"Von oben" av Bill Persson

”Vad är bäst för vem och vem ska bestämma vad som är bäst för vilka och är sanningen alltid sann?”, undrar författaren…

- - - - -

– Det kommer in uppgifter om förhöjda strålningsvärden inom mikrovågsområdet lite varstans i världen, sa Telder till sin laboratoriechef vid Kennedy Space Center.
– Anmäler en förhöjda strålningsvärden så har snart alla det, suckade laboratoriechefen. Hypokondri är den mest smittsamma sjukdomen och media är smittkällan. Innan var det telefonerna, tidigare bildskärmarna. Bara hysteriska elallergiker som inspirerar varandra.
– I så fall är vi också elallergiker, doserna är högst här.

***

–Jag har testat mig och det är inget fel på mig.

Orden slog ner som en bomb hos Telder, trots att beskedet bara var en bekräftelse på det han redan visste. Han kunde inte bli pappa. Han var ingen fullvärdig man och i längden skulle Ilina inte stå ut. Hon skulle lämna honom eftersom hennes högsta önskan i livet var att få barn och den lyckan kunde han inte skänka henne.

***

– Mr President! Forskarna vid Kennedy Space Center rapporterar att en av deras vädersatelliter ger ifrån sig för höga stråldoser.
– Inte mycket jag kan göra åt saken. De får väl lösa det tekniska själva.
– Men strålningen kan vara farlig och folk oroas om de får reda på det, fortsatte presidentens rådgivare. Man har uppmätt för höga värden här i Washington…
– Här? Det skulle ju bara vara i u-länderna!
– Va?!
– Ja, det får inte komma ut, men en av mina föregångare beviljade en gång på 1960-talet att bestråla u-länderna med mikrovågsstrålning. Det var ju befolkningsexplosion.
– Det är ju inte klokt! utbrast rådgivaren.
– Ja, jag vet, men det var den tidens sätt att se det. Våra vädersatelliter arbetar ju med radar för att se molnen och de experimenterade med kraftiga saker för att kunna se ännu mera. En av satelliterna var en stor pjäs med kärnbatterier. Den dömdes ut rätt snart, men någon föreslog att använda den för att sterilisera hela populationer. Mikrovågor gör hannarna sterila, vet du.
– Det här är ju vansinne, om det kommer ut…
– Visst, och därför måste vi hålla tyst. En president ärver tyvärr föregångarnas misstag.
– Det kan förklara varför födelsetalen har gått ner i västvärlden de senaste tre årtiondena medan de fortsätter att öka i tredje världen, funderade rådgivaren. Den har strålat här i väst!

***

– Satelliten svarar inte på kommandon, sa laboratoriechefen och hamrade på tangenterna.
Telder kom fram till laboratoriechefens skärm och tittade:
– Ser du vad jag ser? Den ska bestråla på södra halvklotet! Vi måste informera regeringen.
– Nej, för fan, då blir det stopp på allt här. De kommer att stänga labbet! Vi måste hålla tyst!
– Det går inte att stänga av plutoniumbatterierna, de har effekt i trettio år till, sa Telder. Vi måste kontakta ledningen och säga som det är. De har programmerat den utan vår vetskap.
– Du fattar att om det når Washington så kanske även media får nys om det?
Telder svarade bara med en nickning.

***

–Vet personalen på Kennedy Space Center om det här med att deras satellit har strålat utvecklingsländerna? sa rådgivaren till presidenten.
– Nej. De fick aldrig reda på syftet. Tekniskt sett är det arrangerat så att de inte kan se var den strålar och hur mycket. Den tidigare regeringen ville ha så få som möjligt involverade.

***

Satelliten svävar runt jorden på sextiofem mils höjd i polär bana, det vill säga den sveper över alla delar på jorden minst en gång om dygnet. Meningen var att vid de befolkningstäta delarna i syd ska strålningen kopplas på, men den verkar ha missat målet. En exakt likadan satellit stod kvar i ett avskilt rum på labbet som referens i fall något behövde repareras.

***

– Man kan ju på sätt och vis förstå när de en gång tog beslutet, sa presidenten.
– Hur då? frågade rådgivaren.
– Ja, befolkningsexplosionen och därmed fattigdomen hotade planeten, du vet.
– Det hela var ju ett tankefel. Det är inte befolkningsökningen som skapar fattigdomen, utan fattigdomen som skapar befolkningsökningen.
– Ja, ja. Må så vara, men då trodde man så och det är politikens uppgift att rätta till felen…
– Som alltför ofta orsakas av politiken, suckade rådgivaren.

***

– Ni måste stänga av fanskapet! sa presidenten i telefon till laboratoriechefen på NASA.
– Det går inte.
– Vadå, går inte?
– Vi kontaktade er för vi kunde inte stänga av den. Vi har tappat kontrollen.
– Varför har ni inte sagt… ska jag som någon jävla Rambo åka upp och stänga av den, eller?
– Vi måste hitta en lösning, sa laboratoriechefen.
– Hela västvärlden kommer att griljeras under tiden! dundrade presidenten.
– Så farligt är det inte, möjligtvis att det påverkar fortplantningen…
– Skulle en flock impotenta stutar vara bättre då?
– Sterila, rättade laboratoriechefen.
– Ja, ja. Skitsamma. Västvärlden kommer ju att dö ut om männen inte har krut i kanonen.

***

– Media har fått reda på allt! skrek laboratoriechefen till övriga på labbet.

Världens alla media basunerade ut nyheten om att u-länderna under årtionden bestrålats med mikrovågor för att göra dem barnlösa. ”Den vite mannens översittarmentalitet”, var en rubrik. I storstäderna rådde anarki då alla myndighetslokaler vandaliserades.

Telder vaknade upp kallsvettig efter mardrömmen. Vad kommer hans skvaller till en tidningsreporter att leda till?

***

– Jag anser inte att vi etiskt kan hålla detta hemligt, sa rådgivaren till presidenten.
– Skadan är redan skedd. Nu gäller det att göra det bästa av situationen. Om detta kommer ut till allmänheten så kommer det orsaka panik, på vilket sätt skulle det göra saken bättre?
– Folk har rätt att veta…
– Skulle vi publicera allt som folk har rätt att veta hade inte staten fungerat.
– Men här har ju en stor del av befolkningen i världen utsatts för ett jättelikt steriliseringsprogram! Massor av människor har behandlats som försöksdjur.
– Ja, ja, det är för jävligt. Men det är inte vi här som beslutat om det och du vet lika bra som jag att vi aldrig skulle göra så idag. Vi måste däremot städa upp. Om det kommer ut så är det inte de som gjorde det som blir de skyldiga utan vi. Jag får ta mig till NASA och förklara allt.

***

Telders samvete var sönderslitet av ångest. Han kunde inte hålla tyst, trots att han förbundit sig att tiga. Han hade alltid hatat lögner och speciellt överhetens trixande och fixande. Han kunde inte förlika sig med tanken på att han tillhörde ett etablissemang som förde folk bakom ljuset, som skyddade statens vidriga sätt att behandla folk. Nu måste han välja - fortsätta att ljuga, eller tala om sanningen för media.

***

– Vi måste hålla tyst om det här. Förstår alla det? sa presidenten till personalen på labbet efter att ha förklarat ingående varför regeringen fört även NASA-labbet bakom ljuset.
– Vi kan inte fortsätta att ljuga, protesterade Telder. Det är inte etiskt försvarbart…
– Ibland är sanningen mer skadlig än en lögn, avbröt presidenten. Den som säger att den aldrig ljuger, talar inte sanning. Kan jag lita på er lojalitet, eller?

Alla nickade, även Telder. Han hade läckt till en journalist för att han hatade lögnen och nu kom han på sig själv med att ljuga. Han ryste och insåg att sanningen är uppbyggd av lögner.

***

I sin desperation hade Ilina till och med funderat på att vara otrogen, bara för att få det där barnet som var hennes dröm. Tankarna hon närde kunde hon inte erkänna ens för sig själv. Hon kunde inte bara lämna Telder, den man hon älskade, då vore en otrohet bättre, tänkte hon. Men vore den moraliskt bättre? Och skulle hon kunna leva resten av sitt liv med en lögn?

***

– Fungerar den där jävla referenssatelliten som den ska? frågade presidenten.
– Enligt skärmarna fungerar den precis som den där uppe, upplyste laboratoriechefen.
– Enligt skärmarna, ja. Men har ni varit inne och kollat fanskapet?
– Inte på länge, vi har ju inte haft någon anledning.

De gick in i det slutna rummet där den stora referenssatelliten stod. Allt verkade lugnt när de var på väg ut då plötsligt ett svagt brummande hördes.
– Vad fan händer? frågade presidenten.
Telder gick fram, lyssnade och kände på antennerna.
– Det är magnetronen som är igång! Vi bestrålas nu, här!
Alla ryggade tillbaka och de stängde dörren.
– Det är ju för fan referenssatelliten som har strålat hela tiden! brölade presidenten. Era pungkulor måste ha blivit kokta som frikadeller. Skönt att det inte var den där uppe, i alla fall.

Medan de bearbetade beskedet att de själva var offer sedan de stängt av strömförsörjningen till referenssatelliten kom presidentens rådgivare in i kontrollrummet och såg deras miner.
– Så ni vet redan?
– Vad? utbrast presidenten.
– Att media fått reda på allt, att vi strålat hela u-världen för att göra dem barnlösa.

3 superkorta av A. R. Yngve

A. R. Yngve bidrar med tre riktigt superkorta noveller.

- - - - -

1. "Hennes klon gifte sig med hennes ex. Typiskt."

2. "Jag sa till Torquemada: "Tidsresor suger!!""

3. "Regnet föll. Robotupproret rostade."

"Ken Burke show" av Bill Persson

En kortnovell om hur framtidens människa kan se ut och hur han/hon kanske ser på oss...

- - - - -

”Välkomna till Ken Burke show!”, ljuder speakerrösten när självaste Ken Burke träder in i TV-studion ackompanjerad av kombinationen syntetiska och verkliga applåder.
– Godkväll och välkomna, förkunnade Ken då ovationerna tynade bort. Ikväll ska ni få träffa en okänd man, men en som kan bli historisk.

Ken Burke tittar som vanligt ut bland publiken och pejlar av deras reaktion, han kan det här med dramaturgiska effekter efter mer tjugo år med sin populära show.
– Ni ska få träffa en man som håller på att göra en människa, ja, jag förstår vad ni tänker på, avbröt han mellan fnissandet, men det är inte på det sättet. Denne man är på god väg att göra en helt konstgjord människa! Jag säger välkommen till Tim Golem!

In kommer en leende vetenskapsman som i utseende ligger långt ifrån dr Frankenstein.
– Du ska kanske först presentera dig? sa Ken när de hade satt sig i fåtöljerna.
– Jo, jag är trettiotvå år och forskningschef på Human Synthetics i Kalifornien.
– Vad är det ni gör där?
– Vi är kända för att göra de mest avancerade hjälpmedlen för handikappade.
– Proteser? frågade Ken med rynkad panna för att se mera intresserad ut.
– Ja, just det. Hand- och benproteser, men vi sysslar också med att förse blinda med syn via konstgjorda ögon, och ge hörseln tillbaka för döva med hjälp av avancerad datateknologi.
– Det här verkar ju inte särkilt uppseendeväckande, men ni planerar att gå vidare?
– Ja, vi forskar i att försöka ersätta hela människan.
– Är det sant? häpnade Ken efter en konstfull och planenligt timad paus.
– Det är idag möjligt att ersätta hela, bortsett från hjärnan. Men det är en tidsfråga.
– Men kan man verkligen ersätta alla organ som blod, lever och allt?
– Nej, Varför ska vi ersätta alla de där slamsorna? svarade Tim till publikens munterhet. Vi behöver bara muskler och nervtrådar för motoriken, och de kan vi idag göra konstgjorda.
– Det blir en robot alltså?
– Ja, det kan man säga, vi kallar det helkroppsprotes.
– Verkar lite ruskigt, slog Ken tillbaka. Vad ska den medicinskt vara bra för?
– Tänk dig en människa som annars skulle ha dött i en trafikolycka, kroppen är förstörd men huvudet är intakt. Likaså om kroppen angrips av cancer. Sådana fall kan man rädda.
– Fungerar det som det ska?
– Huvudproblemet, är just huvudet, log Tim. Det biologiska måste interagera med den konstgjorda kroppen och det kräver en blodförsörjning. Ett konstgjort huvud, hade underlättat.
– Ska vi göra om oss till plåtmonster? skrattade Ken. Varför, för att ni ska tjäna pengar?

Publiken drar på munnen åt Kens poäng men det vänder då Tim kontrar blixtsnabbt:
– Vi är alla beroende av att tjäna pengar och jag förmodar att du inte sitter här gratis?

Vetskapen om att Ken Burke är en av USA: s högst betalda TV-stjärnor får alla att fnissa.
– Men, fortsatte Ken med illa dold förnärmelse, du vill att vi alla ska bli robotar, varför?
– Alla vet att vår kropp är ett väldigt skört kärl. Vi blir sjuka titt som tätt, vissa föds handikappade eller blir det i unga år. Vi vet alla att vi ska sakta tyna bort i slutet.
– Men det är ju naturens gång?
– Det är naturens gång att se sämre, men vi kompenserar det med konstgjorda glasögon.
Med sin smittsamma tveksamhet i form av en rynkad panna tittar Ken ut mot publiken.
– Får jag fråga dig en sak? sa Tim och fick omedelbart ett jakande svar från Ken:
– Om vi säger att det idag fanns en sådan robot. Den såg ut precis som du och du kände och upplevde allt precis som nu. Skulle du då låta scanna över dig till den?
– Nej, varför i himmelens namn skulle jag det?
– Därför du vet att du kan leva fullt frisk fram till den förprogrammerade dödsdagen.
– Så vi kommer inte att leva i evighet då? frågade Ken med spelad besvikelse.
– Nej, evigt liv är en teoretisk omöjlighet.
– Varför? undrade Ken Burke och lutade sig engagerat framåt i fåtöljen.
– Då måste minneslagringen också vara oändlig, och det kräver en oändlig dator.
– Vi får väl som nu glömma efterhand, skrockade Ken.
– Ja, visst kan vi låta en och samma humanoid finnas i evighet som glömmer efterhand. Men då är det ju inte samma liv, utan en som förnyar sig hela tiden och glömmer vem han en gång var. Då kan vi lika gärna byta ut individen, som naturen gör idag.
– Hur ska en sådan här krabat fungera, frågade Ken. Kommer vi kunna äta som vanligt och för att inte tala om de andra förlustelserna vi gillar?
– Visst, vi har utvecklat en bränslecell som genererar ström från socker som bryts med i en bioreaktor, liknande magen. När det gäller de andra emotionerna du tänker på, är det inga problem att simulera känslor av alla de slag, lugnade han Ken och den roade publiken.
– Vad menar du med att scanna över? Är det själen som ska överföras till humanoiden?
– Hjärninnehållet och hjärnans arkitektur digitaliseras och överförs; de tillsammans utgör personligheten och går inte att skilja åt.
– Men det här är ju inte naturligt? protesterade Ken och drog ner ögonbrynen.
– Vad spelar det för roll? Glasögon, tandproteser och hörapparater är inte heller naturliga. Det är den naturliga utvecklingen i evolutionen att den intelligentaste varelsen en dag kommit så långt att den kan göra sin egen ersättare. En Robo sapiens.

Ken skickar tvivlande blickar mot publiken för att få den med sig i sin skepsis, något han behärskar till hundra procent och fortsätter:
– Men någonstans måste vi väl ändå sätta en gräns för teknologin?
– Nej, varför det? svarade Tim frankt. Det vore verkligen onaturligt.
– Nu tror jag inte att jag hänger med riktigt? sa Ken Burke och sneglade mot publiken igen. Hur kan du säga att det är naturligt att vi förvandlas till robotar?
– Vi kan göra det med vår intelligens. Och vår intelligens är av naturen oss given.
– Så du menar att allt vi kan göra är naturligt?
– Ja, ingen säger att bävrarnas dammar eller myrornas bon är onaturliga, de är produkter av deras intelligens. Varför skulle produkten av vår intelligens vara onaturlig? Människan är den enda naturvarelsen som begränsar sin egen intelligens; det om något är onaturligt.
– Ser du ändå inget oetiskt med det här projektet? frågade Ken.
– Nej, tvärtom, det vore oetiskt att inte använda den teknik vi är kapabla till? Om vi kan hjälpa sjuka och handikappade med en intelligent teknik och avstår, vore det rent oetiskt.
– Lyckan att få barn och se dem växa upp, den kommer vi ju förlora?
– Rent tekniskt går det att få växande robotar, men det är inget vi satsar på just nu.
– Kan verkligen alla känslor som kärlek, ömhet och även hat simuleras?
– Det spelar ingen roll om hjärnan och dess själsliga innehåll byggs upp biologiskt eller digitalt. Resultatet är samma när vi hittat hjärnans algoritm, och vi är på god väg.
– Om det blir så som du tror, kommer människan som biologisk varelse att dö ut då?
– Ja, det är jag övertygad om.
– Ska den utrotas, häpnade Ken, eller hur menar du?
– Nej. Men i och med att vi kan göra en som är bättre, kommer alla vilja ta steget.
Ken sänder en frågande blick mot publiken som svarar med vaga huvudskakningar.
– Om du ser folk i omgivningen som aldrig är sjuka, fortsatte Tim, inte har någon ångest över ålderdom, då vill du själv leva så. Alltså kommer den biologiska människan sakta fasas ut. Vi vill ju alla vara friska därför sjukdomar är människans värsta gissel, inte sant?
– Jo, instämde Ken, men är ändå inte naturen överlägsen vår teknik?
– Nej, den råa naturen är underlägsen givetvis…
– Det där får du förklara?
– Vi kan bevisligen göra material som håller mycket bättre än vad naturen skapat. Stål är starkare än ben, vi kan göra tänder som håller bättre än de naturliga…
– Visst, avbröt Ken, men som helhet, det naturliga är ändå…
– Sjukdomar, handikapp, olyckor, sinnessjukdomar och senilitet är alla naturliga, men vill vi ha dessa när vi kan undvika dem? kontrade Tim och fick publiken att tänka efter.

Nu följer Ken med i svängningen med en instämmande men avvaktande min.
– Allt nytt är skrämmande, fortsatte Tim. Men slutligen vinner tekniken över rädslan.
– Jag antar att många djupt religiösa ändå anser att du hädar Guds skapelse?
– Om Gud inte vill vi ska bruka vår intelligens, hade han nog inte försett oss med en.
– Kan vi inte missbruka den, precis som allt annat? ifrågasatte Ken.
– Visst, men att få lama att gå och blinda att se, anser jag går väl ihop med Gud vilja.
– Jag kan ändå inte komma ifrån att vi lämnar vårt biologiska hem, det skrämmer mig.
– Biologiskt eller syntetiskt är ointressant; det avgörande är om det är bra eller dåligt för oss. Dessutom har denna utveckling pågått länge - alla människor är redan s k cyborger.
– Nu förstår jag inte, häpnade Ken Burke, är publiken här… och jag cyborger?
– Ja, alla här har antagligen tandlagningar och många har en pacemaker för att inte tala om alla bröstinplantat. Du har ju själv lyft dig några gånger, sa Tim till publikens munterhet.
– Hur långt har ni kommit? trevade Ken avledande. Kan du vara en… humanoid?

Tim svarar bara med ett lurigt leende och Ken blir alltmer osäker och tillika publiken som annars är van att överraskas i Ken Burkes show. Ken blir till slut tvungen att bryta tystnaden:
– Det hade ju onekligen varit ett PR-kap för Human Synthetics, skrattade Ken Burke ansträngt då showens signatur började ljuda och han tvangs avtacka gästen och publiken.
– Om du inte märker någon skillnad, log Tim avslutande, så har vi ju lyckats.

Till publikens jubel drar sig Ken och Tim tillbaka till sminklogen när studion släcks ner.
– Märkligt, konstaterade Tim och tittade eftertänksamt på Ken när han började avsminkningen, att den här gamla pjäsen fortfarande kan fascinera folk efter alla dessa år?
– Folk söker väl sina rötter, sa Ken med blicken mot spegeln, nu när alla är humanoider.

"Thule Universalis" av Anders Holm

En novell (eller snarare en kortroman) skriven av Anders Holm.

- - - - -

Kapitel 1

Genom rymden rörde sig ett rymdskepp med ofattbar fart mot en fortfarande avlägsen men annalkande stjärna. Det var avlångt och såg ut ungefär som ett gigantiskt höghus med motorer baktill. Dessa motorer skötte bara finmanövrerande runt planeter, just nu användes de mystiska hypermotorerna som satt helt och hållet inuti skeppet. På sidan av skeppet syntes en gul flagga med ett rött kors och namnet Kristian Tyrannen var skrivet med stora kantiga bokstäver. Även om den nordiska unionen var en väl sammanhållen enhet fanns det fortfarande en viss kamratlig tävlan och ett oense om historien, detta namn visade att dess kapten troligen var en svensk skandinav och ville reta sina danska kolleger.

Ett av skeppets många golv ekade metalliskt från de tunga, hoppande stegen från hundratals stridsrustningar som sprang runda på runda på en av dessa mystiska hinderbanor som anses lärorika för soldater. I en av dessa rustningar fanns en ung man som hette Johan. Han höll ihop med sin tiomannapluton liksom alla andra höll sig till sina. Under den treåriga obligatoriska värnplikten hade de kommit varandra ganska nära, liksom alla andra hade sina, vilket också var meningen.

Johan var uppväxt i Örestads Stålskärgård, byggt som ett trendigt kvarter för ett rikt mellansikt men under hela hans tid förslummat med rostande broar och smutsigt dött vatten rinnande i de en gång vackra kanalerna. Johan hade haft en normal och händelselös slumuppväxt. Han hade smält in på dagis och i skolan men aldrig riktigt varit en del av någonting. Förutom att han var en av den krympande skara som tyckte att fysisk idrott var roligt, mest för den känsla av gemenskap han kände sig delaktig i då. Han hade provat alla lagsporter som fanns på Stålskärgårdens förfallna idrottsförening, och det var trots allt ett par stycken. Det var detta idrottande som hade satt honom här. Efter skolan gjorde alla värnplikt oavsett kön. De sorterades ganska enkelt: De små och obegåvade blev utbildade i diverse understödsförband och lärde sig inventera lager och städa toaletter åt officerare. De små begåvade, dit många av de unga kvinnorna räknades, blev de moderna soldaterna som skötte alla moderna stridssystem, stridsvagnsförare eller rymdmatroser. Det fåtal som både var fysiskt och psykiskt dugliga togs ut till olika elitutbildningar, vilket lämnade de stora klunsarna utan särskilt mycket i huvudet till infanteriet. Så gick i alla fall pratet, det var väl inte direkt någon officiell bestämmelse, men det bara blev så efter att ha sorterat ut de andra. Men Johan kände sig inte direkt som en kluns. Kanske inte särskilt bra på teknik eller matte men inte korkad.

Innan militärutbildningen hade han gått barnomsorgsprogrammet. Det var traditionellt ett kvinnligt program och han var den enda pojken i sin klass, efter att folk i hans fotbollslag fick reda på det fick han höra det varenda träning. Det vanliga var att de unga männen från Stålskärgården gick något mer tekniskt och sen direkt från militären till någon av Örestads jättefabriker. Flickorna i klassen hade inte heller respekterat honom av samma skäl, knappt lärarna heller. Definitivt inte lärarinnorna på hans praktikplats i sista terminen. Men det gjorde inte så mycket, för barnen brydde sig åtminstone inte. Det var med sorg han lämnade dem för att ägna tre år åt att leka krig med det mekaniserade infanteriet.

Det visade sig dock passa honom ganska bra. Det var ungefär som att spela fotboll, fast med gaussgevär. Samma laganda i alla fall och att han kände att han verkligen var en del av något. Dessutom verkade eventuella andra krig ganska avlägsna. Nordiska unionen hade fortfarande en stor armé, världsstämningen var fortfarande spänd efter det senaste kriget, men när det var dags för Johan att göra sin värnplikt var det ingen som egentligen trodde att de faktiskt skulle behövas. Yrkessoldater skötte den bevakning som behövdes hos nybyggarna i öst och på andra planeter. Johan slutade även militärutbildningen med en viss sorgsenhet även om han nu i alla fall visste att han kunde återgå till att jobba med barn igen.

Det gjorde han också och på hans nya förskola var lärarinnorna inte lika dömande som på hans praktikplats. Hans föräldrar såg till att han ständigt fick höra om vilken kvinna han var och att hans storasyster var en bättre man än honom, mekaniserat infanteri eller inte. Hon hade liksom alla andra äldsta barn under 30 skickats iväg för att fylla kolonierna men i motsats till många hade hon varit ganska entusiastisk över det. Hon hade å andra sidan haft turen att hamna på Asgård, den mest gästvänliga planeten nordiska unionen mutat in, och inte oturen att vara en av dem som fått den otacksamma uppgiften att utvidga unionens gräns österut till de radioaktiva ödemarkerna. Men rent i allmänhet såg saker rätt bra ut för Johan, han hade nyss hittat en egen lägenhet och allt.

Så en dag började oroligheterna. På Hel, den andra av unionens beboliga planeter och den stora matproducenten, hade de ursprungliga invånarna bestämt sig för att de inte ville ha fler kolonister och oprovocerat börjat döda alla de kom över på de hemskaste sätt. Nyhetsbilder av lemlästade nybyggare och deras barn var överallt och en hatisk stämning byggdes upp fort. Det sades att de yrkessoldater som fanns på planeten var för få och att delar av de värnpliktiga skulle mobiliseras och skickas iväg. Hela regementen valdes slumpvis ut och lastades ombord på hastigt ombyggda fraktskepp. Ingen hade väntat sig att behöva flytta så många soldater till en koloni så det fanns inga militära skepp som var stora nog. Men rymdrederierna ställde gladeligen upp gratis för att visa sin välvilja och nationalism. Skeppen modifierades till att ha levnadsutrymmen till alla de soldater som skulle skickas, och framför allt byggdes det även träningshallar och skjutbanor så att de kunde repetera sin träning på vägen.

Och det var i en sådan träningshall Johan och hans pluton nu hoppade fram. Den första halvan av resan hade de fått göra allt utan rustningar för att komma i form, vilket var lätt för Johan för han hade inte hunnit komma ur form, och sen med rustning för att lära sig röra sig i dem igen. Det var också lätt eftersom han också nyss hade slutat med det, men det var värre för en del av de äldre som haft tid att glömma.

De mekaniserade rustningarna var ett resultat av gemensam europeisk-japansk forskning. Båda visste att de hade ett hopplöst numerärt underläge mot Kina och Indien och löste det med överlägsen teknologi. Den första forskningen var för att göra exoskelett åt folk med tunga jobb. Men militären hade varit i bakgrunden hela tiden och när de faktiskt ganska fredligt sinnade forskarna presenterade sin första direkt nervstyrda prototyp tog militären den och satte pansar på och så var de första mekaniserade rustningarna födda. Flera generationer av rustningar hade gått mellan de första klumpiga kolosserna till de högteknologiska under som fanns nu. Pansaret på de moderna nordiska standardrustningarna var konstruerat för att motstå gauss eller gyrojetvapen, stenyxor skulle inte ens göra märken. Inga nordiska soldater hade ännu skadats av de revolterande urinvånarna, att det behövdes förstärkningar handlade enbart om att de inte kunde vara överallt.

