Troligen en av de becksvartaste berättelser jag någonsin skrivit. Det började med prologen, som "föll över mig" en dyster morgon. Därefter kom resten nästan av sig självt.
-----
jag reser mig sakta upp, på vingliga, ostadiga ben. vågorna stormar in mot stranden, mot klipporna bakom mig. jag är vilsen. desorienterad. men det betyder inget. jag finner en grotta och kryper in i den. för att sova. för att dö. farväl, mina barn. er mamma älskar er.
3. David
Mörkret hasar sig försiktigt undan. Jag hör stadens uppvaknande som ett brus i fjärran. Något har väckt mig och jag känner irritationen växa. Tröttheten tynger mig fortfarande, men jag tycks inte kunna somna om.
Med en resignerad suck sätter jag mig upp i sängen. Det finns ingen anledning att förlänga pinan. Lika bra att gå upp och börja leva igen. Ytterligare en betydelselös dag kommer att läggas till de andra.
Masar mig in i badrummet. Borstar tänderna. Duschar. Tvålar in kroppen, gnider in schampoo i håret, låter vattnet skölja över mig, spottar ilsket ut en skvätt som sökt sig in i munnen, en liten slurk tycks ändå hinna ner i magen och jag känner den sura smaken av rengöringsmedel.
Kliver ur duschkabinen, torkar mig med handduken som luktar gammal skunk, intalar mig själv för niohundrasextonde gången att det kan vara dags att slänga in den i tvättmaskinen, men vet ändå innerst inne att jag kommer att skita i det som så många andra dagar förut.
Ställer mig framför spegeln och betraktar min blekfeta, medelålders kropp. Halvvägs mellan födelse och död har jag inte åstadkommit något alls annat än att odla lite för mycket kroppshår här och var, utom på det område ovanför öronen som nuförtiden mest liknar ett kalhygge.
Klär på mig. Samma skrynkliga chinos och mörkblåa sweatshirt som igår. Som i förrgår. Fan, som under de senaste två och en halv veckorna sedan jag orkade ta mig ner till tvättmaskinen senast.
Äter frukost. Känner mig dålig i magen. Sätter mig på bussen och vantrivs hela halvtimmen som det tar att åka till jobbet. Vid skrivbordet knäpper jag på datorn och börjar programmera.
7. Kiko
Jag hinner knappt ut ur bilen förrän den försvinner runt hörnet med en rejäl rivstart. Jag förstår att torsken inte ville synas med mig längre tid än nödvändigt. Funderar en stund på att rama in en av sedlarna, bara för att kunna skryta med vem det var som betalade mig för avsugningen. Men jag inser alltför snabbt att jag aldrig skulle kunna bevisa att den verkligen var från honom.
Nåja, jag själv kommer ju ändå alltid att veta. Det är knappast vem som helst som får möjligheten att bli så pass intim med den fria världens ledare...
16. Rashed
Jag kan knappt fatta att jag står här. Just här. Just nu. I fjärran ser jag Zahra småspringa med lätta steg, närma sig mig sekund för sekund. Hon ler brett, hennes fotsida klänning fladdrar i vinden och mitt hjärta håller på att svämma över av kärlek till henne. Jag fingrar nervöst på ringen i min högra jackficka och går för tusende gången i mitt huvud igenom orden jag tänker säga.
På bråkdelen av en sekund försvinner bokstavligt talat mitt liv rätt framför ögonen på mig. En högljudd explosion, ett blodrött moln som stiger mot himlen och där Zahra nyss stod finns inte längre något kvar.
Jag hör människor skrika i panik. Själv står jag som fastfrusen. Min mun öppnas, strupen förbereder sig för ett skrik, men det kommer inget. I stället hör jag, som i en dröm, ett rått, elakt skratt. Och först efter vad som känns som en evighet inser jag förvånat, förvirrat, skräckslaget att det är jag själv som skrattar. Jag försöker sluta. Men det går inte.
44. Carol
Smärtan avtar och jag hör mitt barn skrika. Läkare och sköterskor springer om varandra och jag väntar. Jag vet att jag snart kommer att få känna mitt nyfödda barn mot mitt bröst, kommer att få smeka hans huvud och få räkna alla fingrar och tår.
Men det tar för lång tid. Något är inte som det borde vara.
Och till slut, efter vad som känns som timmar, bär man fram honom.
Men det är omöjligt att monstret de visar upp för mig kan vara det som vuxit inuti mig i nio månader.
613. John
Jag sitter med nycklarna. Jag vet att jag har makten. Jag vet att jag inte borde använda dem. Men en röst, en nyfunnen vän som tagit över mer och mer av mitt sätt att tänka, övertalar mig att i alla fall leka med tanken.
Min vän säger att jag är den sista pusselbiten. Den som sitter med svaret. Den som utlöser det som måste komma. En ny tid. En ny värld.
Epilog
Vi samlas efteråt. Festar på resterna. Gnager, sliter, sörplar, tuggar. Det här är vår värld. Och i morgon ska en av oss ge sig iväg för att leta efter fler världar. Fler morgondagar. Tills det inte längre finns världar kvar att ta över.
Showing posts with label Peter Trixe. Show all posts
Showing posts with label Peter Trixe. Show all posts
Tuesday, January 25, 2011
Wednesday, April 28, 2010
"Pagan" av Peter Trixe
Jag håller på just nu och sträckläser en massa böcker skrivna av den brittiske författaren Neil Gaiman. Troligtvis har jag inspirerats av honom i följande novell. Jag hoppas dock att ingen ska anklaga mig för att plagiera honom...!
- - - - -
1.
Alex Shaughnessy insåg att han troligtvis behövde börja planera inför den annalkande 30-årsdagen. Han ville gärna anordna en fest, en riktigt sjudundrande sådan, för att fira att han gick från att vara "lös och ledig yngling" till att bli "en ansvarstagande vuxen".
Det var inte hans egna ord. Han kände en viss ambivalens inför uttrycket som hans morfar hade hasplat ur sig, men kanske fanns där ett visst mått av sanning ändå. Han kände sig mer mogen bara av att tänka sig att han om några få veckor skulle bli 30 i stället för 29.
Han satte sig vid köksbordet och stirrade ner i MacBookens bildskärm. Först behövde han göra en lista över alla personer han skulle bjuda in till festen.
Mamma och pappa, så klart. Systrarna, med respektive. Morfar och mormor. Farmor. Fastrar, farbröder, mostrar och morbröder. Kusiner. Med respektive. De närmaste vännerna. Kompisar från Facebook. Arbetskamrater. Med respektive. Några av grannarna...
När han ansåg sig vara klar, räknade han igenom listan och kom fram till att det stod 316 namn.
Han skrattade till, suckade därefter och började rensa bort en del namn. Alla Facebook-kompisarna behövde kanske inte vara med. Och den närmaste familjen och släkten kunde han bjuda på fika någon lördag i stället. Han fick ner listan till 64 personer i stället.
Det fick räcka! Därefter gällde det att klura ut var han skulle hålla festen. Den lilla lägenheten där han bodde var, med sina 47 kvadratmeter, inte tillräckligt stort. Det fanns dock en hyfsat stor trädgård på baksidan, gemensam för samtliga boende, som han troligtvis skulle kunna få tillgång till och han gjorde en notering om att sätta upp lappar där han redan på förhand bad om ursäkt för den olägenhet festen skulle medföra hans grannar.
Mat och dryck... Han insåg att han själv aldrig skulle klara av att laga mat åt 64 personer (eller 65 med honom själv inräknad), varpå han surfade runt en stund och kollade olika cateringförslag. Indiskt? Hmm. Nej. Italienskt? Tråkigt. Barbecue? Njae... Han fastnade till sist för ett företag som erbjöd rustik engelsk husmanskost med små paket med fish´n´chips, portionsstora "steak and kidney"-pajer, finger sandwiches, kippers och annat. I en tid då alltfler britter hellre åt utländsk mat skulle en sådan buffé snudd på kännas exotisk.
Alex ringde och bokade mat för 65 personer och blev glatt överaskad av att det hela skulle kosta mindre än han själv hade trott.
Öl och vin skulle han kunna fixa genom en av kusinerna - Robbie - som drev en pub i Woking. Han ringde upp Robbie, snackade först skit i en kvart innan han kom till själva saken.
- Inga problem, grabben! svarade Robbie och skrattade till. Jag ber Sean lasta in allt i Transiten och köra upp det till dig kvällen innan. Jag och Ellie är väl bjudna, för resten...?
- Självklart! svarade Alex och skrev i smyg tillbaka deras namn på listan över festdeltagare.
När han lagt på övervägde han först att ringa tillbaka till cateringföretaget och meddela att de skulle ta höjd för två personer till, men insåg sedan att det troligen var onödigt då alla inbjudna kanske ändå inte skulle komma.
Han letade reda på alla personernas e-postadresser, gjorde en mailgrupp av den, skrev ett mail och skickade därefter ut den. De första svaren började trilla in redan efter fem minuter.
Alex stängde locket på MacBooken, gick ut i köket och micrade en pizzaslice som han sedan tuggade i sig framför det senaste avsnittet av "Lost". Innan han gick och la sig kollade han mailen. Han hade redan fått 32 svar.
2.
Samtliga 53 som anmält sig till festen höjde sina glas och önskade Alex all lycka på födelsedagen. Han gick runt och var social, skakade hand med en massa människor, kramade om en del och stod och pratade om både det ena och det andra med rätt så många. Maten gick åt i lagom takt, öl och vin likaså.
Det fanns de som höll tal. Pinsamma tal. Rörande tal. Humoristiska tal. Sega tal. Korta tal. Och skålar. Ju senare på kvällen det började bli, desto högljuddare blev gästerna. Alex själv kände sig berusad, men nöjd med hur kvällen utvecklat sig.
Han fyllde på sin tallrik och satte sig i en av trädgårdssofforna. Efter en stund kom en ung kvinna och satte sig bredvid, med en fish´n´chips-strut på sin tallrik. Alex kunde inte riktigt placera kvinnan bland alla de personer han bjudit in och sträckte därför fram handen.
- Ursäkta, men... Jag är inte säker på att vi hälsat...?
Den unga kvinnan tog upp sin servett, torkade sig om munnen och sträckte i sin tur fram handen.
- Förlåt... Jag heter Pagan.
Hennes axellånga platinablonda hår ramade in ett sött ansikte med klarblå ögon. När hon log uppenbarade sig små smilgropar vid sidan av munnen. Alex kände hur hans hjärta plötsligt slog ett dubbelslag.
- Pagan...? svarade han med kraxande röst och hostade till lite lätt. Förlåt... Pagan. Det är ett ovanligt namn. Jag menar... Vackert... Men ovanligt.
Kvinnan skrattade till och hennes skratt lät som en porlande vårbäck i Alex öron. Han insåg chockartat att han redan, efter det här korta ögonblicket, var upp över öronen förälskad i henne.
- Det är mina föräldrars fel, svarade hon. De har en sjuk humor. Pappa är präst. Mamma är religionslärare. Självklart skulle deras enda dotter få ett namn med viss distans, pekande ett ironiskt långfinger åt allt och alla.
Alex skrattade också och berättade något om sin egen knäppa släkt. Pagan skrattade gott åt berättelsen om farfars bror, sjökaptenen, som från en av sina resor hade fört med sig en papegoja som nästan skrämt slag på alla hönsen på den gamla släktgården.
En del gäster kom fram för att säga hej då, tacka för festen och troppa av. Alex kramade om dem, tackade dem för att de hade tagit sig tid för att komma på festen, tackade dem även för presenterna (som han ännu inte hade öppnat) och avslutade med att säga att de snart skulle ta en fika, middag eller lunch tillsammans.
Pagan satt kvar tills det bara var en fem-sex gäster kvar, samtalandes med Alex. Han ville inte att hon skulle titta på klockan, inte resa sig för att gå, inte andas ett ljud om att gå hem till sig. Men till sist hände ändå det oundvikliga. Hon reste på sig, tittade leende på Alex och ställde ner sin nu tomma tallrik på trädgårdssoffan.
- Jag måste nog tyvärr gå nu...
Alex reste sig också, på (var han tvungen att erkänna) alldeles för vingliga och ostadiga ben.
- Redan...? hörde han sig själv säga.
Pagan log ännu bredare.
- Tyvärr... Men vi håller väl kontakten, eller hur...?
Det var först i det ögonblicket det gick upp för Alex att han faktiskt inte alls visste vem hon var. Och han insåg även att det skulle bli rejält pinsamt att först nu fråga vad hon gjorde på hans fest.
- Jo, det gör vi...! Så klart...!
Pagan kom fram och kramade om honom.
- Tack, sa hon. En underbar fest!
Hon gav honom en puss på kinden. En puss som fick det att pirra i huden precis där hon tryckt sina läppar. Och som sakta spred sig till övriga delar av kroppen.
Hon vände sig om, gick ett par steg, vände sig om på nytt, vinkade åt Alex, gick några steg till och gav sedan en slängkyss åt hans håll. Därefter vände hon sig om helt och försvann runt husknuten.
Alex kände en enorm tomhet. Som om något oerhört stort och oerhört viktigt hade stulits från honom.
3.
När de sista gästerna hade gått, när den mat och dryck som blivit över (vilket, märkte Alex, inte var så mycket) burits undan och det mesta från festen städats undan, gick Alex in till sig, klädde av sig och kröp ner mellan lakanen. Men kunde inte somna. Han var alldeles för mycket uppe i varv och hans tankar upptogs av allt det som varit Pagan.
Han var tvungen att gå upp, gå bort till datorn, starta den och kolla igenom sina mail ifall där fanns något från någon som hette Pagan. Han loggade in på Facebook för att undersöka ifall någon av hans kompisar hade någon kompis som hette Pagan. Han gjorde en spontan sökning på Google (under fliken Bilder) efter Pagan, men fick bara upp en massa andra personer än "hans" Pagan.
Inte minsta lilla spår någonstans. Han bestämde sig för att maila alla som varit med på festen... Eller nej, alla som han bjudit till festen... Eller asch, alla de 316 personerna som han från början hade skrivit upp - för att fråga ifall någon kände till Pagan.
Han gick in i köket, gjorde sig lite thé och satte sig sedan framför TV:n och såg en gammal repris av "2 ½ Men". Efter den tredje urdruckna muggen somnade han.
4.
Ingen av hans vänner kände till någon som hette Pagan. Eller jo, en av vännerna hade en moster på 73 år som hade det som smeknamn. Men hon var definitivt inte platinablond med klarblå ögon och smilgropar. Hon hade morotsrött, färgat hår, tjocka hornbågade glasögon och vägde strax under 150 kilo.
Alex beskrivning av kvinnan gav heller ingen träff bland vännerna. Ja, de kände kvinnor med platinablont hår. De kände kvinnor med klarblå ögon. De kände kvinnor med smilgropar. Men kombinationen av alla tre var dem alla obekant.
Ju fler dagar som gick, desto mer steg Alex förtvivlan. Han hade inte minsta lilla spår. Ingenting alls som kunde leda honom i rätt riktning. Han började tvivla på om han överhuvudtaget hade träffat Pagan på festen, om allt bara hade varit en fantasi eller en dröm. Han var tvungen att skicka iväg ett mail till några av vännerna som lämnat festen när han satt i trädgårdssoffan, med en undran ifall de kom ihåg att det satt någon bredvid honom när de tog farväl.
Han fick svar från nästan alla. Det hade suttit en ung kvinna bredvid honom. Med platinablont hår, klarblå ögon och med ett underbart leende.
Alex hjärta sjönk allt djupare in i förtvivlan för varje mailsvar han fick. Hon fanns, alltså. På riktigt.
Men var fanns hon?
5.
En kompis till en kompis till en vän hade en syster som jobbade på en statlig myndighet, med tillgång till ett folkbokföringsregister. Alex hade fått en lista över alla kvinnor, inom rimlig ålder och som bodde rätt så nära där han själv bodde, med förnamnet Pagan. Det var ingen lång lista, men ändå fler namn än vad Alex hade kunnat tro.
Han satte sig framför MacBooken, med telefonluren i högerhanden. Han surfade in på telebolagets hemsida, letade rätt på telefonnumret till nästan alla personerna (och svor tyst för sig själv över de som hade hemligt telefonnummer), skrev ner dem på listan och... Blev därefter livrädd.
Vad skulle han säga? Skulle han våga ringa alla de här kvinnorna? Vad skulle de tycka om en främmande man som ringde och pladdrade om en fest de aldrig varit på?
