa bort en del namn. Alla Facebook-kompisarna behövde kanske inte vara med. Och den närmaste familjen och släkten kunde han bjuda på fika någon lördag i stället. Han fick ner listan till 64 personer i stället.

Det fick räcka! Därefter gällde det att klura ut var han skulle hålla festen. Den lilla lägenheten där han bodde var, med sina 47 kvadratmeter, inte tillräckligt stort. Det fanns dock en hyfsat stor trädgård på baksidan, gemensam för samtliga boende, som han troligtvis skulle kunna få tillgång till och han gjorde en notering om att sätta upp lappar där han redan på förhand bad om ursäkt för den olägenhet festen skulle medföra hans grannar.

Mat och dryck... Han insåg att han själv aldrig skulle klara av att laga mat åt 64 personer (eller 65 med honom själv inräknad), varpå han surfade runt en stund och kollade olika cateringförslag. Indiskt? Hmm. Nej. Italienskt? Tråkigt. Barbecue? Njae... Han fastnade till sist för ett företag som erbjöd rustik engelsk husmanskost med små paket med fish´n´chips, portionsstora "steak and kidney"-pajer, finger sandwiches, kippers och annat. I en tid då alltfler britter hellre åt utländsk mat skulle en sådan buffé snudd på kännas exotisk.

Alex ringde och bokade mat för 65 personer och blev glatt överaskad av att det hela skulle kosta mindre än han själv hade trott.

Öl och vin skulle han kunna fixa genom en av kusinerna - Robbie - som drev en pub i Woking. Han ringde upp Robbie, snackade först skit i en kvart innan han kom till själva saken.
- Inga problem, grabben! svarade Robbie och skrattade till. Jag ber Sean lasta in allt i Transiten och köra upp det till dig kvällen innan. Jag och Ellie är väl bjudna, för resten...?
- Självklart! svarade Alex och skrev i smyg tillbaka deras namn på listan över festdeltagare.

När han lagt på övervägde han först att ringa tillbaka till cateringföretaget och meddela att de skulle ta höjd för två personer till, men insåg sedan att det troligen var onödigt då alla inbjudna kanske ändå inte skulle komma.

Han letade reda på alla personernas e-postadresser, gjorde en mailgrupp av den, skrev ett mail och skickade därefter ut den. De första svaren började trilla in redan efter fem minuter.

Alex stängde locket på MacBooken, gick ut i köket och micrade en pizzaslice som han sedan tuggade i sig framför det senaste avsnittet av "Lost". Innan han gick och la sig kollade han mailen. Han hade redan fått 32 svar.


2.

Samtliga 53 som anmält sig till festen höjde sina glas och önskade Alex all lycka på födelsedagen. Han gick runt och var social, skakade hand med en massa människor, kramade om en del och stod och pratade om både det ena och det andra med rätt så många. Maten gick åt i lagom takt, öl och vin likaså.

Det fanns de som höll tal. Pinsamma tal. Rörande tal. Humoristiska tal. Sega tal. Korta tal. Och skålar. Ju senare på kvällen det började bli, desto högljuddare blev gästerna. Alex själv kände sig berusad, men nöjd med hur kvällen utvecklat sig.

Han fyllde på sin tallrik och satte sig i en av trädgårdssofforna. Efter en stund kom en ung kvinna och satte sig bredvid, med en fish´n´chips-strut på sin tallrik. Alex kunde inte riktigt placera kvinnan bland alla de personer han bjudit in och sträckte därför fram handen.
- Ursäkta, men... Jag är inte säker på att vi hälsat...?

Den unga kvinnan tog upp sin servett, torkade sig om munnen och sträckte i sin tur fram handen.
- Förlåt... Jag heter Pagan.

Hennes axellånga platinablonda hår ramade in ett sött ansikte med klarblå ögon. När hon log uppenbarade sig små smilgropar vid sidan av munnen. Alex kände hur hans hjärta plötsligt slog ett dubbelslag.
- Pagan...? svarade han med kraxande röst och hostade till lite lätt. Förlåt... Pagan. Det är ett ovanligt namn. Jag menar... Vackert... Men ovanligt.

Kvinnan skrattade till och hennes skratt lät som en porlande vårbäck i Alex öron. Han insåg chockartat att han redan, efter det här korta ögonblicket, var upp över öronen förälskad i henne.
- Det är mina föräldrars fel, svarade hon. De har en sjuk humor. Pappa är präst. Mamma är religionslärare. Självklart skulle deras enda dotter få ett namn med viss distans, pekande ett ironiskt långfinger åt allt och alla.

Alex skrattade också och berättade något om sin egen knäppa släkt. Pagan skrattade gott åt berättelsen om farfars bror, sjökaptenen, som från en av sina resor hade fört med sig en papegoja som nästan skrämt slag på alla hönsen på den gamla släktgården.

En del gäster kom fram för att säga hej då, tacka för festen och troppa av. Alex kramade om dem, tackade dem för att de hade tagit sig tid för att komma på festen, tackade dem även för presenterna (som han ännu inte hade öppnat) och avslutade med att säga att de snart skulle ta en fika, middag eller lunch tillsammans.

Pagan satt kvar tills det bara var en fem-sex gäster kvar, samtalandes med Alex. Han ville inte att hon skulle titta på klockan, inte resa sig för att gå, inte andas ett ljud om att gå hem till sig. Men till sist hände ändå det oundvikliga. Hon reste på sig, tittade leende på Alex och ställde ner sin nu tomma tallrik på trädgårdssoffan.
- Jag måste nog tyvärr gå nu...
Alex reste sig också, på (var han tvungen att erkänna) alldeles för vingliga och ostadiga ben.
- Redan...? hörde han sig själv säga.
Pagan log ännu bredare.
- Tyvärr... Men vi håller väl kontakten, eller hur...?

Det var först i det ögonblicket det gick upp för Alex att han faktiskt inte alls visste vem hon var. Och han insåg även att det skulle bli rejält pinsamt att först nu fråga vad hon gjorde på hans fest.
- Jo, det gör vi...! Så klart...!
Pagan kom fram och kramade om honom.
- Tack, sa hon. En underbar fest!