Så pluton 7F studsade glatt fram över hinderbanan, medvetna om att de var iförda jordens mest sofistikerade personskydd och inte hade något att frukta egentligen. De hade blandade känslor för det här. ”Jätten” Finn, en storväxt Lundensare och plutonens ena understödssoldat var den enda som var lite irriterad över det. Han var egentligen ganska smart och hade fejkat sina intelligensprov för att inte tas ut till att bli elitsoldat, han höll på att läsa till läkare hemma och nu blev hans karriär uppskjuten. Men alla de andra såg det mest som ett äventyr, rymdfarten hade inte blivit så billig att vem som helst åkte på semester i rymden. Särskilt inte folk från de klasser som infanteriet värvades ifrån. De främsta i ledet hade nyss kommit till ett hinder med ringar att svinga sig mellan när en signal ljöd genom hallen och en förstärkt röst dånade att hinderträningen var avslutad för dagen och det var dags för skjutövningar. Johan släppte ringen han hängde i och träffade marken med den duns man kan förvänta sig att 150 kg människa och rustning skulle göra.

De flesta i salen tog ganska direkt av sig sina heltäckande hjälmar. Detta var egentligen ganska onödigt ur avsvalkningssynpunkt då rustningarna höll dem vid jämn temperatur och med frisk luft men de flesta tyckte det kändes bra att kunna se varandra i ögonen. Dessutom kom man aldrig ifrån att det faktiskt såg ganska roligt ut med de små huvudena ovanpå de stora rustningskropparna. De klampade fram i korridorer som var alldeles för små för rustade män, turligt nog låg skjutbanan på nästa våning och det var ingen lång väg även om trappor avsedda för människor inte var det lättaste att klara i rustning.

Skjutbanan var en lika stor sal som hinderbanan, de hade båda byggts om av liknande fraktutrymmen. I ena änden fanns skåpen där vapnen förvarades, i andra en metertjock keramisk pansarvägg med projicerade bilder av saurianerna på. Vid en träff simulerades effekten trovärdigt och troligen föll de ihop och ersattes av en annan ny stridslysten saurian. Saurianer var namnet man gett de intelligenta varelserna på Hel. Liksom alla andra livsformer man hittat där var det svårt att gruppera dem med jordiska djurgrupper men de första upptäckarna som kom dit tyckte de hade liknat ödlor eller dinosaurier. Dessutom lät namnet bättre än helianer, vilket dessutom var vad de mänskliga kolonisterna där kallade sig. Forskare som studerat deras biologi och evolution hade kommit fram till att saurianernas förfäder antagligen var ungefär som de tvåbenta rovdinosaurierna på jorden. På det varma Hel hade de aldrig dött ut och till sist hade de utvecklat intelligens. De hade långa kroppar med gröna fjäll och alla deras kraftfulla lemmar var försedda med klor som tydligt talade för deras förflutna som rovdjur. Deras huvud dominerades av stora ögon med elliptiska pupiller och underliga främmande färger och munnar fulla av huggtänder som återigen påminde om vad de utvecklats från, och för den delen fortfarande var. De hade även kvar svansar som antingen spärrade ut bakom sig när de sprang eller använde när de simmade i Hels många vatten. De såg faktiskt rent i allmänhet ut som ett dåligt försök att skapa ett monster till en film.

De hade dock visat sig ganska fridfulla och var inte fientliga mot de första människorna som kom till Hel. Varför de gjort denna helomvändning visste ingen men nu visade bilderna på skjutbanan inte de bilder av stolta målade jägare som visades i dokumentärer förr, utan vildsinta krigare med galna blickar och primitiva vapen i högsta hugg. Ofta var de försedda med troféer från dödade människor, en som verkligen var upprörande hade ett knippe barnskallar i handen. Somliga var inte i färd med att anfalla utan istället med att äta på diverse kroppsdelar från människor.

Finn och Björn, de två understödssoldaterna gick till sina respektive skjutbanor men de kvarvarande åtta gick tillsammans till sina vapenskåp för att plocka ut sina vapen och börja skjutövningen. De som hade kommit först, de allra ivrigaste på skeppet hade redan plockat fram sina vapen och hunnit tömma flera magasin mot de projicerade bilderna i andra änden av salen. Att tömma ett magasin fick förvisso fort, eftersom gaussgevären endast begränsades av hur fort kulorna kunde tryckas in i kammaren. Men att fylla en saurian med 100 skott avråddes bestämt av officerarna som slöseri. Å andra sidan hade skjutbaneövningarna gjort många avtrubbade, och även de som från början tyckt det var obehagligt att se resultatet att sitt skjutande uppskattade att se bit efter bit av de ödleliknande varelserna sprängas bort.

Att sikta och skjuta var betydligt lättare nu när de kommit i rustningarna. Det ansågs traditionellt att de skulle kunna göra det själva också så både under grundträningen och på repetitionerna i början av resan hade de fått öva med övningsgevär om och om igen. Grunderna var de samma men med rustning på blev det annan sak. Det räckte egentligen med att bara peka på något så kunde stridsdatorn i hjälmen själv hitta målet, men trots snabb utveckling litade ingen riktigt på datorer, särskilt inte med tanke på alla sätt som en modern armé kunde störa dem på. Ingen räknade med att saurianerna skulle ha tillgång till sådant, men det var en fråga om principer: I det militära övar man sitt skjutande.

Snart fylldes skjutbanan av ett öronbedövande oväsen när tusentals små järnkulor hamrade mot pansarväggen i andra änden och rasade ner till gjuteriet på våningen under där de gjordes om. Från höger hördes dovare gyrojetexplosioner mer oregelbundet och till vänster det höga skrikandet från partikelacceleratorer. Till att börja med satte Johan skott efter skott i huvudet på de holografiska saurianerna men tröttnade så sakteliga och började sen skjuta bort armar och ben av dem, i försök att hinna ta så många som möjligt innan nästa hologram dök upp. Ganska snart blev det ganska tråkigt och han gick istället över till att rutinmässigt sätta ett par skott i överkroppen på fiende efter fiende och lyssna på vad folk sa i internradion istället, det var det enda sättet att kommunicera på i oväsendet. Ibland hade några roliga människor en intressant konversation, men inte idag. Det var bara det vanliga; en del sadistiskt skrattande, en del hatiska vrål men mest en uttråkad tystnad. Alla utom de som verkligen fylldes av ett hat mot saurianer, mest de som fått släktingar eller vänner dödade, eller de lätt störda som förr inte hade blivit uttagna till stridande förband hade tröttnat på det här ändlösa virtuella blodbadet.

Turligt nog var skjutövningen det sista för dagen och när signalen ljöd igen och en ny förstärkt röst, kvinnlig den här gånge, förklarade dagen avslutad och att skeppet officiellt nu befann sig i kvällstid. De flesta i salen tycktes lättade fast en del drog ut på skjutandet så länge de kunde och visade sig därigenom ganska säkert vara de som skratten eller vrålen tillhörde. Pluton 7F väntade på att Finn och Björn skulle komma tillbaks, och skapade därför en viss irritation hos alla som försökte tränga sig fram till en dörr med minst kö framför. När nästan alla andra hade lämnat salen var de samlade. Att göra allting tillsammans hade fått många plutoner att vara hjärtligt trötta på varandra och de såg till att göra av med all sin fria tid med andra människor. I 7F rådde däremot fortfarande en god stämning, vilket visade sig genom detta väntande som nästan alla andra slutat med.

Att vänta hade dock fördelen att man slapp de långa köer som uppstod till hissar och trappor när alla skulle till sina respektive sovsalar. Faktiskt var det mesta tomt när de gick genom skeppet eftersom de flesta var inne i sina rum redan. Vägen dit var ordlös, dagarna var inte direkt fysiskt utmattande längre men alla var trötta i sinnet och behövde komma ur sina pansar. Framme i sin sovsal gick var och en till sitt rustningsskåp och började klä av sig.

Johan tog först av sig hjälmen och tänkte sen den koncentrerade tanke som krävdes för att rustningen skulle öppna sig. Att öppna rustningen var det mest krävande med att ha med den att göra. Det var inte meningen att det skulle hända av misstag och när det gäller saker som inte gick att göra med kroppen själv var nervstyrningen inte helt pålitlig. Men efter ett par sekunders sammanbiten koncentration hördes ett pysande och rustningen sjönk ihop och framplåten öppnade sig. Tomheten som uppstod när rustningens nervkoppling drogs ur hans ryggradsimplantat var alltid överraskande. I rustningen var han stor, stark, odödlig. Utanför var han bara Johan igen. Men han skakade av sig känslan, gick till sin säng där han snabbt klädde av sig sin overall och fortsatte till duschen.

Först efter att alla samlats i duschen hade folk börjat glömma tristessen och prata och skämta igen. Trots den hastiga ombyggnaden hade mycket tid ägnats åt rekreationsmöjligheter på skeppet. Det fanns ett par biosalonger som fick de senaste filmerna skickade till sig med signaler från jorden, och kaféer, barer och klubbar för alla smaker, allting samlat på skeppets underhållningsvåning. Militären hade gjort sitt bästa för att den skulle bli som ett riktigt nöjesdistrikt för att moralen skulle hållas hög under resan till Hel men allting hade ändå känts artificiellt och framför allt trångt. Särskilt när större delen av skeppets passagerare skulle iväg för att roa sig på en gång. De nio andra i plutonen gjorde sig klara för att än en gång trängas på en klubb för att försöka charma tankflickor. Johan hade följt med ett par gånger men allt ljud och sorl hade bara gjort honom trött och förvirrad. Inte ens de lugnaste kaféerna, som förresten var helt fyllda de med, var stillsamma nog för att han skulle känna sig bekväm och vilja umgås. Han var förvisso ingen vidare intressant människa tyckte han, sällan hade han något spännande eller roligt att säga, men han var ännu mindre typen som släppte loss på ett dansgolv. Så medan de andra skyndade med sina förberedelser tog han gott om tid på sig.

De andra var vana vid att Johan inte brukade följa med. Det hände ibland att de tjatade men inte så idag. De hade försökt i början och han hade följt med, delandes deras entusiasm först och till och med haft trevligt ibland men aldrig känt sig naturlig. En dag hade han sagt nej och efter ett tag hade de respekterat det. De kanske tyckte han var underlig men han var trots allt inte direkt otrevlig så de lät honom hållas och tjatade bara ibland. Men det var längesen han faktiskt följde med upp. Den här gången tjatade de inte, faktiskt verkade de leva i sin egen lilla värld medan de ylandes gav sig iväg. Först efter att de var klara och iväg hade Johan satt på sig sin ledighetsuniform i traditionellt mörkgrönt. Han satt på sin säng och stirrade till synes ut i luften. Det hade han gjort då och då redan som barn till sin mammas förtret. Hon hade alltid skrikit åt honom att stirra på en film eller något istället. Till slut brukade han ha en tidning i knäet för att se ut som han läste om hon såg honom. Skillnaden var att då brukade han tänka på livet, framtiden och flickor som pojkar gör. Numera verkade det mesta vara färdigtänkt och hans sinne blev antingen tomt eller drog iväg till något världsligt och greppbart, som något han läst nyss.

I tjugo minuter satt han och undrade vad han egentligen skulle göra och funderade nästan ett tag på att följa efter sin pluton. Den tanken försvann fort när han insåg vilket jobb det skulle vara att hitta dem uppe på underhållningsdäcket. Han hade redan sett allting som visades på bion just nu och det var inget som var intressant nog att ses två gånger. Till slut orkade han inte sitta och inte göra någonting och beslöt sig för att gå en runda.

Att gå på en promenad genom Kristian Tyrannen var inte särskilt lätt under dagtid när korridorerna var fulla av aktivitet men när de flesta hade samlats på underhållningsdäcket var det nästan öde. Precis så tyst och lugnt som Johan uppskattade, synd bara att större delen av promenadvägarna var genom trånga korridorer av stål, upplysta av ett obehagligt starkt ljus från remsor i taket. Då och då var repliker av klassisk konst från något av den nordiska unionens gamla länder målade på väggarna. I början hade den vandaliserats, oftast genom att förse de olika figurerna med könsorgan eller opassande pratbubblor. Men efter att en kille hade blivit tagen och piskad tills ryggen bara var en blodig massa hade det inte hänt något. Sådana hårda straff var sällsynta men när man angrep unionens stolta historia eller kulturarv hände det. Egentligen skulle sådana straff inte hända alls, den nordiska unionens huvudskäl att inte vara en del av Tyskslaviska riket var just att man fortfarande höll vissa demokratiska ideal ganska högt. Men det allmänt hårdnade samhällsklimatet hade känts även i norr och nu var piskningar och gatlopp inte helt ovanliga i militären. Det verkade som det bara var en tidsfråga innan de också blev vanliga utanför.

Efter en ganska kort bit av korridorer kom man tack och lov till promenadstråket längst ut på våningen. Johan hade fortfarande inte bestämt sig för vad han tyckte om rymden. Å ena sidan var den svarta oändligheten något intressantare att titta på dåliga kopior av nordisk konst. Å andra sidan var den så att säga, sjukt överskattad. Det var bara en massa svart och ett par små lysande prickar. Det kändes lite överväldigande första gången han fick se det, andra gången tyckte han det var vackert, tredje och framåt var det en småtrevlig omväxling till korridorernas enformighet. Här och där såg han älskande par stå och titta ut genom de genomskinliga väggarna och se kära ut. Han antog att det var något med kärleken som gjorde rymden mycket vackrare. Älskande par var inte så vanligt på skeppet, de flesta antingen hade någon hemma eller var ointresserade av sådant för tillfället. Johan var lite avundsjuk men samtidigt blev han på lite gott humör för deras skull, de var ju så söta. Efter att ha tagit så många varv runt som han vågade utan att känna sig pinsam återvände han till korridorerna för att uppsöka andra promenadstråk. Det fanns egentligen inte några att tala om, det var trots allt rätt mycket utrymmesbrist på skeppet. Han gick genom korridorerna så långsamt han kunde för att göra av med maximalt med tid och gick ner några trappor. Bakom en diskret, nästan bortglömd dörr kom han till en smal bro med gallerstaket. Den gick alldeles intill taket i den höga sal som var mest lik ett av skeppets ursprungliga lastutrymmen.

Förr ett år sen hade det här rummet varit fullt med spannmål och kött från Hels gårdar. Nu var större delen av golvet täckt av svävartanks. De var en underlig kombination av graciöst och brutalt. Deras kroppar var strömlinjeformade, nästan smäckra, men där de låg kraftlösa såg de bara tunga och orörliga ut. Känslan av en kula som skulle sväva fram över marken bröts dock av kanontornen. På de allra flesta, av modellen Oden, sköt långa trepipiga partikelacceleratorer ut ur det annars så strömlinjeformade tornet. Bakom det satt de stora motorer som skulle driva dem framåt. Johan ställde sig mot räcket mitt i salen och blickade ut i salen. Bakom oräkneliga rader av vanliga Oden-modeller fanns andra mer specialiserade. Allra längst bort skymtade flygarna, de flesta Valkyrior som var gjorda för närunderstöd och för att flytta runt soldater. Seende unionens pansar och flyg samlat på det här viset fyllde honom med en viss stolthet och känsla säkerhet. Det här var bara ett av många skepp på väg mot Hel, och hemma fanns fler och väntade. Synen överväldigade Johan på nästan samma sätt som när han såg rymden, kanske mer för han hade inte vant sig. Hur kunde några ödlors uppror kräva så mycket kraft?

Saurianerna kallades ofta ödlor, på skeppet var det ingen som sa något annat. Det var inte riktigt sant för även om de hade vissa ytliga likheter med ödlor var de inte särskilt lika inuti. De var förvisso växelvarma men med Hels jämnt varma klimat var de antagligen mer jämnvarma än människor. Ett par biologer brukade muttra om det felaktiga i namnet ödla men för allmänheten var de vad de såg ut som: Ödlor. Det som kanske mest fascinerade xenobiologer som studerade saurianerna var deras välutvecklade hjärnor. De var antagligen mer utvecklade än människors med en avsevärt större motsvarighet till lillhjärnan. I början hade man förundrats över hur en så biologiskt utvecklad ras kunde leva på stenåldersnivå fortfarande. Ganska tidigt hade dock xenoarkeologer funnit de första artefakterna, och snart visade sig Hel vara fyllt av lämningar. Arkeologerna kom efter ett par år fram till att saurianerna inte bara utvecklat en avancerad civilisation som förintat sig själv, utan flera stycken. Just nu hade man hittat tre men ingen skulle bli överraskad när man hittade en fjärde. Somliga pessimister tyckte att detta bevisade det tragiska hos intelligenta varelser och varnade för att mänskligheten var på väg mot samma öde. Men de allra flesta hävdade bara att saurianerna genetiskt sett behövde hjälpas av den ordningsamma mänskligheten, särskilt den fredsälskande nordiska unionen.

Johan stod och försökte se vad det var för tanks längst bort ett tag men det var någon specialmodell han inte sett. Han tänkte att dem får man väl hålla utkik efter när vi är framme. Om det skulle finnas tid för sånt. Till slut tröttnade han och återvände till sin säng. Ingen hade kommit tillbaks än och han lade sig för att sova. Han låg vaken länge och precis när han somnade började det rytmiska dunkandet i väggen bakom hans huvud som sa att hans käre vän på andra sidan väggen hade kommit hem och hade haft tur idag med. Johan visste vem han var och avundades honom, mer än han avundades kärleksparen antagligen. Han verkade få hem en tankflicka varje kväll och varje dag efter skröt han om det. Alla trodde honom inte så mycket som han skröt men Johan visste alltför väl hur sant det var. Efter ett par minuter slutade dock dunkandet och Johan somnade.

Kapitel 2

En vecka senare var Kristian Tyrannen inne i solsystemet Hel och på väg mot Hel-3, den planet man brukade mena när man talade om Hel. De sista tre dagarna innan de skulle landsättas hade de dragit ner på träningen till sex timmar om dagen för att ge alla en sista chans att koppla av innan det började på allvar. Det gjorde mest Johan stressad eftersom han tyckte det var svårt att komma på saker att göra, men när folk hade mer fritid ägnade de åtminstone den även åt saker som lockade honom mer. Det arrangerades till och med en kort fotbollsturnering plutonerna emellan. Alla var glada och Johan kände sig för en kort stund ung igen, allt var så enkelt, precis som han ville ha det. Även om de inte kom särskilt högt i turneringen.

Den sista dagen innan landstigningen fanns det ett par småsaker kvar att göra. Deras rustningar var fortfarande i det mörkgröna kamouflage de målats i för att smälta in i de djupa skogar som numera i princip täckte hela norden efter att jordbruksindustrin helt flyttats till kolonierna. För att inte rustningsmekanikerna skulle slita ut sig med något så fånigt hade varje pluton fått nya ljusa sprayfärger att måla om med. Preben satte direkt ribban på denna ommålning med att måla stora ljusgröna bröst på sin rustning. Alla andra hakade på och Johan kände sig tvingad att göra något så han målade ett antal streckgubbar i en ovanligt depraverad ställning på sin bröstplåt. De andra skrockade och berömde honom för hans goda fantasi och sedan målade de över allt snusk. Efter att ha packat ner sina personliga tillhörigheter låg de tysta på sina sängar. Somliga fortsatte festandet även sista natten men alla i pluton 7F var fyllda dels av oro och ängslan men kanske mest av förväntan. Dessutom kändes det som det var sista gången på länge de skulle få sova lugnt.

”Morgonen” var ovanligt tidig den dagen. Skeppet hade till slut nått omloppsbana och det skulle skickas soldater till marken så fort som möjligt. Det var illa för de stackare som skulle med första omgången, men Johans pluton skulle inte komma iväg förrän ett par timmar senare. De väcktes dock av den allmänna uppståndelsen och klampandet från rustningar. Alla utom David, som var känd för sitt djupa sovande och snarkande, som blev väckt av en hink kallt vatten istället. Efter bara ett par minuter hördes dånet av den första skytteln som lämnade Kristian Tyrannen och den följdes av hundratals andra. När det sista dånet tystnat gjorde de sin morgonbestyr i lugn och ro för att sedan ta på sig sina rustningar och vänta på sin tur.

Johan ställde sig i benen på sin rustning, trädde i armarna och lutade sig bakåt mot ryggplåten. Rustningen kände trycket av honom och sköt in sin kontakt i jacket i hans ryggrad. Bröstplåten och hjälmen sänkte sig ljudlöst ned över honom och låstes ihop med resten. Han ryckte som alltid till när rustningen kopplade på kontakten mellan dem. Framför hans ögon blixtrade olika synlägen medan rustningen undersökte systemen. I öronen prasslade statiskt brus omväxlat med röster och förstärkta ljud utifrån. Det varade i ett par sekunder tills allt lugnade sig och världen plötsligt var tyst och klar. Strax därefter skrek en röst i en högtalare åt dem att vara vid skyttel 34 om fem minuter. Morgonlugnet försvann direkt och de joggade iväg längs korridorer och trappor.

Att ta sig till skyttel 34 var svårare än man kunde ha trott. De andra hade inte varit i de delarna av skeppet sen de lastats ombord men Johan hade under sina promenader varit i trakterna så han kunde känna sig duktig genom att visa vägen genom de labyrintiska korridorerna. Skytteldockan var fortfarande tom när de kom fram, vilket alla var tacksamma för eftersom de kunde ana sig till sitt straff om de hade råkat störa schemat. Dockan var nästan tom sånär som på en stor luftsluss i golvet. Andra plutoner kom en efter en in i rummet och det var nästan fullt när allt började blinka rött och luftslussen började öppnas trögt och högljutt. Skytteln lyftes upp långsamt upp och slussens dörrar stängdes under den. Den var inte byggd för att vara vacker. Den hade formen av ett halvt ägg med den lilla cockpiten i den vassa änden och baktill stack de konventionella fusionsraketmotorer som drev den fram. Dörrarna hade knappt slutits under den innan dörrar slogs upp på sidorna och skrikande lastchefer började vinka in folk.

Skytteln var liksom Kristian Tyrannen egentligen tänkt för att transportera gods och inte soldater och det märktes tydligare. Johan och hans pluton blev uppvisade på andra våningen och klättrade upp för en stege som gnisslade ilsket under rustningarnas tyngd. De trängde sig fram mellan raderna av säten för att komma till de platser de tilldelats. Den här delen hade varit så mycket lättare på hitfärden när de hade kommit in orustade med endast en ryggsäck med tillhörigheter. Framme vid sin plats lade Johan märke till att det hade skapats mer plats genom att de g-krafts skyddande dynorna hade tagits bort och endast metallskelettet till stolen fanns kvar. Någonstans hade någon rationaliserat bort dem när de ändå skulle transporteras i skyddsrustningar behövde de inte annat. Bältena var också utbytta mot fästanordningar som fästes i rustningarna vid ben, midja, axlar och huvud. På radio sa Finn något om att han kände sig som någon i Sokrates grottliknelse och blev genast kollektivt utskrattad. Johan och de andra gillade Finn men ibland råkade han komma med någon lite för bildad kommentar och då fick han höra det. Skytteln fylldes fort och lamporna ändrade till att blinka i rött ett par gånger som varning till alla att se till att de var fastspända. Johan kunde både känna och höra hur luftslussen under dem öppnades. Skytteln bars varsamt neråt en kort bit av en hiss, där den stod still ett ögonblick. Sen kom ett dån och Johan kände hur kan trycktes bakåt av accelerationen. Han hade redan stängt av ljudsensorerna på hjälmen men dånet var ändå öronbedövande. Han höll krampaktigt i ryggsäcken i sin famn med vänstra handen och geväret i höger.

Johan var besviken. Dagarna i solsystemet hade han gått på utsiktsdäcket varje dag för att försöka se Hel eller dess måne men hade inte sett något eftersom fönstren var riktade åt sidan och endast visade samma stjärnhimmel som resten av resan. Eller inte direkt samma, för stjärnorna var helt annorlunda här men Johan var inte så pass intresserad att han märkte eller brydde sig om det. Men han hade hoppats på att få se Hel från ovan. När han nyss kommit ombord på Kristian Tyrannen, som då låg i omloppsbana, hade han studerat jorden noga när de till synes sakta roterade runt. Stålskärgården hade synts även där, en liten smutsig fläck av stål och betong som band ihop Skåne och Själland. Men från rymden såg det så mycket mer obetydligt ut. Han hade sett bilder på Hels ljusgröna kontinenter och klarblåa hav, och på bild såg det så mycket vackrare ut. I verkligheten måste det ha varit ännu bättre.

Hans tankar avbröts av en främmande röst i hjälmen.
-Hej på er gossar. Jag är kapten Nils och jag är er pilot på den här resan från omloppsbana till Hel. Vi har nyss börjat vår infärd i atmosfären och därför kommer temperaturen snart att öka vilket ni antagligen kommer att känna även genom era små pansarskal. Det är inget att oroa sig för, jag har gjort det här hur många gånger som helst även om det oftast inte varit med passagerare. Vi landar i Helstad om ett par minuter och jag hoppas att ni inte försummat putsningen på era rustningar. Vi har nämligen fått ett sista minuten önskemål från Hels guvernör. Helianerna är panikslagna och de flesta har samlats i Helstad som ska vara planetens enda säkra plats just nu. För att få upp moralen och visa folket att räddningen är här nu ska det hållas en parad. Normalt hade ÖB inte gått med på några såna dumheter, tanken var att ni skulle ut och döda saurianer direkt men efter att de hade landat och sett hur illa det var gick de med på det. Paraden har faktiskt börjat redan, de första som landade går i täten och ni ska haka på direkt. När ni kommit av skytteln kommer ni att mötas av en officer som leder er. Sen hoppas jag ni ser prydliga ut, och att ni inte glömt hur man marscherar i takt!

Johan förvånades först av kaptenens informella ton men insåg att det inte fanns någon högre officer som lyssnade så han var nog ganska avslappnad. Parader var inget som den nordiska unionens armé normalt sysslade med. Man brukade faktiskt håna de andra européerna för deras förkärlek av pampiga och regelbundna kraftuppvisningar. Men de hade fått marschera runt en del i början på sin utbildning och hade fått visa upp sig på unionsdagen en gång.

Temperaturen i skytteln hade mycket riktigt börjat stiga nu. Han hörde hur rustningens fläktsystem surrade igång förgäves för att hålla honom kall men det hjälpte inte. En liten ruta i botten av hans synfält varnade honom för att temperaturen nu var över 60 grader. Mycket nödvändig information, tänkte Johan och svettades på. Minuterna kröp långsamt och händelselöst tills han kände hur skytteln började plana ut för att plötsligt skaka till när den träffade marken och började rulla och kraftigt bromsa in.
-Ja, mina damer och herrar, välkomna till Hel. Hoppas ni haft en trevlig resa och lycka till med unionsbefriandet och så där, sa piloten glatt i hjälmen.

Temperaturen var normal igen och fläktsystemet tyst. Disciplinerat kopplade folk bort sig, satte på sina ryggsäckar och gick bort mot utgången. En del köbildning blev det trots allt, skytteln var inte gjord att släppa av så många människor på en gång. Johan undrade om alla andra kände sig lika spända som han. Att få se en annan planets ljus för första gången var stort. Han tittade bakåt men föga överraskande sa inte Fredriks hjälm något om vad han kände.

Att komma ut i Hels ljus var faktiskt lite av en uppenbarelse. Hel låg något närmare sin sol än vad jorden gör, faktiskt alldeles intill den inre gränsen av den beboeliga zonen. I det korta ögonblick det tog innan visiret kompenserade med solskydd var ljuset överväldigande, särskilt efter månader i ett mörkt rymdskepp. De lämnat jorden i november och han hade glömt hur skönt det kunde vara med solljus. Han längtade tills han skulle få ta av sig rustningen och känna den här starka solen mot huden. Han hade aldrig varit ens i Sydeuropa och aldrig fått känna riktig värme.