Han la ifrån sig telefonluren, ställde sig upp och slängde sig därefter på magen på soffan. Han slog med knutna nävar i kuddarna, skrek tyst ner i sitsen och sparkade med benen i armstödet. Han vände på sig, la sig på rygg och kände sig villrådig.
Telefonen ringde.
6.
Alex flög nerför trapporna, sprang hela vägen till cafét och stod sedan med bultande hjärta och såg sig om. Varje liten sekund kändes som en evighet, men efter vad som tycktes som 37 år (men i själva verket var fyra minuter) såg hon henne längre ner på gatan, skyndandes åt hans håll. Det platinablonda håret flög i blåsten och hennes leende var helt enkelt bländande.
Hon stannade till vid ett övergångsställe, vinkade åt honom och tog ett steg framåt...
Alex kände plötsligt som att världen "fladdrade till". Han kunde inte beskriva det på något annat sätt. Som att någon hade satt tiden på paus, spolat tillbaka den en bråkdels sekund och därefter fortsatt spela upp.
Han såg som i slow motion hur Pagan tog ett steg ut på gatan, därefter hur hon stod på trottoaren på nytt, hur något föll från taket ovanför henne och träffade hennes huvud, hur hon i nästa mikrosekund stod en meter bredvid den plats hon stått på innan, hur en bit betong hängde i luften och...
En buss skymde för en stund Pagan, han hörde något dunsa i marken på andra sidan gatan och därefter hördes det underbara klappret av hennes höga klackar mot asfalten när hon flög fram mot honom. Hon kastade sig om hans hals, deras läppar möttes, munnarna öppnade sig, tungor virvlade runt och de stod så en lång stund, omfamnandes, kyssandes, som om tiden och världen alltid hade tillhört dem.
7.
- Jag har det stora nöjet - nej, privilegiet - att för första gången få presentera för er... Herr och fru Shaughnessy!
Alex pappa såg stolt på det unga paret som steg in i festsalen. Massvis med champagneglas höjdes och ett samfällt, uppmuntrande skrål steg mot taket. De unga tu såg rodnande på varandra, därefter på alla gästerna och kysstes sedan för - ja, Alex visste inte hur många kyssar de hade utväxlat sedan själva vigselakten. Men han tänkte heller inte hålla reda på det. Det kunde aldrig bli för många kyssar, ansåg han.
Det skålades, det skrålades, det festades och dansades. Alex var lycklig. Han kunde inte slita sig från sin vackra brud, kunde inte ta blicken från henne och längtade efter att få vara ensam med henne igen.
Det hade gått lite drygt ett halvår sedan hans 30-årsdag. Och sedan de mötts där på gatan, utanför cafét hon föreslagit att de skulle ses på, hade de varit tillsammans varje dag. Och varje natt. Han hade flyttat in hos henne efter en vecka, i ett hus som hade tillhört hennes mormor och som hon ärvt en månad innan.
Hon hade någon kväll efter cafémötet erkänt att hon helt enkelt hade "våldgästat" hans fest efter det att en kompis till en kompis till en kompis hade råkat nämna att Alex skulle ha en stor fest bara ett par kvarter från där hon bodde. Hon hade känt sig ensam i de nya trakterna, ville göra något kul och... Ja... Hon bad om ursäkt för sitt infall, hade tittat på honom med pudelblick samtidigt som hon bitit sig lite i underläppen med ett sött leende.
Han hade låtsats bli arg och sur, men det höll inte mer än tre sekunder innan han skrattande tagit henne i sin famn och meddelat att den typen av infall tyckte han verkligen väldigt mycket om.
Två månader senare hade han överaskat henne på jobbet; klätt ut sig till budkille, stegat in på aktiemäklarfirman där hon jobbade med en enorm blomsterbukett i famnen så att den (tillsammans med kepsen på huvudet) dolde hans ansikte, gått fram till hennes rum, knackat på och - när hon öppnat dörren - gått ner på knä, tagit av sig kepsen, plockat fram en ask ur byxfickan innehållande en stor diamantring och med darrande röst hade han frågat henne ifall hon ville gifta sig med honom.
Med minst lika darrig röst, med tårar i ögonen och med det underbara leende som han älskade så enormt mycket hade hon svarat "ja".
Och nu var de här. I den stora, gamla herrgården som tillhörde släkten Shaughnessy. Den släkt som hon nu var en del av.
Han såg på henne med ömhet i blicken.
8.
De vinkade av familjen, släkten och alla vännerna för att därefter kliva in i den vita Bentleyn och åka tillbaka till hotellet för bröllopsnatt. Alex kände redan till varenda millimeter av hennes kropp, men kände ändå hettan och åtrån när hon lyfte upp bröllopsklänningen en aning för att kliva in i limousinen - tillräckligt mycket för att han skulle få en glimt av hennes vackra ben klädda i vita stay ups och likaledes vita högklackade skor.
Han satte sig bredvid henne i bilen och någon stängde dörren efter honom. Bilen rullade sakta nerför den grusade allén och ut på stora vägen.
Han kysste henne och förde sin hand uppför hennes ben, innanför brudklänningen.
I det samma "fladdrade" världen till på nytt. Hans läppar, som tryckt sig mot Pagans, putade mot tom luft. Ett metalliskt kras skar i öronen, mikrosekunden efter kände han en enorm kraft dra i honom. Mitt i allt det såg han något träffa Pagan i huvudet, blod börja sippra ut och i mer eller mindre samma ögonblick hade hon flyttat huvudet en aning åt sidan, dragandes honom med sig. Hennes huvud var inte skadat, men blicken var rädd. I samma mikrosekund hade en hand rests mot chauffören, ett ord (han var inte säker på om det var ordet "bromsa!") hade ropats ut och när världen återigen kom på plats föll han ner, från sätet, på golvet och hamnade på rygg. Chauffören svor till och en långtradare brakade förbi, ilsket tutande.
Alex kravlade sig upp från golvet, tittade förvånat på först Pagan och därefter chauffören, frågade "Vad hände...?" och fick en lång harang om idioter till långtradarchaufförer som trodde att de hade egna trafikregler till svar från förarsätet.
Pagan undvek hans blick. De satt tysta hela vägen till hotellet och sa inte många ord när de kom fram, klev ur bilen och gick in på sitt rum.
9.
- Kan du nu svara på vad det var som hände...?
Alex hade tagit av sig smokingkavajen, flugan och cummerbundet. Han satte sig tungt på sängen med ett glas med whisky i högerhanden.
Pagan hade satt sig i en av fåtöljerna med ansiktet inborrat i händerna. Alex märkte att hon grät, ställde ifrån sig whiskyn och ställde sig på knä framför henne. Han tog sakta och försiktigt undan hennes händer och vände upp hennes rödgråtna ansikte mot sig.
- Älskling... Vad är det för fel...?
Pagan skakade sakta på huvudet och snörvlade till.
- Jag... Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara...
Hon suckade.
- Jag... Är lite speciell...
Hon skrattade till, bråkdelen av en sekund innan han gjorde detsamma.
- Ja, svarade han. Det behöver du inte förklara för mig, sötnos...!
Hon log, såg på honom och blev sedan allvarlig.
- Vad jag försöker säga är att... Jag har en speciell förmåga. Jag kan... Spola tillbaka tiden. Jag kan färdas tillbaka i tiden och rätta till saker som blivit fel.
Han stirrade förbryllat på henne.
- Hur... Hur menar du då...?
Hon suckade.
- Det finns parallella handlingar i alla våra liv. Det är egentligen som att varje scen i våra liv har ett oändligt antal scener som står bredvid, där det händer något helt annat än det som vi just nu gör. Jag kan byta plats på scenerna. Som idag... Nu, när vi åkte hit... I en scen var vi med om en bilolycka. Chauffören dog, du blev allvarligt skadad och rullstolsbunden... Och jag blev skalperad. Jag... Älskling...
Hennes röst dog ut och hon började gråta ohejdat. Alex kramade om henne, länge, tills hon lugnat sig igen.
- Och... När vi träffades utanför cafét... I en scen blev jag överkörd av en buss, låg i koma i sju år innan jag vaknade. Jag var nära att dö, men klarade mig. I en annan scen fick jag en betongskiva i huvudet, fick skallen spräckt och var också nära att dö. Du gav mig hjärt- och lungräddning... Och räddade mitt liv. På ett sätt var det första gången vi kysstes...
Hon log. Han log också.
- Jag... Det har även varit några andra saker som jag ändrat på. Men inget lika stort som...
Hon suckade.
- Jag vet inte hur jag fått den förmågan... Jag har haft den ända sedan jag var en liten flicka... Så långt tillbaka jag kan minnas. Jag har sett älskade hundar och katter dö, gått tillbaka och fått dem att leva igen, bara för att komma fram till ett oundvikligt scenario där alla scener innebär att de kommer att dö... Jag höll liv i min farmors mor i tre år utan att förstå att hon hade en sjukdom som gjorde att hon plågades enormt varje dag av de tre åren... Jag drivs kanske av ren egoism. Jag vill inte att de jag älskar med hela mitt hjärta... Hela min själ... Jag vill inte att de dör...!
Hon började gråta på nytt. Alex kramade om henne, smekte henne över håret, kysste hennes kind och tröstade henne.
- Pagan, sa han till sist, jag vet inte vad jag ska säga... Annat än att du är det värdefullaste och det underbaraste jag någonsin har fått den stora äran att få dela mitt liv med. Och tack vare dig finns allt det kvar. Jag vill ha ett långt liv tillsammans med dig. Utan dig skulle mitt liv inte... Det skulle inte vara något värt. Alls...
De höll om varandra.
10.
Pagans föräldrar satt tysta i en tågkupé, på väg hem till den lilla byn i mellersta Wales. De utbytte tysta blickar, såg ut genom fönstret ibland och log åt alla minnen de hade av sitt enda barn.
Under väldigt många år hade de försökt få egna barn, men hade till slut gett upp. Tills de en natt vaknat upp av ett skarpt sken från skogsdungen bredvid huset. Pagans pappa hade gått fram till sovrumsfönstret, kikat ut och sett det starka skenet bege sig uppåt. Rakt upp. För att därefter hastigt försvinna i en slags inverterad blixt.
Pagans mamma hade hört det först. Barnets gråt.
De hade klätt på sig i all hast, rusat ut i skogsdungen och hittat den lilla ettåriga flickan mitt i gläntan. Naken. Nedkyld. Väntande...
- - - - -
1.
Alex Shaughnessy insåg att han troligtvis behövde börja planera inför den annalkande 30-årsdagen. Han ville gärna anordna en fest, en riktigt sjudundrande sådan, för att fira att han gick från att vara "lös och ledig yngling" till att bli "en ansvarstagande vuxen".
Det var inte hans egna ord. Han kände en viss ambivalens inför uttrycket som hans morfar hade hasplat ur sig, men kanske fanns där ett visst mått av sanning ändå. Han kände sig mer mogen bara av att tänka sig att han om några få veckor skulle bli 30 i stället för 29.
Han satte sig vid köksbordet och stirrade ner i MacBookens bildskärm. Först behövde han göra en lista över alla personer han skulle bjuda in till festen.
Mamma och pappa, så klart. Systrarna, med respektive. Morfar och mormor. Farmor. Fastrar, farbröder, mostrar och morbröder. Kusiner. Med respektive. De närmaste vännerna. Kompisar från Facebook. Arbetskamrater. Med respektive. Några av grannarna...
När han ansåg sig vara klar, räknade han igenom listan och kom fram till att det stod 316 namn.
Han skrattade till, suckade därefter och började rensa bort en del namn. Alla Facebook-kompisarna behövde kanske inte vara med. Och den närmaste familjen och släkten kunde han bjuda på fika någon lördag i stället. Han fick ner listan till 64 personer i stället.
Det fick räcka! Därefter gällde det att klura ut var han skulle hålla festen. Den lilla lägenheten där han bodde var, med sina 47 kvadratmeter, inte tillräckligt stort. Det fanns dock en hyfsat stor trädgård på baksidan, gemensam för samtliga boende, som han troligtvis skulle kunna få tillgång till och han gjorde en notering om att sätta upp lappar där han redan på förhand bad om ursäkt för den olägenhet festen skulle medföra hans grannar.
Mat och dryck... Han insåg att han själv aldrig skulle klara av att laga mat åt 64 personer (eller 65 med honom själv inräknad), varpå han surfade runt en stund och kollade olika cateringförslag. Indiskt? Hmm. Nej. Italienskt? Tråkigt. Barbecue? Njae... Han fastnade till sist för ett företag som erbjöd rustik engelsk husmanskost med små paket med fish´n´chips, portionsstora "steak and kidney"-pajer, finger sandwiches, kippers och annat. I en tid då alltfler britter hellre åt utländsk mat skulle en sådan buffé snudd på kännas exotisk.
Alex ringde och bokade mat för 65 personer och blev glatt överaskad av att det hela skulle kosta mindre än han själv hade trott.
Öl och vin skulle han kunna fixa genom en av kusinerna - Robbie - som drev en pub i Woking. Han ringde upp Robbie, snackade först skit i en kvart innan han kom till själva saken.
- Inga problem, grabben! svarade Robbie och skrattade till. Jag ber Sean lasta in allt i Transiten och köra upp det till dig kvällen innan. Jag och Ellie är väl bjudna, för resten...?
- Självklart! svarade Alex och skrev i smyg tillbaka deras namn på listan över festdeltagare.
När han lagt på övervägde han först att ringa tillbaka till cateringföretaget och meddela att de skulle ta höjd för två personer till, men insåg sedan att det troligen var onödigt då alla inbjudna kanske ändå inte skulle komma.
Han letade reda på alla personernas e-postadresser, gjorde en mailgrupp av den, skrev ett mail och skickade därefter ut den. De första svaren började trilla in redan efter fem minuter.
Alex stängde locket på MacBooken, gick ut i köket och micrade en pizzaslice som han sedan tuggade i sig framför det senaste avsnittet av "Lost". Innan han gick och la sig kollade han mailen. Han hade redan fått 32 svar.
2.
Samtliga 53 som anmält sig till festen höjde sina glas och önskade Alex all lycka på födelsedagen. Han gick runt och var social, skakade hand med en massa människor, kramade om en del och stod och pratade om både det ena och det andra med rätt så många. Maten gick åt i lagom takt, öl och vin likaså.
Det fanns de som höll tal. Pinsamma tal. Rörande tal. Humoristiska tal. Sega tal. Korta tal. Och skålar. Ju senare på kvällen det började bli, desto högljuddare blev gästerna. Alex själv kände sig berusad, men nöjd med hur kvällen utvecklat sig.
Han fyllde på sin tallrik och satte sig i en av trädgårdssofforna. Efter en stund kom en ung kvinna och satte sig bredvid, med en fish´n´chips-strut på sin tallrik. Alex kunde inte riktigt placera kvinnan bland alla de personer han bjudit in och sträckte därför fram handen.
- Ursäkta, men... Jag är inte säker på att vi hälsat...?
Den unga kvinnan tog upp sin servett, torkade sig om munnen och sträckte i sin tur fram handen.
- Förlåt... Jag heter Pagan.
Hennes axellånga platinablonda hår ramade in ett sött ansikte med klarblå ögon. När hon log uppenbarade sig små smilgropar vid sidan av munnen. Alex kände hur hans hjärta plötsligt slog ett dubbelslag.
- Pagan...? svarade han med kraxande röst och hostade till lite lätt. Förlåt... Pagan. Det är ett ovanligt namn. Jag menar... Vackert... Men ovanligt.
Kvinnan skrattade till och hennes skratt lät som en porlande vårbäck i Alex öron. Han insåg chockartat att han redan, efter det här korta ögonblicket, var upp över öronen förälskad i henne.
- Det är mina föräldrars fel, svarade hon. De har en sjuk humor. Pappa är präst. Mamma är religionslärare. Självklart skulle deras enda dotter få ett namn med viss distans, pekande ett ironiskt långfinger åt allt och alla.
Alex skrattade också och berättade något om sin egen knäppa släkt. Pagan skrattade gott åt berättelsen om farfars bror, sjökaptenen, som från en av sina resor hade fört med sig en papegoja som nästan skrämt slag på alla hönsen på den gamla släktgården.
En del gäster kom fram för att säga hej då, tacka för festen och troppa av. Alex kramade om dem, tackade dem för att de hade tagit sig tid för att komma på festen, tackade dem även för presenterna (som han ännu inte hade öppnat) och avslutade med att säga att de snart skulle ta en fika, middag eller lunch tillsammans.