Hon gav honom en puss på kinden. En puss som fick det att pirra i huden precis där hon tryckt sina läppar. Och som sakta spred sig till övriga delar av kroppen.

Hon vände sig om, gick ett par steg, vände sig om på nytt, vinkade åt Alex, gick några steg till och gav sedan en slängkyss åt hans håll. Därefter vände hon sig om helt och försvann runt husknuten.

Alex kände en enorm tomhet. Som om något oerhört stort och oerhört viktigt hade stulits från honom.


3.

När de sista gästerna hade gått, när den mat och dryck som blivit över (vilket, märkte Alex, inte var så mycket) burits undan och det mesta från festen städats undan, gick Alex in till sig, klädde av sig och kröp ner mellan lakanen. Men kunde inte somna. Han var alldeles för mycket uppe i varv och hans tankar upptogs av allt det som varit Pagan.

Han var tvungen att gå upp, gå bort till datorn, starta den och kolla igenom sina mail ifall där fanns något från någon som hette Pagan. Han loggade in på Facebook för att undersöka ifall någon av hans kompisar hade någon kompis som hette Pagan. Han gjorde en spontan sökning på Google (under fliken Bilder) efter Pagan, men fick bara upp en massa andra personer än "hans" Pagan.

Inte minsta lilla spår någonstans. Han bestämde sig för att maila alla som varit med på festen... Eller nej, alla som han bjudit till festen... Eller asch, alla de 316 personerna som han från början hade skrivit upp - för att fråga ifall någon kände till Pagan.

Han gick in i köket, gjorde sig lite thé och satte sig sedan framför TV:n och såg en gammal repris av "2 ½ Men". Efter den tredje urdruckna muggen somnade han.


4.

Ingen av hans vänner kände till någon som hette Pagan. Eller jo, en av vännerna hade en moster på 73 år som hade det som smeknamn. Men hon var definitivt inte platinablond med klarblå ögon och smilgropar. Hon hade morotsrött, färgat hår, tjocka hornbågade glasögon och vägde strax under 150 kilo.

Alex beskrivning av kvinnan gav heller ingen träff bland vännerna. Ja, de kände kvinnor med platinablont hår. De kände kvinnor med klarblå ögon. De kände kvinnor med smilgropar. Men kombinationen av alla tre var dem alla obekant.

Ju fler dagar som gick, desto mer steg Alex förtvivlan. Han hade inte minsta lilla spår. Ingenting alls som kunde leda honom i rätt riktning. Han började tvivla på om han överhuvudtaget hade träffat Pagan på festen, om allt bara hade varit en fantasi eller en dröm. Han var tvungen att skicka iväg ett mail till några av vännerna som lämnat festen när han satt i trädgårdssoffan, med en undran ifall de kom ihåg att det satt någon bredvid honom när de tog farväl.

Han fick svar från nästan alla. Det hade suttit en ung kvinna bredvid honom. Med platinablont hår, klarblå ögon och med ett underbart leende.

Alex hjärta sjönk allt djupare in i förtvivlan för varje mailsvar han fick. Hon fanns, alltså. På riktigt.

Men var fanns hon?


5.

En kompis till en kompis till en vän hade en syster som jobbade på en statlig myndighet, med tillgång till ett folkbokföringsregister. Alex hade fått en lista över alla kvinnor, inom rimlig ålder och som bodde rätt så nära där han själv bodde, med förnamnet Pagan. Det var ingen lång lista, men ändå fler namn än vad Alex hade kunnat tro.

Han satte sig framför MacBooken, med telefonluren i högerhanden. Han surfade in på telebolagets hemsida, letade rätt på telefonnumret till nästan alla personerna (och svor tyst för sig själv över de som hade hemligt telefonnummer), skrev ner dem på listan och... Blev därefter livrädd.

Vad skulle han säga? Skulle han våga ringa alla de här kvinnorna? Vad skulle de tycka om en främmande man som ringde och pladdrade om en fest de aldrig varit på?

Han la ifrån sig telefonluren, ställde sig upp och slängde sig därefter på magen på soffan. Han slog med knutna nävar i kuddarna, skrek tyst ner i sitsen och sparkade med benen i armstödet. Han vände på sig, la sig på rygg och kände sig villrådig.

Telefonen ringde.


6.

Alex flög nerför trapporna, sprang hela vägen till cafét och stod sedan med bultande hjärta och såg sig om. Varje liten sekund kändes som en evighet, men efter vad som tycktes som 37 år (men i själva verket var fyra minuter) såg hon henne längre ner på gatan, skyndandes åt hans håll. Det platinablonda håret flög i blåsten och hennes leende var helt enkelt bländande.

Hon stannade till vid ett övergångsställe, vinkade åt honom och tog ett steg framåt...

Alex kände plötsligt som att världen "fladdrade till". Han kunde inte beskriva det på något annat sätt. Som att någon hade satt tiden på paus, spolat tillbaka den en bråkdels sekund och därefter fortsatt spela upp.

Han såg som i slow motion hur Pagan tog ett steg ut på gatan, därefter hur hon stod på trottoaren på nytt, hur något föll från taket ovanför henne och träffade hennes huvud, hur hon i nästa mikrosekund stod en meter bredvid den plats hon stått på innan, hur en bit betong hängde i luften och...

En buss skymde för en stund Pagan, han hörde något dunsa i marken på andra sidan gatan och därefter hördes det underbara klappret av hennes höga klackar mot asfalten när hon flög fram mot honom. Hon kastade sig om hans hals, deras läppar möttes, munnarna öppnade sig, tungor virvlade runt och de stod så en lång stund, omfamnandes, kyssandes, som om tiden och världen alltid hade tillhört dem.


7.

- Jag har det stora nöjet - nej, privilegiet - att för första gången få presentera för er... Herr och fru Shaughnessy!

Alex pappa såg stolt på det unga paret som steg in i festsalen. Massvis med champagneglas höjdes och ett samfällt, uppmuntrande skrål steg mot taket. De unga tu såg rodnande på varandra, därefter på alla gästerna och kysstes sedan för - ja, Alex visste inte hur många kyssar de hade utväxlat sedan själva vigselakten. Men han tänkte heller inte hålla reda på det. Det kunde aldrig bli för många kyssar, ansåg han.