När folk kom ur skeppet blev disciplinen svårare. De hade utlovats en officer som skulle tala om för dem vad de skulle göra men där fanns ingen och alla såg sig förvirrat omkring. De var på ett flygfält, ett stort sådant. Överallt fanns andra skyttlar som lastades av. Närmast stod en som svävartanks långsamt svävade ur. Johan vande sig aldrig vid att se dem till synes bryta mot alla naturlagar där de tyst gled fram över marken. En inte alltför lång bit bort syntes ett till synes underdimensionerat kontrolltorn och ännu längre bort en stad. Johan ökade förstoringen på visiret och tittade på den. Den var omgiven av något så anakronistiskt som murar! Höga också såg det ut som. Plötsligt togs en förstärkt röst emot från den externa hörseln på hans hjälm och instinktivt zoomade han tillbaks och såg sig om. En officer hade tydligen kommit. Han hade en lättare blankpolerad befälsrustning och var endast beväpnad med en stor pistol i ett hölster vid hans sida.
-Ställ upp! gormade han genom sin röstförstärkare istället för radio som väntat. Johan och de andra lydde direkt och ställde sig i led efter led av tiomansplutoner i en prydlig fyrkant. Officeren fortsatte något lugnare och med förakt i rösten:
-Vår ”älskade” guvernör Johansson har på något sätt lyckats övertala ÖB om att vi ska hålla någon sorts idiotisk parad här. Personligen tycker jag bara det bevisar att allt helianernas självgoda prat om sin egen självtillräcklighet och hårda nybyggaranda bara var skitsnack. Men de är tydligen rädda som fan och för att återställa produktiviteten måste de lugnas. Och det är vårt jobb att lyda, inte kritisera. Så börja MARSCHERA!

Direkt började blocket av soldater att gå med höga steg gå medan den av stridsdatorn identifierade officer Jacobsen dirigerade dem att falla in bakom ett annat block. Bakom dem började skytteln de kom med rulla iväg för att starta på nytt. En del valkyrior hade tydligen kommit av och gjorts startklara nu för fem stycken i V-formation flög över dem långsamt. En trio av svävartanks gled in bakom dem och fler och fler soldater hakade på. Johan kunde inte se exakt hur långt det här tåget var men förstod att det måste vara större än något som någonsin gjorts i unionen om alla som kommit hit skulle vara med i det. Han förstod att Jacobsen och andra officerare som fått i uppgift att organisera något sådant med så kort varsel måste vara på exceptionellt dåligt humör. Tur att det inte rörde honom själv.

Tåget gick med stadiga steg mot den allt närmare staden. De hade kommit bort från flygplatsen och gick nu längs en bred väg. På sidorna växte det tjockt grönt gräs så långt Johan kunde se. Några träd stod här och där men de fick bara resten av fältet att se mer tomt ut. På avstånd syntes kor och andra djur beta. Några hade gått närmare uppståndelsen och tittade nyfiket men på tryggt avstånd. Det var första gången Johan såg en ko på riktigt och det ar ytterligare en sak han såg fram emot att titta närmare på i mån av tid. Han kunde nu se stadens detaljer även utan förstoring. Mycket riktigt hade den en mur. Kanske av estetiska skäl, kanske av militära var den krenelerad uppe och han såg små människor gå omkring uppe på den. Han jämförde muren med människorna och kom fram till att den måste vara minst tio meter hög. Den visade knappt något slitage på sina mörkgråa neobetongväggar så den måste vara nybyggd. Med jämna mellanrum fanns torn, även de i någon sorts nymedeltida design. Bilden av en fin medeltidsstad med bevarad stadsmur förstördes däremot av de kanontorn som fanns ovanpå tornen. Bakom muren reste sig höghus. De hade bara kanske 20 våningar men på en platt jordbruksplanet var det ingen tvekan om att de kändes höga. Med Johans mått var dock Hels enda stad en håla.

Hela medeltidsdesignen fortsatte även vid porten. Den var bred med ett valv upptill och dess tjocka dörrar stod vidöppna för att ta emot tåget. Runt det fanns det ett porthus med kanoner hotfullt riktade åt deras håll medan de gick igenom. Väl igenom porten överväldigades Johan av paraden. Luften var fylld av konfetti i gult och rött. Ur vartenda fönster hängde folk ut eller satt på karmen. Ur många viftades det unionsflaggor och några gamla nationalflaggor. Även gatans sidor var fulla med folk. De trängdes framför oräkneliga affärer och nöjesställen i höghusens lägre våningar. Alla hade små eller stora flaggor att vifta med. Här och där fanns orkestrar i olika versioner, klassiska bleckblås, neohednings, digitala och andra. Med jämna mellanrum dånade Valkyrior förbi i luften ovan och överröstade orkestrarna. Johan stod nära den högra kanten av sitt block och kunde se närmare på folket vid sidorna. De flesta såg trötta och smutsiga ut och han förstod att de var flyktingar. De små storögda barnen tittade storögt på de oräkneliga leden av soldater och deras föräldrar såg hoppfulla ut.

De fortsatte marschera längs Helstads fulla huvudgata en kort bit fram till ett torg. Det gick längre än Johan trott, Helstad var tydligen mer utsträckt än städer han var van vid och de låga husen hade fått honom att tro att det knappt var någon stad alls. Torget var större än alla han någonsin hade sett, vilket var överraskande. I mitten av det stod en monumental staty av en muskulös man med en spade och en lika muskulös kvinna med en lie. De stod stolt och tittade framåt och uppåt, representerande de pionjärer som sökt sig till stjärnorna för att bruka jorden. Husen vid torgets sidor var om möjligt ännu lägre än de andra, kanske bara 5 våningar men med väldigt påkostade fasader i alla möjliga stilar. Längs torgets sidor stod folkmassor och trängdes bakom kravallstaket. Det verkade förlöpa lugnt för Johan såg ingen av de rustade militärpoliserna behöva rycka in någonstans. Långsamt fylldes torget av soldater som dirigerades att pussla ihop blocken tätt. Svävartanksen verkade försvinna någon annanstans. Johan antog att det hade räknats ut att allt fick plats på torget om dom bara trängde ihop sig. I ena änden av torget fanns ett stort podium med gigantiska skärmar och ännu fler unionsflaggor.

Det tog en timme för alla soldater att komma på plats på torget. Entusiasmen bland åskådarna hade dämpats avsevärt och konfettin var slut. Men till slut var det fyllt och skärmarna visade en man gå upp till podiet, och sen zoomade de in på hans ansikte. Det var en liten gråhårig man i kostym. Han såg inte ut att passa särskilt bra i kostym, hans ansikte var fårat och solbränt efter lång tids arbete utomhus. Hans lilla ansikte hade en intensitet i sig som fick Johan att inte skratta bort honom som en liten fånig man. Mannen tog till orda och hans röst ekade över torget, som genast tystnade.
-Soldater från jorden. Jag är guvernör Johansson. Låt mig å alla helianers vägnar hälsa er varmt välkomna. Ni är efterlängtade. I månader har vi sett på hur våra nära och kära mördats av de galna ödlorna som vi en gång lärt upp och varit vänner med. Vi som överlevt och lyckats fly har trängt ihop oss i den här staden, en gång ett centrum för nöje och handel men numera ett fort. Jag hoppas och tror att ni kommer att göra processen kort och driva tillbaks varenda ödla till djungeln. Jag ska inte bli långvarig nu, det finns saker att göra. Jag överlämnar talarstolen åt befälhavaren för operationen, marskalk Malmros.

Den lille mannen lämnade podiet och en kraftigare man i samma ålder gick upp. Han var nästan motsatsen till den lille slitne guvernören. Marskalken var kraftig nästintill fetma och hade ett ansikte som inte såg ut att ha sett solljus på ett tag. Det var förstås inte särskilt underligt eftersom han varit på samma skepp som Johan och inte hade sett någon sol på länge. Han var klädd i en riktig praktuniform, vit med mängder av dekorationer. Han svettades ymnigt och Johan förstod att denna var alldeles för varm för den tropiska värmen. Han började prata med kraftfull och sträng röst:
-Efter månader i rymden är vi nu här. I den första storskaliga militära aktionen som den nordiska unionen någonsin gör. Jag och min stab känner en oerhörd entusiasm över detta. Särskilt nu när jag ser er, gräddan av unionens ungdom och militära styrka framför mig. Men jag känner att jag måste förklara vissa saker. På jorden hör man sällan goda saker om Hel. Det sägs vara ett varmt helvete, kanske likställt med saneringskolonierna men helt klart under Asgård. Låt mig säga en sak om Asgård: Jag har varit där. Det enda den planeten gör är uppfyller någon idiotisk och sentimental dröm många i unionen har om ett tempererat skärgårdsparadis. Men vad produceras där? Det finns en del malm där och till synes ändlösa mängder fisk. Det är allt. Hel är stommen i den nordiska ekonomin. Nästan all mat vi äter kommer härifrån, och dessutom exporterar vi till resten av världen som avundas vårt överflöd. Och tvivla inte på en sak: Om vi inte skulle lyckas slå ner det här upproret och ta kontrollen över planeten kommer den snart att svämmas över av indier, kineser eller någon annan. De gamla reglerna uppehålls fortfarande eftersom alla européer tjänar på dem, men det börjar pratas om ändring. Skulle vi visa oss svaga här kan de andra rymdmakterna strunta i långsiktiga hänsyn och försöka ta Hel själva, vilket i längden skulle kunna leda till en kaotisk situation och krig. Som fredsälskande nordbor är det vår plikt att förhindra detta, och även att bevara den lyckade spridningen av den överlägsna nordiska kulturen till den för mänskligheten kända mest produktiva jordbruksplaneten. Jag räknar med att ni gör mig stolt varenda en. Vi kommer att segra!

Kapitel 3

Marskalken hade fortsatt tala länge om den nordiska kulturens överlägsenhet och att det var på Hel som framtiden fanns, inte på den uttömda och nedsmutsade Jorden. Johan hade blivit matad sen barnsben om sin kulturs förträfflighet, och även om det var ett ganska gripande tal i början blev det segt efter ett tag. Marskalken verkade bara lite för glad för att höra sin egen röst och höra folkmassans jubel, för Helianerna verkade aldrig tröttna på hans tal om hur man skulle ta planeten tillbaks. Det verkade underligt att dra ut så mycket på något när guvernören innan honom hade hållit sig så kort. Men till slut hade marskalken tröttnat på att höra sin egen röst och soldaterna hade spridits till olika uppsamlingspunkter runt om i Helstad. Johan och hans pluton satt i industriområdet. Jämfört med Stålskärgårdens verk var det nästan en idyll. Hel importerade det mesta förutom jordbruksprodukter men somliga saker var det praktiskt att kunna producera på planeten. Rätt mycket var stora verkstäder för jordbruksmaskiner. I flera av industribyggnaderna höll militära tekniker på att bygga om för att serva stridsfordon. På en tom tomt nära dem höll andra tekniker på att föra upp en ammunitionsfabrik. Alla andra stridande soldater verkade ha försvunnit ur staden, utom de som fått garnisonstjänstgöring och nu syntes gå runt på murarna. Johan och de andra hade tagit av sig hjälmarna och han kände nu äntligen Hels luft. Den var tjock och lite tung att andas men han blev inte trött. Hels tjocka syrerika atmosfär kändes faktiskt bra i hans lungor. Vad som inte kändes bra var däremot värmen. Det var fortfarande 30 grader varmt och det hade nyss börjat bli kväll. Och Helstad låg förhållandevis långt norrut på Hels huvudkontinent. Hur var det bli närmare ekvatorn?
-Hur kan det vara så att man kan organisera världens störa jävla parad direkt från skyttlar, men ändå låter oss vänta TVÅ gånger på en officer? Hur kan vi som vanliga värnpliktiga klara av att vara i tid men vår veteransergeant är sen? undrade Lars uppgivet.

Tanken var att alla plutoner av värnpliktiga skulle ledas av en yrkessoldat som helst skulle ha erfarenhet av planeten och gärna området man skulle vara i. När armén inte var mobiliserad ingick dessa i sina egna plutoner, som delades upp inför mobiliseringar. Precis när Lars hade börjat undra kom en svävartank glidande längs vägen. Den hade fortfarande en stor unionsflagga hissad på en flaggstång baktill. Upp ur luckan på kanontornet tittade en ung kvinna med långt svallande hår som kom ut ur hjälmen. Längst fram satt en person i rustning, med allra största sannolikhet en man.
-Verkar som väntan är slut, sa David och satte liksom de andra hastigt på sig hjälmen. De ryckte snabbt ihop sina utspridda saker och ställde sig på led.

Sväraren stannade mjukt till framför dem men mannen hoppade av redan innan den helt stannat och gick med raska steg mot dem. Johans visir identifierade honom som sergeant Arne. Endast högre officerare tilltalades med efternamn i den platt organiserade nordiska armén. Att han var veteransergeant syntes dock ändå. Till att börja med hade han nyligen ditmålade sergeantvinklar på axelskydden på hans tyngre rustning. Detta var det enda som såg nytt ut. Resten av hans rustning såg ut som den varit med i ett fullt krig och bäraren dött flera gånger. Han var inte polerad efter att ha gått parad utan snarare täckt med smuts. På flera ställen hade hans rustning lagade skador. På hans ansiktsplåt var en leende mun med huggtänder målad. Ur hans axelskydd stack slappt hängande inaktiva lasrar ut. Det som mest störde Johan var dock klingandet av de kedjor han hade från axeln, eller snarare de långa spetsiga tungor som hängde i krokar längst ut på dessa.

Arne stannade framför det prydliga ledet och gick långsamt fram och tillbaka. Efter att ha tyst inspekterar varje soldat började han tala i hjälmradion:
-Okej, jag är inte särskilt mycket för hela det här officerstramset så vi behöver inte vara så formella. Ni gör som jag säger bara så är allt bra. Jag antar att ni redan blivit välkomnade till Hel så jag tänker inte upprepa det. Jag antar också att ni allihop har fungerande stridsdatorer så ni vet redan vem jag är. På sikt ska vi säkert bli riktiga bra vänner allihop, för vi kommer nog att stanna kvar här ett tag. Jag hoppas att ni i pluton 7F inte hoppades på lugn garnisonstjänst. Vi ska nämligen åka runt och undersöka några av alla de byar som vi inte lyckades skydda, det vill säga alla utom Helstad själv för dom där jävla ödlorna var plötsligt överallt. Eventuellt hittar vi några överlevande men räkna inte med det. Ju längre tid vi väntar ju mindre är chansen att vi hittar några så jag tar resten på vägen. Hoppa upp på tanken så åker vi iväg. Och försök inte leka tuffa som jag och åk okopplade, det funkar när man glider fram genom staden men vi ska åka jävligt mycket fortare än så nu.

Arne satte sig återigen längst fram och kopplade ihop sin rustnings fästanordningen till tankens motsvarande. Johan och de andra kopplade sig till andra. Johan lutade sig tillbaka och tanken började glida iväg. De åkte vidare ut genom industriområdet och ut genom en av Helstads portar, som stängdes bakom dem. Åt det här hållet fanns ingen flygplats och fältet verkade oändligt. Det böljade något men ingen hög punkt syntes åt något håll. Det enda som syntes var tjockt gräs, betande djur och en allt rödare sol som kröp ner mot horisonten. Johan kände hur de började accelerera och såg hur de hissade ner flaggan. Kvinnan i kanontornet hade krupit ner och stängt luckan om sig. Han såg hur de två motorerna baktill började röra på sig och deras vinande blev allt högre och starkare. Han kände hur fartvinden försökte slita av honom och kände sig tacksam över fästanordningen. De åkte rakt och fort, med bara små undanmanövrar för betande djur. Hade Johan haft anlag för åksjuka hade han fått det efter de lätta gungningar som kom när svävaren följde marken. Arne fortsatte:
-Låt mig nu förklara hur saker verkligen funkar här. Huvudregeln är: Om ni ser en saurian, döda den. Ni kan inte se någon skillnad på män och kvinnor ändå, det ÄR knappt någon skillnad på dem heller för de slåss lika mycket båda två. Så ni som försöker vara ålderdomliga och könsdiskriminerande, glöm det. Vi dödar även barnen. De är lika onda som de fullvuxna, vi har fått uppgifter om att deras barn dödade våra barn när de vuxna var upptagna med våra vuxna. Och även om de nu hade varit jättesöta, vilket de inte är om man inte är en jävla ödleälskare, hade de ändå inte klarat sig efter att vi dödat deras föräldrar. Så när ni ser mig fimpa någon liten knodd, kom inte och gråt. Undantaget från huvudregeln gäller endast ett par saurianer vi har övertygat att gå till vår sida. De är lätta att känna igen för de har skyddsvästar och hjälm och dessutom kommer de alltid tillsammans med andra människor. Vidare vill jag att ni ska veta en del om hur de är. Förutom att vara onda jävla människoätare är de så disciplinerade och organiserade att en tyskslavisk officer skulle bli avundsjuk. De måste ha planerat sitt uppror i månader, det började samtidigt överallt på planeten utom på ett par isolerade öar. Hade det inte varit så jävla hemskt hade jag blivit imponerad. Det var huvudsakligen därför ni är inkallade, det fanns inte en chans att vi fast stationerade här skulle kunna vara överallt. Sen måste jag säga en sak om deras beväpning. På nyheterna hemma har ni väl huvudsakligen hört om deras stenyxor. Det var sant, till en början. Fast det kvittar egentligen, när ni sett vad en av de där stenyxorna kan göra med en oskyddad människa skrattar ni inte längre. Men poängen är i alla fall att det fanns en jävla massa vapen ute i byarna i Hel. Jakt är rätt populärt här, att jaga de där stora dinosuarieliknande ödlorna är nästan en folkrörelse. Dessutom fanns det en del andra vapen för självförsvar, från pistoler till kulsprutor. Dom goda nyheterna är att det bara är vapen som är tillåtna för civila kolonister, krutdrivna eldvapen, alltså inget som ska kunna skada en rustad soldat. Dom dåliga nyheterna är att det är en sanning med modifikation. För att jaga de allra största ödlorna behöver man rätt rejäla gevär. De skjuter i princip kanonkulor. Rustningarna klarar faktiskt det med, problemet är att människan inuti inte gör det. Kanske om man blev träffad i bröstet eller så, men nu går jag rakt över till en ny grej: De är skrämmande duktiga skyttar, särskilt med tanke på hur lite de kan ha övat. De siktar på huvudet och de missar inte. Jag har hört forskare säga att de har väldigt lite skakningar och dessutom bra syn, det är därför. Så de här 30 mm:s höghastighetskulorna träffar en i huvudet. Det är en jävla massa kinetisk energi och eftersom man måste kunna röra på huvudet går det inte att göra rustningen stel nog att ta emot det. Så i princip bryter det nacken på en. Har man tur blir man bara paralyserad från nacken och neråt tills man får ett ryggradsimplantat, oftast dör man. Nu har det gått ett par månader och tack och lov tror vi att de börjat få ont om ammunition till de där bössorna, det har blivit mindre och mindre av dem. Men de har fortfarande gott om ammunition kvar till sina mindre vapen. Det för oss till ett annat av deras personlighetsdrag och senare till en regel. De är löjligt tålmodiga och verkar inte kunna bli uttråkade. De verkar kunna ligga och gömma sig i dagar i väntan på ett bra skott. Och när de inte vill bli hittade så hittar vi dem inte heller. Och innan någon frågar: Nej, inte med värmeförstorare heller eftersom de går över till växelvarmt läge när de gömmer sig och inte syns mer än gräs. Det här är ett helvete för dem som inte har några rustningar, de måste hela tiden se till att det inte finns något håll där de kan bli skjutna på. För oss med rustningar innebär det i princip att vi inte tar av dem. Bara inomhus i rejält skydd. Aldrig annars. Vi har haft rätt många förluster på folk som tagit av sig hjälmen för att äta eller nåt och fått hjärnan utblåst. För att inte tala om folk som tror de är lediga och går och badar eller något annat idiotiskt. Sen en sak till bara. De närmaste dagarna kommer vi att gå från by till by utan vila tills alla byar på hela planeten har blivit undersökta av någon pluton. Det blir ingen sömn fram till dess. När ni börjar känna er trötta, dra på lite centralstimulerande från rustningen. När det är klart kommer vi att kompensera och sova men till dess föreslår jag att ni försöker sova på vägen. Eller vänta…sakta in!

Tanken saktade in och det tillsammans med Arnes plötsliga tystnande överraskade Johan, som nästan hade slumrat till redan. Arne fortsatte med någon sorts glad elakhet:
-Vi har tur min kära pluton. Till höger om oss, en kilometer bort ser jag en grupp saurianer som inte verkar ha sett oss.

Johan satt på höger sida och sökte längs horisonten, hittade och zoomade in. Det var fyra saurianer. De löpte fram över fältet på sina muskulösa ben med sina svansar lyfta upp i luften. De såg precis ut som de som var med i dokumentärer hemma, med kroppar täckta i dekorationer av hudar i olika färger, fjädrar och färgade stenar. Alla fyra var välförsedda med stenvapen och en av dem hade även ett gevär på ryggen och ett ammunitionsbälte över axeln.
-Jag vill se hur bra ni skjuter. Ni fyra som sitter på höger sida, ta fram, sikta in och döda. Och inget jävla spraymålande nu, en kula var. Dödande.

Johan plockade ner sitt gaussgevär från axeln, osäkrade och tog sikte på en av saurianerna. Det var underförstått att de tog dem i samma ordning som de själva satt. Johan zoomade in lite till och stridsdatorn låste saurianens huvud i en lysande röd ruta. Direkt räknade den ut resultatet av saurianens och Johan hastighet, slog samman det och gav Johan en punkt att sikta på strax intill huvudet. Han följde med i de rytmiska hoppande stegen och studerade saurianen. De man brukade se i dokumentärer brukade inte se så här intensiva ut. Johan var förstås ingen expert på saurianers ansiktsuttryck, men dess små kisande ögon och ickeblottade tänder av ett sammanbitet intryck. Visste saurianen om att det hade kommit soldater hit för att slå tillbaka dem? Antagligen inte så oberört som de trots allt verkade röra sig.
-ELD!!! skrek Arne, och Johan och hans tre kamrater avfyrade varsin kula mot varsin saurian. Johan släppte in sin saurian ur sikte utan såg hur den lilla kulan slog upp ett hål genom huvudet, mitt i toppen av ett steg så kroppen kastades bakåt av kraften. Det såg ungefär ut som simuleringarna, tänkte han och undrade hur det skulle se ut när de revs till bitar av automateld. Funkade det överhuvudtaget i verkligheten? Han såg att de andra också hade träffat sina mål. Arne började berömma deras skicklighet och berättade hur orolig han hade varit för att hans tilldelade pluton skulle vara en mängd idioter som trodde att stridsdatorer gjorde att de slapp göra något, eller folk som inte klarade av steget från skjutbana till levande mål. Han sa till dem att de skulle försöka sova, och Johan började dåsa till medan tanken återigen drog upp farten.

Han sov en lätt sömn fylld av förvirrade drömmar. Efter att ha hört en person berätta att han var allergiker men att det inte minskade hans tro på gud väcktes han av att tanken saktade in. Det var mörkt nu och visiret hade slagit om till ljusförstärkande vilket gjorde att han såg allt i grönt. Landskapet var fortfarande detsamma men inte alltför långt fram låg en liten by. Det var första gången Johan såg en sån liten samling hus och han fascinerades lite. Vad tråkigt det måste vara att bo där, tänkte han. Samma människor varenda dag? Det kanske har sin charm förstås, tryggt och så, men tänk om man inte kommer överrens med någon av dem? Och är fast i en by där det är omöjligt att passa in? Tur att han inte var äldst och blev ivägtvingad, han är verkligen inte kolonistmaterial. Arne började återigen prata, den här gången kom han tillbaks i den stränga militära ton han hade haft i början men tappat allteftersom.
-Så är vi framme vid vårt mål, formellt jordbruksutpost BWK-462 men jag skulle tro att invånarna har ett bättre namn på den. Vi ska hoppa av tanken och gå in, undersöka vartenda hus, leta efter överlevande och döda varenda jävla ödla vi hittar. Följ efter mig.

De lossade sig och hoppade av. Johan kände hur benen knappt höll under honom, han var dålig på det här med korta sovperioder. Han lyfte på en lucka vid midjan och tryckte in sin första dom stimulant och kände nästa ögonblickligen hur han vaknade till. Däremot fick den försvunna tröttheten honom att känna nervositeten istället. Hade inte rustningen tagit bort hans skakningar hade han antagligen knappt kunnat ta ner sitt gevär. Trots hans förstärkta styrka kändes det tungt i händerna. De gick på ett led med tre meters avstånd från varandra. Ingen sa någonting, inte för att det skulle höras ut utanför att de alla var lika nervösa som Johan. Historierna om hur dinousariejaktgevär bröt nacken av soldater ute i det öppna gav alla en lust att rusa in mot byns skyddande väggar men Arne verkade ta det lugnt. Svävaren hade börjat glida runt i långsamma tysta cirklar runt byn med kanonen riktad mot den hela tiden. Runt omkring byn fanns det rader av olika träd planterade. De första kolonisterna hade tagit med träd som skulle påminna dem om hemma, men granar och tallar klarade inte värmen på Hel. Det ansågs vara viktigt för moralen och unionens ledande gentekniker framställde värmetåliga varianter av alla populära nordiska träd. Därför kunde det runt den lilla utposten av norden stå samma träd som de hade hemma, om än fortfarande unga och små eftersom människan inte varit på Hel länge.

Vid byns ingång fanns en träportal med byns namn målat på, Linastorp. Antagligen var den döpt efter någon av grundarna, de brukade vara det. De flesta husen var oerhört paradoxala; de var byggda av trä som klassiska nordiska stugor. I Johans ögon såg det ut som en av alla sommarstugbyar i Norrland där alla som ville ha en egen bit vatten men inte hade råd med plats i någon av de överfulla skärgårdarna. Men samtidigt som de lyckades se så genuint nordiska var de tydligt anpassade till värmen, med stora verandor och fönster med nät istället för glas. Varje hus hade en liten trädgård framför, med vad som en gång antagligen hade varit mycket prydliga blomsterarrangemang och matträdgårdar. Men byn var öde och hade varit det länge såg det ut som. Överallt fanns det kulhål och på en del fanns det blodstänk. De delades upp två och två för att undersöka husen och de var underligt fulla. I de flesta stod det gammal mat på bordet, saurianerna hade tydligen gjort uppror precis vid lunchtid. De hade rensat husen på vapen och en del verktyg men lämnat alla prydnadsföremål kvar. Efter att Johan och Pavo hade undersökt sitt tredje hus ropade David på radion att de hade hittat något. I mitten av byn fanns ett något större hus i modern stil, en standardiserad administrationsbyggnad i vit neobetong. Framför det fanns en flaggstång, fast istället för flagga var ett knippe med dödskallar hissade. Saurianernas tidigare huvudjagande var välkänt, fast unionens xenoetnologer trodde att man hade utrotat den vanan hos arbetarna. Till skillnad från andra hus de gått igenom var nästan allting sönderslaget inuti. Johan började ana oråd när golvet och väggarna var ovanligt täckta i blod här. Inne i samlingssalen låg resterna av byn; en stör hög lösa ben, inte ett enda med spår av kött på. Golvet var helt rött av levrat blod. Fredrik, vars storebror var Helkolonist, var ganska illa berörd och skrek om kannibaler. Finn var odräglig och rättade honom med att kannibaler äter sin egen art men blev tyst efter att Arne hade morrat. Preben hade tydligen kräkts i sin hjälm och stod i ett angränsade rum och rengjorde den. Johan var glad att han redan hade börjat ta stimulant, han kände inte särskilt mycket och blev inte illamående, trots att han normalt var ganska känsligt lagd. Nervositeten hade försvunnit också. Arne sa åt dem att gå ut och fortsätta leta efter överlevande. De få hus som fanns kvar gav dock inga överraskningar och snart satt de på tanken igen, på väg till nästa by.