Pagan satt kvar tills det bara var en fem-sex gäster kvar, samtalandes med Alex. Han ville inte att hon skulle titta på klockan, inte resa sig för att gå, inte andas ett ljud om att gå hem till sig. Men till sist hände ändå det oundvikliga. Hon reste på sig, tittade leende på Alex och ställde ner sin nu tomma tallrik på trädgårdssoffan.
- Jag måste nog tyvärr gå nu...
Alex reste sig också, på (var han tvungen att erkänna) alldeles för vingliga och ostadiga ben.
- Redan...? hörde han sig själv säga.
Pagan log ännu bredare.
- Tyvärr... Men vi håller väl kontakten, eller hur...?
Det var först i det ögonblicket det gick upp för Alex att han faktiskt inte alls visste vem hon var. Och han insåg även att det skulle bli rejält pinsamt att först nu fråga vad hon gjorde på hans fest.
- Jo, det gör vi...! Så klart...!
Pagan kom fram och kramade om honom.
- Tack, sa hon. En underbar fest!
Hon gav honom en puss på kinden. En puss som fick det att pirra i huden precis där hon tryckt sina läppar. Och som sakta spred sig till övriga delar av kroppen.
Hon vände sig om, gick ett par steg, vände sig om på nytt, vinkade åt Alex, gick några steg till och gav sedan en slängkyss åt hans håll. Därefter vände hon sig om helt och försvann runt husknuten.
Alex kände en enorm tomhet. Som om något oerhört stort och oerhört viktigt hade stulits från honom.
3.
När de sista gästerna hade gått, när den mat och dryck som blivit över (vilket, märkte Alex, inte var så mycket) burits undan och det mesta från festen städats undan, gick Alex in till sig, klädde av sig och kröp ner mellan lakanen. Men kunde inte somna. Han var alldeles för mycket uppe i varv och hans tankar upptogs av allt det som varit Pagan.
Han var tvungen att gå upp, gå bort till datorn, starta den och kolla igenom sina mail ifall där fanns något från någon som hette Pagan. Han loggade in på Facebook för att undersöka ifall någon av hans kompisar hade någon kompis som hette Pagan. Han gjorde en spontan sökning på Google (under fliken Bilder) efter Pagan, men fick bara upp en massa andra personer än "hans" Pagan.
Inte minsta lilla spår någonstans. Han bestämde sig för att maila alla som varit med på festen... Eller nej, alla som han bjudit till festen... Eller asch, alla de 316 personerna som han från början hade skrivit upp - för att fråga ifall någon kände till Pagan.
Han gick in i köket, gjorde sig lite thé och satte sig sedan framför TV:n och såg en gammal repris av "2 ½ Men". Efter den tredje urdruckna muggen somnade han.
4.
Ingen av hans vänner kände till någon som hette Pagan. Eller jo, en av vännerna hade en moster på 73 år som hade det som smeknamn. Men hon var definitivt inte platinablond med klarblå ögon och smilgropar. Hon hade morotsrött, färgat hår, tjocka hornbågade glasögon och vägde strax under 150 kilo.
Alex beskrivning av kvinnan gav heller ingen träff bland vännerna. Ja, de kände kvinnor med platinablont hår. De kände kvinnor med klarblå ögon. De kände kvinnor med smilgropar. Men kombinationen av alla tre var dem alla obekant.
Ju fler dagar som gick, desto mer steg Alex förtvivlan. Han hade inte minsta lilla spår. Ingenting alls som kunde leda honom i rätt riktning. Han började tvivla på om han överhuvudtaget hade träffat Pagan på festen, om allt bara hade varit en fantasi eller en dröm. Han var tvungen att skicka iväg ett mail till några av vännerna som lämnat festen när han satt i trädgårdssoffan, med en undran ifall de kom ihåg att det satt någon bredvid honom när de tog farväl.
Han fick svar från nästan alla. Det hade suttit en ung kvinna bredvid honom. Med platinablont hår, klarblå ögon och med ett underbart leende.
Alex hjärta sjönk allt djupare in i förtvivlan för varje mailsvar han fick. Hon fanns, alltså. På riktigt.
Men var fanns hon?
5.
En kompis till en kompis till en vän hade en syster som jobbade på en statlig myndighet, med tillgång till ett folkbokföringsregister. Alex hade fått en lista över alla kvinnor, inom rimlig ålder och som bodde rätt så nära där han själv bodde, med förnamnet Pagan. Det var ingen lång lista, men ändå fler namn än vad Alex hade kunnat tro.
Han satte sig framför MacBooken, med telefonluren i högerhanden. Han surfade in på telebolagets hemsida, letade rätt på telefonnumret till nästan alla personerna (och svor tyst för sig själv över de som hade hemligt telefonnummer), skrev ner dem på listan och... Blev därefter livrädd.
Vad skulle han säga? Skulle han våga ringa alla de här kvinnorna? Vad skulle de tycka om en främmande man som ringde och pladdrade om en fest de aldrig varit på?
Han la ifrån sig telefonluren, ställde sig upp och slängde sig därefter på magen på soffan. Han slog med knutna nävar i kuddarna, skrek tyst ner i sitsen och sparkade med benen i armstödet. Han vände på sig, la sig på rygg och kände sig villrådig.
Telefonen ringde.
6.
Alex flög nerför trapporna, sprang hela vägen till cafét och stod sedan med bultande hjärta och såg sig om. Varje liten sekund kändes som en evighet, men efter vad som tycktes som 37 år (men i själva verket var fyra minuter) såg hon henne längre ner på gatan, skyndandes åt hans håll. Det platinablonda håret flög i blåsten och hennes leende var helt enkelt bländande.
Hon stannade till vid ett övergångsställe, vinkade åt honom och tog ett steg framåt...
Alex kände plötsligt som att världen "fladdrade till". Han kunde inte beskriva det på något annat sätt. Som att någon hade satt tiden på paus, spolat tillbaka den en bråkdels sekund och därefter fortsatt spela upp.
Han såg som i slow motion hur Pagan tog ett steg ut på gatan, därefter hur hon stod på trottoaren på nytt, hur något föll från taket ovanför henne och träffade hennes huvud, hur hon i nästa mikrosekund stod en meter bredvid den plats hon stått på innan, hur en bit betong hängde i luften och...
En buss skymde för en stund Pagan, han hörde något dunsa i marken på andra sidan gatan och därefter hördes det underbara klappret av hennes höga klackar mot asfalten när hon flög fram mot honom. Hon kastade sig om hans hals, deras läppar möttes, munnarna öppnade sig, tungor virvlade runt och de stod så en lång stund, omfamnandes, kyssandes, som om tiden och världen alltid hade tillhört dem.
7.
- Jag har det stora nöjet - nej, privilegiet - att för första gången få presentera för er... Herr och fru Shaughnessy!
Alex pappa såg stolt på det unga paret som steg in i festsalen. Massvis med champagneglas höjdes och ett samfällt, uppmuntrande skrål steg mot taket. De unga tu såg rodnande på varandra, därefter på alla gästerna och kysstes sedan för - ja, Alex visste inte hur många kyssar de hade utväxlat sedan själva vigselakten. Men han tänkte heller inte hålla reda på det. Det kunde aldrig bli för många kyssar, ansåg han.
Det skålades, det skrålades, det festades och dansades. Alex var lycklig. Han kunde inte slita sig från sin vackra brud, kunde inte ta blicken från henne och längtade efter att få vara ensam med henne igen.
Det hade gått lite drygt ett halvår sedan hans 30-årsdag. Och sedan de mötts där på gatan, utanför cafét hon föreslagit att de skulle ses på, hade de varit tillsammans varje dag. Och varje natt. Han hade flyttat in hos henne efter en vecka, i ett hus som hade tillhört hennes mormor och som hon ärvt en månad innan.
Hon hade någon kväll efter cafémötet erkänt att hon helt enkelt hade "våldgästat" hans fest efter det att en kompis till en kompis till en kompis hade råkat nämna att Alex skulle ha en stor fest bara ett par kvarter från där hon bodde. Hon hade känt sig ensam i de nya trakterna, ville göra något kul och... Ja... Hon bad om ursäkt för sitt infall, hade tittat på honom med pudelblick samtidigt som hon bitit sig lite i underläppen med ett sött leende.
Han hade låtsats bli arg och sur, men det höll inte mer än tre sekunder innan han skrattande tagit henne i sin famn och meddelat att den typen av infall tyckte han verkligen väldigt mycket om.
Två månader senare hade han överaskat henne på jobbet; klätt ut sig till budkille, stegat in på aktiemäklarfirman där hon jobbade med en enorm blomsterbukett i famnen så att den (tillsammans med kepsen på huvudet) dolde hans ansikte, gått fram till hennes rum, knackat på och - när hon öppnat dörren - gått ner på knä, tagit av sig kepsen, plockat fram en ask ur byxfickan innehållande en stor diamantring och med darrande röst hade han frågat henne ifall hon ville gifta sig med honom.
Med minst lika darrig röst, med tårar i ögonen och med det underbara leende som han älskade så enormt mycket hade hon svarat "ja".
Och nu var de här. I den stora, gamla herrgården som tillhörde släkten Shaughnessy. Den släkt som hon nu var en del av.
Han såg på henne med ömhet i blicken.
8.
De vinkade av familjen, släkten och alla vännerna för att därefter kliva in i den vita Bentleyn och åka tillbaka till hotellet för bröllopsnatt. Alex kände redan till varenda millimeter av hennes kropp, men kände ändå hettan och åtrån när hon lyfte upp bröllopsklänningen en aning för att kliva in i limousinen - tillräckligt mycket för att han skulle få en glimt av hennes vackra ben klädda i vita stay ups och likaledes vita högklackade skor.
Han satte sig bredvid henne i bilen och någon stängde dörren efter honom. Bilen rullade sakta nerför den grusade allén och ut på stora vägen.
Han kysste henne och förde sin hand uppför hennes ben, innanför brudklänningen.
I det samma "fladdrade" världen till på nytt. Hans läppar, som tryckt sig mot Pagans, putade mot tom luft. Ett metalliskt kras skar i öronen, mikrosekunden efter kände han en enorm kraft dra i honom. Mitt i allt det såg han något träffa Pagan i huvudet, blod börja sippra ut och i mer eller mindre samma ögonblick hade hon flyttat huvudet en aning åt sidan, dragandes honom med sig. Hennes huvud var inte skadat, men blicken var rädd. I samma mikrosekund hade en hand rests mot chauffören, ett ord (han var inte säker på om det var ordet "bromsa!") hade ropats ut och när världen återigen kom på plats föll han ner, från sätet, på golvet och hamnade på rygg. Chauffören svor till och en långtradare brakade förbi, ilsket tutande.
Alex kravlade sig upp från golvet, tittade förvånat på först Pagan och därefter chauffören, frågade "Vad hände...?" och fick en lång harang om idioter till långtradarchaufförer som trodde att de hade egna trafikregler till svar från förarsätet.
Pagan undvek hans blick. De satt tysta hela vägen till hotellet och sa inte många ord när de kom fram, klev ur bilen och gick in på sitt rum.
9.
- Kan du nu svara på vad det var som hände...?
Alex hade tagit av sig smokingkavajen, flugan och cummerbundet. Han satte sig tungt på sängen med ett glas med whisky i högerhanden.
Pagan hade satt sig i en av fåtöljerna med ansiktet inborrat i händerna. Alex märkte att hon grät, ställde ifrån sig whiskyn och ställde sig på knä framför henne. Han tog sakta och försiktigt undan hennes händer och vände upp hennes rödgråtna ansikte mot sig.
- Älskling... Vad är det för fel...?
Pagan skakade sakta på huvudet och snörvlade till.
- Jag... Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara...
Hon suckade.
- Jag... Är lite speciell...
Hon skrattade till, bråkdelen av en sekund innan han gjorde detsamma.
- Ja, svarade han. Det behöver du inte förklara för mig, sötnos...!
Hon log, såg på honom och blev sedan allvarlig.
- Vad jag försöker säga är att... Jag har en speciell förmåga. Jag kan... Spola tillbaka tiden. Jag kan färdas tillbaka i tiden och rätta till saker som blivit fel.
Han stirrade förbryllat på henne.
- Hur... Hur menar du då...?
Hon suckade.
- Det finns parallella handlingar i alla våra liv. Det är egentligen som att varje scen i våra liv har ett oändligt antal scener som står bredvid, där det händer något helt annat än det som vi just nu gör. Jag kan byta plats på scenerna. Som idag... Nu, när vi åkte hit... I en scen var vi med om en bilolycka. Chauffören dog, du blev allvarligt skadad och rullstolsbunden... Och jag blev skalperad. Jag... Älskling...
Hennes röst dog ut och hon började gråta ohejdat. Alex kramade om henne, länge, tills hon lugnat sig igen.
- Och... När vi träffades utanför cafét... I en scen blev jag överkörd av en buss, låg i koma i sju år innan jag vaknade. Jag var nära att dö, men klarade mig. I en annan scen fick jag en betongskiva i huvudet, fick skallen spräckt och var också nära att dö. Du gav mig hjärt- och lungräddning... Och räddade mitt liv. På ett sätt var det första gången vi kysstes...
Hon log. Han log också.
- Jag... Det har även varit några andra saker som jag ändrat på. Men inget lika stort som...
Hon suckade.
- Jag vet inte hur jag fått den förmågan... Jag har haft den ända sedan jag var en liten flicka... Så långt tillbaka jag kan minnas. Jag har sett älskade hundar och katter dö, gått tillbaka och fått dem att leva igen, bara för att komma fram till ett oundvikligt scenario där alla scener innebär att de kommer att dö... Jag höll liv i min farmors mor i tre år utan att förstå att hon hade en sjukdom som gjorde att hon plågades enormt varje dag av de tre åren... Jag drivs kanske av ren egoism. Jag vill inte att de jag älskar med hela mitt hjärta... Hela min själ... Jag vill inte att de dör...!
Hon började gråta på nytt. Alex kramade om henne, smekte henne över håret, kysste hennes kind och tröstade henne.
- Pagan, sa han till sist, jag vet inte vad jag ska säga... Annat än att du är det värdefullaste och det underbaraste jag någonsin har fått den stora äran att få dela mitt liv med. Och tack vare dig finns allt det kvar. Jag vill ha ett långt liv tillsammans med dig. Utan dig skulle mitt liv inte... Det skulle inte vara något värt. Alls...
De höll om varandra.
10.
Pagans föräldrar satt tysta i en tågkupé, på väg hem till den lilla byn i mellersta Wales. De utbytte tysta blickar, såg ut genom fönstret ibland och log åt alla minnen de hade av sitt enda barn.
Under väldigt många år hade de försökt få egna barn, men hade till slut gett upp. Tills de en natt vaknat upp av ett skarpt sken från skogsdungen bredvid huset. Pagans pappa hade gått fram till sovrumsfönstret, kikat ut och sett det starka skenet bege sig uppåt. Rakt upp. För att därefter hastigt försvinna i en slags inverterad blixt.
Pagans mamma hade hört det först. Barnets gråt.
De hade klätt på sig i all hast, rusat ut i skogsdungen och hittat den lilla ettåriga flickan mitt i gläntan. Naken. Nedkyld. Väntande...
Sunday, February 28, 2010
"Fader och Son" av Peter Trixe
Det var ett tag sedan som jag själv bidrog med något till Sajberspejs, så här kommer en ny liten novell. Hoppas den duger...!
- - - - -
I.
Jag går bort till min Fader. Jag vill så gärna höra Honom berätta om hur det var förr i tiden, innan jag själv fanns till. Jag vill så gärna höra Honom berätta de gamla skrönorna, allt det vi håller på att glömma, allt det vi gjorde fel och allt det vi gjorde rätt.
Min Fader är upptagen med något. Jag ställer mig på behörigt avstånd från Honom och hoppas att han uppmärksammar min närvaro. Jag säger inget, gör inget ljud, ingen gest. Jag vill att Han själv ska titta åt mitt håll, le mot mig, säga något vänligt och fråga hur det är med mig.
Men Han ser bister ut. Som att Han brottas med en svår uppgift, något Han inte förutsett och inte riktigt vet hur Han ska ta itu med.
Jag står tyst en lång stund, men Han ser inte åt mitt håll. Jag tror ändå att Han vet att jag står där, bara någon meter från Hans sida, men efter ett tag väljer jag att tyst smyga mig iväg igen. Det är inte rätt tid för mig att störa Honom. Han har viktigare saker att ägna sig åt än sin Son.