Det skålades, det skrålades, det festades och dansades. Alex var lycklig. Han kunde inte slita sig från sin vackra brud, kunde inte ta blicken från henne och längtade efter att få vara ensam med henne igen.

Det hade gått lite drygt ett halvår sedan hans 30-årsdag. Och sedan de mötts där på gatan, utanför cafét hon föreslagit att de skulle ses på, hade de varit tillsammans varje dag. Och varje natt. Han hade flyttat in hos henne efter en vecka, i ett hus som hade tillhört hennes mormor och som hon ärvt en månad innan.

Hon hade någon kväll efter cafémötet erkänt att hon helt enkelt hade "våldgästat" hans fest efter det att en kompis till en kompis till en kompis hade råkat nämna att Alex skulle ha en stor fest bara ett par kvarter från där hon bodde. Hon hade känt sig ensam i de nya trakterna, ville göra något kul och... Ja... Hon bad om ursäkt för sitt infall, hade tittat på honom med pudelblick samtidigt som hon bitit sig lite i underläppen med ett sött leende.

Han hade låtsats bli arg och sur, men det höll inte mer än tre sekunder innan han skrattande tagit henne i sin famn och meddelat att den typen av infall tyckte han verkligen väldigt mycket om.

Två månader senare hade han överaskat henne på jobbet; klätt ut sig till budkille, stegat in på aktiemäklarfirman där hon jobbade med en enorm blomsterbukett i famnen så att den (tillsammans med kepsen på huvudet) dolde hans ansikte, gått fram till hennes rum, knackat på och - när hon öppnat dörren - gått ner på knä, tagit av sig kepsen, plockat fram en ask ur byxfickan innehållande en stor diamantring och med darrande röst hade han frågat henne ifall hon ville gifta sig med honom.

Med minst lika darrig röst, med tårar i ögonen och med det underbara leende som han älskade så enormt mycket hade hon svarat "ja".

Och nu var de här. I den stora, gamla herrgården som tillhörde släkten Shaughnessy. Den släkt som hon nu var en del av.

Han såg på henne med ömhet i blicken.


8.

De vinkade av familjen, släkten och alla vännerna för att därefter kliva in i den vita Bentleyn och åka tillbaka till hotellet för bröllopsnatt. Alex kände redan till varenda millimeter av hennes kropp, men kände ändå hettan och åtrån när hon lyfte upp bröllopsklänningen en aning för att kliva in i limousinen - tillräckligt mycket för att han skulle få en glimt av hennes vackra ben klädda i vita stay ups och likaledes vita högklackade skor.

Han satte sig bredvid henne i bilen och någon stängde dörren efter honom. Bilen rullade sakta nerför den grusade allén och ut på stora vägen.

Han kysste henne och förde sin hand uppför hennes ben, innanför brudklänningen.

I det samma "fladdrade" världen till på nytt. Hans läppar, som tryckt sig mot Pagans, putade mot tom luft. Ett metalliskt kras skar i öronen, mikrosekunden efter kände han en enorm kraft dra i honom. Mitt i allt det såg han något träffa Pagan i huvudet, blod börja sippra ut och i mer eller mindre samma ögonblick hade hon flyttat huvudet en aning åt sidan, dragandes honom med sig. Hennes huvud var inte skadat, men blicken var rädd. I samma mikrosekund hade en hand rests mot chauffören, ett ord (han var inte säker på om det var ordet "bromsa!") hade ropats ut och när världen återigen kom på plats föll han ner, från sätet, på golvet och hamnade på rygg. Chauffören svor till och en långtradare brakade förbi, ilsket tutande.

Alex kravlade sig upp från golvet, tittade förvånat på först Pagan och därefter chauffören, frågade "Vad hände...?" och fick en lång harang om idioter till långtradarchaufförer som trodde att de hade egna trafikregler till svar från förarsätet.

Pagan undvek hans blick. De satt tysta hela vägen till hotellet och sa inte många ord när de kom fram, klev ur bilen och gick in på sitt rum.


9.

- Kan du nu svara på vad det var som hände...?

Alex hade tagit av sig smokingkavajen, flugan och cummerbundet. Han satte sig tungt på sängen med ett glas med whisky i högerhanden.

Pagan hade satt sig i en av fåtöljerna med ansiktet inborrat i händerna. Alex märkte att hon grät, ställde ifrån sig whiskyn och ställde sig på knä framför henne. Han tog sakta och försiktigt undan hennes händer och vände upp hennes rödgråtna ansikte mot sig.

- Älskling... Vad är det för fel...?

Pagan skakade sakta på huvudet och snörvlade till.

- Jag... Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara...

Hon suckade.

- Jag... Är lite speciell...

Hon skrattade till, bråkdelen av en sekund innan han gjorde detsamma.

- Ja, svarade han. Det behöver du inte förklara för mig, sötnos...!

Hon log, såg på honom och blev sedan allvarlig.

- Vad jag försöker säga är att... Jag har en speciell förmåga. Jag kan... Spola tillbaka tiden. Jag kan färdas tillbaka i tiden och rätta till saker som blivit fel.

Han stirrade förbryllat på henne.

- Hur... Hur menar du då...?

Hon suckade.

- Det finns parallella handlingar i alla våra liv. Det är egentligen som att varje scen i våra liv har ett oändligt antal scener som står bredvid, där det händer något helt annat än det som vi just nu gör. Jag kan byta plats på scenerna. Som idag... Nu, när vi åkte hit... I en scen var vi med om en bilolycka. Chauffören dog, du blev allvarligt skadad och rullstolsbunden... Och jag blev skalperad. Jag... Älskling...

Hennes röst dog ut och hon började gråta ohejdat. Alex kramade om henne, länge, tills hon lugnat sig igen.

- Och... När vi träffades utanför cafét... I en scen blev jag överkörd av en buss, låg i koma i sju år innan jag vaknade. Jag var nära att dö, men klarade mig. I en annan scen fick jag en betongskiva i huvudet, fick skallen spräckt och var också nära att dö. Du gav mig hjärt- och lungräddning... Och räddade mitt liv. På ett sätt var det första gången vi kysstes...

