Den här är skriven av Lennart Svensson, som börjar med att informera oss om följande: "Härmed en skröna från framtiden, om hur ett gäng nutidsmänniskor shanghajades och fördes bortom tid och rum. Vad de mötte överträffade deras vildaste fantasier..."
- - - - -
1.
Vi strosade fram på enkel kolonn genom snåren, belysta av en blek måne. Stämningen var god må jag säga, ja den var på topp – så jag var tvungen att hyssja mina män, säga ”det är inte över förrän det är över”...
Vi var inte hemma än, det kunde fortfarande finnas fiender i bakhåll – men just därför tog vi en lite annan rutt hem, så ska man alltid göra; jag kände mig ganska säker på att vi skulle klara oss till egna linjer. Vi hade lekt kurragömma i denna skog under en veckas tid, jag kände terrängen rätt väl; det råkade vara ett litet avbrott i den allmänna framryckningen just då, de stora trupprörelserna hade övergått i småskaliga strider, såsom denna vår tiomannapatrull denna natt.
Det var på Aunusfronten i oktober 1941, trakten norr om Ladoga, där vår armékår anföll samtidigt som andra kårer ryckte fram över Karelska näset. Vi var i krig med Ryssland, anfallet hade börjat i juli och vi hade vunnit segrar, hade tagit revansch för Vinterkriget – men för tillfället var det lite trögt som sagt, vi fick nöja oss med patrullstrider – men inte mig emot. Denna natt hade vi till exempel hälsat på grannen, förstört en bunker och snappat en fånge. Därför var stämningen god där vi strosade hemåt i månskenet.
Vi närmade oss en glänta. Jag gjorde halt-tecken och betraktade den öppna plätten: bevuxen med gult gräs, kantad av björk och gran och belyst av månens fulla skiva. Allt verkade i sin ordning. Jag noterade en skönsjungande fågel, kunde inte avgöra arten – men därutöver hördes en uggla hoa, det var lite ödesmättat, samt ett vassare ljud som jag antog var fladdermöss.
Nåväl, inga spöken i sikte, bara naturliga ljud; jag lugnade ner mig, bringade ner andetagen. Inga misstänkta fiendeljud hördes heller: inga knäckta grenar, inga öppna eller för den delen osynliga tecken på fiendenärvaro; sådant där lär man sig som soldat, man utvecklar ett sjätte sinne för det. Lyhördhet.
Fågelsången slutade efter ett tag, den flög väl iväg helt enkelt. Inget tjatter, inget uggeljud hördes heller – och som jag stod där fick jag en underlig vision, en mental syn – inte en bild av hur jag kallats in i armén på våren, reputbildats i Mikkeli, blivit befodrad till sergeant och en dag sett ryska plan i skyn, provokationen som förde oss i krig, som förde landet som en man ut i fält mot Stalins horder. Det var inte det jag tänkte på där och då – för nu var det bisarra visioner som hemsökte mig, syner av rymdskepp och brinnande solar, energistrålar och soldater klädda i märkliga dräkter, och fiender i form av jätteskorpioner och humanoida krokodiler och vad mer...
Så vad var detta? Var det hallucinationer åsamkade av stress, stimulerade av att ha läst för mycket H. G. Wells och Jules Verne?
Jag skakade på huvudet och försökte tänka klart, tog ett andetag och stillade mig ånyo. Det var dags att gå hem, hem till den egna linjen av taggtråd och korsus och vaktposter, vår egen försvarslinje här i Aunus. Jag såg tillbaka på mina noga räknat åtta man, nio med fången; jag funderade på att dela styrkan itu och låta vicechefen ta en omgång till höger om gläntan och jag resten till vänster, när ett ljus i skyn fångade min blick. Det närmade sig, skiftade från grönt till rött och sedan blått, och sedan kom det så nära att jag kunde urskilja en silhuett, en form, en kontur av ett skepp – eller vad det nu var!
Det såg inte ut som någon flygmaskin kan jag meddela, ingen Brewster eller Iljusjin eller så – utan mer som en trumpet eller något annat horninstrument, ett valthorn kanske, med mynningen pekande neråt. Jag blev helt paff. Sedan hörde jag ett ljud, ett fint ackord i D dur, och i och med detta lyftes vi alla upp till skeppet.
Jag vet att det låter konstigt – men vänta bara...
2.
Vi svävade upp i skyn mot den där trumpetmynningen. Det hela gjorde mig först förvirrad – sedan rädd – och sedan smått förbannad – och sedan lugnade jag mig och tänkte soldatiska tankar, befälsmässiga tankar: jag måste ta hand om mina män, vad som än håller på att hända!
Vi sögs in i instrumentet, och innan vi visste ordet av låg vi alla på ett metallgolv, omgivna av väggar med slät, outgrundlig finish. Det fanns inga skarvar, inga skott, ingenting, bara polerad metall badande i ett ljus vars källa man inte kunde se.