En äldre och mindre praktiskt lagd människa kunde ha invänt när de hittade alla dessa människodelar. Borde de inte ha stannat upp och försökt göra någon sorts begravning? Kanske inte sorterat ut vad som tillhörde vem och gett var och en sin egen grav, men åtminstone slänga ner allting? Tids nog skulle det komma kriminaltekniker nog för att hela unionens polis skulle vara hämmad ett par år och identifiera benen. Men nordiska unionen hade sedan länge totalt övergett religionen och för pluton 7F var människorester bara rester som skulle identifieras och destrueras, inte utsättas för någon särskild vördnad. Det var sådana skillnader i livssyn som hade lett till splittringen av Europa, tillexempel den hårt katolska Latinska federationen tog anstöt av denna ateism.

Efter deras första långa färd hade de kommit till det område med byar de skulle undersöka och det var närmare till nästa. Johan ångrade att han redan hade satt igång stimulant. Han hade inte hunnit somna igen men han var spänd och uppspelt och sittandes på tanken fanns det ingenstans att göra av överskottsenergin. Det mest spännande som hände var att den till synes ändlösa slätten plötsligt ersattes av till synes lika ändlöst fält av vete. Svävarens reaktionsdrift tryckte undan allt den passerade och gjorde stora svallvågor i det annars stilla fältet. Björn frågade Arne var han hade varit mer än Hel. Det var tydligen ett ämne Arne gillade att prata om för han fortsatte fram till nästa by. Som nybliven soldat hade han varit i de nordamerikanska saneringskolonierna innan Rotterdam-kongressen bestämde att den västra hemisfären tillhörde britterna och latinarna och nordborna, tyskslaverna och balkanerna fick den östra. Då hade han flyttats till före detta Ryssland och varit med i skärmytslingar med den nya Sibiriska staten, som fortfarande pågick långt öster om unionens kärnterritorium. Arne blev politisk ett tag och undrade varför man överhuvudtaget skulle bry sig. Så långt norrut som unionen var fanns det nästan bara radioaktiv barrskog, lika radioaktiv tundra och en del ännu mer radioaktiv bördig mark. Efter sin tid i amerika hade han tjänat ganska mycket pengar på att sälja gamla grejor han hade lyckats hitta. Att samla på saker från den amerikanska storhetstiden var en ny innegrej bland den övre medelklassen och priserna för helamerikanska småsaker hade stigit i höjden. Det allra dyraste var på olika sätt konserverad mat, den amerikanska stormaktsmaten var ökänd och tillverkades inte längre efter att man noterat vad den gjorde med befolkningen. Men på de östra vidderna fanns det lite av värde. Det fanns en del samlare av ryska antikviteter också men det var en mycket mer obskyr hobby och de flesta var mer intresserade av gamla sovjetiska saker, som sedan länge var spridda i världen och inte var lättare att hitta i ursprungslandet. Men det koloniserades i alla fall som en principsak, unionen var för liten på jorden och behövde expandera där. Unionen samarbetade med tyskslaverna med att driva bort de nomadiska restryssar som fortfarande strök omkring och inte ville flytta till Sibirien. I strid med sibirier och restryssar hade Arne förlorat alla kroppsdelar och ett par organ en eller ett par gånger. Han berättade en aning stolt att bara hans hjärna och hjärta var original fortfarande, resten var taget från hans reservdelskloner. Han hade blivit erbjuden cybernetiska ersättningar för att förbättra hans stridskapacitet men i rustning gjorde det inte särskilt mycket skillnad och han gillade att vara bara kött och blod. Möjligen skulle det göra mindre ont nästa gång han fick armen avskjuten, men det var inget som en autoinjektor med smärtlindrande inte tog han om.

Efter att ha varit med i den stora offensiven där man säkrade allt land väster om Uralbergen hade expansionen där lugnat sig och Arne hade blivit flyttad till Hel. Till att börja med hade han tyckt det var underbart. Det var varmt precis hela tiden och framför allt aldrig radioaktivt. När man var i tjänst kunde man ta av sig rustningen och njuta av Helstads nöjesliv eller ligga och slappa och sola. Det hade inte ens varit särskilt att göra så länge Saurianerna var lydiga. Innan upproret hade de faktiskt varit så arbetsvilliga och lugna att soldaterna blivit förslappade. Det mest spännande som hade hänt var en del expeditioner in i den fortfarande outforskade ekvatoriella djungeln. Denna var något helt annat än de små regnskogar Jorden hade, mycket annorlunda än de små resterna av den sydamerikanska och även den numera ostört växande afrikanska. Hels huvudkontinent var stor, och större delen av dess yta låg vid ekvatorn. Faktiskt var endast ganska små delar utnyttjade fortfarande, huvudarealen var det här jordbruksbältet i norra delen av kontinenten och mindre öar utspridda här och där. Djungeln täckte det mesta av kontinenten, genomkorsad endast av ett system av sjöar och floder. Arne beskrev den imponerande. Den verkade, och var ju faktiskt, orörd av mänsklig hand. Den dominerades av jätteträd, ibland 100 meter höga, och på dessa växte sedan mindre växter i flera led. Det första ledet av epifyter och parasiter var så stora att de också kunde kallas träd, och på dem växte sedan ännu mer och sammanlänkade de stora stammarna så tätt att det alltid var skugga nere på marken. Där nere täcktes marken av en tjock organiska sörja skapad av allt som föll ner från längre upp, och av och i denna sörja fanns ännu mer liv. Och överallt djur, i alla fall storlekar. De flesta var små, men det fanns även ett par släktingar till de annars huvudsakligen slättlevande stora växtätande dinosaurierna som pressade sig fram mellan träden och åt allt i sin väg. Ett spår där en hade dragit fram var ett lätt sätt att ta sig fram genom djungeln, tills det växte igen på ett par dagar. Framförallt fanns där saurianer i mängder. Man hade konstaterat att det skulle bli för dyrt och komplicerat att expandera in i djungeln och skjutit det på framtiden.

Arnes beskrivning av hur han i djungeln med blott en kniv hade nedkämpat en rovödla stor nog att svälja honom hel avbröts av att man närmade sig den andra byn. Det gick till likadant som förra gången men Johan kände sig något mindre nervös den här gången. När han hoppade av tanken blev han överraskad av hur långt han föll ner till marken. Vetet var så tjockt att marken inte hade synts, men det var tydligen även högre än det såg ut. De var allihop storvuxna unga män men bara Finn hade hela huvudet ovanför. Arne sa i radion att det bara var bra, om de allihop hukade sig lite behövde de inte ens oroa sig över krypskyttar. Var krypskyttarna skulle vara förstod inte Johan. Allting var ju så platt, hur skulle de få någon överblick alls? Men han hukade sig lite som alla andra. Byn var inte så mycket att titta på, den såg i princip ut som den förra. Den enda skillnaden som syntes var att det fanns ett mycket större hus utanför, antagligen en maskinhall. Ett gott tecken var att även den här byn hade en flaggstång men inga skallar syntes upphissade i den.

Väl inne i byn insåg de snart att det inte betydde något. Olika saurianer hade bara haft olika vanor eller preferenser på hur de skulle hämnas. Samma scen hade spelats ut även i den här byn. Den möglande maten stod på bordet inne i husen och väggarna täcktes av blod överallt. En sak som var annorlunda var att det fanns en del nerblodade bastur också. Trots att temperaturen på Hel nådde 50 grader ibland ansåg tydligen invånarna i den här finska byn att man inte kunde leva utan bastu. De gick till rådhuset tidigt den här gången men hittade inga spår av några människoätande ritualer där. Det spände direkt till Arne som började dela ut order och fördela folk två och två. Johan blev nervös igen.

Den här gången var det Johan som hittade var alla tagit vägen. Det var i maskinhallen, där saurianerna tydligen använt skördetröskorna på människor tills det fastnat för mycket ben i maskineriet och de gått sönder. Det fanns bara en kvar som inte var blodfläckad. Uppsamlingstankarna var däremot tomma. Arne kom fram till att saurianerna antagligen hade ätit de malda resterna efteråt. De hade inte lämnat mycket kvar heller, bara några fläckar och en del krossat ben som hade följt med innan tröskan la av. Preben kräktes för andra gången i sin hjälm och fick hjälp med att rengöra den igen, de mindes förvisso Arnes råd att aldrig ta av hjälmen men han gav tillåtelse att göra det inomhus efter att man undersökt grundligt efter gömda saurianer. Efter att ha undersökt resten av byn satte man sig än en gång på tanken och svävade iväg mot nästa by.

Kapitel 4

Johan hade tappat räkningen både på hur många byar de undersökt och hur många dagar han hade varit på Hel. Faktiskt gled dagar och nätter ihop med nattens gröna skimmer från ljusförstärkaren och sedan dagen bakom polariserat glas. Under dagen ven kylsystemets fläktar ständigt i bakgrunden och han välkomnade varje kvälls tystnad. Fläkten orkade inte heller riktigt kompensera för temperaturen mitt på dagen och då steg värmen i rustningen och hans underställ blev drypande vått av svett. Han hade inte bytt det sen han satte på det den tidiga morgonen när de blev nerflugna från omloppsbana, inte heller hade han varit ur rustningen. Den kändes nu mer än någonsin som en del av honom, särskilt i stimulantrusets dimma. Stimulanten var officiellt symptomsfri, det enda den skulle göra var att ta bort tröttheten men det gällde under ett eller ett par dosers verkan. Johan tänkte knappt längre på när han tryckte in en ny dos. Vid det här laget var han inte så mycket pigg som han bara inte kunde somna, och varje dos verkade göra mindre och mindre verkan. De andra var likadant påverkade. De första dagarna hade de först varit upprörda över de varierade illdåd de såg i varje by, sedan hade de vant sig och skjutit allt ifrån sig och börjat skämta om det. Till allas stora glädje hade Preben slutat kräkas också. Då hade de fortfarande varit hyperaktiva, ständigt tjattrande och rastlösa. Allteftersom de såg vad saurianerna hade gjort blev de alltmer blodtörstiga också, och de hade fortfarande inte ens sett någon mer saurian än de första de sköt. De hade antagligen snabbt uppfattat vad som hänt och höll sig gömda. Återigen undrade Johan hur de kunde hålla sig gömda på det här ändlösa fältet. Men efter de första dagarnas spända förväntan att antingen hitta överlevande eller på att få utkräva hämnd på några saurianer slog slentrianen in. Varje by verkade likadan och även om saurianernas fantasi för att döda människor verkade oändlig chockerade inget mer, de bara noterade att det inte fanns några överlevande och drog vidare. Under timmarna mellan de allt kortare undersökningarna av byar blev de allt tystare. Hans kropp började säga ifrån, inte så mycket av förslitning som av att sitta i samma ställning på svävaren konstant. Men trots att det borde ha varit skönt att sträcka på benen vid varje stopp kändes bara varje gång allt tyngre och det kändes skönt att sjunka tillbaks i samma ställning kroppen vant sig vid. Det han var mest av allt trött på var maten. Det enda han hade ätit under sin tid på Hel var den söta proteinbuljong som rustningen matade honom med när han var hungrig. Den innehöll allt en människa behövde och svällde i magen för att dämpa hungern, men han var så trött på smaken. De hade varit i dagar på Hel, jordens skafferi och det enda han fått äta hittills var militärens näringsbuljong?

Under den här dagen hade de färdats på en smal väg genom det mest varierande land han sett på planeten. Hels fruktträdgårdar hade gigantiska plantage med kilometerlånga rader av fruktträd och buskar varierat med lika stora grönsaksodlingar av jordens alla grönsaker. Byarna ändrade också karaktär. Fruktskötsel och plockning var mycket mer arbetskrävande och antalet saurianbaracker var mycket större. Faktiskt var barackerna det dominerande draget i Nya Kivik, den enda by i det lilla fruktområdet de hade stannat i. Saurianerna hade där verkat ha ställt till med en stor bankett, byns alla bord hade ställts upp och både människorester och möglade fruktrester visade hur de genom någon pervers efterapning av människornas seder hade dukat upp och ätit en festmåltid beredd av sina forna herrar. Johan hade fått dåligt samvete för att ens föreslå det men han frågade Arne om de inte kunde stanna och ta en kort rast för att själva äta av frukten som nu hängde övermogen på fälten. Vid det här laget brydde de sig inte så mycket om blodet längre och efter en korts stunds fundering hade Arne gått med på det, och de andra hade närmast blivit glada att Johan föreslog det. Frukt var godis för dem, feta och söta saker sågs som ett tecken på storamerikansk dekadens och ingenting för hälsosamma européer, allra minst nordbor som redan innan imperiets fall i princip hade slutat med sådant efter massiva hälsokampanjer. För en kort tid verkade energin återkomma till dem allihop när de skrattande sprang runt bland fruktträden och slog ner fallfärdig frukt. Johan krälade runt i ett jordgubbsland och plockade åt sig. Det var svårt att i rustning få bra grepp även om de gigantiska jordgubbar som växte i Hels värme och när de samlades i Nya Kiviks rådhus för att kunna äta av frukten utan rädsla för krypskyttar skrattade de andra rått åt den magra skörd han hade lyckats samla ihop på de minuter Arne hade gett dem. Men de delade broderligt på fruktskörden. Johan hade trott att det skulle vara underbart att ta av sig hjälmen men det var det inte, det var mitt på dagen och kylsystemet i huset hade lagt av så värmen och den fuktiga, tjocka luften var nästintill outhärdlig. Den färska frukten hade dock varit värd det. Arne hade varit skeptisk först och stått och hållit vakt vid dörren men efter att ha sett hur de frossade hade han svurit åt dem och också tagit av hjälmen och ätit. Det var första gången de såg hans ansikte. Johan hade trott att han skulle vara täckt av ärr men han såg normal ut. Det som skiljde honom från den andra var väl i så fall att han knappt såg trött eller sliten ut.

Men fruktfrossan var några dagar tillbaka, han mindes inte hur många. De hade än en gång kommit till en ny typ av landskap, enligt Arne den sista förändringen som skulle ske innan de kom till djungeln. Nu var det risodlingar, överallt var marken täckt av vatten. Det var mycket mer floder här än innan, det hade bara varit ett par stycken och en upplevelse när de passerade en innan, nu svävade de över vattendrag nästan hela tiden. Vid den södra horisonten syntes djungeln torna upp sig i fjärran, och längre bakom syntes berg täckta i grönska. Risbyarna hade liksom de i fruktodlingarna varit dominerade av saurianernas baracker men allting var lika öde som de tidigare. Hela sökandet efter överlevande verkade meningslöst nu, det enda som fanns kvar var blod och ben. Saurianerna höll sig väl gömda på något sätt. Här bland riset krälade de väl omkring som ödlor bland de höga risplantorna.

Risträsk var bara ytterligare en av alla byar som skulle undersökas. De började likadant som de alltid gjorde, hoppade av och delade in sig i par och svävaren började kör rundor runt. Nästan direkt märktes att något var annorlunda. Vid ingången låg en död saurian, mycket mer förmultnad än de jordiska rester man hittat eftersom nedbrytarna kände igen den och inte hade några problem. Kroppen var fylld av krypande maskar och surrande småkryp och såg bara ut att vara dagar från att försvinna helt. De stannade allihop och glömde bort alla säkerhetsrutiner för den här anomalin. Arne hukade sig ner och krafsade lite, nästan symboliskt på den och sa sen:
-Den här jäveln har inte varit död länge nog. Han kanske inte ser ut som det, men det här är bara några dagars nedbrytning. Så här nära djungeln varar inte ödlelik mer än ett par dagar. Var på er vakt nu.

Att vara på sin vakt var inte det lättaste. Den plötsliga spänningen fick Johan att vakna till lite och han knöt händer hårt runt sitt gevär. Sen släppte han och tryckte in en ny dos stimulant och med den var han lika mycket på helspänn nu som första gången. De spred ut sig längs gatan och började gå in mot byns centralbyggnad. Väggarna var lika täckta med blod här, men det fanns också kulhål och tomhylsor överallt. Hylsorna var ett mysterium, Johan hade inte känt igen dem om han inte hade sett dem förrut i historiska krigsfilmer. Kolonisterna på Hel var ofta välbeväpnade med krutvapen men det normala var vanliga hylslösa gevär, oftast för jakt. Plötsligt hördes en bussvissling nerifrån gatan och allihop vände sig mot den med vapen i högsta hugg. Hade Johans reflexer inte varit nedsatta av sömnbristen hade han antagligen varit halvvägs genom magasinet innan Arne höll upp armen och skrek åt alla att ta det lugnt. Framme i centralhuset vinkade en människa från dörren men försvann fort. Arne stod still och tittade runt sig, sen vinkade han fram dem och de bytte från försiktig gång till de långa hoppande steg som var det snabbaste sättet att ta sig fram i rustning. På några sekunder var de framme vid huset och la genast märke till fönsterna, som hade slagits ut och spikats igen med plankor med endast skottgluggar i. Någon sorts vapen stack ut från båda fönsterna på ovanvåningen. Arne knackade på dörren och den öppnades lätt utan att någon stack ut.
-Öppna inte förrän jag är borta från dörren! sa en röst skräckslaget bakom och de väntade ett tag innan de trängde sig in och stängde bakom sig.
-Gör er själv användbara och flytta tillbaks barrikaderna också är ni snälla! hördes rösten igen. Finn och Björn hade gått in sist och tittade förvirrat runt sig för ett ögonblick innan de såg de hyllor och bänkar som stod bredvid dörren. De ställde ner sina stora understödsvapen och började lätt flytta saker mot dörren. En man kom ner för trappan. Han var klädd i en smutsig och blodstänkt overall och hade en gammal militärhjälm på huvudet. Han såg ut att vara i femtioårsåldern men var byggd som en kroppsbyggare. På hans rygg hängde ett gevär och han hade två patronband runt kroppen. Det ovanligaste med honom var hans silvriga cybernetiska ögon och hans glänsande metallarm. Han började tala på grov norrländska:
-Ni får ursäkta min sons mesighet. Enda sen en av oss blev träffad av en jävla krypskytt när de stack ut huvudet har alla varit livrädda, och ärligt talat gör de nog rätt i det. Jag heter Robert och är väl någon sorts chef här nu. Vi har undrat hur länge det skulle ta innan nån kom, vad har hänt egentligen? Vi har varit inspärrade här i månader utan att kunna kommunicera med omvärlden!
-Ödlorna gjorde uppror, överallt samtidigt. Vi hann bara säkra de större orterna, sen dess har vi i kolonialstyrkorna gjort vårt bästa men hann inte med. För nio dagar sen kom den mobiliserade armén från Jorden och vi har hållit på att gå från by till by sen dess och ni i risbältet kom sist, vi började i Helstad. Jämfört med alla andra vi sett har ni klarat er bra måste jag säga, vi har gått från by till by och det enda vi sett har varit slakt, sa Arne, fortfarande överraskad dels över att hitta överlevande och dels över att hitta en så tydligt cybernetiskt förbättrad person i en jordbruksby.
-Ja, också heter jag Arne, jag var stationerad här innan och de här killarna är min tilldelade pluton, de är nya här, lade han till något förvirrat.
-Så det säger du? Trevligt att träffas Arne, även om omständigheterna kunde vara bättre. Vi tyckte väl att det var förbannat idiotiskt av ödlorna att göra uppror precis när vi hade fest och hela Nyby var här.
-Så det är så ni klarade er?
-Nja. Dom flesta klarade sig inte, det får väl sägas. Men jag vaknade en morgon av hur larmet till vapenlagret gick. Jag rusade dit, trodde det var någon lymmel som ville pilla med min samling men när jag kom dit såg jag en av våra ödlor hålla på med en svets på dörren. Han märkte inte ens hur jag smög fram bakom honom och vred nacken av honom.
-Skönt att höra att någon hade vett nog att låsa och larma sitt vapenförråd. De flesta ställen är länsade och det springer runt ödlor med dinosauriebössor överallt nu.
-VA! Det var det mest oansvariga jag hört! Det förklarar dom där jävla krypskyttarna! Jag ska nacka varenda skit som inte låser in sina vapen, det fattar väl vem som helst att man inte kan lita på att ödlorna skulle hålla sig lugna för evigt! Nåja, när jag hade dödat den här anföll mig en hel hög med jordbruksredskap och annat de kunde få tag i, men de var lätta att ta hand om. Men jag såg och hörde hur de gav sig på resten av byn, och alla här är inte pensionerade gatuvikingar som jag.

Gatuvikingar var den här tidens stora pojkhjältar. De dominerade totalt i de unionsproducerade actionfilmerna, precis som Japan-Koreas gjordes av ronin och tyskslavernas av Stadtsknechte. Den romantiserade bilden av dem var som riddare i storstadsdjungeln, men verklighetens var oftast hyrda muskler åt gangsters, utkastare eller som bäst livvakter. De kännetecknades av kraftiga cybernetiska modifikationer och varför inte polisen tog krafttag mot dem var något av ett mysterium. De vanligaste svaren brukade vara att polisen helt enkelt inte klarade av dem, men många talade tyst om att staten lät dem hållas för att den själva behövde deras tjänster ibland. Robert fortsatte:
-Precis när det var som värst kom ett jaktlag tillbaks. Turligt nog fick de inte panik och istället började de skjuta ödlor. Häromkring är jakt en folkrörelse, dom är goda skyttar allihop och dödade ödlor i drivor. Till slut flydde ödlorna. Vi samlade alla överlevande och barrikiderade oss här i rådshuset. Ödlorna kom tillbaks ett par gånger men vi drev bort dem med ett par kulsprutor...
-Kulsprutor? Vänta nu här, jag har varit på den här planeten länge och vet att folk är välbeväpnade. Men så vitt jag vet är kulsprutor inget en bonde får äga? frågade Arne förvånat. Robert svarade något generat:
-Jag har samlarlicens. Min bror är soldat och var över i Amerika. Vi har ju alltid varit ganska vapenintresserade, och hans pluton hittade ett gäng såna där överlevnadsgalningars bunker. De hade dödat varandra därinne sa han, att vara inspärrad på ett litet utrymme fullt med vapen i flera år var tydlige omöjligt utan att någon blev arg och råkade komma åt något. I alla fall tog han med hur mycket antika amerikanska vapen som helst hem till Piteå och när jag flyttade hem för att dra mig tillbaka tog jag hand om den efter att en sibirisk laser klippte grillade hans hjärna. När jag bestämde mig för att emigrera hit tog jag med min samling, den var min ögonsten. Det var fint att den kom till nytta, och härligt att se att de gamla muséepjäserna fungerade.
-Ja det förklarar ju alla hylsorna som ligger där ute. Jag tyckte det var underligt.
-Det var min andre idiot till son som sprang runt med en av kulsprutorna. Han brände hur mycket ammunition som helst. Faktiskt har jag oroat mig för nästa gång ödlorna skulle komma hit, det fanns inte mycket kvar nu.
-Tror du de kommer hit igen?
-Skojar du? De har aldrig gett upp. Det går några dagar sen kommer de igen. I stridsmålning och hela mundeirngen. När jag såg dem leka krig förr har jag bara skrattat, men jag säger det: Något hemskare än att se en ödleflock komma mot en med höjda vapen har jag aldrig sett. Vi skjuter ner ett par stycken sen sticker de och kommer tillbaks igen, lika många om inte fler. I början sköt vi dem som kom för att hämta sina lik, vildarna riskerar gärna livet för att hämta kroppar men efter ett tag blev det för många och vi sparar på skotten nu.
-Det där var det bästa jag hört sen hela den här skiten började! Vi har åkt runt i tio dagar nu och det enda vi fått döda är fyra ödlor som var ute och sprang. Det här kan bli en jävla massaker ju! Äntligen en chans att hämnas på asen!

Arne lät vansinnigt lycklig över detta. Han tog av hjälmen, klappade Robert på ryggen och gick iväg för att planera. Det märktes att han inte var något vant befäl för han glömde säga åt dem vad de skulle göra. De axlade sina vapen och började utforska huset.

Det fanns ungefär trettio person i huset, kvinnor och män men inga barn. De hade tydligen inte lyckats rädda ett enda från saurianernas revolt. Många verkade fortfarande traumatiserade av dagen och Johan förstod inte hur de kunde ha klarat sig. Det verkade bara vara Robert och ett par andra män och kvinnor som inte hade gett upp hoppet. Flera verkade ha blivit galna och satt bara och gungade för sig själva och muttrade. I husets stora samlingssal fanns en stor hög rissäckar. I det anslutande köket fanns en äldre kvinna som inte hade förlorat fattningen utan höll på att koka en jättegryta ris. De pratade lite med henne och tydligen hade två personer dött under den lilla sträckan från rissilon hit när de insett att hjälp inte skulle komma på länge. Hon ville inte prata om revolten utan började istället kommentera om hur hungriga de såg ut. De hade inte tagit av sig hjälmarna än så Johan tyckte det var ett underligt påstående men när hon erbjöd dem en tallrik ris tackade alla direkt ja. De slog sig ner längs väggarna och började ivrigt äta. Trots att det bara var ris var det nästan jämförbart med frukten de ätit för några dagar sen och liksom då kände Johan till viss mån kraften återkomma till sin kropp. Hade han bara fått sova sen också hade allting varit perfekt.

När han nästan hade slumrat till där i ett hörn väcktes han av Arne som rusade ner för trappan med hjälmen på och skrek:
-Varför har ni inte hjälmarna på? Är mat det enda ni tänker på?! Jag ropade på er på radion nyss och ingen svarade! Det är bråttom nu! Våra kära flickor i svävaren därute rapporterade nyss att de skjutit en ödla, Robert säger att det antagligen var en spejare och det kommer en hel hög snart! Vi måste förbereda! Ni ska äntligen få döda pojkar!

Arne glömde bort sin ilska medan han skrek, han blev istället allt mer lyrisk om dödandet. Johan bankade till stimulantknappen igen och satte på sig hjälmen. Arne skickade upp Björn och Finn på taket av huset och tog sedan fram en karta på Risträsk och pekade var han ville ha var och en av dom.
-Vi ska göra en så fin fälla att ni inte kan förstå det gossar! Vi ska låta ödlorna komma ända fram till huset så de tror att de har vunnit, vi håller oss lugna men låter Robert och hans folk skjuta lite symboliskt så ödlorna inte anar oråd. Precis då öppnar vi upp en massiv korseld och förhoppningsvis dödar vi varenda en! Det här kommer att bli en sån syn!

De flyttade bort sakerna från den barrikaderade dörren och gick ut till sina platser i olika hus. Än en gång kände Johan spänningen komma så där starkt, han undrade om det kanske äntligen var dags nu. Han var rädd för de där dinosauriejaktgevären, men framförallt var han rädd för att misslyckas på något sätt, missa eller skjuta för fort så att några lyckades fly medan han laddade om eller vad som nu kunde gå fel. Han kunde tänka sig hundra saker där han satt på ett matbord som knakade under hans vikt. Hade det varit tidigare hade han kanske störts av blodet som var överallt, och den bara något förruttnade kroppen av en kvinna som låg på golvet. Hennes tomma ögonskålar verkade stirra på honom och han tittade tillbaks och pratade med henne, om att hon skulle få sin hämnd nu och att hon bara skulle vänta så skulle hon få se, Arne hade planerat allt så bra, ingen skulle komma undan...