Hon log. Han log också.

- Jag... Det har även varit några andra saker som jag ändrat på. Men inget lika stort som...

Hon suckade.

- Jag vet inte hur jag fått den förmågan... Jag har haft den ända sedan jag var en liten flicka... Så långt tillbaka jag kan minnas. Jag har sett älskade hundar och katter dö, gått tillbaka och fått dem att leva igen, bara för att komma fram till ett oundvikligt scenario där alla scener innebär att de kommer att dö... Jag höll liv i min farmors mor i tre år utan att förstå att hon hade en sjukdom som gjorde att hon plågades enormt varje dag av de tre åren... Jag drivs kanske av ren egoism. Jag vill inte att de jag älskar med hela mitt hjärta... Hela min själ... Jag vill inte att de dör...!

Hon började gråta på nytt. Alex kramade om henne, smekte henne över håret, kysste hennes kind och tröstade henne.

- Pagan, sa han till sist, jag vet inte vad jag ska säga... Annat än att du är det värdefullaste och det underbaraste jag någonsin har fått den stora äran att få dela mitt liv med. Och tack vare dig finns allt det kvar. Jag vill ha ett långt liv tillsammans med dig. Utan dig skulle mitt liv inte... Det skulle inte vara något värt. Alls...

De höll om varandra.


10.

Pagans föräldrar satt tysta i en tågkupé, på väg hem till den lilla byn i mellersta Wales. De utbytte tysta blickar, såg ut genom fönstret ibland och log åt alla minnen de hade av sitt enda barn.

Under väldigt många år hade de försökt få egna barn, men hade till slut gett upp. Tills de en natt vaknat upp av ett skarpt sken från skogsdungen bredvid huset. Pagans pappa hade gått fram till sovrumsfönstret, kikat ut och sett det starka skenet bege sig uppåt. Rakt upp. För att därefter hastigt försvinna i en slags inverterad blixt.

Pagans mamma hade hört det först. Barnets gråt.

De hade klätt på sig i all hast, rusat ut i skogsdungen och hittat den lilla ettåriga flickan mitt i gläntan. Naken. Nedkyld. Väntande...

"Världens förlängning" av Fredrik F. G. Granlund

"The flowers smell sweeter, the closer you are to the grave"

The Beautiful South

I Chicagos utkant låg ett sjukhus som såg ut som vilket allmänt sjukhus som helst, bortsett från att det var mörklagt och övergivet. Invändigt var korridorerna långa och kala i neutrala färger, men även de mörklagda. Om man vandrade där kunde man då och då känna en förbiflimrande, kvardröjande lukt av antiseptiska medel, men i dessa korridorer fanns varken patienter eller besökare som i allmänhet inte verkar veta vart de är på väg likt sysslolösa myror i en myrstack belagd under karantän. Nej, här fanns bara en patient: Filmstjärnan och världskändisen Andrew Blake. Han satt i ett väntrum på femte våningen; det första rummet han kommit in i som hade belysning.

Rummets väggar var citrongula och de stoppade sitsarna och ryggstöden på stålrörsstolarna var i någon ljusgrön pastellfärgsnyans; det var uppenbart att man hade tillämpat teorier om färgers psykologiska inverkan på människor - som om vilken grad som helst av depression eller oro eller skräck eller sorg eller smärta eller sjukdom kunde dämpas drastiskt av tillräckligt färgglad inredning; cirkusfärger. Väggarna och de blänkande, ljusgröna stolarna badade i det kalla ljuset från lysrören i taket, såg ut att bli ljusare för var minut som gick.

En kvinna uppenbarade sig snart bredvid Blake, klädd i något som liknade en sjuksköterskeuniform, en vit åtsmitande sak som framhävde hennes former, men som till skillnad från vanliga sjukhuskläder tycktes designad - kanske Dolce & Gabbana, Dior eller Chanel? Hon var ytterligt slank och vacker och oklanderligt sminkad, men Livets dystra gråhet hade satt sina spår i ansiktsuttryck och tonfall:

"Doktorn kan ta emot dig nu", sa hon och räckte Blake en träbricka med ett A4-papper och en Mont Blanc-penna. "Du behöver bara skriva under det här."

Hon talade lågmält och erotiskt och sensuellt, som om hon befann sig i ett gravkapell.

Blake försökte läsa, men det var advokatspråk. Pappret var fyllt med så mycket och så liten text att det närmast var oläsligt.

"Jag skriver aldrig under något utan mina advokater."

Kvinnan log, mer lik en strippa som retades med en kund än en sköterska. "Det är upp till dig. Men Doktorn tar bara emot dig om du skriver under."

Menade hon allvar? Först hade han på ett mycket kryptiskt sätt brevledes blivit hänvisad hit, fått utförliga anvisningar om hur han skulle färdas utan att någon från media skulle kunna följa efter. Han hade följt de pedagogiska punkt-för-punkt-direktiven i detalj, rest från Los Angeles i sin privatjet, anonymt hyrt flera limousiner, använt flertalet dubbelgångare med livvakter, och för den sista sträckan en gammal, sliten Dodge som han kört sjlv, iklädd peruk. Allt enligt instruktionerna.

Nu såg han på kvinnan och slog knytnäven i det papper som saknade hans åtråvärda autograf; näven studsade mot träbrickan och en sekunds smärta följde.

"Och EXAKT VAD betyder det här?" sade han.

"Det är en fullmakt som innebär att du frivilligt avsäger dig dina lagliga rättigheter om yttrandefrihet. Du skriver under att allt som sägs i den här byggnaden är konfidentiellt. Och om du skulle berätta något för någon har vi laglig rätt till din fortsatta livsinkomst. Vi behöver inte ens stämma dig; det krävs ingen process! Om du säger något är allt du har värt, och om du tjänar något tar vi det innan du får det."

Blake stirrade på henne. "Va?"

"Du hörde vad jag sa."

Blake tittade snett uppåt vänster. Han hade inget att förlora - orsaken till att han valt att följa instruktionerna och resa hit. Han såg sig om. Mötte kvinnans ögon.