- Grabbar, sa jag, jag vet lika lite som ni var vi är, men behåll lugnet. Andas.
Jag kunde höra dem samfällt dra efter andan, även vår ryske fånge; förståelse över språkgränserna, sann förbrödring.
Behåll lugnet, sa jag till mig själv, och sedan då? Vi hade tagits ombord ett märkligt skepp, kanske ett rymdskepp – och detta oroade mig, främst för att ingen skulle tro oss om vi kom tillbaka. Och om vi inte kom tillbaka skulle vi anklagas för fanflykt och det oroade mig också, jag ville inte ha den fläcken på min uniform. Eller så skulle vi bara klassas som saknade i strid.
Praktiska, jordnära tankar tycker ni kanske. Nåväl, jag var soldat, en saklig herre – men jag läste även jules vernska berättelser, ”science fiction” hette det visst i utlandet, så nog hade jag sinne för mer än det som är för händer så att säga.
- Men vad är det här för ett ställe? sa Orava, min vice gruppchef, furir till graden.
- Jag vet inte, sa jag. Vi får undersöka rummet.
Jag lät mannarna söka igenom vårt järnfängelse, söka efter flyktvägar, men väggarna var släta som valsat stål som jag antytt, utan skarvar eller skott. Så vi fick hålla oss till Plan A: behåll lugnet. Själv var jag rätt lugn, förutom att jag hatade detta att snappas bort från fronten av en okänd kraft; det kunde väl inte vara ryssar som styrde det här skeppet? Inte väl? Nej, mitt sjätte sinne sa mig att det var något utomjordiskt – och när skeppet så gungade till och rörde sig tänkte jag ögonblickligen ”farväl jorden”, och samtidigt kom mina visioner från gläntan tillbaka, de där med brinnande solar och märkliga soldater och tre meter långa fiender och –
Återigen hördes den märkliga musiken, vi var ju ombord på ett musikinstrument som jag sagt, och denna gång vaggade det oss till sömns. Det var omöjligt att motstå så jag gav efter och knoppade in.
3.
För att göra en lång historia kort: vi fördes iväg till ett fjärran land, fjärran i både rum och tid, för snubbarna med trumpetskeppet kom från framtiden. Ja det gjorde de: de var män från framtiden, människor som vi – men eftersom människan i framtiden råkat i krig med märkliga väsen, främmande arter såsom humanoida krokodiler (min vision hade varit sann) och deras allierade, behövde de vår hjälp. Varför? Eftersom framtidens människa inte kände till krigskonsten, var okunnig om hur man stred i väpnade förband...
Och det var där vi kom in, vi finländare från det 20:e århundradet. Vi ansågs kunna det här med krig så vi hade snappats iväg till det 25:e seklet för att lära dem slåss.
Låter det märkligt? Vänta bara...
Vi togs i förstone till planeten Migalotha, centralplanet i människans imperium av år 2457; jorden och Mars och så vidare ingick även de i väldet liksom planeter i ytterligare några solsystem. Migalothas huvudstad hette Wulalion; en typisk vy vore här två solar på himlen, violetta berg vid horisonten, cylindriska palats och spiralformade skyskrapor. När jag såg detta var jag var glad att jag hade läst lite sf-berättelser, de botade mig från akut framtidschock. Men en av mina mannar blev faktiskt galen, Grönros hette han. Åter en annan hade skjutits, dödats av ett strålvapen när han mot mina order hade anfallit en av vakterna ombord på trumpetskeppet; Tuolonen var hans namn.
Så nu var vi sju finländare och en ryss, och han, Konjev vid namn, blev snart vår jämlike. Han blev faktiskt en god lärare i den krigiska andan, i zenbuddhistisk tro som han studerat via Hagakure och andra texter; det var precis vad 25:e seklets människa behövde. Vi alla hade lärt oss språket tämligen snabbt och var genast igång med att utbilda dessa framtida män; de kallade sin stat Det trakiska imperiet så de själva kallades trakier. Vi åtta å vår sida försökte minnas allt vi kunde om vapenkonstruktion och dylikt; en man vid namn Paavo var till exempel vår tekniske trollkarl, han hade bara varit svarvare hemma i Åbo men han kunde verkligen mycket kan jag försäkra, en vaken, tekniskt sinnad kille. Med sådant hjälpte vi trakierna att beväpna sig, att rusta sig mot hotet – sedan vi lärt dem vad vapen egentligen var, vad döda var och annat otrevligt som de emellertid måste lära sig. Att döda i självförsvar är förresten ingen synd, det är en mänsklig rättighet i min bok. Det tog lite tid i början att få dem att fatta det här men de lärde sig...