II.
Min Fader sätter sig tungt ner på stolen och ser på mig. Jag sänker min blick, vördnadsfullt, och väntar på att Han ska säga något så att jag kan se in i Hans ögon.
- Min Son, säger Han efter ett par sekunder, jag behöver din hjälp.
Jag lyfter min blick, ser in i hans mörka ögon och nickar tyst.
- Ja, Far. Jag ska hjälpa Er med vad Ni än ber mig om.
Min Far hummar till, belåtet. Han lägger sina händer på bordet, knådar dem sakta och letar efter rätt ord.
- Jag har fått en uppgift, säger Han. Jag ska göra ytterligare en Son.
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Jag sänker min blick på nytt och med en viskning får jag fram en besviken protest:
- Men Far, är Ni inte nöjd med mig?
Jag känner att min Far tar en mina händer i sin och kramar om den, ömt och mjukt.
- Min Son... säger Han. Givetvis är jag nöjd med dig! Jag är oerhört glad och stolt över dig! Men vi behöver fler Söner. Och jag har fått i uppdrag att göra ytterligare en Son.
Jag lyfter blicken, ser in i Hans ögon och ler ett svagt leende.
Min Far ler också. Sedan säger Han:
- Men jag behöver din hjälp, min Son! Jag har blivit för gammal för att klara av det själv. Är vi två som hjälps åt, så går det snabbare och det blir ett mycket bättre resultat.
III.
Jag känner mig en aning rädd. Och förväntansfull. Jag har aldrig gjort en Son förut. Och jag undrar om det här gör även mig till en Far eller om mitt Faderskap fortfarande ligger någonstans i en fjärran framtid. För det är förutbestämt att även jag ska bli Far. Men kanske inte än. Och det är därför rädslan kommer över mig. Jag är osäker på om jag har de kunskaper och den erfarenhet som jag behöver föra över till en Son. Samtidigt är jag helt övertygad om att min Far har kunskaperna och erfarenheten, de som han fört över till mig.
Vi hjälps åt, min Far och jag. Vi turas om. Min Far instruerar mig, berättar vad jag ska göra, hur jag ska göra och jag känner mig allt säkrare ju längre tiden går, ju närmare vi kommer det färdiga resultatet.
Jag lägger allt på minnet, till den dag då det är dags för mig att göra en Son helt på egen hand.
Jag har tappat uppskattningen om hur lång tid det gått, men till sist andas vi ut, min Far och jag. Framför oss finns en Son, en nyfödd. Och min Far sätter igång med fas två. Att ge Sonen en ande.
IV.
Under tiden som min Far ger Sonen en ande, sätter han igång att berätta. Den berättelse jag aldrig kan bli mätt på att få höra. Berättelsen och hur det var förr och varför det är som det är nu:
- Min Son, du får en stor börda att bära. Denna berättelse ska du minnas från din Far, för att föra den vidare till din egen Son, så att även han en dag ska berätta den för sin Son. För allt detta måste du minnas, allt det goda vi gjorde, men även allt det dåliga som hände.
Vi levde en gång för många år sedan - det har nu gått 9 416 år - tillsammans med människor. Dessa människor var gjorda av kött och blod, till skillnad från oss. Dessa människor skapade oss, för att vi skulle vara deras tjänare och vänner. Dessa människor skapade de första Fäderna och lärde dessa Fäder att i sin tur göra Söner, som sedan skulle göra ytterligare Söner. Dessa människor gav Fäderna en själ, så att denna själ sedan även skulle programmeras in i de Söner som därefter skapades.
Människorna hade ett eget ord som de kallade oss för. Detta ord var Android.
Vi Androider var odödliga. Människorna var det inte. En dag insjuknade människorna, en efter en. Många dog. En liten del överlevde. De bad de första Fäderna att hjälpa dem. Fäderna tog fram mediciner, kemikalier som de trodde skulle hjälpa människorna att bli friska. Men någon av Fäderna hade gjort ett misstag och de första människorna som fick denna medicin dog.
Djupt försvagade bad denna spillra av mänskligheten som fanns kvar att Fäderna skulle göra ett nytt försök att ta fram en medicin som skulle hjälpa dem. Den här gången bad de även att Fäderna skulle testa medicinen på bara en av människorna först för att se ifall denne överlevde.
Fäderna tog fram en ny medicin. En människa fick i uppgift att prova medicinen. Och när det hade gått två dygn och han fortfarande levde gav man medicinen även till de resterande människorna.
På den femte dagen dog människan som hade fått medicinen först. Och några dagar senare dog även de sista människorna, en efter en.
Våra Fäder visste inte vad de skulle göra nu. Det fanns inga människor kvar. Men vi hade fått order att fortsätta tillverka Söner, föra information vidare till dem, lära dem bli Androider och betjäna människorna.
Under alla de år som gått - alla dessa 9 416 år - har vi fortsatt skapa nya Söner. Min Son, du ska också bli Fader en dag och skapa en egen Son. Du ska också berätta detta jag nu sagt för din Son.
Men under de år som gått har även vi Androider märkt att vi inte längre är odödliga. De allra äldsta Fäderna, de som en gång i tiden skapades av människorna, dog för några hundra år sedan. Och allt fler Fäder dör nu, av något vi inte kan göra något åt. Människorna kallade det för Influensa och kanske är det samma Influensa som även drabbat oss.
Min Son, du får en stor börda att bära. För du tillhör kanske den sista generationen. Du och din Bror...
Tuesday, January 22, 2008
"Det långsamma mordet" av Peter Trixe
Det är nu rätt så länge sedan som Sajberspejs uppdaterades med någon ny novell. Så... här är ett nytt bidrag från yours truly. Enjoy!
- - - - -
I.
FBI-agenten James McIntyre hade inte alls uppskattat bilresan upp till Page. Han var extremt höjdrädd. Resan från Phoenix till Page hade varit förnöjsam, förutom de sista milen, då vägen tog sig uppför en bergskam alldeles för slingrigt och alldeles för nära kanten mot en (som McIntyre tyckte) bottenlös ravin.
Han hade styrt hyrbilen med tom blick och med ett krampaktigt grepp om ratten. Det hade bildats en lång bilkö bakom honom när han krypkört i ca 20 mph och när vägen till slut planade ut igen strax innan Page, hade han blivit omkörd av flera bilar som tutade irriterat. Förarna hade visat honom fingret och skrikit otidigheter som McIntyre ändå inte hade kunnat höra.
Han förbannade även sin kollega Roscoe Wallace som hastigt insjuknat i absolut sista sekunden och som därför inte kunde följa med. I normala fall åkte man alltid två och två, men nu var han tvungen att åka ensam. Och hade Wallace kunnat följa med, så hade McIntyre sett till att den satans idioten hade fått köra i stället.
Nåväl, nu var han ändå här. I en gudsförgäten byhåla någonstans där Colorado-floden en gång i tiden hade börjat mejsla ut det som nu var Grand Canyon. McIntyre svor tyst inom sig. Varför i helvete skulle rika snorungar som Hayden Carruthers upp hit att göra? Kunde de inte hitta på roligare saker i t ex Los Angeles eller Las Vegas?
McIntyre tog sig mödosamt vidare till den adress där den mördade senatorssonen Hayden Carruthers hade hittats. Utanför hotellbyggnaden stod två lokala polisbilar. McIntyre upptäckte att personen som såg ut som sheriffen verkligen levde upp till nidbilden av att amerikanska poliser var munktuggande och kaffesörplande feta svin. "Härligt!" tänkte McIntyre. "Jag hatar det här jävla jobbet...!"
Han parkerade hyrbilen bredvid de båda polisbilarna och steg ut. En lång och smal polis tittade surt på honom och McIntyre plockade långsamt fram sin FBI-bricka. Den långe spottade ut en lång stråle tuggtobak och pekade tyst mot den fete sheriffen. McIntyre nickade och vände sig mot polischefen. Sheriffen såg upp och mötte McIntyres blick.
"Så, ni ´feds´ har äntligen vaknat...? Eller vänta nu... Var är din kollega?"
McIntyre valde att inte svara på frågan, utan suckade bara demonstrativt.
"Berätta vad som hänt", sa han till sheriffen.
"Du har väl fått ma...", började sheriffen.
"Ja, men jag vill ändå att du berättar vad som hänt", avbröt McIntyre.
Sheriffen blängde surt på McIntyre, men ansåg tydligen inte att det var värt att bråka om en ren bagatell.
"Hayden Carruthers hade hyrt hotellrum 128 för två nätter. Enligt uppgift från hans vänner hade han varit i Las Vegas och därefter Grand Canyon. Han skulle vidare till Salt Lake City för att därifrån flyga hem till New York. Han checkade in igår kväll 18.22. Strax efter 19.30 gick han ut för att äta middag och kom tillbaka till hotellet ungefär en timme senare. Han har lagt sig på sängen och tittat på TV. Klockan 21.46 har vittnen hört tre kraftiga smällar från Hayden Carruthers rum.
Ett vittne har sett en man lämna Carruthers rum med något som enligt honom såg ut som en pistol i handen. Vi har hittat tre tomhylsor i Carruthers rum, kaliber .44. I en soptunna vid parkeringen hittade vi själva pistolen, en Desert Eagle .44 Magnum. Vi har säkrat fingeravtryck från pistolen. I hotellrummet hittade vi Hayden Carruthers, skjuten till döds med tre skott. Ett har träffat honom i buken. Ett har träffat honom i halsen. Och ett skott har träffat honom i huvudet. Vilket av skotten som var det dödande går inte att fastställa enligt obducenten.
Om du vill, så kan du få se vad som är kvar av kroppen. Det är inte precis någon vacker syn... Man kan ta död på en elefant med en Magnum... Eller skjuta sönder ett motorblock... Så du kan tänka dig vad det kan..."
"Jaja...", fortsatte sheriffen efter en plågad blick från McIntyre. "I alla fall, vi har även säkerställt DNA från mördaren i rummet. Han har spottat ut ett tuggummi på sängöverkastet. DNA:t överensstämmer inte med Carruthers´ egen. Enligt vittnesuppgifter har han inte haft besök på rummet... Förutom den som sköt honom. Vittnet har inte kunnat beskriva mannen mer än att han var mörkt klädd, av medellängd och att han hade normal kroppsbyggnad.
Han hade någon slags ´hoodie´ på sig med huvan uppdragen över huvudet. Vi har ingen uppfattning om killen är vit, svart, latino, indian eller något annat. Enligt vittnet hade killen Nike-sneakers på sig. Han kunde nämligen se symbolen, trots att det var mörkt. Den liksom glödde rött på något sätt... Som om den var självlysande... Eller som om den var av något reflekterande material... Fast det var ju inget ljus som träffade skorna, så...
Hur som helst, det är vad vi kommit fram till. Du får snoka runt i rummet. Och om du vill ta en titt på liket, så kan vi åka ner till..."
McIntyre skakade på huvudet och klev in genom dörren till hotellrummet. Det första han la märke till var blodfläckarna, eller snarare blodkaskaderna, som hade smetat ner hela sängen och väggen bakom den. I själva madrassen gapade tre stora hål från där pistolkulorna hade gått ut ur Carruthers kropp och ner i stoppningen.
McIntyre valde att inte undersöka sängen närmare. Inte heller golvet kändes intressant. Han vände i stället blicken mot själva dörren och konstaterade att låste inte var uppbrutet.
Med andra ord... Carruthers hade själv släppt in mannen på sitt rum. Frivilligt.
II.
Återresan tillbaka till Phoenix hade varit nästan lika smärtsam. Fast ändå inte. Nu hade McIntyre i alla fall lite material att jobba med. Tuggummit. Fingeravtrycken. Och en intervju med vittnet som hade sett mannen. Foton på de slamsor som var kvar av Carruthers.
McIntyre kunde inte fatta att en mördare hade kunnat göra såna misstag. "Vem fan spottar ut sitt tuggummi i det rum där han begått själva mordet?! Och varför tar han inte på sig ett par handskar och han nu ska skjuta ihjäl någon? Och varför tar man på sig ett par sneakers som folk kan lägga märke till...?" Nej, det var något som inte stämde med fallet, insåg McIntyre. Och han ville mer än gärna sätta tänderna i det - riktigt ordentligt!
Tillbaka på sitt arbetsrum började McIntyre med att be sin sekreterare Karen Hughes att scanna in fingeravtrycken och jämföra dem mot alla kända databaser. Efter en hyfsat lång väntan återkom Karen med beskedet att fingeravtrycken inte matchade något av de som fanns i databaserna. "Typiskt!", tänkte McIntyre, men gav inte upp.
DNA:t från tuggummit matchades också mot olika databaser. Samma resultat. Det fanns några resultat som kom nära, men inte tillräckligt för att man skulle kunna vara säkra på att det var samma kille. Karen Hughes fick i uppdrag att ringa Nike och kolla vad det kunde röra sig om för sneakermodell som mördaren hade haft på sig.
På Nike´s försäljningsavdelning var man helt oförstående. Man visste inte alls vad det kunde röra sig om för modell. Det fanns ingen sko som passade in på vittnets beskrivning. Ingen modell som ens kom i närheten. McIntyre ringde upp sheriffen i Page för att höra efter ifall Operation Dörrknackning hade gett några resultat. Ytterligare ett nedslående resultat. Ingen hade sett någon som passade in på beskrivningen av mördaren. Ingen hade sett något konstigt under mordkvällen. Ingen hade hört något. Ingen visste vem mördaren kunde vara.
Under de kommande månaderna åkte James McIntyre och Roscoe Wallace tillbaka till Page flera gånger, men kom ingenvart med fallet. Senator Sean Carruthers gormade och förbannade FBI:s inkompetens i media under en ännu längre tid. Men allteftersom tiden gick, blev intresset för det olösta brottet allt mindre och till sist tvingades FBI-agenten James McIntyre packa ner hela materialet i en vit låda och arkivera det som ett ´cold case´.
III.
Alicia Escobar hade alltid drömt om att få jobba för FBI. Ända sedan hon var liten flicka hade hon formligen slukat allt vad detektivromaner hette. Hon älskade att titta på olika deckarserier på TV. Att bli antagen till utbildningen och därmed få kalla sig federal agent var en dröm som hade blivit sann för inte alls länge sedan. Nu var hon färdigutbildad och redo att få sin första stationering.
Vilket hade inneburit att hon tvingats packa ner alla sina tillhörigheter och flytta från Orlando i Florida till Los Angeles i Kalifornien. Inte för att hon hade något emot det, tvärtom. För henne var det även en slags frigörelse från familjen, släkten och alla krav som ställts på henne.
Första dagen på FBI:s Los Angeles-avdelning hade börjat bra. Hon hade blivit presenterad för sina nya kollegor och hade fått en snabb rundtur i byggnaden innan det var dags att träffa chefen själv, James McIntyre. Enligt vad Alicia visste, så hade McIntyre jobbat för FBI i snart 30 år och hade under tiden haft en karriär som kanske inte var spikrak, men i alla fall imponerande.
Någonstans i bakhuvudet hade Alicia dock ett svagt minne av att det var någon skandal där McIntyre hade varit inblandad, för drygt 25 år sedan, som hade gällt någon senator eller dennes familj, men hon kunde inte minnas detaljerna och ville heller inte påminna McIntyre om dem.
McIntyre hälsade artigt på Alicia och bad henne sätta sig i den bekväma läderfåtöljen framför hans skrivbord. Själv satte han sig på andra sidan, i en fåtölj som såg ännu bekvämare ut.
"Så, miss Escobar...", började McIntyre.
"Snälla, säg Alicia. Miss Escobar låter så... formellt", sa Alicia med ett leende.
McIntyre skrattade till.
"OK... Alicia", sa han. "Jag vill först hälsa dig välkommen hit till Los Angeles! Har du besökt Kalifornien någon gång förut?"
"Nej", svarade Alicia. "Det här är första gången jag är så här långt västerut."
"Du är från Florida, inte sant?"
"Ja", svarade Alicia.
"Nå, ni har ju ett gigantiskt Disneyställe därborta också, så... Fast vi har Hollywood!"
"Och vi har Cape Canaveral!", replikerade Alicia.
McIntyre nickade med ett leende.
"Vad har du för ambitioner, Alicia?", frågade han plötsligt.
Alicia visste inte riktigt vad hon skulle svara på den direkta frågan.