Han ryckte till och vaknade upp, han hade visst förlorat sig själv där ett tag. Tur att han inte sände var på, det hade varit pinsamt att rabbla galenskaper för sig själv så andra hörde. Han blinkade kraftigt några gånger och stretchade nacken lite. Han lät fingrarna vandra över sitt gevär. Han hade aldrig delat det där vapenintresset många pojkar hade, men han blev allt mer fäst vid det här, trots att han tvingats bära det i tio dagar. Tio dagar! Att det var så lång tid. Samtidigt kändes det som lång tid ändå, det kändes faktiskt som en evighet, men det kändes som en kort tid för att så lite hade hänt. Han undrade hur lång tid det skulle dröja innan han kom hem. Han hade sett Hel nu, det var inte särskilt roligt. Hans funderingar avbröts av Arnes upphetsade röst i radion:
-De är på väg in nu! Håll er nu jävligt lugna och vänta tills jag säger till!

Johan kastade sig först instinktivt ner på golvet för att gömma sig så mycket som möjligt, men inget hände och han kände sig generad och reste sig försiktigt. Han satt på huk och sneglade ut ur fönstret. Ingenting syntes, men han hörde något på avstånd. Det var en sång, av hundratals väsande strupar. Han drog upp ljudförstärkningen och lyssnade mer. Den lät som den borde ackompanjeras av trummor men det var bara sång. Arne hade hört saurianer prata när han sett reportage från Hel. De hade väldiga problem med att prata både skandinaviska och baltiska, de hade svårt med allt från grammatik till uttal och lät alltid osäkra på vad de sa. Men sången han hörde nu var överväldigande, så fylld av säkerhet och självförtroende att han började tvivla på sig själv. Han undrade hur de kunde låta så säkra när de gjort det här flera gånger, alltid för att mejas ner av kulsprutor. Sången kom allt närmare och han skruvade ner förstärkaren. Han kunde höra stegen från massan nu. De måste vara hur många som helst tänkte han och som på kommando kommenterade Arne i radion:
-Robert säger att de aldrig varit så här många förut! Det här blir bättre och bättre.

Plötsligt stannade sången, mitt inne i vad som lät som en fras och stegen slutade. Det var stilla i en sekund och sedan byttes sången mot ett unisont vrål och marken verkade skaka när saurianerna stormade fram längs den gata som Robert och Arne hade räknat ut att de skulle komma längs därför att den var kortast och gav kulsprutorna kortast tid att skjuta på dem. Johan hann knappt med att se dem när de hoppade förbi hans fönster och han instinktivt duckade. Saurianerna var mycket snabbare än människor, de hade stor andel av en analog till vit muskulatur och var både snabbare och starkare men var inte något vidare på att springa långdistans. Detta verkade kvitta för Johan nu när han inte förstod hur han skulle träffa något så snabbt. Vad han kunde se av de som blixtrade förbi hade de mycket riktigt inga stulna vapen utan bara sina egenhändigt tillverkade, som dock såg nog så skräckinjagande ut. Några saurianer träffades av enstaka skott från jaktgevären inifrån huset men många fler träffades och struntade i sina skador. Johan hörde dunsar på taket och förstod att några hoppade fram mellan taken på husen nu. Han tänkte att det var tur att de inte tänkte på det innan åtminstone, det fanns inga skottgluggar ditåt och de hade säkert kunnat komma hela vägen fram på det sättet.
-Nu börjar det! sa Arne på radion när saurianerna var nästan ända framme vid dörren. Han svängde upp dörren på centralhuset helt och öppnade eld. Hans gaussgevär på automateld överröstade plötsligt allt. Hopen av saurianer fortsatte fortfarande framåt av ren tröghet i några sekunder men alla i första ledet föll bara framåt som lösa bitar av kött, fullkomligt sönderslitna av Arnes eld. Lasrarna på hans axlar hade vaknat till liv och skar långa röda streck genom flera saurianer.
-Det är här ni kommer in, sa han fullkomligt behärskat och alla andra öppnade eld. Johan hörde explosioner från Björns exploderande kulor ovan husen, krossandes de takhoppande saurianernas planer på en enkel väg in. Lila strålar blixtrade från Finns partikelaccelerator och blandade sig med de mindre röda från Arne. Och från alla håll sönderdelades saurianerna av hundratals gausskulor. Johan brydde sig inte ens om att sikta, han bara satte eldhastigheten lagom högt och gjorde precis vad Arne förbjudit honom från förra gången och sprayade vilt över dem. De fanns ju ändå överallt, så länge han såg till att inte skjuta mot någon av sina vänner var det ingen fara. Att träffa var inte särskilt svårt längre heller, i förvirringen hade saurianernas anfall stannat upp och de var inte svårare att träffa än de på skjutbanan nu. Stridsdatorn försökte förgäves låsa mål efter mål men innan den hann hade de fallit i bitar. Under ett ögonblick fanns det gott om mål, sedan vände de få överlevande saurianerna och sprang bort lika fort som de kommit. Rakt bakifrån var de lätta att träffa och Johan låste och sköt en efter en, och kunde se hur de andra gjorde likadant. Men de var för många, några skulle komma undan. Arne var ursinnig:
-För helvete! Inte en jävel kommer undan! Låt dem inte komma ut till riset, då hittar vi dem aldrig igen! Björn, vad håller du på med? Sluta spränga sönder enstaka på taken och lägg några jävla splitterkulor mitt i den där högen!

Björn svarade inte men Arne kunde se spåren efter de små raketerna och explosionerna där de träffade. Runt om smällarna föll saurianer plötsligt täckta av skärsår ner i drivor. Men trots allt lyckades flera stycken ta sig till riset, där de försvann in i en låg men tät djungel. Arne svor ännu mer och sa åt alla att fortsätta skjuta mot riset och började skrika på svävaren, i sin upphetsning glömde han byta frekvens så det hörde allt. Svävaren hade legat i reserv på andra sidan byn hela tiden men Arne beordrade den nu att försöka jaga upp de sista. Johan såg knappt bort till riset från sin nuvarande plats och gick ur huset. Marken under honom kändes mjuk när han sjönk ner på köttstycken. Han var tvungen att se på marken där han gick för att inte ramla på någon någorlunda hel saurian. Precis när han hade börjat öppna eld mot riset tog hans ammunition slut och han började frenetiskt ladda om. Arne gick lugnt upp bredvid honom, med geväret nere och sa åt honom att inte stressa, det var ordnat. Johan avbröt sig men förstod inte hur Arne kunde ha blivit så lugn plötsligt.

Linnea ångrade bittert att hon hade läst till elektroingenjör. Hennes mamma hade alltid sagt åt henne att flickor inte borde syssla med sånt, vilket var fullkomligt omodernt för ingenjörer numera var jämnt könsfördelade. Till hennes pappas stora glädje hade hon börjat plugga direkt efter skolan och blivit klar medan hennes jämnåriga vänner fortfarande var ute och roade sig runt om i världen. Det var meningen att hon skulle börja tjäna stora pengar nu, och kompensera för hur tråkigt hon haft de senaste åren. Det var förvisso mycket fester hela tiden, men det var nu hon skulle ta hela festandet till en helt ny nivå. Och precis när hon fått jobb ska några jävla ödlor revoltera och hon bli inkallad, bortryckt från jorden, och inspärrad i en understödsplattform i omloppsbana. Det kanske hade varit värt det om man hade fått åka omkring nere på planeten, se nya syner och vidga sina vyer tänkte hon, men inspärrad i den här burken! Och dessutom var det enda sällskapet Ola, en kille hon faktiskt hade gått i samma klass som under ingenjörsstudierna men aldrig pratat med. Linnea var lång, blond, snygg, populär, Ola var motsatsen på alla plan. Det som mest av allt störde henne var att han inte ens var intresserad av henne! Han sitter inspärrad med henne i tyngdlöshet och inte ens efter tio dagar hade han försökt göra ett närmande. Inte för hon skulle säga ja, det skulle bara roa henne att säga nej. Men det störde henne våldsamt att han inte ens var intresserad, han satt bara och spelade dataspel i sitt privatutrymme hela tiden. När han inte hade vakten då, men den hade hon nu. Och hon var hjärtligt trött på det. Vad ska man med rymdunderstöd till mot vildar med stenyxor, tänkte hon. Men unionsarméen gjorde allting noggrant och metodiskt, och man hade placerat ut ett helt nätverk av sådana här understödsplattformar i omloppsbana runt Hel. Hon hade pratat med andra och ingen någonstans hade fått några önskemål om något understöd alls. Hon förstod att saurianerna kanske inte krävde högenergilaserstrålar, men om hon bara kunde få trycka på splitterbombsknappen åtminstone? Men det var lika lugnt som alltid. Plötsligt kom en sträng röst i lurarna:
-Pluton 7F, Skånes regemente, ber om understöd, en multisplitterbomb vid Risträsk, koordinater AHLU-7492.

Överlycklig över att något hände svarade Linnea entusiastiskt:
-Lita på det! En splitterbomb kommer nu!

Och insåg precis att hon inte kom ihåg hur man egentligen gjorde det här. Det var faktiskt längesen hon gjorde militärtjänst! Och det här var svåra grejor, det var faktiskt därför man lät de lite mer begåvade personerna syssla med det. Annat än att få en spik i ryggraden och trycka på en avtryckare. Motvilligt ropade hon:
-OLA! Din jävla tönt, kom hit, vi ska panga på och jag har glömt hur man gör!

Det tog några sekunder innan Ola svävade ut. Han hade bara ett par för små kalsonger på, de var dessutom verkligen övertöntiga för de hade ett tryckt vapenbälte på. Han kliade sig ostressat på sin tunna kropp och rättade till sina glasögon i flykten. Linnea hoppade av manöverstolen och lämnade plats åt honom.
-Skynda dig! Det lät jättebråttom! sa hon argt.

Ola skyndade sig allt vad han kunde, han ville verkligen återgå till sina spel. Det här var i och för säg nästan samma sak. Han tryckte vant på några knappar och skrev in koordinaterna.
-Vill du trycka på knappen själv? frågade han och log ett av sina fruktansvärt störande leenden.
-Du kan sluta vara så jävla spydig din lille skit! sa hon och smällde till honom i huvudet.
-Och JA jag vill trycka på knappen! fortsatte hon och gjorde just detta.

Högt över Risträsk avfyrades en raket och accelererade snabbt neråt. Värmeskölden blev vitglödande av friktionen när den trängde in i atmosfären men den fortsatte bara öka farten. Nere på marken började Arne oroa sig:
-Vad är det här? Jag bad om en jävla multisplitterbomb för en halv minut sen och jag ser ingen någonstans! Vid det här laget är väl varenda ödla tillbaks i djungeln där de hör hemma!

Då hördes ett tjut högt ovan och Arne suckade nöjt. Strax ovan marken öppnades raketen och spred stridsspetsar nästan ända intill Risträsk. De exploderade nära marken och spred så mycket keramspetsar att det såg ut som ett stort vitt moln som slog upp ur marken. Johan hade zommat in och såg att det fanns ett par röda fläckar bland allt det vita. Arne suckade nöjt igen och sa:
-Det finns ingenting som går upp mot att se nordisk eldkraft och effektivitet i aktion Johan. Ingenting.

De andra hade börjat komma ut från sina skyttepositioner och försökte förgäves undvika att trampa i resterna som täckte vägen. Arne tog fram en liten kniv och började leta, Johan förstod att han letade intakta huvuden att ta nya tungor till sin samling ifrån. Kanske borde han själv också ta något, tänkte han. Det var ju hans första strid och allt. Arne verkade vara nöjd trots allt, han klagade på någon trots att han inte visste om någon kanske hunnit undan. Robert kom ut ur huset och började prata:
-Det var inte igår man fick komma utanför det där fördömda huset. Men fy fan vad det stinker här! Och som här ser ut! Vi kommer att behöva städa i dagar för att få rent efter det här.
-Oroa dig inte över det. Ni ska evakueras till Helstad, det är en transport på väg, den borde vara här om ett par minuter. Och förresten vad i helvete gör du ute i det fria så där? svarade Arne barskt och reste sig för att fästa en tunga på en av sina krokar. Robert gick fram till honom och började svara lika barskt:
-Du tror visst att du är någon överlevnadsexpert bara för att du lyckas döda ett par hundra ödlor i ett bakhåll? Ge mig ett gaussgevär och jag gör det lika bra själv, utan att gömma mig i en fånig rustning. Jag tänker inte evakueras, jag tänker slåss...

Johan slängde sig instinktivt till marken igen när ett ensamt skott ekade och avbröt Robert tal och gick genom huvudet på honom. Alla utom Arne hade också kastat sig till marken med han sa lugnt:
-Det där var bara ett jaktgevär, det går inte igenom era rustningar så ligg inte i där och kräla. Synd på en bra man, han hade säkert kunnat göra nytta som rådgivare eller nåt. Dessutom var han jävligt trevlig tills han började bli självsäker.

Johan hade kastat sig till marken utan att tänka på var han gjorde det och nu var han täckt i blod på framsidan, liksom de andra. Han försökte torka bort det men det var lönlöst, det var bara för mycket. Arne fortsatte oberört:
-Men jag har goda nyheter faktiskt. Jag har kollat med ÖB nu och det här var vår sista by, alla byar på Hel är genomsökta nu och de få överlevande evakueras till Helstad. Men det roliga är inte slut än, det har bara börjat. Det är nu vi slår tillbaka, letar reda på varenda ödla som ligger och trycker och dödar dem. Varenda jävel. Men innan dess ska vi vila ett par dagar, ni måste komma ner från det där stimulantruset ni är uppe i, jag var orolig om vi ens skulle klara av det här i ert skick. Vi väntar på civilisternas evakuering, sen åker vi till en nybyggd bas och där ska vi vila i ett par dagar. Ni får göra vad ni vill då, men jag säger en sak: Ge fan i tjejerna som styr vår tank! Det finns hur många andra flickor som helst där, ta någon av dem istället. Jag har bara dåliga erfarenheter av romanser mellan infanterister och deras tilldelade tankbesättningar, det verkar jättebra i början men sen tar det slut och dom är skitförbannade och slarvar. Och ni vill inte att någon bakom en gyrojetkanon ska slarva.

Medan Arne sa det gled tanken in längs den nedblodade vägen och en lufttransport syntes i fjärran. Den landande precis framför det befästa huset och de bildade en mur runt den lilla bit som var mellan dörren och transporten. Arne gick in och började skrika och samla ihop folk. De som var i dåligt skick innan brydde sig inte men de som fortfarande var vid sina sinnens fulla bruk verkade nu förkrossade över Roberts död. När alla var inne och transporten flugit iväg gick Arne in i huset igen och kom ut med en låda full med antika vapen. Han ursäktade sig:
-De här grejorna är värdefulla! Vi kan inte bara låta dem ligga här. Dessutom skulle bara ödlorna ta dem om vi lämnade dem. Jag ska se till att ni allihop får del av krigsbytet sen när jag sålt dem vidare, jag känner en massa samlare sen jag var i Amerika.

Ingen protesterade och de gick trött bort till tanken. Johan sjönk ihop och var nära att reflexmässigt trycka på stimulantknappen men insåg att det inte behövdes, och nästan direkt slumrade han till en drömlös sömn.

Kapitel 5

Johan vaknade i en säng. Han mindes inte hur han kom dit. Han var utan rustning men fortfarande i samma svettiga kläder han hade haft i rustningen. Det var fruktansvärt varmt och han svettades kopiöst. Han såg sig om och såg att han var i en vanlig barrackmodul, som den han bott i när han gjorde sin värnplikt. De andra nio sängarna var tomma. Hans rustning stod till höger om honom, fortfarande täckt av nu levrat blod från striden i Risträsk. De andras rustningar var rena också, skinande rena faktiskt. På andra sidan sängen stod hans ryggsäck, likadan som han hade packat den i omloppsbana. Han insåg att sängen han låg i var obäddad. Med en fruktansvärd ansträngning reste han sig upp och såg sig om. Han insåg att han hade somnat på vägen hit och sen gått som en sömngångare in hit och lagt sig. Imponerad av sig själv konstaterade han att han hade lyckats få av sig rustningen utan att vakna ur den halvsömnen. Kroppen kändes ovan och svag och han var fruktansvärt hungrig. Han ville verkligen veta hur lång tid han sovit, och äta. Men innan dess skulle han ta en kall dusch och byta om.

Tjugo minuter senare kände sig Johan som en människa igen, han var nytvättad och hade en ren ledighetsuniform på sig. Något spänt öppnade han dörren ut ur modulen och gick ut. Det sjöd av aktivitet utanför, nästan alla verkade roa sig. Johans plutons modul var bara en av tjugo barracker i den hastigt uppförda basen, de stod i en cirkel som skapade en öppen yta innanför, dock avbruten av ett par gemensamma hus. Runt om var hastigt uppförda neobetongväggar med vakttorn och några rustade vakter. Johan kände igen det, unionen hade en mall för hur deras fältbaser skulle se ut och Johan hade gjort värnplikt på en exakt kopia av den här. Överallt fanns lediga soldater som roade sig på olika sätt. En del satt och läste, andra solade, de flesta sysslade med olika spel eller allmänt roade sig på olika sätt. Han kunde se några som tvättade sina rustningar men annars verkade alla koppla av totalt. En boll träffade honom i nacken och han vände sig om. Där stod Fredrik i bara byxorna från ledighetsuniformen:
-Godmorgon din sjusovare!
-Godmorgon...svarade Johan.
-Du har sovit i tre dygn din galning! Vi trodde aldrig du skulle vakna. Du måste varit hög som ett hus på stimulant! Du måste äta för fan! Häng på sen, vi är fortfarnde lediga i två dagar till och du har missat en massa sen vi andra vaknade igår. Det är världens stämning här, vädret är perfekt! Alla tjafsar om Hel som jordbruksplaneten, dom borde börja skicka folk på semestrar här! Ät nu så ses vi sen!

Johan hann knappt säga något innan Fredrik hade sprungit iväg med bollen där han och några andra från plutonen spelade volleyboll med några Johan inte kände igen. Han gick lugnt bort till matmodulen och plockade åt sig. Han fyllde tre tallrikar med diverse mat direkt från Hels fält och började sätta i sig. Det överträffade allt han någonsin ätit, dels för att hungern är den bästa kryddan men dels för att det faktiskt var välgjord mat med förstklassiga råvaror, något Johan var mycket ovan vid. Efter att ha stoppat i sig de tre tallrikarna gick han och tog en till och försökte pressa ner den men det gick bara halvvägs. Han satt och kämpade med en mango när Arne dök upp. Tillskillnad från de flesta andra hade han hela sin uniform på sig och verkade inte svettas heller. Han satte sig ner vid Johans bord och sa:
-Trevligt att se att du är vaken Johan. Läkarna var oroliga för dig. Jag träffade Fredrik så jag vet att du vet att du har två lediga dagar kvar. Efter det ska vi börja med "Operation rensning", det innebär att vi ska dra runt och verkligen försöka gräva fram ödlorna och döda varenda en som ligger ute bland våra marker så jordbruket kan börja igen. Det blir ett jävla jobb, men vi kommer inte att vara ute lika länge då för det är inte lika brådskande. Så försök hålla tillbaks på stimulant då är du snäll. Det är ofarligt i små doser men så mycket som du hade tagit var läkarna oroliga att du skulle få permanenta hjärnskador. Men du verkar ha klarat dig. Ja, i princip får du göra vad du vill nu men jag vill åtminstone att du tvättar din rustning. Den ser för jävlig ut.

Johan nickade bara till svar och gav upp med mangon medan Arne reste sig och gick iväg. Först nu började han känna mättnaden komma och han blev plötsligt totalt ointresserad av all krävande fysisk aktivitet tills han skakat ner allt. Han lossade på sina byxor och satt kvar i nån minut. Han hade redan svettat ner sina rena kläder och tog av sig tröjan, inte för det hjälpte särskilt mycket.

Efter att ha tröttnat på att sitta still gick han och lämnade sin disk åt den lille spinkige killen som skötte disken. Han bestämde sig för att sin vana trogen gå en promenad runt området. Han gick med avsikt bort från sina vänner för att slippa tjat, han skulle vara med och göra allting med dem sen men han ville vara ifred ett tag nu. Att vara ifred var förstås inte det lättaste, det var fullt med folk överallt. Han gick omkring längs muren och såg upp på stackarna som hade fått vakttjänst. De verkade totalt glömma att faktiskt hålla ett öga utåt, de tittade bara längtansfullt in. Johan kände hur styrkan började återkomma till sina lemmar när han kom till fordonsfältet som var fyllt av mestadels svävartanks. Johan kände igen deras och hans sätesmuskel påminde honom om hur mycket han hade suttit på den. En flicka i mekanikeroverall höll på att svetsa fast någon sorts meterlånga spikar bak på kanontornet. Johan tittade förundrat medan han gick förbi. Ingen annan verkade syssla med sina fordon, men han såg hur en del andra redan hade blivit modifierade. Nästan alla, och så även Johans tank, hade fått diverse vassa utskott nertill. Deras funktion var uppenbar, att skära sönder saurianer man passerade. Johan antog att de hade blivit godkända som oförmögna att tränga igenom rustningar. Det underligaste han såg var en tank som hade vad som såg ut som en förvuxen bägare monterad bak på tornet. Det var såg konstigt att han var tvungen att stanna och titta närmare på den. Den var en meter bred ungefär, formad som en halvsfär.
-De kallar sig "Stockholms blodbad" och är några odrägliga jävlar från, ja gissa var? De säger att de ska fylla den där med blod och låta sina killar bada i dem, sa en kvinnoröst bakom honom. Johan vände sig om och såg på dess ägare. Hon hade fällt upp svetsarmasken i ansiktet och var smutsig under. Han tvekade och hon sa:
-Ja jag är en av dom som sitter i tanken du åkt runt på de senaste dagarna. Vi är skittrötta på att ni ignorerar oss, vi fattar att Arne sagt åt er att ni inte ska kära ner er i oss, men ni kan väl för fan prata med oss ändå? Hälften av oss har seriösa pojkvänner hemma ändå. Kom hit och hjälp mig med det här troféstället, vi ska bräcka stockholmsjävlarna. Det är din tank också du vet.

Johan hoppade upp på tanken. Det var ovant att göra utan rustningens hjälp, det var högre än han tänkt på att det var även nu när den bara låg på marken. Han aktade sig noga för alla de spikar som verkade finnas längs hela kanten. Han klättrade fumligt upp till tornet, sträckte fram handen och sa:
-Ehm...hej jag heter Johan?
-Jag heter Siv. Trevligt att träffas Johan, sa hon och tog av sig en handske och tog hans hand i ett kraftfullt tag. Johan var tyst ett tag och tittade nervöst runt.
-Tänkte du hjälpa mig med det här troféstället eller var det bara tomt prat? sa hon spydigt. Johan nickade generat.
-Det är ett helvete att försöka svetsa på skiten när jag försökte hålla den själv. Om du står och håller den så svetsar jag, det går nog fort då, sa hon och fällde ner svetsmasken. Johan tog tag i två av de långa metallstängerna och höll fast. Han undrade var alla hade fått ta på alla de här spetten, det verkade finnas en massa. Han tänkte precis fråga när Siv drog igång svetsen. Han tittade bort för att inte bländas och precis som Siv tog det inte lång tid. Snart slutade hon och försäkrade sig om att den satt stadigt genom att rycka ordentligt i den.
-Så där! sa hon och tog av sig masken och släppte ut sitt långa blonda hår.
-Blir du generad om jag klär av mig lite? Overall är inte vad jag föredrar att ha på mig i den här värmen, fortsatte hon och utan att vänta på hans svar började hon dra av den. Under hade hon militärens mörkgröna bh och ledighetsbyxor. Hennes antagligen en gång ljusa hud var röd och bränd, och Johan gissade att det skulle hända hans egen också inom kort. Hon var ganska lång och såg vältränad ut. Hon satte sig bredvid honom på tornet till tanken och lutade sig tillbaka.
-Vad är det för troféer du hade tänkt egentligen? frågade han.
-Ha! Du är inte det vassaste verktyget i lådan va? Tanken var att ni skulle spetsa skallar på dom. Det kommer att lukta som fan, men vi andas genom filter allihop så det ska inte vara några problem. Och det kommer att bli mycket lättare att samla skallar än tappa en massa ödlor på blod, fet chans dom där bimbosarna har att få sina killar att göra det...
-Men varför ska vi samla kroppsdelar överhuvudtaget? Ärligt talat är jag inte särskilt sugen på det, avbröt Johan.
-Har du inte sett Arnes tungkedjor? Han har läst på sin ödlepsykologi. Äh, det började med Malin, hon är högerskytt hos oss men hemma läser hon till psykolog. Fast hon är en sån universitetsråtta, hon har pluggat en massa innan och skrev en uppsats i xenoetnologi. Du har väl sett vad de gjort med kropparna efter att de dödat kolonister? Malin började prata skitlänge om hur de tror stenhårt på att kroppen är själens boning eller nåt sånt, och genom att göra hemska saker med kroppar plågar de själen, som de dessutom anser vara extra känslig tror jag hon sa. Sen var det nåt med att om någon del saknas kommer de inte till sitt paradis. Det är de skiträdda för tydligen, de är inte så noga med att dö men att bli uppstyckade efteråt har de problem med. Och ärligt talat, tycker inte du deras samlingar av skallar och annat är rätt otrevliga? Det här har väl samma effekt på dem. Äh, jag vet inte, det var Malins idé okej? Jag bara svetsar. Det är mer min grej, fast hemma är jag kärnkraftstekniker. Ja, det är jag ju här med egentligen, jag är ju maskinist. Vad gör du? Hemma alltså.

Johan tvekade lite, folk brukade skratta åt honom när han sa sitt yrke.
-Jag är småbarnspedagog, drog han till med.
-Dagisfröken? HA! Där ser man! Hur känns det att vara en grym, känslokall mordmaskin nu då?
-Öhm...?
-Äh jag bara skojar med dig. Du var ju dessutom känsliga killen, ville inte spetsa huvuden och allt. Du är säkert jätterar mot ungarna.

Johan visste inte vad han skulle säga så han var tyst och låtsades koncentrera sig på att sola ett tag. Sen frågade han:
-Vad gör du som maskinist då?
-Mest sköter jag fusionsreaktorn, men jag tar hand om lite saker som ingen annan har tid med heller. Det riktigt häftiga blir om vi på nåt sätt skulle bli skadade för då ska jag klättra omkring och laga hål i farten. Jag är ganska glad att jag troligen slipper det. Är du från Stålskärgården?
-Ja? Hörs det så tydligt? sa Johan och blev generad igen. Stålskärgårdsskandinaviska ansågs vara den fulaste dialekten i unionen, åtminstone den arbetarklassvarianten som Johan talade. Siv pratade en oidentifierbar storskandinaviska som Johan önskade att han kunde.
-Ja, fast jag hade hört det även om det var mindre tydligt. Vi flyttade runt mycket när jag var liten, jag kan de flesta dialekter. Och din är ju den största av alla egentligen. Jag har alltid tyckt att det varit en fin dialekt förresten, vad folk än säger, sa Siv på grov stålskärgårdsdialekt bara för att visa att hon kunde. Sen fortsatte hon på gotländska:
-Är det inte roligt att bo i ett av Europas största stadskomplex?
-Det är överskattat, skitigt vatten överallt och en massa kriminalitet. Jag skulle nog gärna flytta någonstans, vet bara inte var och det är så svårt att välja.
-Är det så illa som det sägs?
-Värre. På mitt dagis pratas det om vi ska börja ha skyddsvästar för att inte bli sjukskrivna för knivhugg hela tiden.
-Allvar?
-Nej.
-Ha! Du drog ju nyss ett skämt Johan! Det trodde jag inte om dig! skrek Siv och knuffade till honom. Johan var tyst ett tag och sen sa han:
-Arne har sagt att jag måste tvätta min rustning. Jag borde nog göra det nu innan jag glömmer det.
-Johan, du är verkligen supertråkig, vet du det? Men eftersom du var så snäll och hjälpte mig med troféerna ska jag hjälpa dig skrubba ditt skal.
-Tack men det kommer ju att vara ett jättejobb? Det går inte alls så här lätt.
-Äh, det är tanken som räknas och om inte du hade kommit förbi hade jag fortfarande suttit här och försökt balansera den här skiten själv. Dessutom älskar jag muskulösa, svettiga män täckta i lödder! sa hon och hoppade ner från tornet och vidare ner till marken. Johan hoppade efter, kom på en sak som han borde ha tänkt på innan och frågade:
-Föresten, hur visste du att vi var tillsammans?
-Hrm? sa Siv och log roat. Johan blev generad igen och rättade:
-Alltså min pluton, din tank.
-Äh jag var inne och kollade på dig som alla andra när du låg och sov en dag längre än alla. Du är lite av en kändis nu. Nu går vi och tvättar den där stinkande skiten du kallar rustning!