Och väl över tröskeln lärde de sig snabbt – så snabbt att jag även måste inskärpa lite regler om tagande av fångar, inte mer våld än nöden kräver och så vidare. Nåväl, vi fick fram lite soldatkadrer – men hur skulle man ordna dem i fungerande enheter, det var det stora problemet, det måste till högre organisation, och jag kommer till den. Vad gäller mig själv utnämnde jag mig till överste; det var en snabb befordran från sergeant men jag visade ändå återhållsamhet, jag kunde förvisso utnämnt mig till general eller marskalk på en gång... – Ihop med mina klyftigaste män (Orava, korpral Mikko, vicekorpral Juha) fick vi kompanier och bataljoner att bildas; mina underbefälsvänner kunde verkligen leda dessa enheter, de bara tog sig i kragen och gjorde det; ”ämbetet adlar utövaren” heter det ju.
Men den högre organisationen då? Här fick en lite udda figur vid namn Magnusson en roll att spela, en överbegåvad typ som läst mycket krigshistoria på sin fritid, och som nu blev vår stabsofficer par preference. Han hittade gamla jordiska taktikreglementen i det trakiska biblioteket, lagrat på platinaskivor, och han plöjde snabbt dessa och skrev handböcker för kompani, bataljon och brigad och så vidare samt lite operationella och strategiska manualer. Den logistiska sidan, underhåll och transport och sådant, togs om hand av en viss Olsen, en danskättling som alltid brukade ha extra konserver till hands när vi varit i finska armén, en matglad och praktisk typ som visste vad underhåll betydde – i stort och smått.
Återigen: det 25:e seklets människa kände inte till krig, hon hade inte krigat en dag sedan hon gav sig ut i rymden på 2000-talet, sedan hon börjat sitt Exodus mot stjärnorna och skapat sitt trakiska imperium. Man hade inte stöt på några främmande arter förrän nu, i det 25:e seklet, och det var därför vi värvades för att uttrycka det vänligt. Nåväl, vi fann oss snabbt och behandlades väl av våra nya herrar – och hjälpta av den högre tekniska nivån i denna framtid lyckades vi snart sätta upp en funktionabel stridsgrupp, en miniatyrarmé bestående av några bataljoner, inalles bortåt 7 000 man. Vi låt trakierna modifiera några av sina skepp till örlogsmän, trovärdiga farkoster utan den där musiska framtoningen om ni fattar...
Med denna stridsgrupp lanserade vi en räd mot fienden – en räd som misslyckades å det grövsta. Det var delvis mitt fel (enheten var för liten, bara fem linjebataljoner), delvis var det det trakiska befälets fel, de saknade förmåga att handla under press. Men vi samlade ihop oss och drog oss ur (även jag var med nere på marken, jag drog i lite trådar så att säga) och nästa uppdrag gick bättre: vi rädade sauriernas (så kallades fienden, detta illustra krokodilfolk) hemplanet med tre stridsgrupper, uppåt 25 000 man totalt, som anföll från varsitt håll och konvergerade på ett industricentrum understödda av svävare och rymdbombardemang. Vi lämnade en rykande ruin efter oss, retirerade till våra landningszoner, avvärjde fientliga markanfall och kunde återskeppa det mesta av vår styrka. Här tjänstgjorde jag på en stab i omloppsbana, jag litade så pass på mina trakier nu att jag lät dem klafsa i leran på egen hand...
4.
Vi var alltså jordiska soldater vi åtta, shanghajade till framtiden för att utkämpa ett krig för mänskligheten. Med tiden blev vi alla generalspersoner, vissa av oss med befattningen divisionschefer, divisioner med vilka vi ansatte fienden här och där. Men det var ingen tebjudning; Konjev till exempel, den zenkunnige ryssen, blev omringad med sin stab på Taloola och dränktes i en storm av elektronstrålar från anfallande saurier. De kraftfält våra dräkter hade kollapsade om de träffades med energistrålar från mer än ett håll nämligen, 100%-iga skydd finns inte.
Mikko var för sin del ute på en räd mot Arcturus IV när hans patrullskepp upphanns av en saurisk specialflottilj. Saknad i strid.
Därmed återstod jag (som hette Paasikivi), Juha, Olsen, Magnusson och Paavo. De tre sista var inte frontgeneraler utan respektive logistisk, teknisk och operationell expert. Men vi kom att stå varandra rätt nära, vi blev en femmanna-främlingslegion med veteranstatus i detta 25:e sekel.
Det var en dag i nådens år 2468. Vi hade deltagit i det här framtidskriget i över tio år; striderna pågick fortfarande men för tillfället hade vi tagit lite permis för att mötas i mitt sommarhus på den migalothianska landsbygden: hundra meter höga palmer, svävande maneter i skyn, en sjö med turkosgrönt vatten och pupurröda blommor med galen doft, sådan var omgivningen.