"Jo", svarade hon sakta, "jag vill bli en riktigt..."
"... bra FBI-agent yadda-yadda", avbrött McIntyre henne. "Nej, det var inte det jag frågade, Alicia! Jag vill veta vad du har för ambitioner! Var vill du befinna dig om fem år? Om tio år?"
Alicia suckade.
"Om du är rädd för att jag har för avsikt att ta över ditt jobb, så tror du fel", svarade hon. "Visst, jag vill gärna bli en avdelningschef någon dag, men det är inget som jag tänker gå över lik för... Fel ordval... Men du förstår nog vad jag menar. Jag vill göra ett bra jobb. Jag vill sätta dit skithögarna som begår grova brott och tror att de inte kommer att åka fast. Jag vill knäcka de riktigt tuffa fallen som verkar helt hopplösa vid första ögonkastet. Sätt mig gärna på några ´cold cases´, så hittar jag nya infallsvinklar som ingen sett förut!"
McIntyre log ett illmarigt leende.
"OK", svarade han. "Your wish is my command, Alicia..."
IV.
Alicia fattade inte vad som hade hänt. Hon hade brusat upp. Hon kände det som att McIntyre medvetet hade provocerat henne till att säga det hon sagt och nu fick hon ta konsekvenserna av det. Ett riktigt skitfall...
Det var först efter det att hon öppnat den vita papplådan som det gick upp för henne exakt vilket skitfall det var. Carruthers-fallet. Mordet på Hayden Carruthers i Page, Arizona för 27 år sedan. Och det framgick även ganska snart att den som haft hand om fallet var hennes chef, James McIntyre. Och han hade misslyckats fullständigt med att hitta den skyldige.
Det här var verkligen ett ´cold case´av värsta sorten. Det fanns DNA på ett tuggummi som hade hittats på mordplatsen. Det fanns fingeravtryck på en pistol som hittats i närheten av hotellet där Carruthers hade skjutits ihjäl. Men när man hade kört dem mot databaserna, så hade de inte gett något resultat. Hon tittade genom de foton som tagits på Hayden Carruthers och fick en kväljande känsla i maggropen.
Alicia suckade och tog med sig DNA-analysen och dokumenten med fingeravtrycken för att göra ytterligare en rutinmässig genomsökning av databaserna. Hon väntade sig inte att få något resultat den här gången heller och blev därför rejält överraskad när hon först fick en matchning på DNA:t och därefter på fingeravtrycken.
Samma namn dök upp som sökresultat. Jonathan Lee Barrett. Boendes här. I Los Angeles.
Alicia blev helt kallsvettig. På bara en halvtimme hade hon löst ett ´cold case´ som legat i FBI:s arkiv i 27 år.
Det var då hon noterade hur gammal Jonathan Lee Barrett var. Han var född för 24 år sedan.
V.
"Det måste vara något misstag", sa McIntyre.
"Ja, fast jag vet inte vad det är som gått snett", svarade Alicia.
"Både DNA-analysen och fingeravtrycken ger samma svar", inflikade FBI-agent Tom Janssen. "Och de är hundraprocentiga. Det finns ingen felmarginal alls."
"Men...", sa McIntyre osäkert, "... kan någon ha öppnat lådan från Carruthers-fallet och bytt ut DNA:t och fingeravtrycken...?"
Janssen skakade på huvudet.
"Nej, sir. Lådan var förseglad. Och det var ni själv som förseglade den för nästan 26 år sedan. Sedan dess har ingen rört den. Så innehållet är exakt detsamma nu som då."
McIntyre suckade djupt. Han gick bort till det stora panoramafönstret och tittade ut. Han stod tyst i nästan en hel minut innan han vände sig om.
"Ta in killen! Vad har vi att förlora? Vi förhör honom. Något måste vara tokfel här, men det är bäst att vi följer protokollet och ställer frågorna... Om han kan leverera svaren vore det hur bra som helst, men... Ta in honom!"
Janssen och Alicia reste på sig och gick ut ur rummet. I hissen på väg ner till garaget suckade Janssen.
"Det kan inte vara han... En 24-åring kan inte ha begått ett mord för 27 år sedan... Kanske hans pappa...?"
"Du vet lika väl som jag att en förälder inte kan leverera samma hundraprocentiga...", började Alicia, men Janssen viftade avvärjande med handen.
"Jag vet, Escobar, jag vet... Men..."
Han suckade. "Jag vet inte..."
VI.
Själva gripandet hade gått odramatiskt till. Eller egentligen rörde det sig inte ens om ett gripande. Janssen och Escobar hade vänligt frågat Barrett om han kunde följa med till FBI:s kontor för att svara på ett par frågor och Barrett hade gått med på det utan protester. Vilket hade fått både Janssen och Alicia att utbyta en förvånad blick.
De hade tagit in Barrett i McIntyres kontorsrum och satt honom i samma läderfåtölj som Alicia hade suttit i för bara ett par timmar sedan.
Barrett tittade med nyfiken blick på dem alla tre.
"Det vore trevligt att få veta anledningen till varför ni bjudit hit mig", sa han roat.
McIntyre såg allt annat än road ut.
"Mister Barrett... Kände ni till en Hayden Carruthers?"
Barrett såg ut att tänka efter.
"Hayden Carruthers...? Nej, namnet säger mig inget. Är han en student på universitetet...?"
"Nej", svarade McIntyre. "Hayden Carruthers blev mördad för 27 år sedan i Page, Arizona."
"OK", svarade Barrett. "Det var några år innan jag föddes, så då har jag tyvärr inget minne av det..."
"Mister Barrett", sa Janssen, "i samband med mordet säkrade man DNA och fingeravtryck från mordplatsen. Vi har testat både DNA:t och fingeravtrycken mot de som finns i våra databaser och vi fick en hundraprocentig träff i båda fallen. Och den hundraprocentiga träffen är... ni!"
Barrett tittade häpet på Janssen. Sedan brast han ut i ett gapskratt.
"Åh, herregud!", frustade han mellan skrattattackerna. "Alltså... Holy shit! Så in i helvete korkade trodde jag faktiskt inte att ni på FBI kunde vara! Jag är ju för fan född för 24 år sedan. 24 år sedan!"
"Här!", sa Barrett och plockade fram sitt körkort. "Här! Här står mitt födelsedatum! När sa ni att mordet begicks? För 27 år sedan? Hur står det till med mattekunskaperna? Det är ju 3 år innan jag föddes! Get real!"
Barrett blev mer och mer förbannad.
"Släpade ni med mig hit för att anklaga mig för ett mord som det inte finns minsta lilla möjlighet att jag skulle ha kunnat begå?! Vet ni... Jag skulle nog fan kunna stämma er... Hela bunten! Det var... Det var..."
"Mister Barrett", avbröt Alicia honom. "Ingen av oss har faktiskt anklagat er för mordet."
"Jo", svarade Barrett, men med osäker röst. "Jo, det gjor..."
"Nej, mister Barrett", avbröt Alicia honom igen. "Det vi sa var att vi fått en hundraprocentig träff när det gällde DNA:t och fingeravtrycken och att de stämde överens med era. Men vi inser också att det måste ha blivit något fel. Vi vill till att börja med ta era fingeravtryck på nytt. Och ett DNA-prov. Bara för att eliminera en eventuell felorsak."
Barrett nickade.
"Självklart!", svarade han.
Alicia nickade också.
"Ni refererade till ett universitet, mister Barrett. Betyder det att ni studerar...?"
Barrett nickade igen.
"Ja. Jag studerar... Avancerad datorkunskap... Artificiell intelligens... Och lite annat..."
"Ni tror inte att någon av era kollegor eller kompisar kan ha försökt sig på ett practical joke med er...?", undrade Alicia.
Barrett hajade till.
"Jo...", svarade han. "Det låter ju rimligt... Någon... Fast... Hur...?"
Alicia sneglade på Janssen.
"Ja, du... Det får vi reda ut i så fall..."
VII.
Alicia satt med McIntyre och Janssen och såg plågad ut. Lika plågad som hennes kollegor. Det nya DNA-provet hade inte ändrat på något. Det matchade fortfarande mördarens DNA till hundra procent. De nya fingeravtrycken likaså. Med ens kunde de släppa idén att någon av Barretts kollegor skulle ha gett sig på att skämta med honom genom att hacka sig in i någon av databaserna och byta ut Barretts DNA-prov och fingeravtryck mot de som man funnit på mordplatsen då Hayden Carruthers mördats.
Trots att man hade teknisk bevisning mot Jonathan Lee Barrett för mordet på Hayden Carruthers, så var man tvungen att släppa honom. Barrett hade ju ett alibi. Ett vattentätt sådant. Han var inte född när mordet begicks.
Tillsammans förseglade alla tre lådan gällande mordet på Hayden Carruthers på nytt och bar ner den till FBI:s arkiv.
VIII.
Jonathan Lee Barrett hade tagit en taxi hem. För honom hade besöket hos FBI varit en onödig distraktion och ett ovälkommet avbrott från forskningen. Han hade ödslat alltför lång tid på oväsentligheter och dumma frågor från de federala agenterna gällande något som kändes totalt verklighetsfrämmande. Att han skulle begått ett mord för 27 år sedan... Tre år innan han ens var född! Idioter!
Han öppnade ytterdörren och klev in i sitt studentrum. Han tog av sig jackan och skorna, klev in i köket och satte kaffe på bryggning. Därefter gick han till sitt skrivbord, plockade upp sin laptop och läste igenom de noteringar angående tidsresor som han skrivit in senast.
- - - - -
I.
FBI-agenten James McIntyre hade inte alls uppskattat bilresan upp till Page. Han var extremt höjdrädd. Resan från Phoenix till Page hade varit förnöjsam, förutom de sista milen, då vägen tog sig uppför en bergskam alldeles för slingrigt och alldeles för nära kanten mot en (som McIntyre tyckte) bottenlös ravin.
Han hade styrt hyrbilen med tom blick och med ett krampaktigt grepp om ratten. Det hade bildats en lång bilkö bakom honom när han krypkört i ca 20 mph och när vägen till slut planade ut igen strax innan Page, hade han blivit omkörd av flera bilar som tutade irriterat. Förarna hade visat honom fingret och skrikit otidigheter som McIntyre ändå inte hade kunnat höra.
Han förbannade även sin kollega Roscoe Wallace som hastigt insjuknat i absolut sista sekunden och som därför inte kunde följa med. I normala fall åkte man alltid två och två, men nu var han tvungen att åka ensam. Och hade Wallace kunnat följa med, så hade McIntyre sett till att den satans idioten hade fått köra i stället.
Nåväl, nu var han ändå här. I en gudsförgäten byhåla någonstans där Colorado-floden en gång i tiden hade börjat mejsla ut det som nu var Grand Canyon. McIntyre svor tyst inom sig. Varför i helvete skulle rika snorungar som Hayden Carruthers upp hit att göra? Kunde de inte hitta på roligare saker i t ex Los Angeles eller Las Vegas?
McIntyre tog sig mödosamt vidare till den adress där den mördade senatorssonen Hayden Carruthers hade hittats. Utanför hotellbyggnaden stod två lokala polisbilar. McIntyre upptäckte att personen som såg ut som sheriffen verkligen levde upp till nidbilden av att amerikanska poliser var munktuggande och kaffesörplande feta svin. "Härligt!" tänkte McIntyre. "Jag hatar det här jävla jobbet...!"
Han parkerade hyrbilen bredvid de båda polisbilarna och steg ut. En lång och smal polis tittade surt på honom och McIntyre plockade långsamt fram sin FBI-bricka. Den långe spottade ut en lång stråle tuggtobak och pekade tyst mot den fete sheriffen. McIntyre nickade och vände sig mot polischefen. Sheriffen såg upp och mötte McIntyres blick.
"Så, ni ´feds´ har äntligen vaknat...? Eller vänta nu... Var är din kollega?"
McIntyre valde att inte svara på frågan, utan suckade bara demonstrativt.
"Berätta vad som hänt", sa han till sheriffen.
"Du har väl fått ma...", började sheriffen.
"Ja, men jag vill ändå att du berättar vad som hänt", avbröt McIntyre.
Sheriffen blängde surt på McIntyre, men ansåg tydligen inte att det var värt att bråka om en ren bagatell.
"Hayden Carruthers hade hyrt hotellrum 128 för två nätter. Enligt uppgift från hans vänner hade han varit i Las Vegas och därefter Grand Canyon. Han skulle vidare till Salt Lake City för att därifrån flyga hem till New York. Han checkade in igår kväll 18.22. Strax efter 19.30 gick han ut för att äta middag och kom tillbaka till hotellet ungefär en timme senare. Han har lagt sig på sängen och tittat på TV. Klockan 21.46 har vittnen hört tre kraftiga smällar från Hayden Carruthers rum.
Ett vittne har sett en man lämna Carruthers rum med något som enligt honom såg ut som en pistol i handen. Vi har hittat tre tomhylsor i Carruthers rum, kaliber .44. I en soptunna vid parkeringen hittade vi själva pistolen, en Desert Eagle .44 Magnum. Vi har säkrat fingeravtryck från pistolen. I hotellrummet hittade vi Hayden Carruthers, skjuten till döds med tre skott. Ett har träffat honom i buken. Ett har träffat honom i halsen. Och ett skott har träffat honom i huvudet. Vilket av skotten som var det dödande går inte att fastställa enligt obducenten.
Om du vill, så kan du få se vad som är kvar av kroppen. Det är inte precis någon vacker syn... Man kan ta död på en elefant med en Magnum... Eller skjuta sönder ett motorblock... Så du kan tänka dig vad det kan..."
"Jaja...", fortsatte sheriffen efter en plågad blick från McIntyre. "I alla fall, vi har även säkerställt DNA från mördaren i rummet. Han har spottat ut ett tuggummi på sängöverkastet. DNA:t överensstämmer inte med Carruthers´ egen. Enligt vittnesuppgifter har han inte haft besök på rummet... Förutom den som sköt honom. Vittnet har inte kunnat beskriva mannen mer än att han var mörkt klädd, av medellängd och att han hade normal kroppsbyggnad.
Han hade någon slags ´hoodie´ på sig med huvan uppdragen över huvudet. Vi har ingen uppfattning om killen är vit, svart, latino, indian eller något annat. Enligt vittnet hade killen Nike-sneakers på sig. Han kunde nämligen se symbolen, trots att det var mörkt. Den liksom glödde rött på något sätt... Som om den var självlysande... Eller som om den var av något reflekterande material... Fast det var ju inget ljus som träffade skorna, så...
Hur som helst, det är vad vi kommit fram till. Du får snoka runt i rummet. Och om du vill ta en titt på liket, så kan vi åka ner till..."
McIntyre skakade på huvudet och klev in genom dörren till hotellrummet. Det första han la märke till var blodfläckarna, eller snarare blodkaskaderna, som hade smetat ner hela sängen och väggen bakom den. I själva madrassen gapade tre stora hål från där pistolkulorna hade gått ut ur Carruthers kropp och ner i stoppningen.
McIntyre valde att inte undersöka sängen närmare. Inte heller golvet kändes intressant. Han vände i stället blicken mot själva dörren och konstaterade att låste inte var uppbrutet.
Med andra ord... Carruthers hade själv släppt in mannen på sitt rum. Frivilligt.
II.
Återresan tillbaka till Phoenix hade varit nästan lika smärtsam. Fast ändå inte. Nu hade McIntyre i alla fall lite material att jobba med. Tuggummit. Fingeravtrycken. Och en intervju med vittnet som hade sett mannen. Foton på de slamsor som var kvar av Carruthers.
McIntyre kunde inte fatta att en mördare hade kunnat göra såna misstag. "Vem fan spottar ut sitt tuggummi i det rum där han begått själva mordet?! Och varför tar han inte på sig ett par handskar och han nu ska skjuta ihjäl någon? Och varför tar man på sig ett par sneakers som folk kan lägga märke till...?" Nej, det var något som inte stämde med fallet, insåg McIntyre. Och han ville mer än gärna sätta tänderna i det - riktigt ordentligt!
Tillbaka på sitt arbetsrum började McIntyre med att be sin sekreterare Karen Hughes att scanna in fingeravtrycken och jämföra dem mot alla kända databaser. Efter en hyfsat lång väntan återkom Karen med beskedet att fingeravtrycken inte matchade något av de som fanns i databaserna. "Typiskt!", tänkte McIntyre, men gav inte upp.