Än en gång blev Johan generade men de gick tillbaks till barracken för att rengöra hans blodstänkta rustning.

De lediga två dagarna förflöt fort. Efter att ha rengjort sin rustning tillsammans med Siv var det meningen att han enbart skulle roa sig och koppla av i två dagar. Fem dagars ledighet kan tyckas långt men så var inte fallet, efter att ha gått vakna i tio dagar behövde de som varit på dessa byundersökningarna ordenlig vila. Närmare Helstad hade det redan börjats gå skallgång i expanderade cirklar runt om huvudstaden. Men i lägret där Johan var fanns det inte ett spår kvar av militär disciplin. Det var bara hundratals ungdomar som var samlade under strålande sol och med en hängiven strävan att ha så roligt som möjligt under sin lediga tid. Det lyckades förvånansvärt bra under de ganska begränsade omständigheter som rådde, de var trots allt isolerade innanför murar, och Johan upplevde vad han trodde kunde vara några av de bästa dagarna i sitt liv. Han förbannade sig över att ha sovit bort en dag till, men de andra sa att han inte missade så mycket, den första dagen var mest fylld av förvirring och morgontrötthet. Mest umgicks han med sin pluton och lite med Siv trots Arnes råd, men även med en massa andra människor, fler än han kunde hålla reda på. Han slutade att ens försöka lära sig folks namn, det var bara för många på en gång.

Den andra lyckliga dagen slutade tidigt eftersom de behövde sova inför de kommande dagarna. Johan var alldeles för uppspelt av allting för att kunna eller egentlige vilja somna men han insåg att han borde och tog en injektion sömnmedel vilket snabbt förde in honom i en djup sömn. De väcktes av att Arne kom in i full rustning och började gorma åt dem att vara klara om tio minuter. Johan hatade sig själv för att han inte satt en klocka eller nåt så han hade hunnit äta en gång till innan de skulle iväg. Att återgå till näringsbuljongen igen skulle bli rena tortyren. Men det fanns inte tid för annat än att duscha och byta om innan de satte på sig rustningarna. Efter ett par dagar ute i Hels otyglade hetta insåg Johan hur bra rustningens kylsystem trots allt var och stördes inte alls av fläkten längre. Som vanligt var det en upplevelse att dra på sig rustningen igen. De andra hade målat på sina rustningar, diverse dödskallar och andra små figurer. Finn var stolt över att han hade fått en kille som kunde lite saurianska skriva någon grov förolämpning åt dem på sin hjälm. De kantiga runorna i rött kontrasterade tydligt mot rustningens kamouflagefärg. Johan undrade om Arne verkligen godkänt sådana grälla färger, tänk om de skulle behöva gömma sig? De marscherade i alla fall ut ur barracken och samlades tillsammans med andra infanterister och pansarbesättningar på det öppna området i mitten.

Det var återigen dags för tal, den här gången av den lokala officeren, major Nilsson. Hon var en lång kraftig kvinna med omodernt kortklippt hår och ett utseende där det syntes att hon hade ett förflutet inom infanteriet. Hon hade en befälsrustning på sig men hade tagit av hjälmen inför talet. Johan förstod inte varför, hon kunde lika gärna använt befälsrustningens egna högtalarsystem och gjort sig hörd över hela lägret men hon ansåg kanske att åsynen av sin tappre ledare skulle fylla trupperna med mod. Hon började tala i en uppställd mikrofon på en framkörd befälssvävare som tyst svävade över marken:
-Jag hoppas att ni haft roligt de här dagarna. De har kostat unionen ofantliga summor i utebliven jordbruksproduktion, men även om få av er hittade några överlevare hade ni gjort ett jättejobb innan. Nu är det slut på det roliga. Operation rensning har pågått sen dag ett runt Helstad men fortfarande styr ödlorna över de absolut största markområdena. Det är osäkert hur lång tid det här kommer att ta, ingen vet hur många och hur envisa ödlorna där ute är men allting tyder på att det här kommer att ta tid. Det innebär att operation rensning till att börja med kommer att kombineras med skördning. Skördandet på Hel har stått still sen upproret och spannmålspriset på jorden har stigit. Fälten står feta och övermogna och det är dags att ta in dem nu. Vi vet att ödlorna har kommit över en del sprängämnen men vi har inte sett dem användas. Vi kan räkna med att det inte kommer att ta lång tid innan de kommer på tanken att minera fälten. Er primära uppgift är att skydda skördarna, men det gör ni bäst genom att hitta ödlor och döda dem. Sätt igång.

Arne samlade ihop dem och även om samlingen vid svävarna var välorganiserad var det trångt. De andra i plutonen hade inte sett den nu modifierade tanken men förstod genast vad den var till för och skrockade uppskattande åt tanken. Besättningarna till svävarna hade ännu inte kommit i sina fordon och många av dem gjorde sista kontroller. Johan både tyckte synd om dem som skulle sitta inne i flera dagar nu och avundades deras antagligen överlägsna bekvämlighet där inne. Siv kröp omkring med en manual i ena handen och inspekterade stressat tankens motorer, de andra köade för att krypa ner i luckan. När hon såg Johan och de andra komma verkade hon dubbla tempot på kontrollerna och innan hon som sista person hoppade ner i luckan ryckte hon till i troféställningen för att se till att den satt fast ordentligt. Först var Johan lite irriterad över att hon inte hälsade men sen insåg han att Arne bara skulle bli arg, och under alla omständigheter kunde inte Siv känna igen honom. Han förbannade att han inte också hade gjort sin rustning mer personlig och igenkännbar. Det kändes som Arnes ilska hade varit ett pris han var beredd att ta för att bli hälsad på nu.

De svävade återigen fram över ängen som utgjorde den norra delen av jordbruksområdena, de hade fått sin ledighet där för att vara i ett så milt klimat som möjligt. Johan märkte att ängen var förändrad nu, det märktes att armén dragit fram där. Överallt fanns fläckar med bränd jord där energivapen träffat och här och där fanns kratrar efter explosioner från gyrojetvapen och bomber från valkyrior eller understödssatelliter. Mer utspritt låg det kvar kroppar också, eller rester av dem. Området måste bedömts som säkert för nu strövade kor omkring efter att ha varit inlåsta i skyddande stall, saurianerna hade inte bara anfallit människorna utan även deras kreatur. Man visste inte om de gjorde det för att medvetet skada ekonomin eller om de hatade allt jordiskt. Antagligen var det både och. Korna var smala och såg slöa ut efter stillastående och en lång tid på fattigt foder. De glufsade ivrigt i sig av det tjocka gräset. Johan hoppades att få titta närmare på en ko någon gång, han hade bara sett dem på bild innan. Han hoppades att det efter operation rensning kanske skulle finnas tid för sådana utfärder.

De andra satt och pratade slött med varandra under färden, somliga, bland annat Arne hade lyckats somna. Johan önskade verkligen att han hade den här förmågan att somna så fort han fick chansen. Han visste inte att Arne under alla sina operationer även installerat en biodator som lät honom kontrollera sin kropp på ett medvetet sätt, och så fort han hade tid ställde han in sin hjärnstam på att skicka sömnsignaler. Johan spanade bara längs det sargade landskapet bort i horisonten. I fjärran såg han något röra sig som inte var en ko, det var intressant för trots arméns storlek var jordbruksområdena så stora att man i princip aldrig träffade varandra. Han tittade intresserat och zoomade vidare in. Det var ett djur, ett verkligen gigantiskt sådant. Det hade en låg bred kropp och sex korta ben som trädstammar, fast tjockare. Dess huvud var brett och platt och dominerades av en stor mun. Den gick stadigt framåt och dess överkäke gick ständigt framåt och uppåt och sen bak mot underkäken, i en aldrig slutande rörelse för att klippa av och äta gräs. Dess gröna kropp var täckt av taggiga benplåtar och han kunde bara ana små ögon under sköldar på huvudet. Johan var trollbunden av det gigantiska djuret i nästan en minut, sen knuffade han till Lars bredvid och pekade och berättade. Snart tittade alla på djuret i fjärran. Sist vaknade Arne av tystnaden på internradion. Han verkade inte gå igenom någon uppvakningsprocess, återigen tack vare biodatorn, och tittade snabbt efter vad de andra såg på. Han nästan skrek:
-En landval här uppe! Det borde aldrig hända, de ska hållas efter och inte komma i närheten av fälten. Den måste slunkit igenom när ingen vaktat. De äter allt i sin väg, inkluderande kor om de inte flyttar på sig. Det verkar som vi måste göra en avstickare och gå på storviltsjakt!

Sen försvann hans röst när han bytte till att prata med svävarbesättningen och Johan kände hur han skulle slitits av vagnen om han inte satt fast när den tvärt ändrade kurs rakt mot djuret. Det fortsatte att metodiskt äta av gräset trots att de kom närmare och närmare. Arne berättade:
-Landvalar är de mest korkade djuren på planeten. De är bland de största landlevande djuren man hittat, släktingar till jätteödlorna i djungeln. De är så stora och välbepansrade att de inte har några naturliga fiender innan vi kom, därför flyr de inte för något utan bara fortsätter äta. Inte ens kolonisternas jättebössor rår på dem, när en syns måste de kalla in militär. När jag tjänstgjorde här brukade flygarna få ta hand om det, men nu vill jag se en sån där jävel falla. Vi ska se hur mycket den tål, men för att inte uppröra djurvänner ska vi avsluta det med tankens partikelaccelerator sen.

De var bra något tiotal meter från landvalen nu och svävaren började cirkla runt den. Den var runt femtio meter lång och tio bred. Hade de suttit på ett markburet fordon hade de känt hur marken skakade under dess steg, nu kunde de bara höra dem dåna. De passerade spåret den lämnat bakom sig och det var helt renätet, landvalen var slutpunkten för evolutionen av den perfekta gräsätaren. Arne beordrade dem att ge eld och de följde. Den var så stor att var och en kunde sikta in sig på en egen del och Johan såg först hur hans första skott gradvis slog sönder benplattorna vid ett bakben och sen mer och mer rött medan han ritade långa streck på landvalens bakkropp. Finns energistrålar fick köttet på den att bubbla och explodera ut, och Björn hade äntligen fått någon nytta av sin pansarbrytande ammunition som sprängde stora hål i djuret. Landvalen som innan hade varit så lugn i sitt ätande skrek nu av smärta men visste inte vad den skulle göra. Den fortsatte först vandra framåt men när det inte hjälpte la den sig och fortsatte skrika. Det lät mycket mindre än man kunde vänta sig, landvalen var så stor att dess ljud huvudsakligen var nedanför vad människan hörde, men fortfarande var det djupt och kraftigt ångestfyllt ljud. Johan kände hur hans rustning skakade av bastonerna och fick direkt huvudvärk. Han försökte stänga av ljudet men det hjälpte inte särskilt mycket, det rörde sig genom pansaret ändå.

En efter en fick slut på kulor och eldgivningen tystnade medan de laddade om. De såg på landvalen som låg slagen framför dem. Dess taggiga pansar var sönderslaget och låg i bitar överallt omkring den och den var täckt med blödande sår som såg små ut på dess gigantiska kropp. Det syntes att den hade mycket ont men den såg inte ut att vara döende inom den närmaste tiden. Arne höll symboliskt för öronen och skakade på huvudet, sen vred sig huvudkanontornet på svävaren och stråle efter stråle från partikelacceleratorn blixtrade ut. Effekten var densamma som vad Finn gjorde fast i större skala, strålarna gick rakt igenom och lämnade ett spår av förångat kött. Efter att landvalens vrål intensifierats i några sekunder tystnade den och föll ihop helt.

Arne var märkbart besviken för att det inte var han som hade avlossat det dödande skottet, men han ville i alla fall föreviga händelsen. De hoppade av och ställde sig poserande på landvalens huvud. Någon i svävarbesättningen tog ett foto via någon av kamerorna ut och sen var de på sin väg till skördandet igen. Johan hade inte hört särskilt mycket om landvalar innan, en gång hade han sett ett naturprogram om dem men det var allt. Han var inte särskilt förtjust i naturprogram, de brukade alltid handla om ungar vars mammor dör och hur de skulle klara sig. Han fick oftast en stor klump i halsen av dem och ville gråta men brukade lyckas hålla tillbaka den. Men det var en annan sak att döda djuret själv. Det var inte särskilt tragiskt alls, det bara dog.

Det dröjde inte alltför lång tid innan de var framme vid byn vars fält de skulle skydda skörden av. De svävade långsamt fram till maskinhallen där skördarna fanns. Johan gladdes av att se att dessa inte hade använts till att döda människor med. Som omväxling behövde de inte vänta länge innan en flygande trupptransport syntes i himlen och sjönk ner till landning. Den slog inte av motorerna medan den rastlöst stod på marken och släppte av sin last på åtta armeingenjörer. De bar endast lätta skyddsrustningar och det syntes att de var ovana vid dem. De bar ett par pansarplåtar och ryggsäckar fulla med verktyg. De hade spenderat tiden på Hel med att bygga försvar och sköta underhåll och det märktes att de inte var roade av att vara här ute oskyddade. Deras sergeant utbytte några ord med Arne medan de andra skyndade in i maskinhallen. De hann knappt lämna flygaren förrän den lämnade marken och flög iväg. Utan att spilla tid började de arbeta på de fyra identiska skördarna. Det var stora maskiner som tuggade i sig säd framtill, processade det till mjöl inuti och sprutade ut resterna baktill. På varje skördare gick de igenom så att allt fungerade och svetsade på pansarplåtar runt förarhytten.

Medan de arbetade skulle plutonen försöka börja säkra fältet. Svävartanken for iväg och började åka runt byn i större och större cirklar. Arne sa åt Martin och Preben att stanna och vakta ingenjörerna och skickade iväg de andra ut på fältet. Han tyckte nu att de var erfarna nog att inte behöva gå två och två och under alla omständigheter var fältet enormt och det skulle inte ta mindre tid att gå igenom om de inte spred sig ordentligt. Det var mest för att de inte skulle stå sysslolösa, Arne visste att saurianerna antagligen inte skulle bli hittade så länge det fanns vegetation att gömma sig bland. Men Johan lydde order och gick iväg. Det var inte lätt att ta sig fram och definitivt inte att se något. Han nådde inte att se över säden och det enda han såg var en massa gult medan han tryckte sig fram. Det blev inte lättare av att vara tvungen att hålla geväret heller. Efter att ha pressat fram länge undrade han hur länge de där ingenjörerna skulle dröja. Det kändes hopplöst att hitta en saurian i den här gula djungeln.

Då kände han att han var på väg att trampa på något och tog instinktivt ett steg tillbaka. Framför honom låg ett ägg, grått och brunt och knappt synligt. Han förundrades över att han inte hade trampat sönder det i sin framfart. Det var ungefär fyrtio centimeter långt och tjugo brett. Han satte sig på knä, tittade närmare på det och petade på det med fingret. Det var en ganska onödig rörelse eftersom han inte kände något genom rustningens bepansrade handskar, men han gjorde det ändå. Han reste sig upp och undrade vad han skulle göra med det. Arne ville definitivt bara förstöra det men Johan var inte så destruktiv. Plötsligt stod han öga mot öga med en saurian. Den såg lika överraskad ut som Johan när den trängde fram. Den var omålad och hade inte särskilt mycket prydnader, bara en låg tuppkam av fjädrar på huvudet. Det enda den bar på var en ryggsäck i skinn. Den slutade vara överraskad innan Johan och vände sig om och försvann fort. Rörelsen fick Johan att vakna till och han sköt iväg ett tiotal kulor ungefär åt det hållet. Säden slogs sönder i en både framför honom och han såg hur saurianen föll ihop med ett par stora sår bara några meter bort. Genast ropade Arne i radion och undrade vad som hände. Johan förklarade, Arne berömde honom och sa åt honom att komma tillbaks, ingenjörerna var färdiga och de skulle börja eskortera skördeoperationen nu. Johan vände sig om för att gå tillbaks och såg än en gång ägget. Han tänkte än en gång på naturfilmerna där mamman blir dödad och kände klumpen i halsen. Han tänkte inte särskilt rationellt utan satte sig ner, tog av ryggsäcken och lastade ur saker. Han plockade upp ägget, virade in det i en handduk och la byltet underst. Sen packade han resten av sakerna ovanpå och hoppades att det skulle hålla. Försiktigt satte han på ryggsäcken igen och skyndade sig tillbaks till byn.

De andra hade redan kommit tillbaks och stod alla och väntade vid de nybepansrade skördarna när han kom. Skördarna sprutade avgaser från skakande skorstenar, fusionsmotorer var lite för svårt att underhålla så här långt från civilisationen så de drevs av lokalt framställe biobränsle. Johan hann knappt komma fram förrän Arne signalerade iväg dem och de tunga maskinerna rullade iväg på breda larvfötter. Ute på fältet placerade de sig i bredd med minimalt avstånd mellan varandra. De stod still en liten stund medan halva plutonen tog plats framför och halva vid sidan om formationen, med Arne i mitten. Svävaren tog plats bakom. Johan hade hamnat framför och när det började röra på sig kände han sig mer än lite stressad av att ha en roterande vägg av knivar bakom sig.

Skördarna gjorde en hel del väsen av sig och operation rensning kom av sig något för att de knappt hittade en enda saurian. Ibland prasslade det till i säden, vilket följdes av först en eldskur och sen ett par till när de andra förstod att nåt hände. Oftast var det bara vinden, eller också missade man vilket verkade otroligt med tanke på mängden kulor, men ett par gånger färgades säden röd av en sönderskjuten saurian. Arne försökte få dem att ta det lite lugnt för de nedskjutna spreds så mycket att det inte gick att städa upp innan skördaren tuggade i sig resterna tillsammans med säden. Johan undrade vad folk hemma skulle tycka om att deras mjöl innehöll lite saurianblod. Antagligen skulle de inte bry sig nämnvärt.

Siv var vansinnigt uttråkad. Fusionsreaktorn gick på lågvarv i den här farten och krävde knappt någon övervakning alls, och det var hennes huvudsakliga uppgift. Sidoskyttarna satt till höger och vänster och vagnschefen och de hjälpte till med en del kommunikation och navigering, men som maskinist satt hon nedsänkt bakom alla andra. Det var i alla fall inte som de andra hade särskilt mycket att göra heller. Men de satt där uppe tillsammans, pratade om saker. Siv hade bett dem att göra det på internradion så hon kunde höra och det hade de gjort efter att hon bad dem men de verkade glömma det allt oftare. Nu hörde hon mest när de skrattade. Efter att ha försäkrat sig än en gång om att reaktorn var helt under kontroll fortfarande återgick hon till att läsa Svindlande höjder. I sysslolösheten hade hon redan plöjt igenom fler böcker under sin vistelse på Hel än hon gjort på flera år hemma. Enda problemet var att hon knappt hade några kvar. När de tog slut skulle det här bli outhärdligt, tänkte hon och lutade sig tillbaks i stolen som slöt sig omkring henne i en nästan påfrestande mjukhet.

Skördandet höll på i tre dagar och nätter. Ibland tog de pauser för att sitta ner, äta och vila lite, men de sov aldrig. Redan andra dag började Johan känna igen stimulantruset från förra gången, men han var mer försiktig den här gången och aktiverade inte autoinjektorn förrän han var redo att kollapsa. Det underligaste som hände var när de träffade en annan skördegrupp, identisk med deras. De hade nått gränsen till nästa bys fält, markerad med ett trästängsel som såg hemmagjort och bräckligt ut. De tog en extra lång paus och bytte erfarenheter, vilket inte var särskilt givande för förutom landvalen hade de ungefär samma. Däremot sa soldaterna i den här gruppen att de hade mött en annan grupp och de hade tydligen träffat på saurianer med sprängämnen. En improviserad mina hade sprängt en av deras skördare och skadat ingenjörerna som satt i. De var mest sura för att det skulle ta längre tid att bli klara med tre skördare. Johan hade frågat hur det gick med de skadade ingenjörerna och han var lättad över att de hade flugits till Helstad och fått nya ben direkt.

Solen stod högt i himlen när de blev färdiga på den fjärde dagen. Landskapet var helt förändrat utan havet av säd, nu var det plötsligt bara ett stort lerfält. Skördarna var fulla till brädden, vilket inte var en slump eftersom man hade precis så många man behövde. De var så tunga av lasten att de sjönk långt ner i leran trots sina breda larvfötter. Medan de väntade på upplockning spanade Arne över landskapet och beordrade de andra att också göra det. Han muttrade:
-Det är fan för jävligt. Fickorna har byggt ett sånt fint troféställ, men det enda vi lyckats med har varit att skjuta ett par ödlor till småbitar som inte går att hänga upp. Den här rensningsoperationen är ett skämt! Ödlorna var borta för längesen, det var bara de slöa och dumdristiga som var kvar. Hoppas de inte flydde längre än till fruktträdgårdarna, jag har inte dödat i närheten av så många som jag vill.

Johan suckade tyst. Han började tröttna på Arnes osläckbara blodtörst. Inga saurianer syntes någonstans under de timmar de spanade. De avbröts av en zeppelinare i himlen. Johan hade bara sett sådana som lyxkryssare och flygande reklampelare, men på Hel försökte man använda så lågteknologiska och energisparande lösningar man kunde och då passade luftskepp bra. Ballongen var silvergrå med en stor gulröd unionsflagga på sidan. Längs sidorna satt oräkneliga propellrar som lät på långt håll. Under ballongen fanns en liten styrhytt och rad på rad av sädtankar. Skeppet kom närmare och lägre tills det svävade bara några meter ovanför dem. En kran från luftskeppet hissade upp sädtank efter sädtank från var och en av skördarna. Det tog bara några minuter, sen var skeppet på väg bort igen och själva var de på väg till byn för att ställa tillbaks de nu betydligt lättare skördarna.

Några minuter efter zeppelinaren kom en transportflygare och landade. Ingenjörerna skulle bort till risfälten för något stort projekt medan Johans pluton skulle till ett läger för att vila. De två grupperna tog ett artigt men inte överdrivet hjärtligt avsked och när flygaren lyfte från marken hade infanteristerna börjat spänna fast sig på svävaren igen. Arne sa att de skulle till ett litet läger nära fruktträdgårdarna för nästa fas av operation skördning och rensning. Återigen spanade Johan längs horisonten medan svävaren rusade fram. Det oändliga gula hade blivit tråkigt ganska fort, men när det ersatts av det nuvarande bruna saknade han plötsligt det. De andras tystnad betydde antagligen att de redan satt och sov och tristessen gjorde att även han till slut somnade.

Kapitel 6

Liksom hans förra uppvaknande mindes han inte hur han kommit till sängen han vaknade i. Det var en likadan säng i en likadan barrack, den stora skillnaden var att resten av hans pluton också var här. De sov fortfarande, allihop tyst och fridfullt i endast underkläder. Barrackens kylsystem fungerade ovanligt bra och temperaturen var behaglig. Han kände bara gammal torkad svett på kroppen, ingen ny. Också annorlunda med det här uppvaknandet var att han kände sig pigg och utvilad. Han försökte somna om ett par minuter, han visste att det skulle dröja till nästa chans men det gick inte. Klockan på väggen visade att det var morgon ändå så de skulle snart bli väckta ändå, det här var inte en flerdagarsledighet som förra gången utan de skulle antagligen iväg senare under dagen. Försiktigt klädde han på sig utan att duscha för att inte väsnas och väcka de andra, sen smög han ut, utan någon egentlig plan på vad han skulle göra där.

När han öppnade dörren såg han något han inte sett sen han lämnade jorden: Regn. Mycket regn. Himlen var ljust grå av moln som bara precis lyckades dölja den starka solen, men det hade fått ner temperaturen till vad som skulle varit en riktigt behaglig sommardag hemma. Tunga regndroppar slog mot taket till den lilla verandan framför barracken och oljudet fick honom att oroas över om hans långsamhet med att stänga dörren hade väckt någon där inne. Marken utanför verandan hade förvandlats till ett gyttjebad och han förstod att regnet måste ha hållit på i flera timmar. Det här lägret var mycket mindre än det förra, med bara uppställda pansarväggar istället för mur och bara ett par baracker. På ett högt torn som såg skrangligt ut stod en vakt i rustning och spanade ut. Till höger stod tre svävartanks under en presenning, två av dem kände han inte igen men den tredje var hans egen, lätt igenkännlig på de tomma trofépålarna. Han hade precis slagit sig ner och börjat balansera en av stolarna på verandan när han hörde en busvissling. Han förvånades mest över att detta inte fick honom att tappa balansen utan endast fick honom att spana runt och på en av de andra verandorna satt Siv och vinkade åt honom att komma dit. Utan att tänka någon längre stund sprang han ut från verandan och nästan direkt halkade han i den tjocka gyttjan och ramlade raklång på marken, som han gled framåt längs. Han var dyngsur och helt täckt i lera så när han reste sig upp gick han istället med lugna steg mot Sivs barrack och när han kom fram hade det intensiva regnet nästan spolat rent honom. Väl framme grät Siv nästan av skratt. Johan satte sig vid en av stolarna och sa:
-Så här i efterhand inser jag att jag borde ha riskerat att väcka de andra för att hämta en regnponcho eller nåt.

Siv skrattade fortfarande lite, men torkade sina tårar och svarade:
-Vad härligt att du kommer och livar upp med lite fysisk humor! Min bok hade precis tagit slut och ärligt talat var jag inte särskilt sugen på att läsa mer. Vad gör du uppe så här tidigt förresten?
-Jag vet inte, jag vaknade bara. Varför är du trött på att läsa?

Siv suckade och sa uppgivet men inte argt:
-Fattar du hur lite det varit att göra för mig de senaste dagarna? Det stora spänningsmomentet för mig under det här har varit när jag skulle koppla på lite extra kraft när vi skulle döda landvalen. Sen har vi bara glidit runt i gångfart, med så låg energianvändning behöver jag inte göra något alls. Jag har läst ut en hel hög böcker och även om jag har några kvar ångrar jag att jag inte tog med fler sorter! Jag har bara en massa klassiska tantböcker det anses att man ska ha läst och jag är så trött på dem nu. Du får ursäkta, men du är ju en lite obildad kille, har inte du med något roligt och lättläst?

Johan lyfte på ögonbrynet men Sivs ansiktsuttryck sa att hon inte hade menat något illa utan faktiskt undrade. Utan att låta förnärmad sa han:
-Nej jag har inga böcker med mig. Jag gillar inte att läsa så mycket.
-Ha! Och jag som hade skojat om det där med outbildningen. Läser du inte för barnen på ditt jobb då?
-Nej det är inte så mycket sånt där. Vi brukar parkera dem framför en film eller ett spel när de ska hållas lugna.