- Så vad tror ni hände i det andra kriget, sa Juha och drack lite safirvin, det gamla kriget?
- Aha, du menar det där – finska kriget vi var i? sa Paavo tankspritt, tittandes på en jättefjäril som landade på en blomma intill; en snabel rullades ut och nektar sögs.
- Ja, sa jag, vi var finländare som stred mot ryssen... tänk så märkliga dessa ord låter idag.
Olsen sa för sin del ingenting, han bara gafflade i sig en portion friterad fisk.
- Vi var soldater, sa Magnusson, soldater då, soldater idag. Vad är skillnaden? Man måste leva i nuet.
- Sant, sa Juha och avslutade sitt vin, blickandes ut över sjön. Vi måste utkämpa det här kriget, koncentrera oss på saurierna. Hur tror du det går?
Frågan var riktad till mig som ju var marskalk, senioren i gänget med högsta graden i trakiska armén. Så vad ansåg jag? Det var inte så enkelt; saurierna hade förvisso allierade, jätteskorpioner (mina visioner i Aunus hade varit sanna) som å andra sidan mest var irriterande, de var nätt och jämnt intelligenta; de tjänade saurierna som chockvapen, men när den första förvåningen lagt sig var de lätta att döda, bara att fånga i laservapnens vinklar. För övrigt var det hela ett utnötningskrig, en prövning som skulle se vem som gav sig fortast, vem som saknade viljan att fortsätta; man är inte besegrad förrän man anser sig besegrad som bekant. Så det blev fler inkallelser, fler enheter uppsatta, fler vapen producerade, fler krigsskepp rymdsatta... Mer av allting.
Så vad hände sedan? Mycket: till exempel dog Juha i en räd mot hans nya hemplanet, Klomara III. Rymdbombning, stenar slängda från rymden, rätt letalt om stadens kraftfält råkar vara ur funktion. Sedan dog Magnusson av matförgiftning, konstigt nog – men sådant händer i krig det med, även i framtiden. Sedan tog Paavo självmord, han längtade hem till 1900-talets Finland så till den grad – även om han knappt kunde minnas ord som ”Finland”, ”finsk” eller ”jorden” längre.
Olsen, logistikern, övergick till reserven på grund av vällevnad, han blev för fet helt enkelt, och åt snart ihjäl sig. Det kanske var ett slags drogdöd på grund av främlingsskap och hemlängtan det med, vad vet man.
Därmed återstod bara jag, Paasikivi, den siste av de ursprungligen tio i den shanghajade styrkan. Men jag hade inget annat val än att fortsätta strida – så det gjorde jag, jag accepterade min lott som trakier i det 25:e seklet med uppgift att utkämpa och helst vinna ett krig.
Vad finns det att tillägga? Jag spenderade resten av kriget bakom ett skrivbord i Wulalions underjordiska generalstab, pratandes med generaler och politiker: det var möten, det var diktamina, det var rapporter som lästes och rapporter som skrevs, det var spekulationer och tankeverksamhet, det var överväganden hit och dit. Och tro det eller ej – vi vände vågen och började gå från klarhet till klarhet, fick fienden att kapitulera på de världar han tagit från imperiet, så med tiden vann vi faktiskt kriget. Därmed uppstod det delikata fredens problem: att sätta sig ner med saurierna, se dem öga mot öga och börja betrakta dem som allierade. Nu hade man nytta av de begränsingar jag talat om tidigare, vikten att behandla fångar väl och så vidare; saurierna hade väl för sin del inte alltid skött om sina mänskliga krigsfångar men det fick man ha överseende med... Jag propagerade för det hos trakierna i alla fall och det gick till slut, vi byggde upp förtrtoendet på båda sidor.
Vi måste sluta fred med saurierna och göra dem till vänner – för något år efter vapenstilleståndet kom ett nytt hot vid händelsehorisonten, energivarelserna som de kallades, kaloriterna; de bestod av ren energi, dök upp ur vita hål i skyn och ställde till med åtskillig skada hos både människa och saurier. Men vi slog dem med gemensamma krafter och, inte minst, termodynamikens andra lag: energi kan inte förstöras, bara omvandlas, så med sauriernas hjälp sände vi dem skrikande ner i det enorma svarta hål som finns i galaxens mitt...
Epilog
Som jag sitter och skriver detta är jag inte mindre än 194 år gammal: trakierna blir långlivade, de har medel för sådant, och jag har själv undgått denna medicinering. Jag är för övrigt gift med en trakisk kvinna på endast 103 år, en sann livskamrat med vilken jag delat både ljuvt och lett. Men ska jag vara ärlig är jag nog ganska mätt på år och ära vid det här laget, jag har haft min del av det materiella, betingade liv – så nu ser jag fram mot Det hinsides livet, Det stora bortom Bortom.