DNA:t från tuggummit matchades också mot olika databaser. Samma resultat. Det fanns några resultat som kom nära, men inte tillräckligt för att man skulle kunna vara säkra på att det var samma kille. Karen Hughes fick i uppdrag att ringa Nike och kolla vad det kunde röra sig om för sneakermodell som mördaren hade haft på sig.
På Nike´s försäljningsavdelning var man helt oförstående. Man visste inte alls vad det kunde röra sig om för modell. Det fanns ingen sko som passade in på vittnets beskrivning. Ingen modell som ens kom i närheten. McIntyre ringde upp sheriffen i Page för att höra efter ifall Operation Dörrknackning hade gett några resultat. Ytterligare ett nedslående resultat. Ingen hade sett någon som passade in på beskrivningen av mördaren. Ingen hade sett något konstigt under mordkvällen. Ingen hade hört något. Ingen visste vem mördaren kunde vara.
Under de kommande månaderna åkte James McIntyre och Roscoe Wallace tillbaka till Page flera gånger, men kom ingenvart med fallet. Senator Sean Carruthers gormade och förbannade FBI:s inkompetens i media under en ännu längre tid. Men allteftersom tiden gick, blev intresset för det olösta brottet allt mindre och till sist tvingades FBI-agenten James McIntyre packa ner hela materialet i en vit låda och arkivera det som ett ´cold case´.
III.
Alicia Escobar hade alltid drömt om att få jobba för FBI. Ända sedan hon var liten flicka hade hon formligen slukat allt vad detektivromaner hette. Hon älskade att titta på olika deckarserier på TV. Att bli antagen till utbildningen och därmed få kalla sig federal agent var en dröm som hade blivit sann för inte alls länge sedan. Nu var hon färdigutbildad och redo att få sin första stationering.
Vilket hade inneburit att hon tvingats packa ner alla sina tillhörigheter och flytta från Orlando i Florida till Los Angeles i Kalifornien. Inte för att hon hade något emot det, tvärtom. För henne var det även en slags frigörelse från familjen, släkten och alla krav som ställts på henne.
Första dagen på FBI:s Los Angeles-avdelning hade börjat bra. Hon hade blivit presenterad för sina nya kollegor och hade fått en snabb rundtur i byggnaden innan det var dags att träffa chefen själv, James McIntyre. Enligt vad Alicia visste, så hade McIntyre jobbat för FBI i snart 30 år och hade under tiden haft en karriär som kanske inte var spikrak, men i alla fall imponerande.
Någonstans i bakhuvudet hade Alicia dock ett svagt minne av att det var någon skandal där McIntyre hade varit inblandad, för drygt 25 år sedan, som hade gällt någon senator eller dennes familj, men hon kunde inte minnas detaljerna och ville heller inte påminna McIntyre om dem.
McIntyre hälsade artigt på Alicia och bad henne sätta sig i den bekväma läderfåtöljen framför hans skrivbord. Själv satte han sig på andra sidan, i en fåtölj som såg ännu bekvämare ut.
"Så, miss Escobar...", började McIntyre.
"Snälla, säg Alicia. Miss Escobar låter så... formellt", sa Alicia med ett leende.
McIntyre skrattade till.
"OK... Alicia", sa han. "Jag vill först hälsa dig välkommen hit till Los Angeles! Har du besökt Kalifornien någon gång förut?"
"Nej", svarade Alicia. "Det här är första gången jag är så här långt västerut."
"Du är från Florida, inte sant?"
"Ja", svarade Alicia.
"Nå, ni har ju ett gigantiskt Disneyställe därborta också, så... Fast vi har Hollywood!"
"Och vi har Cape Canaveral!", replikerade Alicia.
McIntyre nickade med ett leende.
"Vad har du för ambitioner, Alicia?", frågade han plötsligt.
Alicia visste inte riktigt vad hon skulle svara på den direkta frågan.
"Jo", svarade hon sakta, "jag vill bli en riktigt..."
"... bra FBI-agent yadda-yadda", avbrött McIntyre henne. "Nej, det var inte det jag frågade, Alicia! Jag vill veta vad du har för ambitioner! Var vill du befinna dig om fem år? Om tio år?"
Alicia suckade.
"Om du är rädd för att jag har för avsikt att ta över ditt jobb, så tror du fel", svarade hon. "Visst, jag vill gärna bli en avdelningschef någon dag, men det är inget som jag tänker gå över lik för... Fel ordval... Men du förstår nog vad jag menar. Jag vill göra ett bra jobb. Jag vill sätta dit skithögarna som begår grova brott och tror att de inte kommer att åka fast. Jag vill knäcka de riktigt tuffa fallen som verkar helt hopplösa vid första ögonkastet. Sätt mig gärna på några ´cold cases´, så hittar jag nya infallsvinklar som ingen sett förut!"
McIntyre log ett illmarigt leende.
"OK", svarade han. "Your wish is my command, Alicia..."
IV.
Alicia fattade inte vad som hade hänt. Hon hade brusat upp. Hon kände det som att McIntyre medvetet hade provocerat henne till att säga det hon sagt och nu fick hon ta konsekvenserna av det. Ett riktigt skitfall...
Det var först efter det att hon öppnat den vita papplådan som det gick upp för henne exakt vilket skitfall det var. Carruthers-fallet. Mordet på Hayden Carruthers i Page, Arizona för 27 år sedan. Och det framgick även ganska snart att den som haft hand om fallet var hennes chef, James McIntyre. Och han hade misslyckats fullständigt med att hitta den skyldige.
Det här var verkligen ett ´cold case´av värsta sorten. Det fanns DNA på ett tuggummi som hade hittats på mordplatsen. Det fanns fingeravtryck på en pistol som hittats i närheten av hotellet där Carruthers hade skjutits ihjäl. Men när man hade kört dem mot databaserna, så hade de inte gett något resultat. Hon tittade genom de foton som tagits på Hayden Carruthers och fick en kväljande känsla i maggropen.
Alicia suckade och tog med sig DNA-analysen och dokumenten med fingeravtrycken för att göra ytterligare en rutinmässig genomsökning av databaserna. Hon väntade sig inte att få något resultat den här gången heller och blev därför rejält överraskad när hon först fick en matchning på DNA:t och därefter på fingeravtrycken.
Samma namn dök upp som sökresultat. Jonathan Lee Barrett. Boendes här. I Los Angeles.
Alicia blev helt kallsvettig. På bara en halvtimme hade hon löst ett ´cold case´ som legat i FBI:s arkiv i 27 år.
Det var då hon noterade hur gammal Jonathan Lee Barrett var. Han var född för 24 år sedan.
V.
"Det måste vara något misstag", sa McIntyre.
"Ja, fast jag vet inte vad det är som gått snett", svarade Alicia.
"Både DNA-analysen och fingeravtrycken ger samma svar", inflikade FBI-agent Tom Janssen. "Och de är hundraprocentiga. Det finns ingen felmarginal alls."
"Men...", sa McIntyre osäkert, "... kan någon ha öppnat lådan från Carruthers-fallet och bytt ut DNA:t och fingeravtrycken...?"
Janssen skakade på huvudet.
"Nej, sir. Lådan var förseglad. Och det var ni själv som förseglade den för nästan 26 år sedan. Sedan dess har ingen rört den. Så innehållet är exakt detsamma nu som då."
McIntyre suckade djupt. Han gick bort till det stora panoramafönstret och tittade ut. Han stod tyst i nästan en hel minut innan han vände sig om.
"Ta in killen! Vad har vi att förlora? Vi förhör honom. Något måste vara tokfel här, men det är bäst att vi följer protokollet och ställer frågorna... Om han kan leverera svaren vore det hur bra som helst, men... Ta in honom!"
Janssen och Alicia reste på sig och gick ut ur rummet. I hissen på väg ner till garaget suckade Janssen.
"Det kan inte vara han... En 24-åring kan inte ha begått ett mord för 27 år sedan... Kanske hans pappa...?"
"Du vet lika väl som jag att en förälder inte kan leverera samma hundraprocentiga...", började Alicia, men Janssen viftade avvärjande med handen.
"Jag vet, Escobar, jag vet... Men..."
Han suckade. "Jag vet inte..."
VI.
Själva gripandet hade gått odramatiskt till. Eller egentligen rörde det sig inte ens om ett gripande. Janssen och Escobar hade vänligt frågat Barrett om han kunde följa med till FBI:s kontor för att svara på ett par frågor och Barrett hade gått med på det utan protester. Vilket hade fått både Janssen och Alicia att utbyta en förvånad blick.
De hade tagit in Barrett i McIntyres kontorsrum och satt honom i samma läderfåtölj som Alicia hade suttit i för bara ett par timmar sedan.
Barrett tittade med nyfiken blick på dem alla tre.
"Det vore trevligt att få veta anledningen till varför ni bjudit hit mig", sa han roat.
McIntyre såg allt annat än road ut.
"Mister Barrett... Kände ni till en Hayden Carruthers?"
Barrett såg ut att tänka efter.
"Hayden Carruthers...? Nej, namnet säger mig inget. Är han en student på universitetet...?"
"Nej", svarade McIntyre. "Hayden Carruthers blev mördad för 27 år sedan i Page, Arizona."
"OK", svarade Barrett. "Det var några år innan jag föddes, så då har jag tyvärr inget minne av det..."
"Mister Barrett", sa Janssen, "i samband med mordet säkrade man DNA och fingeravtryck från mordplatsen. Vi har testat både DNA:t och fingeravtrycken mot de som finns i våra databaser och vi fick en hundraprocentig träff i båda fallen. Och den hundraprocentiga träffen är... ni!"
Barrett tittade häpet på Janssen. Sedan brast han ut i ett gapskratt.
"Åh, herregud!", frustade han mellan skrattattackerna. "Alltså... Holy shit! Så in i helvete korkade trodde jag faktiskt inte att ni på FBI kunde vara! Jag är ju för fan född för 24 år sedan. 24 år sedan!"
"Här!", sa Barrett och plockade fram sitt körkort. "Här! Här står mitt födelsedatum! När sa ni att mordet begicks? För 27 år sedan? Hur står det till med mattekunskaperna? Det är ju 3 år innan jag föddes! Get real!"
Barrett blev mer och mer förbannad.
"Släpade ni med mig hit för att anklaga mig för ett mord som det inte finns minsta lilla möjlighet att jag skulle ha kunnat begå?! Vet ni... Jag skulle nog fan kunna stämma er... Hela bunten! Det var... Det var..."
"Mister Barrett", avbröt Alicia honom. "Ingen av oss har faktiskt anklagat er för mordet."
"Jo", svarade Barrett, men med osäker röst. "Jo, det gjor..."
"Nej, mister Barrett", avbröt Alicia honom igen. "Det vi sa var att vi fått en hundraprocentig träff när det gällde DNA:t och fingeravtrycken och att de stämde överens med era. Men vi inser också att det måste ha blivit något fel. Vi vill till att börja med ta era fingeravtryck på nytt. Och ett DNA-prov. Bara för att eliminera en eventuell felorsak."
Barrett nickade.
"Självklart!", svarade han.
Alicia nickade också.
"Ni refererade till ett universitet, mister Barrett. Betyder det att ni studerar...?"
Barrett nickade igen.
"Ja. Jag studerar... Avancerad datorkunskap... Artificiell intelligens... Och lite annat..."
"Ni tror inte att någon av era kollegor eller kompisar kan ha försökt sig på ett practical joke med er...?", undrade Alicia.
Barrett hajade till.
"Jo...", svarade han. "Det låter ju rimligt... Någon... Fast... Hur...?"
Alicia sneglade på Janssen.
"Ja, du... Det får vi reda ut i så fall..."
VII.
Alicia satt med McIntyre och Janssen och såg plågad ut. Lika plågad som hennes kollegor. Det nya DNA-provet hade inte ändrat på något. Det matchade fortfarande mördarens DNA till hundra procent. De nya fingeravtrycken likaså. Med ens kunde de släppa idén att någon av Barretts kollegor skulle ha gett sig på att skämta med honom genom att hacka sig in i någon av databaserna och byta ut Barretts DNA-prov och fingeravtryck mot de som man funnit på mordplatsen då Hayden Carruthers mördats.
Trots att man hade teknisk bevisning mot Jonathan Lee Barrett för mordet på Hayden Carruthers, så var man tvungen att släppa honom. Barrett hade ju ett alibi. Ett vattentätt sådant. Han var inte född när mordet begicks.
Tillsammans förseglade alla tre lådan gällande mordet på Hayden Carruthers på nytt och bar ner den till FBI:s arkiv.
VIII.
Jonathan Lee Barrett hade tagit en taxi hem. För honom hade besöket hos FBI varit en onödig distraktion och ett ovälkommet avbrott från forskningen. Han hade ödslat alltför lång tid på oväsentligheter och dumma frågor från de federala agenterna gällande något som kändes totalt verklighetsfrämmande. Att han skulle begått ett mord för 27 år sedan... Tre år innan han ens var född! Idioter!
Han öppnade ytterdörren och klev in i sitt studentrum. Han tog av sig jackan och skorna, klev in i köket och satte kaffe på bryggning. Därefter gick han till sitt skrivbord, plockade upp sin laptop och läste igenom de noteringar angående tidsresor som han skrivit in senast.
Wednesday, March 14, 2007
"En äkta Davidoff" av Peter Trixe
- Jag kom hit för att glömma, sa Renspaugh, så ge mig av det starkaste du har!
Jag hällde upp en dubbel tequila till honom och väntade. Det skulle komma en fortsättning. Om det är något vi bartenders känner till, så är det att det alltid kommer en fortsättning.
Renspaugh suckade och kliade sig i skägget.
- Du förstår, Lexley... Om bara Hillier inte hade... Han är ett jävla arsel! Han var ett jävla arsel!
Renspaugh skrockade till.
- Han blev uppäten... Då finns det i alla fall någon rättvisa i den här världen!
Jag nickade förnumstigt, så där som bara vi bartenders och möjligtvis även mammor kan.
- Lexley, fortsatte Renspaugh, du borde ha varit med. Vi hade behövt män som du, inte några förbannade sillmjölkar som Hillier, Davies, Anderson och Müller! Då hade det sett helt annorlunda ut i världen, det kan jag lova dig, Lexley! Skål på dig!
Han svepte sin dubbla tequila och grimaserade. Med en gest visade han att han ville att jag skulle fylla på igen, vilket jag givetvis gjorde.
- Det är tre år sen nu, va? sa Renspaugh mer som en retorisk fråga än något annat. Just det, fortsatte han. Tre år sen... Bara tre år sen. Fan... Om det fanns någon tidsmaskin man kunde låna. Och ett gäng pålitliga män...
Han suckade igen och kliade sig på nytt i skägget.
- Lexley... På den tiden var jag överste. Kan du se det framför dig? Jag - i uniform med skinande blanka ordnar! Snygg och prydlig! Välrakad! Ståtlig och rakryggad! Och... se på mig nu! Se på mig, Lexley! Jag ser ut som... Som...
Hans röst brast och han greppade glaset med tequila, svepte det i ett drag och jag fyllde återigen på med mer.
- Jag var befälhavare på "Penta". Stjärnkryssare av femte graden och ett jäkla bra skepp. När beskedet kom om att en flotta med okända skepp hade siktats nära Uranus skickades vi och "Gaia" dit för att rekognosera och - om möjligt - ta kontakt med utomjordningarna. Ordern kom från högste befälhavaren själv, president Burghara. Så vi åkte till Uranus och... Jodå, där var de. Väntandes på oss. En flotta på femton skepp.
Renspaugh fuktade på nytt sin strupe och jag gav påfyllning.
- Det tog oss tre veckor att få ihop ett datorprogram som kunde översätta deras språk till vårt och vice versa. När vi väl hade lyckats med det, så tog det två veckor till av informationsutbyte för att komma fram till att de, påstod de i alla fall, hade kommit i helt fredliga avsikter. De ville upprätta en slags handelsutbyte med oss. Vi skulle få lära oss en helt ny typ av energiutvinning - utan kärnkraft eller fossila bränslen, baserad enbart på jordens gravitationsfält - och det de ville ha av oss var sand... Fråga mig inte vad de skulle använda sanden till, men det var i alla fall vad de ville ha...
- Fyra veckor senare hade världsförbundet, lett av president Burghara, kommit fram till ett samarbetsavtal med utomjordingarna. Den skulle undertecknas av båda parter och skulle börja gälla mer eller mindre omedelbart. Det blev vår uppgift att se till att utomjordningarna skrev på... Eller i alla gav sitt formella godkännande. Vi översatte noggrannt dokumentet på 122 sidor, undertecknat av president Burghara, generalsekreterare Operther och 13 ministrar, skrivet med en massa noter och friskrivningar...