Siv såg lite arg ut och sa lite upprört:
-Va! Är det så det går till? Om man vill att ens barn ska sitta och glo på en skärm hela dagen kan man väl lämna dem hemma?
-Nej, nej alltså det mesta av tiden gör vi annat, du vet, ritar, bygger saker...sånt där. Det är olagligt att sätta dem framför skärmen i mer än en timme om dagen, och då bara om det har föregåtts av någon tung fysisk aktivitet. Du vet, folkhälsa och så där.
-Jaja, förlåt att jag blev irriterad. Jag vet inte så mycket om vad barn gör numera. Själv blev jag uppfostrad hemma. Min mamma läste alltid för mig. Det är därför jag blivit så smart! sa Siv och log. Lite dystert sa Johan:
-Mina föräldrar läste aldrig för mig, de tycker att böcker är primitiva. Undrar om det är därför jag är dum?
-Dummer! Du är väl inte dum? Du vet, det finns bara olika sorters intelligens. Jag känner på mig att du kan alla bollspel som är kända för mänskligheten!
-Jo...det är nog sant. Jag kan nog de flesta i alla fall.
-Se där! Du har lärt dig andra saker. Konstiga och onödiga saker! Ärligt talat, vem bryr sig om stridsboll när man kan läsa om plasmafältteori?!

Siv retade honom med avsikt. Johan, liksom majoriteten av männen på planeten satt klistrade vid sina skärmar när det sändes stridsboll på tv. Det kombinerade en lagom, nästan dödlig dos våld vilket tillfredsställde folks blodtörst med oerhört komplicerade regler som gjorde att man var tvungen att följa det länge och noga innan man förstod något. För ickeinvigda var det bara en hög cybernetiska män som slogs. Han var stum och hon fortsatte:
-Såja, inte sura nu! Det handlade faktiskt om beröm, inte kritik av den där dumma sporten. Men ärligt, du borde läsa mer.
-Jag ska fundera på det. Om du har någon bok med riktigt tunga sidor kan jag sätta igång redan nästa gång vi ska någonstans.
-Så du ska läsa bara för att döda tiden menar du? Åh nej, så lätt kommer du inte undan. Du, nu säger vi så här: Jag misstänker att när vi skördat och rensat klart får vi ett par dagar i Helstad. Då ska du och jag gå till en bokaffär och köpa din första bok, sen ska vi lägga oss någonstans och läsa, och när du är klar ska du berätta vad den handlade om.
-Jag som trodde jag slutat skolan?
-Se det som fortbildning! Men kom igen nu! Du kan väl göra det för min skull? sa Siv och viftade överdrivet på ögonfransarna medan hon log överdrivet.
-Vem kan säga nej i så fall? sa Johan och log vad han tyckte kändes förföriskt. Han förstod inte var denna charmighet kom ifrån. Det tystade i alla fall konversationen i några pinsamma sekunder och de satt och lyssnade på regnet som inte verkade minska i styrka. De var fortfarande de enda som var uppe. Siv blickade runt på barackerna och visslade unionssången i en lite tralligare version. Då kom Johan att tänka på ägget han hade i sin ryggsäck. Han blev kallsvettig av oro och undrade hur han kunde ha varit så dum. Han reste sig och sa nervöst:
-Öh...jag måste göra en grej nu.

Siv slutade vissla, tittade roat på honom och sa:
-Jasså? Är det en killgrej eller får man hänka på? Vi kan gå under min poncho!
-Det är en hemlis, sa Johan och förbannade sig direkt över att han inte bara sa att han skulle duscha eller något annat normalt. Han var en usel lögnare ändå.
-Åhhh en hemlis! Vad spännande! Men du? Om det inte är något snuskigt så vill jag definitivt vara med.

Johan blev mer och mer stressad och sa:
-Alltså...det är inget spännande alls...bara en grej jag behöver fixa.
-Nu är du faktiskt tråkig. Här sitter jag och är glad över att någon annan vaknat så jag inte behöver läsa för att roa mig och så tänker du lämna mig direkt? Har jag alldeles missbedömt dig? sa Siv med en plötsligt lite sträng och allvarlig röst. Johan var tyst ett tag och förbannade sig själv ännu mer för hur han rörde till saker, sen sa han:
-Okej, följ med då...det är inget snuskigt men du måste lova att hålla det hemligt. Det kan bli rörigt annars.
-Jag svär! Jag ska hämta min poncho! sa Siv, allvaret som bortblåst ur hennes röst när hon flög upp från stolen och rusade in i sin barrack, helt utan Johans försiktighet. Hon kom strax tillbaka ut och de klämde ihop sig under ponchon. Hon grimaserade när hon satte foten i marken och gyttjan sög sig fast runt hennes sandal. Snabbt men försiktigt gick de tillbaks till Johans barrack och Johan gick in för att hämta sin ryggsäck. Den var alldeles för stor för honom utan rustning och han orkade nätt och jämnt släpa den genom rummet. Som ett under vaknade ingen.
-Oj, du har en ryggsäck! Läskigt! sa Siv sarkastiskt när han kom ut.
-Det är inte den, det är innehållet...jag vågar inte öppna den här. Kan vi gå en bit bort? sa Johan ängsligt.
-Öhm...det är ett ganska litet läger? Men räcker svävartältet för dina hemligheter?

Egentligen inte, tänkte Johan men insåg att det inte fanns något bättre. Han visste inte ens vad han skulle göra, det bara kändes som han skulle göra något nu. Han tog fram sin egen regnponcho ur den för stora ryggsäcken och de korsade än en gång gyttjan. De klättrade upp bakom kanontornet så de satt lite dolda för folk i resten av lägret. Nervöst men försiktigt började Johan lyfta ur de saker han lagt överst. Ägget låg kvar, intakt.
-Oj ett stort hemligt ägg! Tänk vilken omelett man skulle kunna göra på det! tjöt Siv förtjust. Johan brydde sig inte om henne och lyfte ut ägget. Han kände lite på det och då syntes en växande spricka. Han drabbades av panik när han insåg att aktiviteten fått varelsen i ägget att vakna, men var lamslagen.
-Hmm Johan, är det här en del av hemlisen eller har det blivit mer en överraskning nu? sa Siv och stirrade på ägget.

På något naturprogram någon gång hade Johan lärt sig att man inte ska hjälpa ungar ut ur sina ägg, men paniken försvann medan han såg sprickorna växa och bitar av skal kastas bort. Siv verkade tröttna på att skämta och tittade intresserat hon också. Skalet höll inte länge till och ur skalet kröp en liten skär ödla stor som en liten hund. Den öppnade sina kletiga ögon och stirrade med smala pupiller upp mot Johan och Siv. Den öppnade munnen och gav ut ett svagt väsande. Siv blev plötsligt allvarlig:
-Johan inser du vad det där är? Det där är en nyfödd saurian! Jag trodde du hade plockat upp nåt litet husdjur men det där är inget djur. Det är fienden.

Johan petade på ödlans nos och den drog lekfullt tillbaks huvudet och väste igen. Han sa uppgivet:
-Ja jag vet. Jag dödade mamman tror jag. Eller pappan. Vet inte vilket. Jag fick panik och visste inte vad jag skulle göra. Det är ju bara en bebis.
-Det är ingen bebis. Ge den en månad och den äter människobarn.
-Det är väl inte säkert? Inte om jag tar hand om den och lär den att inte göra det. Eller lämnar den till ett barnhem kanske.
-Ta hand om den? Du är soldat, du har inte tid med sånt! Och det finns garanterat inga barnhem på Hel som skulle ta emot en föräldralös saurian efter deras massaker av nybyggare.
-Men det ska ju finnas ett par civiliserade saurianer? De kanske kan...
-Nej! Det är ett par hundra som mest, och de är specifikt förbjudna från att föröka sig, det inkluderar adoptioner. Du kan inte komma bort från det.

Den lilla saurianen, mycket mer rörlig än en nyfödd människa, försökte klättra upp på Johan. Han kände de stora klorna på bakbenen hjälpte den upp och la den mot sin axel, där den la sig till ro. Siv tittade först lite äcklat, sen förundrat och sa sen hopplöst:
-Johan...hur kom du igenom psyktesten egentligen?

Johan tittade på den lilla slumrande saurianen på sin axel och tittade på henne som han inte förstod frågan, vilket han inte heller gjorde. Hon fortsatte:
-Hur kan någon så känslig som du bli infanterist? Du borde blivit sjukvårdare eller något. Du har antagligen mer empati än någon annan på den här planeten, jag beundrar dig för det. Du måste vara en fantastiskt god människa.

Hon började gråta lite och fortsatte snyftande:
-Jag vill verkligen inte vara ond och känslolös, tro mig, jag är inte en sån där som hatar ödlor, det där med troféräcket var inte min idé även om jag satte upp det. Men det är krig Johan! Jag hade verkligen velat se dig ta hand om den där ödlan och jag tror att du hade kunnat göra den till en underbar liten pojke eller flicka, men du kommer inte att kunna göra det under såna här omständigheter. Du kanske kan släppa iväg den, på så sätt har den väl en chans att klara sig, om än liten. Men du vet själv hur vi går fram här, någon kommer att hitta den och döda den, om inte förr så senare. Du borde döda den nu, innan du blir fäst vid den.

Johan tittade förskräckt och oförstående på henne. Den lilla saurianen hade känts kall först men hade nu blivit lika varm som honom. De mjuka skalen på dess lilla huvud kittlade mot hans hals. Siv skrek gråtande:
-För helvete! Sluta vara en sån drömmare! Du kan inte behålla den, sluta vara som ett barn som vill ta hem en kattunge! Om inte du kan göra det så gör jag det! Men om någon ser du så här kommer du att bli ställd inför krigsrätt! Hur du än gör kommer den där att dö!

Långsamt började saker gå upp för honom. Siv hade rätt i att han var känslosam, åtminstone för barn, men han var i alla fall del av den strikt logiska tradition som skapats i den Nordiska unionen och kunde inse när något var lönlöst. Han lyfte upp saurianen från sin axel och den tittade storögt och förvånat på honom. Lekfullt slog den efter honom med sina klor och en spark rev upp ett sår på underarmen. Han tittade på den i ett par sekunder sen gav han den till den gråtande Siv. Hon snörvlade och torkade sina tårar medan ungen sprattlade i hennes knä. Han tittade bort när hon vred nacken av den.

De satt kvar ett kort ögonblick med den plötsligt stilla kroppen mellan dem. Siv snyftade igen och kramade honom:
-Åh Johan förlåt mig! Jag önskar att jag inte behövt göra det, men det fanns inget annat sätt. Du förstår väl?

Johan nickade bara och såg ledsen ut. Han tog den lilla kroppen och grävde ner den, inte för att begrava men för att gömma.
-Vi kan väl fortfarande träffas och handla böcker i Helstad sen? sa Siv och försökte låta oberörd, som om hela episoden var överspelad.
-Ja, sa Johan och klafsade iväg mot sin barrack för att duscha och äta. Han kanske borde ha hatat Siv för hennes känslolöst logiska handlande. Men tvärtom kände han sig snarare tacksam över att hon haft sinnesnärvaro att rädda honom. Hade hon inte varit där hade han antagligen blivit ställd inför krigsrätt som förrädare. Ja, Siv hade verkligen gjort honom en stor tjänst.

Regnet gjorde att alla åt frukost inne hos sig. Hade det inte varit för morgonens händelser hade Johan antagligen uppskattat den mysiga stämningen där de satt och åt en buffé av frukt, kött och nybakat bröd med regnet smattrande mot taket. De andra var fortfarande sega efter att nyss ha stigit upp men allteftersom de vaknade till och fick mat i sig blev de allt pratsammare. Det diskuterades om hur lång tid till det här skulle ta egentligen. Björn trodde en månad, Finn ett år och suckade över hur försenade hans studier blev nu. Han beklagade sig mycket över att han hamnade efter alla de andra läkarstudenterna nu och skulle få svårt att få ett av de eftertraktade läkarjobben. De andra hade ingen brådska än, de hade sina jobb och staten såg till att de skulle ha dem kvar när de kom hem. Dagens regn var en välkommen variation till det tidigare monotona vädret. Efter att stoppat sig mätta till illamående gick de för att tvätta sig. De höll fortfarande på att klä på sig när Arne slog upp dörren och kom in i full rustning. De hade tagit för lång tid på sig på morgonen och för ovanlighetens skull fick Arne ta till traditionella officersmetoder och skrika åt dem att sätta fart. Johan hade bara underkläder på sig och blev stressad av den dånande förstärkta rösten. Han hafsade ihop sina saker i ryggsäcken och de fick inte plats, varpå Arne steg fram till honom och skrek på honom personligen. Morgonens händelser hade lämnat Johan i ett något känslosamt skick och han kände att denna press nästan var för mycket och att han skulle bryta ihop. Med en kraftansträngning av självdisciplin lyckades han dock få ihop sina saker och komma i rustningen, sist av alla. Han gick sist ut ur barracken och när ingen såg letade han bland autoinjektorns kontroller och bytte drog från stimulant till negator. De jobbiga känslorna han samlat på sig försvann inom loppet av ett par sekunder och han fylldes med en själslig ro som gav honom ett behagfullt leende medan de vandrade bort till tanken.

Ovanligt nog hade hela svävarbesättningen kommit ut ur sitt fordon och satt på det när de kom. De såg allihop sura och uttråkade ut, utom Siv som såg ängslig ut och knappt vågade titta upp. Det syntes på dem att de hade fått nog av Hel och ville hem. Arne brydde sig inte om detta medan Johans pluton ställde upp under tankens presenning. Arne började prata i radion:
-Ja pojkar och flickor, nu är det dags för oss att gå skilda vägar ett tag. Nästa steg av operation rensning är fruktträdgårdarna. ÖB tror, och jag får nog hålla med, att det är där de flesta ödlor ligger och trycker. Flickor, ni och de andra svävarna ska patrullera runt trädgårdarna för att se till att ingen kommer ut.

Det syntes att de unga kvinnorna i svävaren inte uppskattade att kallas flickor, men deras vagnschef nickade.
-Pojkar, vi får den ärofyllda uppgiften att gå in i själva trädgårdarna. Vi ska gå igenom varenda träd och buske där inne och döda varenda jävel vi hittar. De vi inte hittar ska drivas ut ur trädgårdarna, där tanks och flygare kan plocka ner dem. För omväxlings skull ska vi inte ut och åka direkt, trädgårdarna ligger bara ett par hundra meter bort och vi ska gå dit. Flickorna ska fara över till andra sidan så ni ses nog inte på ett tag, om någonsin. Så säg adjö allihop!

Arne hade en tendens att prata som en lekledare. Plutonen hade förutom Johan följt Arnes råd och knappt ens umgåtts med svävarbesättningen. De muttrade några oentusiastiska avsked och lyckönskningar och blev besvarade av detsamma. Den drogpåverkade Johan vinkade glatt till Siv som vinkade adjö med ett litet leende. Han kände sig fylld av motivation när de lämnade lägret och gick över lerfältet mot fruktträdgårdarna. Strax efter att de lämnat lägret kom tanken och körde en retsam cirkel runt dem, innan den gasade iväg med vinande motorer mot närmsta väg genom skogen av fruktträd.

Regnet förvandlade fruktträdgårdarna helt. I solskenet hade de varit en idyll, men i regnet såg de genetiskt modifierade jätteäppleträden ut som en mörk skog och inte en odling. Träden stod förvisso i raka rader men efter att ha lämnats att växa okontrollerat under så lång tid hade de nästan växt ihop mellan raderna. Utan den starka solen ovan var det nästan helt mörkt under de vildvuxna träden men lystes upp när Johan bytte till ljusförstärkare så fort han kommit in. Det tog bort mycket av den obehagliga känslan, resten försvann fort när drogen i honom övervann även den känslan. Arne beordrade ut dem till varsin linje träd och de började långsamt tränga fram. ÖB hade funderat på att använda någon sorts avlövning men den ekonomiska skadan på fruktbältet skulle bli för stor och man hade därför beslutat sig för en annan metod. Vid varje träd stannade de och alla undersökte noga grenarna ovan, för att sedan ge trädet fem rejäl kroppstacklingar vilket med full vikt och kraft från en rustad man var beräknat att skaka om varje träd så mycket att några saurianer, antagligen gamla eller unga, skulle tappa taget och trilla ner. Där det fanns sådana fanns det andra med och det trädet skulle sedan täckas i gausseld för att ta hand om resten av familjen. Man hade räknat med att en del skulle röra sig när de märkte de annalkande soldaterna, men räknade med att de skulle röja sitt kamouflage vare sig de sprang längs marken eller hoppade från träd till träd. I luften ovan patrullerade ständigt valkyrior och var redo att skjuta på alla rörelser med lätta vapen som inte skulle tränga genom de nordiska rustade trupperna men lätt döda saurianer. Redan efter ett par träd märkte Johan fel på den planen. För det första kunde han inte se särskilt långt fram i den ihopvuxna gången mellan träden så eventuella flyende saurianer kunde springa där så mycket de ville. För det andra kunde han inte se särskilt bra upp i de vildvuxna kronorna heller, han kunde inte se om där låg någon och gömde sig och om de skulle få för sig att hoppa skulle han nog inte märka det heller. Vid den första tacklingen av varje träd var det enda som föll ner drivor med övermogen frukt, just nu var det äpplen stora som små meloner. De följande tog mindre och mindre mogna och på den femte var marken täckt med stora krossade äpplen och mindre som klarat fallet hela. Pavo var den första som kommenterade bristen på saurianer på radion. Arne sa med sarkasm i rösten till honom att inte ifrågesätta ÖBs vishet.

Efter ett par timmar började rustningens mjuka innermaterial kännas otillräckligt mot Johans värkande axlar och överarmar. Arne anade de annalkande problemen och av dem tillåtelse att skaka om träden med sparkar istället, om de tog i ordentligt. Johan hade direkt slutat med tacklingarna och gjorde nu höga sparkar med vartannat ben men han kände hr det började ömma i benen istället. Han hade just avslutat en fjärde spark och stod och laddade upp för den femte när det hördes ett skott bredvid. Pinsamt långsamt vände han sig dit för att se en nyligen avrättad saurian på marken och Martin i full färd med att skjuta av grenar med korta salvor uppåt. På andra sidan stämde Preben in och började skjuta mot trädet. Det stora trädet verkade kunna bära hur många saurianer som helst. De föll med grenarna, ofta sönderskjutna tillsammans med trädet de gömt sig på men ibland bara lätt skadade, då de försökte komma iväg när de träffade marken. Johan tog snabbt sikte och sköt ner en som försökte lunka iväg, och en till som krälade fram med ett ben avskjutet. Efter att bara stammen var kvar slutade Martin och Preben och Arne ropade på radion:
-Så ÖB var inte så dumma ändå. Hur många fick ni?

Martin gick runt och räknade kropparna fortfarande när Arne anropade och det tog ett par sekunder för honom att svara.
-Jag får det till tolv, den gamla som trillade först, tre småttingar och åtta vuxna. En av de vuxna hade ett gevär.
-Det är bra. Slappa inte av nu, vi ska ta ett par träd till sen stannar vi och hämtar andan ett tag.

De lämnade det nya hålet de välordnade raderna bakom sig och fortsatte knuffa träd. Johan hade återgått till tacklingarna efter att ha blivit för trött i benen. Efter ett tag hördes smattret från specialdesignade valkyriakulsprutorna längre fram. Det höll på i en halv minut innan det slutade och ersattes av det höga vinandet av valkyrian som flög iväg. Arne skrockade:
-Verkar som en av er bara behöver oroa sig över att räkna kroppar en bit fram!

Det visade sig vara Johan som haft den turen. Han räknade till tio kroppar: två gamla, fyra barn och fyra vuxna, inga gevär. Kropparna var inte sönderslitna som av de kraftigare vapnen de själva använde, de var bara alldeles prickiga av små hål överallt. Trädet hade fortfarande en del grenar kvar men både det och marken runt om var täckt av milimeterstora hål från de ännu mindre metalltrådarna. Solen hade börjat gå upp i fjärran och små reflexer syntes överallt på marken där ljuset träffade dem.

Inte många träd därefter bestämde Arne att det var dags för en rast. Regnmolnen hade försvunnit och morgonsolen spred ett behagligt sken över dem där de satte sig ner i en cirkel. De andra verkade lika trötta på trädknuffandet som Johan och Pavo var den första som frågade om det:
-Jag fattar inte det här. Är det meningen att vi ska sparka vartenda träd i hela odlingen? Den kanske är ett litet område, men med tiden det tar att göra varje träd kommer det att ta flera år innan vi har sparkat ner allihop. Dessutom, med tanke på hur bevuxet allt är kan de smyga iväg i lugn och ro när de märker att vi är på väg.
-ÖB har inte räknat med att vi ska lyckas hitta varenda en. Tanken är bara att de inte ska få något lugn och ro medan de gömmer sig. Vi kan inte täcka upp hela odlingen, men det är tillräckligt mycket för att de aldrig ska kunna koppla av. De ska så sakteliga drivas bort mot risfälten, och där väntar våra svävare på att plocka dem, svarade Arne lugn och förklarande. Johan tyckte det var irriterande att sitta i fruktträdgårdarna med övermogen frukt framför sig och behöva leva på rustningens sötsliskiga näringsdryck. Han ville så gärna ta av sig hjälmen för att äta, men visste redan att Arne inte skulle godkänna det. Efter en kvarts vila fortsatte de längs de till synes ändlösa raderna av träd och odlingarna ekade av tunga sparkar och tacklingar.

De arbetade sig fram hela dagen tills solen gick ner. Vid lunchtid tog Johan sin först dos smärtlindrande för att inte känna sina ömmande lemmar längre. Det hjälpte bra och han fattade inte varför han inte hade gjort det tidigare. Vanlig dumhet antagligen. Han påminde sig själv om att lite då och då försäkra sig om att han inte hade några benpipor som stack ut någonstans eller så. Med smärtan borta återstod tröttheten som han slentrianmässigt tog bort med stimulant. Efter ett par timmar började han märka hur tråkigt det var att tackla träd i timmar, särskilt efter att inget mer verkade hända. Saurianerna verkade ha lärt sig redan och inga mer ungar eller gamla trillade ner från träden. När de vid dagens slut kommit fram till en by där de skulle spendera natten hade de fortfarande inte träffat på några fler saurianer, fast de hade hört valkyrior öppna eld på avstånd ett par gånger.

De röjde upp i ett av de större husen i byn och såg till att spika igen alla fönster. Finn hängde av sig den klumpiga generatorn som drev hans partikelaccelerator och började koppla upp denna till husets elsystem. Eftersom köket hade varit platsen för slakten av familjen som bott där bestämde de att laga sin mat på ett bärbart kök som också drevs av Finns generator. Med en vakt utanför ställde de ifrån sig sina vapen inne i huset och tog av hjälmarna för att äta en halvordentlig måltid av frystorkad och värmd mat. Johan rotade igenom sin ryggsäck efter något han var sugen på men kunde inte riktigt hitta något som tilltalade honom. Till slut bestämde han sig för en förpackning kebabtallrik. Som vanligt hade han tagit sån tid på sig att han var sist i kön för att värma, men åtminstone hade han inte behövt ta första vakten. Under kvällens gång märktes det vid vilka tillfällen de hade tagit sitt smärtstillande, när någon plötsligt började grimasera och hålla om sina nyupptäckta axlar eller ben. Medan de åt förklarade Arne tröstande att de strategiska rapporterna sa att de inte behövde oroa sig över att de inte hittade så många längre, det hade redan börjat försöka fly ut desperata saurianer ut ur odlingarna. Svävarna hade gjort processen kort med dem. Arne undrade hur länge de skulle fortsätta fly ut i döden på det viset, saurianerna hade inte visat sig uppfinningsrika förr och skulle nog inte vara så förutsägbara. Men han hade inga bättre idéer och tyckte att så länge det dog ödlor var den här metoden fullkomligt acceptabel. Efter en kort stunds prat la de sig för att sova med rustningar och hjälmar på. Arne hade varit stenhård med att hjälmarna skulle på igen när de sov. De hade varit lite tjuriga över det men tjafsade inte emot. Under alla omständigheter var det inte särskilt bekvämt att sova i rustning utan hjälm för huvudet var för långt från marken hur man än låg. Hjälmen tog emot det mjukt och skönt. Johan sov sin vanliga djupa sömn, endast avbruten av en kort stund när det var hans tur att sitta vakt.

Kapitel 7

Arne väckte dem tidigt innan det hade hunnit bli ljust. Johan slet sig upp men kände att tröttheten var betydligt mer hanterbar än den han känt efter flera dagar på stimulant och tog sig tid att vakna upp naturligt. Droger skulle han vara full av senare ändå. Medan de packade ihop sina saker lyssnade Arne på morgonens rapporter. Med blandad förfäran och lättnad hojtade han plötsligt:
-Jävla tur att ni lydde mig med hjälmarna! Det har tydligen varit tre plutoner där alla utom vakten dödades när det kröp in en ödla med kniv och skar halsen av allihop när de sov gott i husets sängar. Nu finns det en generell order att ingen tar av hjälmen mer än för att äta, självklart endast inomhus.Tacka mig för mitt förutseende annars hade ni kunnat vara bland dem!

Johan tänkte sig hur det hade krupit förbi en saurian under hans vakt, bara för att krypa ut igen när den upptäckte att den inte kunde göra något. Han hade nog inte märkt någonting i så fall. Han lovade sig själv att vara mer skärpt på vakterna i fortsättningen.

Dagen fortsatte som dagen innan och dagarna gick utan större händelser. De hittade ett par träd där de lyckades sparka ner ungar och döda familjen, och ett par gånger lyckades någon se en rörelse och hela plutonen öppnade eld åt det hållet. Ett par gånger var det något djur, ibland var det faktiskt en ensam saurian men oftast blev det enda resultatet ett par sönderskjutna fruktträd. Arne försäkrade i alla fall att enligt de strategiska rapporterna flöt allt på enligt planen och saurianer försökte fly i större och större mängd varje dag. På den sjunde dagen märktes det att alla började bli väldigt uttråkade av det här. Inte ens den första kvällens trevnad hade upprepats för de var inte i närheten av någon på by på ett par dagar och det dåliga humöret började sprida sig. Det var då det hände.

Det var mitt på dagen, strax innan Johan hade tänkt ta sin första dos stimulant för dagen när Johan slappt sparkade till ett apelsinträd. På den första sparken trillade det ner ett par riktigt övermogna apelsiner och mosades mot marken. På den andra trillade, nej hoppade en saurian ner på honom. Den klängde sig fast över hans hals med sin vänstra arm och gjorde vad som såg ut som ett slag mot hans huvud. Instinktivt lyckades han parera det på något sätt, i ett ögonblick hade han känt sig dum över hur onödigt det var, sen hade han kastat sig bakåt för att krossa saurianen på hans rygg. En bit bort hördes en smäll. Medan han fortfarande föll bakåt sköt den ifrån med sina kraftfulla ben och hade redan landat bakom honom när han tungt träffade marken. Den kastade sig över honom igen och han såg att den hade nåt i högerhanden. På radion skrek Arne order och skott hördes. Johan tänkte inte på det utan rullade runt och fångade saurianen i ett utfall med en spark i magen. Den flög in i ett träd och spottade blod. Innan den hade hunnit återhämta sig hade Johan fått i ordning sitt gevär och sköt den med en kort salva. Saurianen skakades om när kulorna slog genom dess kropp, men det var för få för att den skulle slitas sönder. Det var inget tvivel om att den var död och Johan började springa dit smällen kommit från.