Det gör jag, för nog är jag troende alltid – men ”det finns inga ateister i skyttegravarna”, det är sant för både gårdagens och framtidens krig...
- - - - -
1.
Vi strosade fram på enkel kolonn genom snåren, belysta av en blek måne. Stämningen var god må jag säga, ja den var på topp – så jag var tvungen att hyssja mina män, säga ”det är inte över förrän det är över”...
Vi var inte hemma än, det kunde fortfarande finnas fiender i bakhåll – men just därför tog vi en lite annan rutt hem, så ska man alltid göra; jag kände mig ganska säker på att vi skulle klara oss till egna linjer. Vi hade lekt kurragömma i denna skog under en veckas tid, jag kände terrängen rätt väl; det råkade vara ett litet avbrott i den allmänna framryckningen just då, de stora trupprörelserna hade övergått i småskaliga strider, såsom denna vår tiomannapatrull denna natt.
Det var på Aunusfronten i oktober 1941, trakten norr om Ladoga, där vår armékår anföll samtidigt som andra kårer ryckte fram över Karelska näset. Vi var i krig med Ryssland, anfallet hade börjat i juli och vi hade vunnit segrar, hade tagit revansch för Vinterkriget – men för tillfället var det lite trögt som sagt, vi fick nöja oss med patrullstrider – men inte mig emot. Denna natt hade vi till exempel hälsat på grannen, förstört en bunker och snappat en fånge. Därför var stämningen god där vi strosade hemåt i månskenet.
Vi närmade oss en glänta. Jag gjorde halt-tecken och betraktade den öppna plätten: bevuxen med gult gräs, kantad av björk och gran och belyst av månens fulla skiva. Allt verkade i sin ordning. Jag noterade en skönsjungande fågel, kunde inte avgöra arten – men därutöver hördes en uggla hoa, det var lite ödesmättat, samt ett vassare ljud som jag antog var fladdermöss.
Nåväl, inga spöken i sikte, bara naturliga ljud; jag lugnade ner mig, bringade ner andetagen. Inga misstänkta fiendeljud hördes heller: inga knäckta grenar, inga öppna eller för den delen osynliga tecken på fiendenärvaro; sådant där lär man sig som soldat, man utvecklar ett sjätte sinne för det. Lyhördhet.
Fågelsången slutade efter ett tag, den flög väl iväg helt enkelt. Inget tjatter, inget uggeljud hördes heller – och som jag stod där fick jag en underlig vision, en mental syn – inte en bild av hur jag kallats in i armén på våren, reputbildats i Mikkeli, blivit befodrad till sergeant och en dag sett ryska plan i skyn, provokationen som förde oss i krig, som förde landet som en man ut i fält mot Stalins horder. Det var inte det jag tänkte på där och då – för nu var det bisarra visioner som hemsökte mig, syner av rymdskepp och brinnande solar, energistrålar och soldater klädda i märkliga dräkter, och fiender i form av jätteskorpioner och humanoida krokodiler och vad mer...
Så vad var detta? Var det hallucinationer åsamkade av stress, stimulerade av att ha läst för mycket H. G. Wells och Jules Verne?
Jag skakade på huvudet och försökte tänka klart, tog ett andetag och stillade mig ånyo. Det var dags att gå hem, hem till den egna linjen av taggtråd och korsus och vaktposter, vår egen försvarslinje här i Aunus. Jag såg tillbaka på mina noga räknat åtta man, nio med fången; jag funderade på att dela styrkan itu och låta vicechefen ta en omgång till höger om gläntan och jag resten till vänster, när ett ljus i skyn fångade min blick. Det närmade sig, skiftade från grönt till rött och sedan blått, och sedan kom det så nära att jag kunde urskilja en silhuett, en form, en kontur av ett skepp – eller vad det nu var!
Det såg inte ut som någon flygmaskin kan jag meddela, ingen Brewster eller Iljusjin eller så – utan mer som en trumpet eller något annat horninstrument, ett valthorn kanske, med mynningen pekande neråt. Jag blev helt paff. Sedan hörde jag ett ljud, ett fint ackord i D dur, och i och med detta lyftes vi alla upp till skeppet.
Jag vet att det låter konstigt – men vänta bara...
2.
Vi svävade upp i skyn mot den där trumpetmynningen. Det hela gjorde mig först förvirrad – sedan rädd – och sedan smått förbannad – och sedan lugnade jag mig och tänkte soldatiska tankar, befälsmässiga tankar: jag måste ta hand om mina män, vad som än håller på att hända!
Vi sögs in i instrumentet, och innan vi visste ordet av låg vi alla på ett metallgolv, omgivna av väggar med slät, outgrundlig finish. Det fanns inga skarvar, inga skott, ingenting, bara polerad metall badande i ett ljus vars källa man inte kunde se.