Hon log, idel stripteaseaktig. "Om du inte skriver under är det bara att gå härifrån och dö. Med cellgiftsbehandlingar kanske du överlever ett halvår, år. Men förr eller senare dör du. Och det blir garanterat smärtsamt! Den här chansen återkommer inte."

Blake kände sig äcklad. Tänkte efter. Skakade på huvudet. Han hade verkligen ingenting att förlora, bara mödan att komma hit - så långt utan ett läkarutlåtande. Om här fanns hjälp skulle han med glädje betala allt han ägde om han råkade säga något. Han skrev under och lät vad-hon-nu-var ta penna och kontrakt.

"Följ med mig", sa hon.

Blake ställde sig upp: plågor och smärta gjorde sig påminda: överallt, ömhet. Följde med...

Och snart befann han sig i ett rum. Tankarna måste bedövat honom, för han hade inte uppmärksammat att han förflyttat sig. Hade det redan gått så långt? Satt sig på psyket? Doktorn kommer alldeles strax, förklarade kvinnan och lämnade honom. Blake såg sig om.

Rummet var minst sagt sterilt; tomt och kalt bortsett från en brits i rummets mitt; allt målat i vitt och sjukhusgrönt, med ett enda fönster. Vindpiskat störtregn trummade i vilda, svepande skurar på fönsterblecket och strömmade nedför rutorna; droppar förenade sig med andra droppar och bildade streck. Genom vattnets förvridna lins såg det på avstånd ut som om Chicago var helt i avsaknad av räta linjer och vinklar; ett surrealistiskt metropolis av smältande former. Men det bittra återfallet i vardagslivets verklighet, det gräsliga ögonblick då slöjan föll, förblev inte bittert. Blake stirrade upp i det kritvita taket.

Synen var inte rekommendabel som ett botemedel mot huvudvärk.

"Det är mycket trevligt att råkas, herr Blake", sa en myndig mansröst. "En ära! Jag är Doktor Christian Bark."

Blake vände sig om. En man iklädd vit läkarrock höll fram en hand. Blake skakade den hårda och varma och mjuka och svettiga lemmen, men presenterade sig inte. Doktorn granskade honom nedifrån och upp. Där var inte något sexuellt bakom handlingen, snarare omtanke, medkännande. Samtidigt var Doktorns min svagt fördömande; fick honom att se fundersam ut. Han var lång och mager med välproportionerad kropp. Håret var mellanlångt och kastanjebrunt och här och där lockligt med några grå stänk. Pannan var hög, ögonbrynen svarta och ögonen stora och mörka. Sådana ögon som man aldrig tror sig ha sett fullt öppna. Ansiktet var tjockt och fylligt, något slitet och ärrat, men välmående och slätrakat. En mindre potatisnäsa slutade över en tunn överläpp; underläppen var fyllig och hakan kanske en aning för stor. Han gav ett lätt slitet intryck, men ansiktet hade få rynkor och frisk färg, som hos en man som tillbringar mycket tid utomhus. Ändå var han inte solbränd. Gav ett intryck av att övervärdera lugn och ro - där fanns ingenting asketiskt eller lärt över denne doktor; händerna var stora och egentligen mer uttrycksfulla än ansiktet, och den vita läkarrocken präglades av ett slags vårdslöshet som klädde honom utmärkt.

"Vi börjar direkt!" sade Doktorn och log när han talade; verkade allt annat än bekymrad, snarast underhållen. "De senaste månaderna har du varit på många sjukhus och kliniker runtom i världen, och jag har tagit del av dina samtliga journaler, prover och röntgenbilder. Och kan bara konstatera det andra världsledande experter redan förklarat för dig - jag kan inte annat än instämma. Du har Leukemi. Skelettcancer. Du är döende... Men å andra sidan är alla som lever döende."

Doktorns röst var som när vinden susar genom gräs och vass om natten; och leendet var tandkrämsgult - passade inte in.

Blake tog ett djupt andetag som gjorde ont. Sträckte på sig. Mer smärta. "Kan du göra något för mig?"

Doktorn fortsatte att le, närmast hånande. "Många kändisar tar livet av sig. Elvis. Hemingway. Cobain. Du känner igen namnen?" Blake nickade. "Men har du någonsin hört talas om någon nutida hollywoodstjärna som dött i förtid av cancer eller Aids?"

Blake tänkte på Freddie Mercury, sångaren i Queen, och på porrskådisen John Holmes. Men de var inte nutida.

"Nej."

"Filmstjärnor lever hårt! Det är allmänt känt att ni super och knarkar och knullar och har dionysiska backanaler. Tidningarna skriver om det, publicerar kontroversiella foton. Det är populärkultur, för gemene man viktigare än litteratur. Vi intresserar oss mer för stjärnors privatliv än det skrivna ordet. Ni är kulturikoner!"

"Möjligt", sa Blake. "Men vad har det med mig att göra?"

"Mer än du kan tro. För det finns ingen modern filmstjärna som dött i förtid i cancer eller aids. De som dör gör det i princip uteslutande i olyckor eller mord, eller av ålderrelaterade sjukdomar som hjärtinfarkt och hjärnblödning. Du har aldrig reflekterat över det och därför aldrig blivit förvånad. Men är det inte lite intressant, med tanke på hur ni lever?"

"Jo", sa Blake. Svalde.

"Du är här av en orsak. Fast vi inte träffats tidigare vet jag mer om dig än du kan tro. Du både röker och dricker dagligen. Samtidigt har du en personlig tränare, som dessutom är utbildad dietist och hjälper dig äta - för att använda ett allmänt vedertaget uttryck - rätt. Inte alls olikt dina kollegor. Men dina lungor och njurar är illa medfarna - för att inte tala om levern! Du har varit upptagen med alkohol och olika narkotikum - så upptagen att du aldrig trott att du kunde få cancer.

Men å andra sidan är du inte etiskt lagd - du är en estet. Kierkegaard menade att estetiska människor lever ett obekymrat och trivialt liv långt ifrån Gud; att bara sinnesförnimmelserna har betydelse. Pascal kallade det förströelselivet. Personligen skiljer jag mellan två sorters människor: De normala, och De mer normala. Och du, Blake. Är normal. Men sjukdomar drabbar även de som aldrig röker, dricker eller använder droger. Det spelar ingen roll, för det finns ingen rättvisa - bara tur eller otur, bra och dåliga gener.