Renspaugh svepte en ny tequila. Jag fyllde på.
- Så efter två veckors dialog fram och tillbaka var vi färdiga. I dubbel bemärkelse. Vår stab hade mer eller mindre jobbat dygnet runt med det här. Och kom ihåg att vi egentligen var militärer hela bunten. Det var ju egentligen inte vår uppgift att pyssla med den här typen av administrativa saker. Men där var vi i alla fall. Och när utomjordingarna till sist gav sitt godkännande, så kändes det helt underbart.
- Och det verkade som att utomjordingarna tyckte likadant. Det kom en förfrågan om att upprätta en bildlänk mellan fartygen, så att vi äntligen fick se hur utomjordingarna såg ut och de skulle få se hur vi såg ut... Under tiden hade vi börjat fira lite smått... Davies hade öppnat champagnen, Müller hade fixat fram en massa god mat och Hillier... Fan ta honom!
Renspaugh höjde sitt glas och signalerade att han inte ville ha något mer.
- Hillier hade sparat en äkta Davidoff-cigarr "för något speciellt tillfälle" som han uttryckte det. Och precis när han tände den fick vi bild från utomjordningarnas skepp...
Renspaugh suckade djupt.
- Hur i helvete skulle vi ha kunnat veta att cigarren såg ut precis som en av deras jävla larver till barn...?!
En halvtimme senare raglade Renspaugh ut från baren och jag stängde för kvällen. Det var ändå ingen större vits att fortsätta ha öppet, Renspaugh och en handfull till var mer eller mindre de enda kunder jag hade nu för tiden.
"Maskarna", eller utomjordingarna som Renspaugh hade pratat om och som numera styrde över den här planeten, drack ingen sprit. Och i de reservat vi nu bor i finns massor av agave att göra tequila på...
Jag hällde upp en dubbel tequila till honom och väntade. Det skulle komma en fortsättning. Om det är något vi bartenders känner till, så är det att det alltid kommer en fortsättning.
Renspaugh suckade och kliade sig i skägget.
- Du förstår, Lexley... Om bara Hillier inte hade... Han är ett jävla arsel! Han var ett jävla arsel!
Renspaugh skrockade till.
- Han blev uppäten... Då finns det i alla fall någon rättvisa i den här världen!
Jag nickade förnumstigt, så där som bara vi bartenders och möjligtvis även mammor kan.
- Lexley, fortsatte Renspaugh, du borde ha varit med. Vi hade behövt män som du, inte några förbannade sillmjölkar som Hillier, Davies, Anderson och Müller! Då hade det sett helt annorlunda ut i världen, det kan jag lova dig, Lexley! Skål på dig!
Han svepte sin dubbla tequila och grimaserade. Med en gest visade han att han ville att jag skulle fylla på igen, vilket jag givetvis gjorde.
- Det är tre år sen nu, va? sa Renspaugh mer som en retorisk fråga än något annat. Just det, fortsatte han. Tre år sen... Bara tre år sen. Fan... Om det fanns någon tidsmaskin man kunde låna. Och ett gäng pålitliga män...
Han suckade igen och kliade sig på nytt i skägget.
- Lexley... På den tiden var jag överste. Kan du se det framför dig? Jag - i uniform med skinande blanka ordnar! Snygg och prydlig! Välrakad! Ståtlig och rakryggad! Och... se på mig nu! Se på mig, Lexley! Jag ser ut som... Som...
Hans röst brast och han greppade glaset med tequila, svepte det i ett drag och jag fyllde återigen på med mer.
- Jag var befälhavare på "Penta". Stjärnkryssare av femte graden och ett jäkla bra skepp. När beskedet kom om att en flotta med okända skepp hade siktats nära Uranus skickades vi och "Gaia" dit för att rekognosera och - om möjligt - ta kontakt med utomjordningarna. Ordern kom från högste befälhavaren själv, president Burghara. Så vi åkte till Uranus och... Jodå, där var de. Väntandes på oss. En flotta på femton skepp.
Renspaugh fuktade på nytt sin strupe och jag gav påfyllning.
- Det tog oss tre veckor att få ihop ett datorprogram som kunde översätta deras språk till vårt och vice versa. När vi väl hade lyckats med det, så tog det två veckor till av informationsutbyte för att komma fram till att de, påstod de i alla fall, hade kommit i helt fredliga avsikter. De ville upprätta en slags handelsutbyte med oss. Vi skulle få lära oss en helt ny typ av energiutvinning - utan kärnkraft eller fossila bränslen, baserad enbart på jordens gravitationsfält - och det de ville ha av oss var sand... Fråga mig inte vad de skulle använda sanden till, men det var i alla fall vad de ville ha...
- Fyra veckor senare hade världsförbundet, lett av president Burghara, kommit fram till ett samarbetsavtal med utomjordingarna. Den skulle undertecknas av båda parter och skulle börja gälla mer eller mindre omedelbart. Det blev vår uppgift att se till att utomjordningarna skrev på... Eller i alla gav sitt formella godkännande. Vi översatte noggrannt dokumentet på 122 sidor, undertecknat av president Burghara, generalsekreterare Operther och 13 ministrar, skrivet med en massa noter och friskrivningar...
Renspaugh svepte en ny tequila. Jag fyllde på.
- Så efter två veckors dialog fram och tillbaka var vi färdiga. I dubbel bemärkelse. Vår stab hade mer eller mindre jobbat dygnet runt med det här. Och kom ihåg att vi egentligen var militärer hela bunten. Det var ju egentligen inte vår uppgift att pyssla med den här typen av administrativa saker. Men där var vi i alla fall. Och när utomjordingarna till sist gav sitt godkännande, så kändes det helt underbart.
- Och det verkade som att utomjordingarna tyckte likadant. Det kom en förfrågan om att upprätta en bildlänk mellan fartygen, så att vi äntligen fick se hur utomjordingarna såg ut och de skulle få se hur vi såg ut... Under tiden hade vi börjat fira lite smått... Davies hade öppnat champagnen, Müller hade fixat fram en massa god mat och Hillier... Fan ta honom!
Renspaugh höjde sitt glas och signalerade att han inte ville ha något mer.
- Hillier hade sparat en äkta Davidoff-cigarr "för något speciellt tillfälle" som han uttryckte det. Och precis när han tände den fick vi bild från utomjordningarnas skepp...
Renspaugh suckade djupt.
- Hur i helvete skulle vi ha kunnat veta att cigarren såg ut precis som en av deras jävla larver till barn...?!
En halvtimme senare raglade Renspaugh ut från baren och jag stängde för kvällen. Det var ändå ingen större vits att fortsätta ha öppet, Renspaugh och en handfull till var mer eller mindre de enda kunder jag hade nu för tiden.
"Maskarna", eller utomjordingarna som Renspaugh hade pratat om och som numera styrde över den här planeten, drack ingen sprit. Och i de reservat vi nu bor i finns massor av agave att göra tequila på...
Sunday, January 7, 2007
"Överkänslig för strålning" av Peter Trixe
Man måste ju börja med något. Och det första bidraget är en novell skriven av yours truly. Håll till godo!
- - - - -
...drömmer? Ja, jag antar det. Jag känner till begreppet och... När jag går till min kammare på kvällen, så kommer en massa minnesbilder tillbaka. Jag vet inte om jag sover, men jag känner mig i alla fall mycket piggare när solen går upp igen. Och minnesbilderna... De är olika.
Jag minns Reynard och Johnson och första gången vi rodde ut i deras gamla roddbåt för att fiska. Och jag minns presidenten. Hennes mjuka leende och trygga hand som tog min och skakade den. Hon ville att jag skulle ha hand om nycklarna... Ja, ni vet... Nycklarna. Reynard var väldigt tveksam, men Johnson övertygade honom om att det var ett klokt beslut. Det var det. Ett mycket klokt beslut.
Reynard fick napp och håvade in en laxöring. Vi rodde tillbaka till bryggan och Johnson tog fram en stor Bowiekniv som han skar upp fisken med. På ingen tid alls hade han rensat ur fisken och fjällat den. Jag minns hur den sprattlade, levde och försökte andas. Jag minns hur den såg ut när Reynard spetsade den på en pinne och stekte den över en öppen eld.
Jag minns mycket. Jag har haft tid att minnas.
Numera finns det ingen fisk kvar i sjön. Jag gick ner dit en dag och rodde ut med den gamla roddbåten. Den höll på att falla sönder. I sjön fanns ingenting. Och det som var skog förut och som gav lä för vinden fanns inte kvar. Vinden var isande kall, strax över fryspunkten.
Jag hade så gärna velat se en levande fisk igen. Det var så länge sen senast. Men det fanns ingenting. Ingenting.
Presidenten satt bakom ett stort skrivbord. Det var gjort av något mörkt träslag. Mahogny, tror jag. Nu finns inte det heller kvar. Inte presidenten heller.
Hon kom fram till mig med sitt mjuka leende. Reynard presenterade mig för henne och hon tog min hand i sin. Hon var så vacker. Och hon log hela tiden. Vi gick upp i huset och hon visade mig runt. Hon bodde i ett väldigt stort hus. Huset finns inte heller kvar. Det är borta för alltid. Men det var ett vackert hus. Fullt med en massa människor. Vackra människor. Levande människor. Stressade och rädda människor.
Jag frågade presidenten vad det var de var rädda för. Hon tittade frågande på mig och så log hon.
”Åh”, svarade hon, ”det har varit en massa... incidenter på sistone. Saker som hänt som tyvärr gör att vi måste ha skärpt beredskap. Och skärpt beredskap får oss alla att bli... en aning skärrade.”
Jag nickade som jag sett Reynard göra när han försökte påskina att han förstått något fast han egentligen inte hade förstått något alls.
”Påskina...” Sa jag precis ”påskina”? Ja, det gjorde jag. Vilket ord... ”Påskina...”
Johnson var gift. Han hade en hustru som var tretton år yngre än han själv. Ibland var han arg på henne och tyckte att hon var omogen och ytlig. Ibland tyckte han att hon var den underbaraste som fanns. Tillsammans hade de fyra barn. Den äldsta flickan var elva år gammal och den yngsta pojken var tre. Han köpte leksaker åt dem. Dockor, leksaksbilar, dataspel. Barnen älskade honom. Han var snäll.
Reynard var inte gift. Han hade inga barn. Han var ofta avundsjuk på Johnson. Johnson försökte få Reynard att gå ut och ”träffa tjejer”, men Reynard slog ifrån sig och svarade att han hellre fokuserade på sitt jobb. Men jag såg att Reynard var ledsen inombords. Jag tror att han var olyckligt kär i någon, men jag vet inte riktigt vem.
Hur lång är halveringstiden för cesium...? Jag har glömt bort det.
Generalen som kom in i rummet var arg. Jag tror inte att han var arg vare sig på presidenten, Reynard, Johnson eller mig, utan det var bara sån han var. Han var nog alltid arg. Han gav presidenten ett papper och hon slutade le. Jag tyckte det var synd, för hon hade ett vackert leende.
Generalen finns inte heller kvar längre.
Presidenten läste igenom pappret och gav det sedan tillbaka till generalen. Hon suckade och gjorde ett tecken åt generalen som gick upp i givakt, gjorde honnör, vände om och gick ut igen. Presidenten vände sig till Reynard.
”Hur lång tid behöver ni?” frågade hon.
Reynard såg chockad ut.
”Vi är inte helt klara”, svarade han. ”Vi skulle behöva... två månader till.”
Presidenten skakade på huvudet.
”Vi har inte två månader på oss. Johnson, vad tycker ni?”
Johnson såg på Reynard.
”Fru President, enligt min åsikt är han redo för sin uppgift.”
Reynard andades in snabbt och skulle precis börja protestera när presidenten vände sig mot mig.
”Vad säger du om att börja jobba för mig? Vill du det?”
Jag analyserade snabbt dessa nya fakta och gav efter några sekunder ett jakande svar.
Reynard såg surt på Johnson och skulle återigen öppna munnen när presidenten vände sig mot honom.
”Reynard, ni tycks vara tveksam. Är han redo eller inte?”
Reynard såg från presidenten till mig till Johnson innan han återigen vände blicken mot presidenten.
”Alltså... det finns egentligen inga hinder... det är mer att... vi skulle behöva göra den allra sista finjusteringen och det finns fortfarande vissa fakta som han inte fått reda på, men...”
Han tystnade. Presidenten såg på Johnson.
”Nå?” frågade hon kort.
Johnson såg på mig och sedan på presidenten.
”Jag tror att han lär sig det sista under tiden som han jobbar för er, fru President.”
Presidenten nickade.
”Jag ska göra mitt allra bästa att lära honom det han inte redan vet...”
Hon log mot mig. Jag log tillbaka.
Reynard hade ett akvarium på sitt arbetsrum. I akvariet hade han sex neontetror och två guldfiskar. Jag kommer inte längre ihåg namnen på neontetrorna, men guldfiskarna hade han döpt till Bill och Bob. Han tyckte om att mata sina fiskar och köpa nya saker som han mödosamt sänkte ner på botten av akvariet med hjälp av en lång kökspincett. Saker som en modell av ett sjörövarskepp, en liten sjöjungfru av plast och en skattkista med små guldmynt i – fast de var nog också gjorda av plast, hela kitet.
När Bill dog, så grät Reynard. Jag minns det tydligt. Han plockade försiktigt upp Bill med en liten grön håv, la honom på en handduk på sitt skrivbord och strök den lilla fiskens buk med sitt finger.
”Stackars liten”, sa han om och om igen.
Jag tyckte synd om Reynard. Han hade förlorat en god vän.
Han gjorde en liten ask åt Bill och begravde honom i trädgården, under en lönn. Jag fick gräva gropen och fylla igen den efteråt. Reynard var alldeles för tagen av stunden för att kunna göra någonting.
Estelle hette Johnsons äldsta flicka. Hon kom och hälsade på sin pappa en dag och kom även fram till mig.
”Det är dig som pappa jobbar med, eller hur?”
Jag svarade ja.
”OK. Du ser mycket trevligare ut än vad jag trodde.”
Jag log.
Estelle tog fram ett dataspel ur fickan på sin klänning och visade mig den.
”Har du spelat det här spelet någon gång?” frågade hon och jag svarade nej.
Hon visade mig hur man skulle göra och vi spelade tillsammans under nästan tre timmar tills Johnson kom in och ville åka hem. Estelle kramade om mig innan hon gick.
Jag fick behålla dataspelet. Jag tror att jag har det kvar någonstans... Det slutade fungera för länge sen, men jag vill ändå behålla det. Estelle finns inte heller längre. Men jag minns henne. Hon var det vackraste jag någonsin sett.
Presidenten gav mig nycklarna. De såg inte ut som vanliga nycklar. Hon förklarade för mig hur de skulle användas och till vad. Jag samlade in så mycket fakta som jag bara kunde för att analysera det senare.
Reynard och Johnson var med hela tiden. När presidenten hade gått ut bråkade Reynard med Johnson. Han tyckte inte att jag borde få ha nycklarna. Han tyckte att det inte gick att lita på mitt omdöme. Johnson försökte få honom på bättre humör och förklarade mina mänskliga sidor för honom. Reynard bemötte det med att det nog snarare var det som var problemet. Att jag var alldeles för mänsklig. Att jag hade känslor. Att jag tänkte som en människa. Han ville ta bort det.
Johnson kallade honom rakt ut för idiot. Johnson tyckte inte att Reynard hade förstått hur viktigt det var att jag kunde fatta beslut som en människa. Att jag kunde se saker både objektivt och subjektivt. Att jag kunde känna empati och kunde analysera fakta inte enbart som ettor och nollor, utan lika mycket som rätt och fel.
Reynards motstånd bröts sakta ner. Hans invändningar blev allt lamare tills han till slut gav med sig.
Det är kallt ute. Jag försökte gå hela vägen dit där presidentens hus stod förut, men det är alldeles för mycket snö, så jag fick vända om innan jag ens hade kommit halvvägs. Kylan gör mig inte så mycket, men jag blir trött fortare numera. Jag börjar också bli gammal. Undrar om jag kan dö...?
Jag satt i mitt arbetsrum när den arga generalen kom in och såg väldigt osäker ut. Jag frågade honom vad han ville. Han stod och tvekade innan han till sist svarade.