- Grabbar, sa jag, jag vet lika lite som ni var vi är, men behåll lugnet. Andas.
Jag kunde höra dem samfällt dra efter andan, även vår ryske fånge; förståelse över språkgränserna, sann förbrödring.
Behåll lugnet, sa jag till mig själv, och sedan då? Vi hade tagits ombord ett märkligt skepp, kanske ett rymdskepp – och detta oroade mig, främst för att ingen skulle tro oss om vi kom tillbaka. Och om vi inte kom tillbaka skulle vi anklagas för fanflykt och det oroade mig också, jag ville inte ha den fläcken på min uniform. Eller så skulle vi bara klassas som saknade i strid.
Praktiska, jordnära tankar tycker ni kanske. Nåväl, jag var soldat, en saklig herre – men jag läste även jules vernska berättelser, ”science fiction” hette det visst i utlandet, så nog hade jag sinne för mer än det som är för händer så att säga.
- Men vad är det här för ett ställe? sa Orava, min vice gruppchef, furir till graden.
- Jag vet inte, sa jag. Vi får undersöka rummet.
Jag lät mannarna söka igenom vårt järnfängelse, söka efter flyktvägar, men väggarna var släta som valsat stål som jag antytt, utan skarvar eller skott. Så vi fick hålla oss till Plan A: behåll lugnet. Själv var jag rätt lugn, förutom att jag hatade detta att snappas bort från fronten av en okänd kraft; det kunde väl inte vara ryssar som styrde det här skeppet? Inte väl? Nej, mitt sjätte sinne sa mig att det var något utomjordiskt – och när skeppet så gungade till och rörde sig tänkte jag ögonblickligen ”farväl jorden”, och samtidigt kom mina visioner från gläntan tillbaka, de där med brinnande solar och märkliga soldater och tre meter långa fiender och –
Återigen hördes den märkliga musiken, vi var ju ombord på ett musikinstrument som jag sagt, och denna gång vaggade det oss till sömns. Det var omöjligt att motstå så jag gav efter och knoppade in.
3.
För att göra en lång historia kort: vi fördes iväg till ett fjärran land, fjärran i både rum och tid, för snubbarna med trumpetskeppet kom från framtiden. Ja det gjorde de: de var män från framtiden, människor som vi – men eftersom människan i framtiden råkat i krig med märkliga väsen, främmande arter såsom humanoida krokodiler (min vision hade varit sann) och deras allierade, behövde de vår hjälp. Varför? Eftersom framtidens människa inte kände till krigskonsten, var okunnig om hur man stred i väpnade förband...
Och det var där vi kom in, vi finländare från det 20:e århundradet. Vi ansågs kunna det här med krig så vi hade snappats iväg till det 25:e seklet för att lära dem slåss.
Låter det märkligt? Vänta bara...
Vi togs i förstone till planeten Migalotha, centralplanet i människans imperium av år 2457; jorden och Mars och så vidare ingick även de i väldet liksom planeter i ytterligare några solsystem. Migalothas huvudstad hette Wulalion; en typisk vy vore här två solar på himlen, violetta berg vid horisonten, cylindriska palats och spiralformade skyskrapor. När jag såg detta var jag var glad att jag hade läst lite sf-berättelser, de botade mig från akut framtidschock. Men en av mina mannar blev faktiskt galen, Grönros hette han. Åter en annan hade skjutits, dödats av ett strålvapen när han mot mina order hade anfallit en av vakterna ombord på trumpetskeppet; Tuolonen var hans namn.
Så nu var vi sju finländare och en ryss, och han, Konjev vid namn, blev snart vår jämlike. Han blev faktiskt en god lärare i den krigiska andan, i zenbuddhistisk tro som han studerat via Hagakure och andra texter; det var precis vad 25:e seklets människa behövde. Vi alla hade lärt oss språket tämligen snabbt och var genast igång med att utbilda dessa framtida män; de kallade sin stat Det trakiska imperiet så de själva kallades trakier. Vi åtta å vår sida försökte minnas allt vi kunde om vapenkonstruktion och dylikt; en man vid namn Paavo var till exempel vår tekniske trollkarl, han hade bara varit svarvare hemma i Åbo men han kunde verkligen mycket kan jag försäkra, en vaken, tekniskt sinnad kille. Med sådant hjälpte vi trakierna att beväpna sig, att rusta sig mot hotet – sedan vi lärt dem vad vapen egentligen var, vad döda var och annat otrevligt som de emellertid måste lära sig. Att döda i självförsvar är förresten ingen synd, det är en mänsklig rättighet i min bok. Det tog lite tid i början att få dem att fatta det här men de lärde sig...