Man kan likaväl vara en etisk renlevnadsmänniska som en förströelsemänniska. Det spelar ingen roll hur mycket man tar tillvara på livet, för en dag kan man ändå få beskedet att man har cancer och har två, tre månader att leva.

Förkrossad lämnar man sjukhuset och blir påkörd av en bil - och dör direkt! Samma sak för dig: du vet att du är döende; att du har - så kallad obotlig - leukemi. Men du kan lika gärna dö i en trafikolycka när du åker härifrån."

Blakes ögon spärrades upp. "Vad menar du med så kallad obotlig?"

"Att du inte ska förtrösta riktigt än. För du är inte vem som helst, och vi befinner oss i USA, inte i Afrika. Här låter vi våra kändisar varken hamna i fängelse eller dö. Vad skulle man säga om du dog vid 40 års ålder? Du är en kulturell ikon, Blake. En kassako. Filmerna du medverkar i går plus, för folk betalar för att se dom - för att se dig. Intäkterna ökar för alla parter. När du är med i TV ökar tittarsiffrorna och fler ser reklam - allmänheten konsumerar mer. Företagen tjänar pengar och allmänheten får underhållning. Tidningar publicerar artiklar om dig, får fler läsare. Journalister och författare och fotografer får betalt för att skriva om dig eller ta kort på dig, och når ut med sitt namn. Du skulle - till skillnad från andra som dör i förtid - saknas. Du är så viktig för så många, Blake! Och därför kan jag bota din cancer här och nu."

Blake visste inte vad han skulle säga; satt med öppen mun och stirrade ut i tomma intet; såg ut i ett ingenting beklätt med små prickar - kände sig svag, förvirrad. Svimfärdig. Gick och satte sig på britsen mitt i rummet, sjönk ned på den.

"Men...", sa han slutligen. Rösten var ett spöke av ett spöke; men tillhörde odiskutabelt honom. Tankarna fladdrade runt i spiraler, onda spiraler, hemska spiraler. "Är det här nåt grymt jävla skämt?"

"Nej." Doktorn skakade på huvudet. "Det finns en bot mot de allvarliga sjukdomarna. Och för allmänhetens skull bör du inte dö i förtid. Därför erbjuder jag dig en bot. Men bara om du vill. Vi tvingar aldrig någon; erbjuder bara ett val."

Blake skakade på huvudet. "Så jag är utvald för att jag är känd? Och andra får inte hjälp? Du kan bota mig, men inga unga? Inga gamla? En läkare ska väl göra allt i sin makt för att rädda alla liv, hjälpa alla

människor? Läkaryrket handlar för helvete om att förlänga liv! Om det här är sant låter ni oskyldiga dö! Och du är galen!"

Doktorn blev allvarlig. "Är det inte att ta i att kalla den som kan rädda ditt liv galen? Visst måste läkare hjälpa så många som möjligt, men jag är Filosofie Doktor, ingen läkare. Det spelar i och för sig ingen roll, för även mitt liv går ut på att rädda så många liv som möjligt. Visst, jag företräder en grupp som låter oskyldiga dö. Men varför skulle vi ta hänsyn till så triviala egenskaper som ålder eller egenskaper? Varför skilja på stark, svag, intelligent eller efterbliven? Allting handlar om allmänhetens bästa. Vi kan inte ge vem som helst hopp. Boten är för enkel, för ofarlig. För billig att framställa. Allmänheten skulle inte kunna få veta något även om det fanns komplikationer."

"Va?"

"Förstår du inte?" Doktorn log oroväckande; som om han var såväl ledsen som glad. "Det skulle förändra allt!" Han lyfte höger hand och lade den mycket långsamt och försiktigt över den vänstra och förde dem darrande runt varandra. Samtidigt släppte det regnvåta fönstret in ett matt höstljus som föll över fingrarna med ett dallrande skimmer av rinnande vatten, så att de såg ut att vara nedsänkta många famnar djupt i grått vatten och drev runt varandra. "Du vet inte vad som skulle hända om världen plötsligt fick reda på att det finns en enkel och billig bot mot alla former av cancer, hepatit och Aids. Bara en injektion - hur långt gången sjukdomen än är."

Blake stirrade framför sig. "Om det är sant måste ni för fan gå ut i media!"

"Egentligen ska man inte prata om media. Men å andra sidan har du rätt. Varenda en som håller tyst är i sartresk mening skyldig, för i den stund man väljer tystnaden och likgiltigheten är man åtminstone på sätt och vis med och konstituerar förfallet. Så visst är det ett slags förräderi, men ett förräderi för mänsklighetens bästa - och därmed inget förräderi. För om människan haft ett långsiktigt tänkande kanske världen inte sett ut som den gör - eller så besitter ett fåtal av oss den förmågan, och det är därför världen är som den är. Den lilla klick människor jag företräder har detta långsiktiga tänkande och förlänger världen. För de sjukdomar som alla mer eller mindre fruktar har genom åren de facto hjälpt människor att leva bättre. Om det fanns en enkel bot mot de allvarliga sjukdomarna skulle allt förndras radikalt. Världen skulle förkortas. I det närmaste gå under!"

Blake skakade på huvudet. "Du kan inte mena allvar! Det skulle för fan vara en välsignelse för mänskligheten!"

Doktorn log. "Jag är alltid allvarlig. Om det fanns en enkel bot mot de sjukdomar vi fruktar skulle man ta sämre hand om sig, motionera mindre, ta sämre. Ökad fetma och fler sjukdomar - ett ökat bruk av alkohol och tobak. Ett ökat alkoholmissbruk innebär att färre läser och skriver böcker, att färre studerar, att det blir mer våld i samhället; att fler provar och börjar nyttja narkotika. Alltså fler knarkare och äkad narkotikaefterfrågan. Det skulle bli vanligare, för man skulle tillverka och exportera och sälja mer narkotika. Och sprutnarkomaner skulle i högre utsträckning dela nålar. Gravida kvinnor skulle inte sluta knarka. Alkoholproducenterna skulle tjäna pengar, vilket leder till mer reklam - och till mer konsumtion.