”Vi har fått ny kritisk information som jag måste vidarebefordra till presidenten. Vet du var hon är?”
Jag svarade nekande och frågade ifall han inte kunde ge mig informationen så att jag kunde berätta den för presidenten när hon fanns på plats igen. Han såg återigen väldigt tveksam ut, men suckade till sist och berättade. Jag är glad att han gjorde det. Jag hade nycklarna. Han är borta nu.
Jag kommer ihåg när jag vaknade för första gången och såg Reynard stå böjd över mig.
”Jag hoppas att vi har fixat buggarna nu”, sa han.
Sen såg jag Johnson. Och hörde honom.
”Sjunde versionen. Det borde väl vara den sista.”
Reynard gick bort till ett litet rullbord och tog upp en handdator.
”Vi vet fortfarande inte om han är överkänslig för strålning eller inte”, sa han.
Johnson rynkade pannan.
”Tja, vi testade ju version fem och efter det har vi förbättrat skölden ytterligare. Han borde klara sig väldigt länge.”
Eller är det inte cesium...? Plutonium. Uran. Becquerel. Mikrotesla. Ångström. Vad betydde allt det där? Vissa saker minns jag, andra inte.
Fisken som Reynard fångade sprattlade på den nyskrubbade bryggan och jag kunde se skräcken i dess ögon. Den ville inte dö. Men den visste ändå på något sätt att det var precis det som skulle hända. När det skarpa stålet skar upp dess buk, så slog gälarna fortfarande vilt och letade efter vatten och syret i det. Tarmarna vällde ut på bryggan. Ett hjärta som fortfarande slog, som försökte pumpa ut blod som redan höll på att koagulera.
Jag observerade allt detta och analyserade det utifrån mina givna kriterier.
Hur kunde människor som kände empati ändå tycka om att döda? Var det människans sanna natur?
När fisken var färdigstekt åt både Reynard och Johnson upp den under glada skratt och med glupande aptit. Även detta observerade och analyserade jag.
Jag kunde obehindrad gå in i kontrollrummet. Nycklarna passade perfekt i sina hål. Jag vred om båda samtidigt och gjorde sedan som man instruerat mig om att jag skulle göra. Inget som klickade till. Inga sirener. Inga blinkande ljus. Det enda som hände var att bildskärmen framför mig vaknade till liv och visade hur missilerna for iväg. Efter en stund såg jag nya missiler komma mot oss.
Utanför rummet hördes högljudda rop och skrik. Man försökte bryta sig in i kontrollrummet där jag fanns, men dörren var konstruerad så att det inte gick. Jag befann mig i en kokong av betong och metall som det inte gick att bryta sig in i.
Efter en lång stund tystnade allt runt mig. Bildskärmen dog. Ljuset försvann. Jag måste ha stått där jag stod en väldigt lång tid, för när jag till sist vred tillbaka nycklarna, så var de nästan helt sönderfrätta.
Estelle hade på sig en vit klänning med röda blommor. Hennes honungsblonda hår var uppsatt i en hästsvans. Hon hade himmelsblå ögon.
Det fanns alltså sex versioner före mig. Undrar var de är numera? Jag skulle vilja träffa dem. Jag saknar att få prata med någon. Att få ta in nya fakta från någon annan som vet något som jag inte vet. Som känner något som jag inte känner. Som minns något jag inte minns.
Fast jag har ju mina drömmar. Eller... drömmer? Ja, jag antar det. Jag känner till begreppet och... När jag går till min kammare på kvällen, så kommer en massa minnesbilder tillbaka. Jag vet inte om jag sover, men jag känner mig i alla fall mycket piggare när solen går upp igen. Och minnesbilderna... De är olika.
- - - - -
...drömmer? Ja, jag antar det. Jag känner till begreppet och... När jag går till min kammare på kvällen, så kommer en massa minnesbilder tillbaka. Jag vet inte om jag sover, men jag känner mig i alla fall mycket piggare när solen går upp igen. Och minnesbilderna... De är olika.
Jag minns Reynard och Johnson och första gången vi rodde ut i deras gamla roddbåt för att fiska. Och jag minns presidenten. Hennes mjuka leende och trygga hand som tog min och skakade den. Hon ville att jag skulle ha hand om nycklarna... Ja, ni vet... Nycklarna. Reynard var väldigt tveksam, men Johnson övertygade honom om att det var ett klokt beslut. Det var det. Ett mycket klokt beslut.
Reynard fick napp och håvade in en laxöring. Vi rodde tillbaka till bryggan och Johnson tog fram en stor Bowiekniv som han skar upp fisken med. På ingen tid alls hade han rensat ur fisken och fjällat den. Jag minns hur den sprattlade, levde och försökte andas. Jag minns hur den såg ut när Reynard spetsade den på en pinne och stekte den över en öppen eld.
Jag minns mycket. Jag har haft tid att minnas.
Numera finns det ingen fisk kvar i sjön. Jag gick ner dit en dag och rodde ut med den gamla roddbåten. Den höll på att falla sönder. I sjön fanns ingenting. Och det som var skog förut och som gav lä för vinden fanns inte kvar. Vinden var isande kall, strax över fryspunkten.
Jag hade så gärna velat se en levande fisk igen. Det var så länge sen senast. Men det fanns ingenting. Ingenting.
Presidenten satt bakom ett stort skrivbord. Det var gjort av något mörkt träslag. Mahogny, tror jag. Nu finns inte det heller kvar. Inte presidenten heller.
Hon kom fram till mig med sitt mjuka leende. Reynard presenterade mig för henne och hon tog min hand i sin. Hon var så vacker. Och hon log hela tiden. Vi gick upp i huset och hon visade mig runt. Hon bodde i ett väldigt stort hus. Huset finns inte heller kvar. Det är borta för alltid. Men det var ett vackert hus. Fullt med en massa människor. Vackra människor. Levande människor. Stressade och rädda människor.
Jag frågade presidenten vad det var de var rädda för. Hon tittade frågande på mig och så log hon.
”Åh”, svarade hon, ”det har varit en massa... incidenter på sistone. Saker som hänt som tyvärr gör att vi måste ha skärpt beredskap. Och skärpt beredskap får oss alla att bli... en aning skärrade.”
Jag nickade som jag sett Reynard göra när han försökte påskina att han förstått något fast han egentligen inte hade förstått något alls.
”Påskina...” Sa jag precis ”påskina”? Ja, det gjorde jag. Vilket ord... ”Påskina...”
Johnson var gift. Han hade en hustru som var tretton år yngre än han själv. Ibland var han arg på henne och tyckte att hon var omogen och ytlig. Ibland tyckte han att hon var den underbaraste som fanns. Tillsammans hade de fyra barn. Den äldsta flickan var elva år gammal och den yngsta pojken var tre. Han köpte leksaker åt dem. Dockor, leksaksbilar, dataspel. Barnen älskade honom. Han var snäll.
Reynard var inte gift. Han hade inga barn. Han var ofta avundsjuk på Johnson. Johnson försökte få Reynard att gå ut och ”träffa tjejer”, men Reynard slog ifrån sig och svarade att han hellre fokuserade på sitt jobb. Men jag såg att Reynard var ledsen inombords. Jag tror att han var olyckligt kär i någon, men jag vet inte riktigt vem.
Hur lång är halveringstiden för cesium...? Jag har glömt bort det.
Generalen som kom in i rummet var arg. Jag tror inte att han var arg vare sig på presidenten, Reynard, Johnson eller mig, utan det var bara sån han var. Han var nog alltid arg. Han gav presidenten ett papper och hon slutade le. Jag tyckte det var synd, för hon hade ett vackert leende.
Generalen finns inte heller kvar längre.
Presidenten läste igenom pappret och gav det sedan tillbaka till generalen. Hon suckade och gjorde ett tecken åt generalen som gick upp i givakt, gjorde honnör, vände om och gick ut igen. Presidenten vände sig till Reynard.
”Hur lång tid behöver ni?” frågade hon.
Reynard såg chockad ut.
”Vi är inte helt klara”, svarade han. ”Vi skulle behöva... två månader till.”
Presidenten skakade på huvudet.
”Vi har inte två månader på oss. Johnson, vad tycker ni?”
Johnson såg på Reynard.
”Fru President, enligt min åsikt är han redo för sin uppgift.”
Reynard andades in snabbt och skulle precis börja protestera när presidenten vände sig mot mig.
”Vad säger du om att börja jobba för mig? Vill du det?”
Jag analyserade snabbt dessa nya fakta och gav efter några sekunder ett jakande svar.
Reynard såg surt på Johnson och skulle återigen öppna munnen när presidenten vände sig mot honom.
”Reynard, ni tycks vara tveksam. Är han redo eller inte?”
Reynard såg från presidenten till mig till Johnson innan han återigen vände blicken mot presidenten.
”Alltså... det finns egentligen inga hinder... det är mer att... vi skulle behöva göra den allra sista finjusteringen och det finns fortfarande vissa fakta som han inte fått reda på, men...”
Han tystnade. Presidenten såg på Johnson.
”Nå?” frågade hon kort.
Johnson såg på mig och sedan på presidenten.
”Jag tror att han lär sig det sista under tiden som han jobbar för er, fru President.”
Presidenten nickade.
”Jag ska göra mitt allra bästa att lära honom det han inte redan vet...”
Hon log mot mig. Jag log tillbaka.
Reynard hade ett akvarium på sitt arbetsrum. I akvariet hade han sex neontetror och två guldfiskar. Jag kommer inte längre ihåg namnen på neontetrorna, men guldfiskarna hade han döpt till Bill och Bob. Han tyckte om att mata sina fiskar och köpa nya saker som han mödosamt sänkte ner på botten av akvariet med hjälp av en lång kökspincett. Saker som en modell av ett sjörövarskepp, en liten sjöjungfru av plast och en skattkista med små guldmynt i – fast de var nog också gjorda av plast, hela kitet.
När Bill dog, så grät Reynard. Jag minns det tydligt. Han plockade försiktigt upp Bill med en liten grön håv, la honom på en handduk på sitt skrivbord och strök den lilla fiskens buk med sitt finger.
”Stackars liten”, sa han om och om igen.
Jag tyckte synd om Reynard. Han hade förlorat en god vän.
Han gjorde en liten ask åt Bill och begravde honom i trädgården, under en lönn. Jag fick gräva gropen och fylla igen den efteråt. Reynard var alldeles för tagen av stunden för att kunna göra någonting.
Estelle hette Johnsons äldsta flicka. Hon kom och hälsade på sin pappa en dag och kom även fram till mig.
”Det är dig som pappa jobbar med, eller hur?”
Jag svarade ja.
”OK. Du ser mycket trevligare ut än vad jag trodde.”
Jag log.
Estelle tog fram ett dataspel ur fickan på sin klänning och visade mig den.
”Har du spelat det här spelet någon gång?” frågade hon och jag svarade nej.
Hon visade mig hur man skulle göra och vi spelade tillsammans under nästan tre timmar tills Johnson kom in och ville åka hem. Estelle kramade om mig innan hon gick.
Jag fick behålla dataspelet. Jag tror att jag har det kvar någonstans... Det slutade fungera för länge sen, men jag vill ändå behålla det. Estelle finns inte heller längre. Men jag minns henne. Hon var det vackraste jag någonsin sett.
Presidenten gav mig nycklarna. De såg inte ut som vanliga nycklar. Hon förklarade för mig hur de skulle användas och till vad. Jag samlade in så mycket fakta som jag bara kunde för att analysera det senare.
Reynard och Johnson var med hela tiden. När presidenten hade gått ut bråkade Reynard med Johnson. Han tyckte inte att jag borde få ha nycklarna. Han tyckte att det inte gick att lita på mitt omdöme. Johnson försökte få honom på bättre humör och förklarade mina mänskliga sidor för honom. Reynard bemötte det med att det nog snarare var det som var problemet. Att jag var alldeles för mänsklig. Att jag hade känslor. Att jag tänkte som en människa. Han ville ta bort det.
Johnson kallade honom rakt ut för idiot. Johnson tyckte inte att Reynard hade förstått hur viktigt det var att jag kunde fatta beslut som en människa. Att jag kunde se saker både objektivt och subjektivt. Att jag kunde känna empati och kunde analysera fakta inte enbart som ettor och nollor, utan lika mycket som rätt och fel.
Reynards motstånd bröts sakta ner. Hans invändningar blev allt lamare tills han till slut gav med sig.
Det är kallt ute. Jag försökte gå hela vägen dit där presidentens hus stod förut, men det är alldeles för mycket snö, så jag fick vända om innan jag ens hade kommit halvvägs. Kylan gör mig inte så mycket, men jag blir trött fortare numera. Jag börjar också bli gammal. Undrar om jag kan dö...?
Jag satt i mitt arbetsrum när den arga generalen kom in och såg väldigt osäker ut. Jag frågade honom vad han ville. Han stod och tvekade innan han till sist svarade.
”Vi har fått ny kritisk information som jag måste vidarebefordra till presidenten. Vet du var hon är?”
Jag svarade nekande och frågade ifall han inte kunde ge mig informationen så att jag kunde berätta den för presidenten när hon fanns på plats igen. Han såg återigen väldigt tveksam ut, men suckade till sist och berättade. Jag är glad att han gjorde det. Jag hade nycklarna. Han är borta nu.
Jag kommer ihåg när jag vaknade för första gången och såg Reynard stå böjd över mig.
”Jag hoppas att vi har fixat buggarna nu”, sa han.
Sen såg jag Johnson. Och hörde honom.
”Sjunde versionen. Det borde väl vara den sista.”
Reynard gick bort till ett litet rullbord och tog upp en handdator.
”Vi vet fortfarande inte om han är överkänslig för strålning eller inte”, sa han.
Johnson rynkade pannan.
”Tja, vi testade ju version fem och efter det har vi förbättrat skölden ytterligare. Han borde klara sig väldigt länge.”
Eller är det inte cesium...? Plutonium. Uran. Becquerel. Mikrotesla. Ångström. Vad betydde allt det där? Vissa saker minns jag, andra inte.
Fisken som Reynard fångade sprattlade på den nyskrubbade bryggan och jag kunde se skräcken i dess ögon. Den ville inte dö. Men den visste ändå på något sätt att det var precis det som skulle hända. När det skarpa stålet skar upp dess buk, så slog gälarna fortfarande vilt och letade efter vatten och syret i det. Tarmarna vällde ut på bryggan. Ett hjärta som fortfarande slog, som försökte pumpa ut blod som redan höll på att koagulera.
Jag observerade allt detta och analyserade det utifrån mina givna kriterier.
Hur kunde människor som kände empati ändå tycka om att döda? Var det människans sanna natur?
När fisken var färdigstekt åt både Reynard och Johnson upp den under glada skratt och med glupande aptit. Även detta observerade och analyserade jag.
Jag kunde obehindrad gå in i kontrollrummet. Nycklarna passade perfekt i sina hål. Jag vred om båda samtidigt och gjorde sedan som man instruerat mig om att jag skulle göra. Inget som klickade till. Inga sirener. Inga blinkande ljus. Det enda som hände var att bildskärmen framför mig vaknade till liv och visade hur missilerna for iväg. Efter en stund såg jag nya missiler komma mot oss.
Utanför rummet hördes högljudda rop och skrik. Man försökte bryta sig in i kontrollrummet där jag fanns, men dörren var konstruerad så att det inte gick. Jag befann mig i en kokong av betong och metall som det inte gick att bryta sig in i.
Efter en lång stund tystnade allt runt mig. Bildskärmen dog. Ljuset försvann. Jag måste ha stått där jag stod en väldigt lång tid, för när jag till sist vred tillbaka nycklarna, så var de nästan helt sönderfrätta.
Estelle hade på sig en vit klänning med röda blommor. Hennes honungsblonda hår var uppsatt i en hästsvans. Hon hade himmelsblå ögon.
Det fanns alltså sex versioner före mig. Undrar var de är numera? Jag skulle vilja träffa dem. Jag saknar att få prata med någon. Att få ta in nya fakta från någon annan som vet något som jag inte vet. Som känner något som jag inte känner. Som minns något jag inte minns.
Fast jag har ju mina drömmar. Eller... drömmer? Ja, jag antar det. Jag känner till begreppet och... När jag går till min kammare på kvällen, så kommer en massa minnesbilder tillbaka. Jag vet inte om jag sover, men jag känner mig i alla fall mycket piggare när solen går upp igen. Och minnesbilderna... De är olika.
Subscribe to:
Posts (Atom)