Och väl över tröskeln lärde de sig snabbt – så snabbt att jag även måste inskärpa lite regler om tagande av fångar, inte mer våld än nöden kräver och så vidare. Nåväl, vi fick fram lite soldatkadrer – men hur skulle man ordna dem i fungerande enheter, det var det stora problemet, det måste till högre organisation, och jag kommer till den. Vad gäller mig själv utnämnde jag mig till överste; det var en snabb befordran från sergeant men jag visade ändå återhållsamhet, jag kunde förvisso utnämnt mig till general eller marskalk på en gång... – Ihop med mina klyftigaste män (Orava, korpral Mikko, vicekorpral Juha) fick vi kompanier och bataljoner att bildas; mina underbefälsvänner kunde verkligen leda dessa enheter, de bara tog sig i kragen och gjorde det; ”ämbetet adlar utövaren” heter det ju.
Men den högre organisationen då? Här fick en lite udda figur vid namn Magnusson en roll att spela, en överbegåvad typ som läst mycket krigshistoria på sin fritid, och som nu blev vår stabsofficer par preference. Han hittade gamla jordiska taktikreglementen i det trakiska biblioteket, lagrat på platinaskivor, och han plöjde snabbt dessa och skrev handböcker för kompani, bataljon och brigad och så vidare samt lite operationella och strategiska manualer. Den logistiska sidan, underhåll och transport och sådant, togs om hand av en viss Olsen, en danskättling som alltid brukade ha extra konserver till hands när vi varit i finska armén, en matglad och praktisk typ som visste vad underhåll betydde – i stort och smått.
Återigen: det 25:e seklets människa kände inte till krig, hon hade inte krigat en dag sedan hon gav sig ut i rymden på 2000-talet, sedan hon börjat sitt Exodus mot stjärnorna och skapat sitt trakiska imperium. Man hade inte stöt på några främmande arter förrän nu, i det 25:e seklet, och det var därför vi värvades för att uttrycka det vänligt. Nåväl, vi fann oss snabbt och behandlades väl av våra nya herrar – och hjälpta av den högre tekniska nivån i denna framtid lyckades vi snart sätta upp en funktionabel stridsgrupp, en miniatyrarmé bestående av några bataljoner, inalles bortåt 7 000 man. Vi låt trakierna modifiera några av sina skepp till örlogsmän, trovärdiga farkoster utan den där musiska framtoningen om ni fattar...
Med denna stridsgrupp lanserade vi en räd mot fienden – en räd som misslyckades å det grövsta. Det var delvis mitt fel (enheten var för liten, bara fem linjebataljoner), delvis var det det trakiska befälets fel, de saknade förmåga att handla under press. Men vi samlade ihop oss och drog oss ur (även jag var med nere på marken, jag drog i lite trådar så att säga) och nästa uppdrag gick bättre: vi rädade sauriernas (så kallades fienden, detta illustra krokodilfolk) hemplanet med tre stridsgrupper, uppåt 25 000 man totalt, som anföll från varsitt håll och konvergerade på ett industricentrum understödda av svävare och rymdbombardemang. Vi lämnade en rykande ruin efter oss, retirerade till våra landningszoner, avvärjde fientliga markanfall och kunde återskeppa det mesta av vår styrka. Här tjänstgjorde jag på en stab i omloppsbana, jag litade så pass på mina trakier nu att jag lät dem klafsa i leran på egen hand...
4.
Vi var alltså jordiska soldater vi åtta, shanghajade till framtiden för att utkämpa ett krig för mänskligheten. Med tiden blev vi alla generalspersoner, vissa av oss med befattningen divisionschefer, divisioner med vilka vi ansatte fienden här och där. Men det var ingen tebjudning; Konjev till exempel, den zenkunnige ryssen, blev omringad med sin stab på Taloola och dränktes i en storm av elektronstrålar från anfallande saurier. De kraftfält våra dräkter hade kollapsade om de träffades med energistrålar från mer än ett håll nämligen, 100%-iga skydd finns inte.
Mikko var för sin del ute på en räd mot Arcturus IV när hans patrullskepp upphanns av en saurisk specialflottilj. Saknad i strid.
Därmed återstod jag (som hette Paasikivi), Juha, Olsen, Magnusson och Paavo. De tre sista var inte frontgeneraler utan respektive logistisk, teknisk och operationell expert. Men vi kom att stå varandra rätt nära, vi blev en femmanna-främlingslegion med veteranstatus i detta 25:e sekel.
Det var en dag i nådens år 2468. Vi hade deltagit i det här framtidskriget i över tio år; striderna pågick fortfarande men för tillfället hade vi tagit lite permis för att mötas i mitt sommarhus på den migalothianska landsbygden: hundra meter höga palmer, svävande maneter i skyn, en sjö med turkosgrönt vatten och pupurröda blommor med galen doft, sådan var omgivningen.
- Så vad tror ni hände i det andra kriget, sa Juha och drack lite safirvin, det gamla kriget?