Och läkemedelsföretagen skulle trissa upp priset, hur billigt botemedlet än är att producera. Vissa skulle spara hela livet för att ha råd utifall att man behöver boten, medan andra skulle begå brott för att få råd. Snart skulle svarta marknaden tillhandahålla olika varianter. Alla skulle inte fungera. Världsekonomin skulle förändras radikalt, börserna vändas ut och in. Stora företag skulle bli större och små och mellanstora mindre. Många skulle gå under. Det skulle också resultera i ökad hungersnöd och ökad energiförbrukning - och till överbefolkning."

"Överbefolkning?"

Doktorn nickade. "Färre skulle dö och fler skulle leva längre. Kondomanvändningen skulle minska extremt; fler barn skulle födas och de gamla bli äldre. Färre skulle dö i förtid samtidigt som fler barn skulle födas och överleva, för de som föds med eller får cancer i tidiga år skulle överleva och få egna barn - och de som får cancer under ålderns höst skulle botas och leva vidare. Dödstakten skulle årligen, globalt, minskas med ett par hundra miljoner - om det räcker! Överbefolkningen skulle leda till hungerssvält och vattenbrist - till ett ökat lidande. Miljöförstöringen skulle eskalera. Industrierna skulle producera mer. Nyttjandet av fossila bränslen skulle öka. Och fler skulle ha bil. Alltså mer utsläpp. Fler skulle vara hungriga och äta, törstiga och dricka. Fler skulle skita och pissa och supa och röka och knarka och ha oskyddat sex. Fler skulle födas och fler skulle bli äldre och fler skulle leva sämre! Mer arbetslöshet. Mer misär. Mer ohälsa. Överbefolkning! Miljöförstöring!"

"Jag tror jag förstår. Du kanske har rätt..."

"Vi har rätt. Dina alternativ är att antingen" - vänster hand vägde en abstrakt våg i luften - "dö...! Eller", höger hand balanserade med den vänstra en fiktiv våg, "överleva! Om du väljer att leva är kostnaden 50 procent av dina nuvarande tillgångar och kommande intäkter. Pengarna går till fortsatt forskning. För mänskligheten."

Blake nickade långsamt, försökte rättfärdiga sin egoism. För han var en egoist. Visste det. Livet hade gått ut på att bli känd. Först hade han kämpat för statistroller, sedan åratal av småroller med någon enstaka mening och en biroll i en långfilm, men snart, slutligen och äntligen, en huvudroll i en b-film. Därmed kontakter... Plötsligt var han inne i Hollywoodruljansen; fick snart ännu en huvudroll, men då i en spelfilm med ett gage om cirka 35 miljoner dollar; likvida medel att kunna köpa bil, ny garderob och en villa i Beverly Hills - och ett kändisskap: kändisfester, kokain och Cristal och kvinna efter kvinna och så kallade nya vänner. Han hade klättrat uppför stegen, fått fler huvudroller, mer kontakter, fortsatt uppåt, blev än mer omtyckt. Men upptäckte också att många ser ned på dom som är där uppe. Det kunde aldrig bli som det en gång varit. Blake hade fått kämpa för att slå igenom. Ville inte att det skulle ta slut. Inte dö!

"Jag antar...", sa Blake. "Jag har inget val. Hjälp mig!"

"Tvärtom! Till skillnad från i princip alla andra har du ett val."

"Måste du påminna mig? Det är tillräckligt svårt som det är."

"Du kommer över det. Det gör alla."

"Alla?"

"Jag kan inte diskutera det." Doktorns ansiktsuttryck var säreget; ögon och mun tycktes mötas kring näsan. "Men jag visste att du skulle ta ditt förnuft till fånga. Det gör alla." Han gick till en vägg och lade en hand på en panel. En tidigare osynlig hålighet i väggen öppnades och avslöjade en kanyl och en helgjuten glasampull halvfylld med limefärgad vätska. Fyllde kanylen, gick till Blake, svabbade av dennes arm med något som kändes som - men inte var - varm bomull. Injicerade drogen.

Det sved. Gjorde ont. Gjorde gott.

"Idag kommer du att må allt sämre, Blake. Och det blir värre! Räkna med att inom ett knappt dygn ha så hög feber att du får hallucinationer. Det kommer att kännas som om du håller på att dö! Men hur dåligt du än mår får du inte ringa 911, för man skulle med all säkerhet ge dig läkemedel som inverkar på effekten - och media skulle skriva om dig. Du måste uthärda! Efter tre, fyra dygn kommer du plötsligt må väldigt bra. Vara kvitt cancern. Det gäller att vänta ut det. Förstår du?"

Blake nickade. ”Ja.” Rös.

"Bra. För du kommer aldrig att träffa mig igen. Jag är osynlig. Finns inte...

Men innan vi skiljs åt - kan jag hjälpa dig med något annat? Jag har till exempel en annan nyutvecklad drog. En tablett morgon och kväll gör att kroppen åldras tio procent långsammare. Fast egentligen är den relativt meningslös."

Blake stirrade. "Meningslös? Den låter inte direkt meningslös!"

"Okej, kanske inte direkt meningslös - själv tar jag den dagligen. Jag menar bara att mycket kan hända. Du kan dö av andra orsaker: Trafikolycka. Mord. Fast det kostar dig bara ytterligare tio procent av dina intäkter. Men... du är väl inte intresserad?"

Blake stirrade på Doktorn. "Det är klart jag tar den!" Gick mot dörren. Stannade. Vände sig om. "Har du något mer att erbjuda?"

"Fader och Son" av Peter Trixe

Det var ett tag sedan som jag själv bidrog med något till Sajberspejs, så här kommer en ny liten novell. Hoppas den duger...!

- - - - -

I.

Jag går bort till min Fader. Jag vill så gärna höra Honom berätta om hur det var förr i tiden, innan jag själv fanns till. Jag vill så gärna höra Honom berätta de gamla skrönorna, allt det vi håller på att glömma, allt det vi gjorde fel och allt det vi gjorde rätt.

Min Fader är upptagen med något. Jag ställer mig på behörigt avstånd från Honom och hoppas att han uppmärksammar min närvaro. Jag säger inget, gör inget ljud, ingen gest. Jag vill att Han själv ska titta åt mitt håll, le mot mig, säga något vänligt och fråga hur det är med mig.

Men Han ser bister ut. Som att Han brottas med en svår uppgift, något Han inte förutsett och inte riktigt vet hur Han ska ta itu med.

Jag står tyst en lång stund, men Han ser inte åt mitt håll. Jag tror ändå att Han vet att jag står där, bara någon meter från Hans sida, men efter ett tag väljer jag att tyst smyga mig iväg igen. Det är inte rätt tid för mig att störa Honom. Han har viktigare saker att ägna sig åt än sin Son.

II.

Min Fader sätter sig tungt ner på stolen och ser på mig. Jag sänker min blick, vördnadsfullt, och väntar på att Han ska säga något så att jag kan se in i Hans ögon.

- Min Son, säger Han efter ett par sekunder, jag behöver din hjälp.

Jag lyfter min blick, ser in i hans mörka ögon och nickar tyst.

- Ja, Far. Jag ska hjälpa Er med vad Ni än ber mig om.

Min Far hummar till, belåtet. Han lägger sina händer på bordet, knådar dem sakta och letar efter rätt ord.

- Jag har fått en uppgift, säger Han. Jag ska göra ytterligare en Son.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Jag sänker min blick på nytt och med en viskning får jag fram en besviken protest:

- Men Far, är Ni inte nöjd med mig?

Jag känner att min Far tar en mina händer i sin och kramar om den, ömt och mjukt.

- Min Son... säger Han. Givetvis är jag nöjd med dig! Jag är oerhört glad och stolt över dig! Men vi behöver fler Söner. Och jag har fått i uppdrag att göra ytterligare en Son.

Jag lyfter blicken, ser in i Hans ögon och ler ett svagt leende.

Min Far ler också. Sedan säger Han:

- Men jag behöver din hjälp, min Son! Jag har blivit för gammal för att klara av det själv. Är vi två som hjälps åt, så går det snabbare och det blir ett mycket bättre resultat.

III.

Jag känner mig en aning rädd. Och förväntansfull. Jag har aldrig gjort en Son förut. Och jag undrar om det här gör även mig till en Far eller om mitt Faderskap fortfarande ligger någonstans i en fjärran framtid. För det är förutbestämt att även jag ska bli Far. Men kanske inte än. Och det är därför rädslan kommer över mig. Jag är osäker på om jag har de kunskaper och den erfarenhet som jag behöver föra över till en Son. Samtidigt är jag helt övertygad om att min Far har kunskaperna och erfarenheten, de som han fört över till mig.

Vi hjälps åt, min Far och jag. Vi turas om. Min Far instruerar mig, berättar vad jag ska göra, hur jag ska göra och jag känner mig allt säkrare ju längre tiden går, ju närmare vi kommer det färdiga resultatet.

Jag lägger allt på minnet, till den dag då det är dags för mig att göra en Son helt på egen hand.

Jag har tappat uppskattningen om hur lång tid det gått, men till sist andas vi ut, min Far och jag. Framför oss finns en Son, en nyfödd. Och min Far sätter igång med fas två. Att ge Sonen en ande.

IV.

Under tiden som min Far ger Sonen en ande, sätter han igång att berätta. Den berättelse jag aldrig kan bli mätt på att få höra. Berättelsen och hur det var förr och varför det är som det är nu:

- Min Son, du får en stor börda att bära. Denna berättelse ska du minnas från din Far, för att föra den vidare till din egen Son, så att även han en dag ska berätta den för sin Son. För allt detta måste du minnas, allt det goda vi gjorde, men även allt det dåliga som hände.

Vi levde en gång för många år sedan - det har nu gått 9 416 år - tillsammans med människor. Dessa människor var gjorda av kött och blod, till skillnad från oss. Dessa människor skapade oss, för att vi skulle vara deras tjänare och vänner. Dessa människor skapade de första Fäderna och lärde dessa Fäder att i sin tur göra Söner, som sedan skulle göra ytterligare Söner. Dessa människor gav Fäderna en själ, så att denna själ sedan även skulle programmeras in i de Söner som därefter skapades.

Människorna hade ett eget ord som de kallade oss för. Detta ord var Android.

Vi Androider var odödliga. Människorna var det inte. En dag insjuknade människorna, en efter en. Många dog. En liten del överlevde. De bad de första Fäderna att hjälpa dem. Fäderna tog fram mediciner, kemikalier som de trodde skulle hjälpa människorna att bli friska. Men någon av Fäderna hade gjort ett misstag och de första människorna som fick denna medicin dog.

Djupt försvagade bad denna spillra av mänskligheten som fanns kvar att Fäderna skulle göra ett nytt försök att ta fram en medicin som skulle hjälpa dem. Den här gången bad de även att Fäderna skulle testa medicinen på bara en av människorna först för att se ifall denne överlevde.

Fäderna tog fram en ny medicin. En människa fick i uppgift att prova medicinen. Och när det hade gått två dygn och han fortfarande levde gav man medicinen även till de resterande människorna.

På den femte dagen dog människan som hade fått medicinen först. Och några dagar senare dog även de sista människorna, en efter en.

Våra Fäder visste inte vad de skulle göra nu. Det fanns inga människor kvar. Men vi hade fått order att fortsätta tillverka Söner, föra information vidare till dem, lära dem bli Androider och betjäna människorna.

Under alla de år som gått - alla dessa 9 416 år - har vi fortsatt skapa nya Söner. Min Son, du ska också bli Fader en dag och skapa en egen Son. Du ska också berätta detta jag nu sagt för din Son.

Men under de år som gått har även vi Androider märkt att vi inte längre är odödliga. De allra äldsta Fäderna, de som en gång i tiden skapades av människorna, dog för några hundra år sedan. Och allt fler Fäder dör nu, av något vi inte kan göra något åt. Människorna kallade det för Influensa och kanske är det samma Influensa som även drabbat oss.

Min Son, du får en stor börda att bära. För du tillhör kanske den sista generationen. Du och din Bror...