- Aha, du menar det där – finska kriget vi var i? sa Paavo tankspritt, tittandes på en jättefjäril som landade på en blomma intill; en snabel rullades ut och nektar sögs.
- Ja, sa jag, vi var finländare som stred mot ryssen... tänk så märkliga dessa ord låter idag.
Olsen sa för sin del ingenting, han bara gafflade i sig en portion friterad fisk.
- Vi var soldater, sa Magnusson, soldater då, soldater idag. Vad är skillnaden? Man måste leva i nuet.
- Sant, sa Juha och avslutade sitt vin, blickandes ut över sjön. Vi måste utkämpa det här kriget, koncentrera oss på saurierna. Hur tror du det går?
Frågan var riktad till mig som ju var marskalk, senioren i gänget med högsta graden i trakiska armén. Så vad ansåg jag? Det var inte så enkelt; saurierna hade förvisso allierade, jätteskorpioner (mina visioner i Aunus hade varit sanna) som å andra sidan mest var irriterande, de var nätt och jämnt intelligenta; de tjänade saurierna som chockvapen, men när den första förvåningen lagt sig var de lätta att döda, bara att fånga i laservapnens vinklar. För övrigt var det hela ett utnötningskrig, en prövning som skulle se vem som gav sig fortast, vem som saknade viljan att fortsätta; man är inte besegrad förrän man anser sig besegrad som bekant. Så det blev fler inkallelser, fler enheter uppsatta, fler vapen producerade, fler krigsskepp rymdsatta... Mer av allting.
Så vad hände sedan? Mycket: till exempel dog Juha i en räd mot hans nya hemplanet, Klomara III. Rymdbombning, stenar slängda från rymden, rätt letalt om stadens kraftfält råkar vara ur funktion. Sedan dog Magnusson av matförgiftning, konstigt nog – men sådant händer i krig det med, även i framtiden. Sedan tog Paavo självmord, han längtade hem till 1900-talets Finland så till den grad – även om han knappt kunde minnas ord som ”Finland”, ”finsk” eller ”jorden” längre.
Olsen, logistikern, övergick till reserven på grund av vällevnad, han blev för fet helt enkelt, och åt snart ihjäl sig. Det kanske var ett slags drogdöd på grund av främlingsskap och hemlängtan det med, vad vet man.
Därmed återstod bara jag, Paasikivi, den siste av de ursprungligen tio i den shanghajade styrkan. Men jag hade inget annat val än att fortsätta strida – så det gjorde jag, jag accepterade min lott som trakier i det 25:e seklet med uppgift att utkämpa och helst vinna ett krig.
Vad finns det att tillägga? Jag spenderade resten av kriget bakom ett skrivbord i Wulalions underjordiska generalstab, pratandes med generaler och politiker: det var möten, det var diktamina, det var rapporter som lästes och rapporter som skrevs, det var spekulationer och tankeverksamhet, det var överväganden hit och dit. Och tro det eller ej – vi vände vågen och började gå från klarhet till klarhet, fick fienden att kapitulera på de världar han tagit från imperiet, så med tiden vann vi faktiskt kriget. Därmed uppstod det delikata fredens problem: att sätta sig ner med saurierna, se dem öga mot öga och börja betrakta dem som allierade. Nu hade man nytta av de begränsingar jag talat om tidigare, vikten att behandla fångar väl och så vidare; saurierna hade väl för sin del inte alltid skött om sina mänskliga krigsfångar men det fick man ha överseende med... Jag propagerade för det hos trakierna i alla fall och det gick till slut, vi byggde upp förtrtoendet på båda sidor.
Vi måste sluta fred med saurierna och göra dem till vänner – för något år efter vapenstilleståndet kom ett nytt hot vid händelsehorisonten, energivarelserna som de kallades, kaloriterna; de bestod av ren energi, dök upp ur vita hål i skyn och ställde till med åtskillig skada hos både människa och saurier. Men vi slog dem med gemensamma krafter och, inte minst, termodynamikens andra lag: energi kan inte förstöras, bara omvandlas, så med sauriernas hjälp sände vi dem skrikande ner i det enorma svarta hål som finns i galaxens mitt...
Epilog
Som jag sitter och skriver detta är jag inte mindre än 194 år gammal: trakierna blir långlivade, de har medel för sådant, och jag har själv undgått denna medicinering. Jag är för övrigt gift med en trakisk kvinna på endast 103 år, en sann livskamrat med vilken jag delat både ljuvt och lett. Men ska jag vara ärlig är jag nog ganska mätt på år och ära vid det här laget, jag har haft min del av det materiella, betingade liv – så nu ser jag fram mot Det hinsides livet, Det stora bortom Bortom.
Det gör jag, för nog är jag troende alltid – men ”det finns inga ateister i skyttegravarna”, det är sant för både gårdagens och framtidens krig...