På radion hördes bara Arnes svordomar och någon som snyftade, Johan tyckte det lät som Preben. Johan hade varit längst ut åt vänster och kom sist fram, för det var längst ut på höger flank det hade hänt saker. David hade varit längst åt höger och hade tydligen också blivit påhoppad av en saurian, resterna av den låg en bit bort. Davids huvudlösa kropp låg på marken och alla utom Arne stod samlade runt den i chocktillstånd. Arne stod vänd bort från kroppen och kommunicerade med ledningen. Fredrik hade gått närmast David och sa att saurianen bara hade hoppat ner, fäst en sprängladdning vid Davids huvud och hoppat därifrån. Den detonerade nästan direkt och det var rena turen att han hade lyckats skjuta ner den för den var på väg att försvinna i växtligheten. Det hade gått så fort, David hade inte haft en chans. Johan berättade att han också hade varit anfallen och de andra var skärrade av hans berättelse. Han avbröts av Arne som röt åt honom:
-Så du slog en saurian i närstrid? Jag är imponerad, antingen hade du tur eller också var det en slö jävel. Visa mig den.

Johan tog med Arne och visade honom. Arne undersökte kroppen och visade Johan vad den haft i handen. Han förklarade att det var sprängämne, samma som hade använt för att göra minor av. Det var egentligen goda nyheter för det fanns bara väldigt lite sådant kvar efter att man röjt upp för jordbruket. Å andra sidan behövdes det inte särskilt mycket för att spränga bort huvudet på en stridsrustning som David hade fått se. De återvände till Davids kropp där de andra var. Arne förklarade att det var av yttersta vikt att Davids utrustning blev hämtad, de ville inte ha ödlor med gaussgevär och handgranater också. Därför skulle de hålla vakt tills en transport kunde komma och hämta den, vilket inte skulle ta alltför lång tid. Därefter skulle de fortsätta, men med största försiktighet. Det hade tydligen inte varit en isolerade händelse utan skett överallt, ungefär samtidigt på saurianernas vanliga synkroniserade sätt. Nästan hundra hade blivit dödade, det var väldigt få som hade lyckats förhindra attacken som Johan hade. Han kände sig plötsligt väldigt tursam och lycklig över att vara vid liv. Ingen annan verkade dela hans känslor, utan verkade bara rädda. De stod i en ring och riktade nervöst sina vapen ut bland träden mot en osynlig fiende. Hade inte rustningarna hindrat det hade de antagligen skakat som asplöv. Efter att ha överlevt attacken kände sig Johan nästan lite oövervinnlig. Han gick med i ringen runt Davids kropp, men var inte nervös efter sin närkamp med döden.

Transporten kom mycket riktigt ganska snart och dess besättning plockade snabbt ihop Davids saker och flög iväg. Johan tyckte att det var typiskt att den kunde vara så snabb när det var saker den skulle hämta när allting alltid var sent när de själva skulle flyttas någonstans. Under väntandet hade de andras nervositet gått ner lite. Fredrik började prata om att det var hans fel och att han borde hunnit göra något. Finn lugnade honom och sa att han inte hade kunnat göra något, det var knappt möjligt att se vad den bredvid hade för sig. Under resten av dagen fortsatte Fredrik prata i radion om hur värdelös och långsam han var. Johan sa att ingen hade hunnit hjälp honom heller, och han hade brottats med sin. Det fick Martin att be om ursäkt, men ha skyllde ifrån sig med att Arne hade börjat skrika på radion och han hade sprungit dit direkt. Johan hade faktiskt varit tyst hela tiden. Johan sa att det inte var någon fara eftersom han hade klarat sig ändå, och det var ungefär så han kände sig också. Att vara en av få som överlevde en sån attack, åtminstone lite genom sin egen skicklighet vad en Arne sa, hade verkligen gett honom självförtroende. De andra förvånades över hur lugn han var men Arne sa ändå till dem att börja hålla bättre koll på sina grannar, särskilt Johan för ingen har sån tur två gånger.

Den kvällen kom de fram till en by för andra gången. De förberedde ett hus för matlagning och övernattning likadant som förra gången, något mindre glatt eftersom de var trötta och fortfarande illa berörda av Davids död. Ingen hade börjat prata särskilt mycket förutom Fredrik, som fortfarande vältrade sig i skuld. Ingen orkade längre säga emot honom heller, de började snarast bli trötta på honom. Medan Finn höll på att koppa upp köket kom Arne in efter en stunds kommunikation med ledningen utanför. Han sa:
-Ledningen har beslutat att rotera bort alla som är berörda av sprängattacken till vakttjänst. Packa ihop era saker igen, vi blir hämtade om ett par minuter.

Johan tyckte att det kunde ha bestämts innan de spikat igen alla fönster men packade gladeligen ihop sina saker. Han såg verkligen fram emot att komma ut ur den här skogen, även om vakttjänst inte lät särskilt spännande så skulle det kanske innebära regelbunden mat och sömn i säng åtminstone.

Johan var förvånad över att transporten inte dröjde som den brukade utan kom innan de ens hade packat färdigt allting. Johan hjälpte Finn montera ihop det bärbara köket medan alla de andra redan sprang iväg mot den. Finn tackade, något besviken på de andra och de följde efter till den redan fulla transporten. När de kom dit hade transportens turbiner börjat blåsa bort så mycket sand från byns torg att den såg ut att hålla på att gräva ner sig. De trängde in sig och innan de hunnit sätta dig drog iväg med ett plötsligt ryck uppåt. Johan trillade nästan ut genom den fortfarande öppna dörren men lyckades ta tag i en ledstång medan den automatiska dörren stängde sig bakom honom. Det var trångt trots att det egentligen skulle finnas plats för en person till. Efter en stunds färd i tystnad ropade piloten i radion:
-Vi är på väg bort från fruktträdgårdarna nu. Spänn fast er så ska jag öppna dörrarna så ni kan se vilket bra jobb nu har gjort där inne.

Johan mådde lite dåligt medan transporten sjönk kraftigt. Den ena dörren öppnades och förbi därute rusade kanten av fruktträdgårdarna förbi. De var bara några meter över marken och nästan hela kanten hade skottskador efter partikelaccelerator och splitterkulor. Det låg döda saurianer med jämna mellanrum. Transporten steg och Johan såg en svävartank dundra förbi under dem, dess pansar dekorerat med lösa delar av saurianer.
-Jag hörde att ni inte lyckades döda särskilt många inne i den där skogen så jag bara tänkte att ni kanske ville se att ert jobb inte var i onödan. Ett par dagar till och fruktträdgårdarna kommer att förklaras rena, sa piloten, stängde dörren och lyfte återigen transporten. Johan funderade över hans ordval, "rena". Det verkade som "säkra" hade varit mer passande på något sätt. Men han sa säkert bara fel. Plötsligt utbrast Lars förvirrat och besviket:
-Vänta nu här, det där var risfält, det borde varit vete! Vi skulle ju göra vakttjänst! Ska vi inte till Helstad?
-Det behövs knappt några vakter i Helstad längre. De delarna är renade redan. Vi ska till den nybyggda muren mot djungeln, sa Arne lugnt. Alla muttrade besviket, de hade sett fram emot att få ägna ett par dagar åt att roa sig i staden varenda kväll, men Johan sa inget och brydde sig inte särskilt mycket heller. Så länge han fick sova och äta regelbundet var han nöjd.

Kapitel 8

När Johan såg muren förstod han varför ingenjörerna hade skyndats iväg så mycket. Den var inte på långa vägar färdigbyggd ännu och på vissa sektioner myllrade ingenjörstrupperna som små myror på den femton meter höga muren av svart neobetong. Den nådde inte den höjden överallt men det fanns inga luckor vad han kunde se, så långt ögat nådde stod den svarta barriären mellan Hels vilda djungel och den tämjda marken som utgjorde kolonin. Muren hade inte Helstads dekorativa medeltida design utan moderna skyttepositioner uppe. Med jämna mellanrum stod torn, några hade hunnit få kanoner inmonterade, andra hade fortfarande ledig plats för dem. På rissidan av muren fanns det också baracker jämnt utspridda, och en del verkstäder där parkerade svävare underhölls. På andra sidan muren fanns lite av den ursprungliga Helslättvegetationen som över ett par hundra meter blev snårigare och snårigare tills den var helt förvandlad till djungel. På vissa ställen var marken fram till djungeln var marken röjd med endast bränd jord kvar.

Transporten landade vid en barack och de släpptes av. Det stod en annan pluton och väntade på dem framför. De hälsade snabbt och Arne diskuterade med deras sergeant medan de lastade på transporten. De verkade måttligt entusiastiska över att lämna muren för fruktträdgårdarna men hade inget val. Efter att ha diskuterat i hemlighet med deras sergeant klappade Arne honom på axeln och transporten flög iväg med dem. Johan hade förväntat sig tysthet när transportens turbiner slutat vina i närheten men överallt ekade ljudet av byggarbete. Som vanligt började Arne förklara:
-ÖB tror sig veta att det fanns ett visst inslag av djungelödlor bland de stridande här. De blev aldrig tama som de på slätten och det är säkert de som uppviglade slättödlorna att göra uppror. Den här muren ska hindra djungelödlorna att komma till halvön som är vår koloni, och slättödlorna från att fly in i djungeln. Begåvade som de är räknar de inte med att ödlorna kan simma och säkert kommer att försöka smita på annat håll för muren går inte mot havet. De räknar med att svävartanks och flygare ska kunna hitta alla sådana. Men det är ju en fin tanke i alla fall. Nu går vi och gör oss hemmastadda i barracken. Förhoppningsvis får vi stanna här ett tag.

Något förvånande verkade det som Arne hade tänkt bo tillsammans med dem nu. Johan anade att han fått order om att hålla ett öga på dem efter vad som hände David. Det fanns ju en ledig säng åt honom nu också. Barracken var av den mer permanenta typen än de hastigt uppsatta de bott i hittills på Hel. Den var något rymligare och hade förutom dusch även ett kök och ett långt matbord uppställt mellan sängraderna. Den hade även ett särskilt rum för rustningsförvaring och underhåll. Johan kände sig lättad över att ha kommit hit och började entusiastiskt flytta över sina saker till sitt skåp istället för den smutsiga ryggsäck de hittills legat i. Medan Preben höll på att laga mat åt dem i det lilla köket och de slagit sig ner vid matbordet knackade det på dörren och en obeväpnad person i officersrustning steg in. Det visade sig vara en man när han tog av hjälmen, en lite äldre man med skägg och snäll uppsyn. Han började prata med mjuk röst:
-Förlåt för att jag stiger på och stör i stugan. Jag är kurator Olsson, men ni kan kalla mig för Glenn om ni vill. Jag vill informera om att i fall det är någon som behöver prata om vad ni gått igenom idag så kan ni titta förbi i själavårdshuset två kilometer österut längs muren. Jag förstår att det måste ha varit väldigt traumatiskt för er alla, och ni behöver inte skämmas för att det kan kännas hemskt. Men titta förbi och berätta hur ni känner. Vi lovar att lyssna, det känns bättre efter att ni pratat om det. Skicka ett meddelande på den här frekvensen och beställ tid först bara, sa han och började dela ut små kort med nummer på.

Alla satt tysta och lite generade när han var där men efter att han gick började de genast göra narr av honom. Arne ledde det, yrkessoldaterna hade en traditionell syn på armén och tyckte inte det behövdes kuratorer. Under hans ledning gömde de som nyligen stått alldeles bortkomna av förvirring och skräck alla sådana känslor och verkade glömma bort David helt. Johan fick lite skuldkänslor över att han inte tänkte mer på sin döde kamrat, men han hade aldrig varit så nära ändå. Till skillnad från de andra hade han inget vidare behov av att glömma, han kände inget särskilt.

Efter maten beordrade Arne dem att tvätta sina rustningar igen, de skulle inte gå runt trädgårdarnas smuts på muren. Egentligen hade Johan velat gå iväg för att undersöka sina nya omgivningar, men risfälten var inte helt säkrade ännu trots den intensiva bevakningen och man fick bara vistas ute i rustning. Därför gjorde det honom inte särskilt mycket att behöva ägna resten av kvällen till att svabba sitt pansar rent från fruktträdgårdarnas damm och blod. Det var i alla fall betydligt mindre av det senare den här gången. Efter att varje skrymsle på rustningen var skinande ren gick han och lade sig. Han hade varit ovanligt effektiv och var först färdig. Han kunde inte somna direkt men låg i alla fall och blundade och njöt av sängen, som var mjukare än de tillfälliga sängar han sovit i och obeskrivligt mycket skönare än att sova i rustning. När ljuset till slut släcktes somnade han direkt.

Trots att de blev väckta tidigt på morgonen kände sig Johan mer utvilad än han gjort sen han kommit till Hel när han vaknade. Även de andra verkade fyllda av nya krafter och vid frukosten verkade alla tidigare sorger vara som bortblåsta. I duschen jagade Pavo alla med en hoprullad handduk tills Arne sa till honom att skärpa sig. Det rådde en allmän bekymmerslös stämning i plutonen under hela morgonen. Det fortsatte även när de fått på sina rustningar och när de kommit ut verkade solen mer skina ikapp med dem än att vara det pressande röda klot det oftast varit. Arne hade till att börja med verkat fylld av lättnad för att de var på bra humör men när de kommit ut verkade han ha samlat ihop lite grinighet över ett tag när han samlade dem runt sig och började morgonens genomgång:
-Skärpning nu! Ni är inte här för att tramsa!

Alla tystnade direkt, men i den rådande stämningen blev Arnes plötsliga stränghet nästan lite komisk och några kunde inte låta bli att fnittra. Arne fortsatte dock:
-För att förhindra ödlor från djungeln att komma och ställa till jävelskaper beslutade ÖB att bygga den här muren. På sikt ska djungel tryckas undan, men under den tid det tar ska jordbruksmarkerna vara rena från ödlor. När muren är klar kommer den att vara nästan helt automatiserad och inte behöva särskilt mycket bemanning. Vi ska vakta den och ingenjörerna som bygger den tills den är färdig. Vad jag hört av andra som gjort det kommer det att bli enkelt men långtråkigt, och vi kommer nästan garanterat inte att få döda några ödlor.

De gick till ett torn och tog trapporna upp. Till skillnad från trapporna i skeppet som tagit dem hit var de anpassade för rustningar med stora, breda steg som inte var svåra att gå på. När de kommit upp på tornets huvudplan skickade Arne ut dem en och en åt varje håll med en minuts mellanrum, allihop till murens halvöppna översta plan. Detta var Johan tacksam för. Det nedre planet var en trång gång med ett par skottgluggar och han fick nästan klaustrofobi av tanken att patrullera dem, faktiskt undrade han om rustningen ens skulle få plats där. Som han läst Johans tankar förklarade Arne:
-Det nedre skytteplanet är till för orustad milis, bry er inte om det. Det verkar totalt onödigt här, men ingenjörerna följde bara standardritningarna för hur murar ska byggas så det finns ett här med. Det kanske går att använda som lager eller nåt.

Murens över plan var däremot inte klaustrofobiskt. Tvärtom, det var brett nog att gå flera i bredd och även om utsikten blev lite förstörd av skyttevärn var det i alla fall en av de bästa överblickar över Hel Johan fått. Instinktivt ville han ta av rustningen och känna den friska vinden i sitt hår, men termometern visade på 40 C så det fick honom att tappa den lusten. Han vandrade längs muren i lugn takt och stannade lite då och då för att se sig om, officiellt för att spana efter saurianer. I nuläget kunde de komma från båda hållen så han tittade åt båda. Åt höger sträckte risfälten ut sig. Här och där klövs de av små åar och bevattningskanaler och på håll kunde han se byar. När han satte visiret på maximal förstoring kunde han se en grön strimma i fjärran. Ibland kunde en rörelse skymta förbi där när en svävare eller flygare susade förbi.

Till vänster låg djungeln bara 100 meter bort. Ibland var marken bränd och kal, men på de flesta ställen var den ännu överväxt i snåriga växter och tjockt grönt gräs. Växterna blev större och tätare och till slut verkade de bilda en mörk vägg dit man inte längre kunde se. Längre bak blev växterna högre och högre och bara en liten bit till inåt djungeln var träden högre än muren, och fortsatte bli högre. Det kändes som att stå på en mur vid foten av ett högt grönt berg, eller som att djungeln var en stor grön våg som när som helst skulle spola bort den lilla muren som människorna byggt. Ibland kunde rörelser synas i djungeln eller snåren framför. Var man i närheten av ett av de färdigbyggda tornen öppnade en datastyrd partikelaccelerator eld tills rörelsen slutat, vilket oftast var direkt. Man kunde se när man var på väg mot ett färdigt torn för att djungeln var svedd här och där. De flesta tornen hade dock ännu inte fått sina vapensystem installerade så djurlivet på djungelsidan var fortfarande aktivt. Ibland råkade Johan stå kvar för länge och titta när han såg något. Djuren märkte oftast inte de små rörelserna uppe på muren utan fortsatte oberört sina liv, åtminstone tills de blev explosivt kokade när en partikelaccelerator märkte dem. Vanligast var betande sexbenta ödlor ungefär stora som hundar. De kom i flockar på ett tiotal och betade lugnt ända fram till muren. Ett par gånger kom ensamma strutsliknande ödlor med fyra kloförsedda armar och en munn full av huggtänder springande och högg tag i en unge eller någon som var för långsam när resten av flocken sprang iväg. Mer sällsynta var större ödlor som liknade små landvalar, bara stora som elefanter ungefär. De brukade komma två och två eller ibland med en unge på släptåg. I mindre skala var de precis lika duktiga på att äta rent gräs och vanligare än synen av djuren själva var spåren där de dragit fram. Konverserande på radion med sina kamrater undrade han hur det kunde finnas så mycket djur här. Arne förklarade att innan muren byggdes brukade byarna närmast djungeln jaga för att hålla borta djuren från odlingarna, men att djuren kommit tillbaks nu, särskilt när muren började byggas vilket i princip innebar att de blev lämnade ifred. På sikt skulle de också bort, det skulle inte finnas någon växtlighet att gömma sig bland framför muren. Dessutom var det inte energiekonomiskt att partikelacceleratorer sköt mot varje litet djur som rörde sig.

En gång såg Johan hur en grupp förgörare höll på att rensa marken framför en bit färdigbyggd mur. De allra största och starkaste soldaterna blev förgörare. De hade tunga understödsrustningar och egentligen skulle de användas som lätt artilleri där tyngre sådant inte kunde sättas in. Det fanns inget större behov av sådana på Hel och de flesta hade fått stanna hemma, men ett par hade kommit. De hade inte de stora gyrojetkanoner som var deras standardvapen utan bar istället stora eldkastare. På ryggarna bar de tankar så stora att även med de extra kraftfulla rustningar de hade verkade de tröttas ut av att bära på dem. Johan tittade fascinerat på hur de gick fram och brände ner allt med femtio meter långa eldsflammor. I början var elden vit av hettan från infernovätskan men den blev snart blå, gul och sist röd medan den brann. Det syntes att det inte var lätt att bränna rent, så här nära djungeln regnade det dagligen och allting var alltid blött. Efter förintarna kom biokemtrupperna i sina speciella rustningar med extra andningsutrustning. Från dödskallemärkta tankar spridde de blått pulver över den brända marken, gift som skulle se till att det inte växte upp något igen. Det hade tagit åtskilliga år för de nordiska biologerna att ta fram ett gift som dödade Hels växter men var ofarligt för jordiska. Man hade ännu inte lyckats göra något som inte var dödligt för människor, men det var designat att brytas ner ganska fort så marken var bara förstörd ett par år framåt. Tyvärr var det inte heller särskilt dödligt för Hels växter. Det funkade förvisso, men det behövdes enorma mängder och transporterna av gift till biokemtrupperna var det som dominerande bland trafiken på rissidan.

De dagliga patrullerna blev mer intressanta när de kom till delar av muren som inte var färdigbyggda. Då fick de gå ner bland den begynnande djungeln för att inga saurianer skulle smyga sig på ingenjörerna. Det hade varit lätt, för deras maskiner tog all deras uppmärksamhet. Särskilda murbyggande maskiner hade flugits hit från jorden. De var mycket större och tyngre än skördetröskorna och hade flugits från Helstad till gränsen i moduler för att de var för stora för transporterna att ta hela. Murmaskinerna gjorde alla de grundläggande stegen i tillverkningen. Med stora grävskopor grävde de upp marken och göt en stadig grund. De monterade snabbt upp ett metallskelett och gjöt mursegmentet i två stora stycken efter färdiga formar. Tornen var mer tidskrävande eftersom innanmätet inte gick att gjuta i ett stycke på det viset. Johan förundrades över bygget och uppskattade samtidigt närheten till den rent helianska naturen. Inte för att växterna egentligen var särskilt annorlunda än de hemma. Det gröna klorofyllet hade inte samma dominans på Hel, och även om det mesta var grönt fanns det växter i alla regnbågens färger. Hade han varit botaniker hade han kunnat fascineras av rikedomen på biologiska lösningar som växterna på blott den begränsade ytan mellan djungeln och muren demonstrerade. Livet på Hel hade funnits länge och det fanns många fler växtgrupper än det fåtal som jorden hade. För Johan var det dock bara en massa fina blommor, och medan de andra trött spanade efter sabotörer från djungeln plockade han buketter och satte i en vattenflaskor i deras barack.

Allt efter att dagarna gick förändrades djurlivet. Mer och mer av marken blev bränd och förgiftad och flockarna av växtätare och deras rovdjur blev allt mer sällsynta. De som syntes var trötta och undernärda där de gick fram över den sterila marken. Det vanligaste djuret blev istället flockar av små skrikande flygande ödlor som kom fram ur djungeln för att festa på kropparna. De var alltid först, men brukade efter ett tag fly under vilda skrik när större tvåbenta ödlor kom fram och rev sönder kadavren med kraftfulla armar för att sedan långsamt återvända in i djungeln tyngda av fulla magar. Johan tyckte att det var synd med den förstörda naturen, men tänkte att djungeln fanns ju kvar så några djur hit eller dit gör inte så mycket skillnad. Han njöt mest av de patrullerande dagarna. De behövde aldrig gå mer än ett dygn utan sömn, fick alltid äta ordentligt och hade förutom film och spel i sin barrack även lokaler där de kunde sporta på sin lediga tid. För Johan var det nästan en bättre tid än ledigheten de fått i början, för nu fanns det inte samma hets att ha maximalt roligt under kort tid utan det fanns all tid i världen.

Sshála hade inte all tid världen. Tvärtom. Hövdingen för slättstammarna hade dödats i den främmande skog som stjärnfolket hade odlat mitt på slätten, liksom så många andra. Upproret som börjat så bra var inte bara krossat, slättstammarna var nu nästan utrotade. De flesta hade dött när de försökt fly mot djungeln, dödade av de stora metallmonster som stjärnfolket en dag frambringat. De unga krigare som fortfarande levde var övertygade om att det var säkrast att stanna i skogen där de kunde gömma sig från metallmonstren och pansarmännen. De hade lyckats döda ett par stycken pansarmän med stjärnfolkets egna vapen, sprängdegen de tagit från gårdarna där de tvingats jobba. Den hade bara räckt till ett fåtal attacker och i de flesta dog de tappra krigare som hade anfallit med den, men den visade en sak som de redan visste: pansarmännen gick att döda, även när de var helt klädda i sitt pansar.

Efter ett sista riskabelt rådslag hade det beslutats att han skulle försöka ta sig till djungeln för att delta i ett stort möte mellan stammarna, planerat sedan många måncykler sedan upproret först hade talats om. Representanter från alla stammar skulle komma för att slå sig samman och slå tillbaks stjärnfolket. Hade hennes ögon låtit honom gråta hade hon gjort det konstant över sin utplånade kultur, men hon hoppades att några från slätten skulle överleva och kunna göra stammen stor igen en dag. Det fanns ingen tid för sorger nu i alla fall. När det beslutats att hon skulle skickas iväg hade man redan förstått att det skulle vara omöjligt att göra landvägen. Flera modiga krigare hade förlorat sina liv i försök att kontakta havsstammarna, men till slut hade man lyckats. I natt en båt vänta vid en ö ute i havet, där stjärnfolket inte fanns. De skulle föra henne bort från den stora slätten och via djungelns floder till stammötet långt inne i djungeln. Om det nu bara gick så väl. Hon hade färdats långt men var nästan framme nu, utmattad efter flera dagars färd med bara sporadiska tupplurar när hon inte orkade mer. En gång hade de tagit henne med överraskning, hon hade väckts när hon trillade ner från trädet hon sov i. Hon hade bara räddats av den mystiska eldsprutande artefakt hon hade tilldelats vid rådslaget. En tjuvaktig ung krigare som ingen någonsin hade tyckt om hade lyckats smyga sig på några sovande pansarmän och stulit den. Eftersom hennes uppdrag var så viktigt hade man tvingat honom att ge den till henne, efter hans ovilja att släppa ifrån sig den tappade han all status han hade fått från sin bragd. Pansarmännen var alltid så långsamma. Den som hade väckt henne hade verkat stå still medan hon slet fram eldsprutaren och tryckte av. Hon brände sönder sin högra hand bara den var i närheten av den vita elden, men pansarmannen hade fallit ihop med ett hål bränt genom sitt bröst. Medan de andra klumpigt lufsade till hans hjälp hade hon försvunnit bland träden.

Hon kunde knappt tro det, men hon var nästan framme vid havet nu. Hon kunde smaka den friska luften av havet. För första gången sen hon förslavats av stjärnfolket och sattes till arbete i deras stinkande främmande plantage kände hon nu smaken av den friska naturen. Smakerna fick henne att tänka på tiderna förr, hur när de var fria hade jagat lite var dag för att sedan ägna resten åt att roa sig. Hon hade alltid älskat havet och varit på stranden så ofta hon kunde. De andra hade retat henne för det och sagt att hon borde umgås med havsstammarna istället. Ibland hade hon önskat sig bort till dem i sin ungdom, men nu var alla tacksamma; hon var den enda som kunde simma bra nog att ha en chans att ta sig ut till ön. Med hennes motsvarighet till suck kom hon ur den fördömda främmande skogen. Hon rasade när hon såg hur stjärnfolket förstört även hennes strand. Det var inte mycket, men det låg liggstolar och små trähus här och där längs den långa sandstranden. Tydligen uppskattade stjärnfolket stranden lika mycket som hon. Men de skulle inte få den, stammarna skulle enas och de gamlas visdom skulle driva tillbaks stjärnfolket till stjärnorna.

Plötsligt kände hon pansarmännens smak i luften. Hon grimaserade, hon hade vant sig vid skogen smak men pansarmännen smakade ännu värre. Inte bara från en annan värld, inte från någon värld alls. Strax började hon höra hur de slog sönder sin egen skog i jakt på henne och hennes fränder och log åt tanken. Ett kort ögonblick gick hennes hand mot eldsprutaren och hon ville hämnas allting, men hon insåg att hennes uppdrag var alltför viktigt. Hon slängde i sig det sista av de matpaket som stjärnfolket hade matat dem med när de fortfarande arbetade åt dem. Hon svalde det i en tugga. Det var faktiskt inte helt illa, mat kunde de göra i alla fall. Framförallt verkade den aldrig bli dålig. Medan hon smakade hur pansarmännen kom närmare kastade hon av sig resten av sina ägodelar, förutom eldsprutaren i sin väska av främmande material och rusade ut i havet. Det blev djupt fort och hon dök ner i det. Hennes svans drev henne snabbt framåt med vana rörelser, inte glömda under den tiden hon hållits borta från havet, förnedrad genom att ta hand om stjärnfolkets egen skog. Hon flöt långsamt upp mot ytan och simmade vidare. Hon visste inte hur bra stjärnfolket vakade över havet, men hon tänkte inte ta chansen och simmade så mycket hon kunde under vatten.

Tack och lov var havet lugnt idag. Hade det varit storm visste hon inte om hon hade klarat simningen. Men den lilla ön hade synts i fjärran och pådriven av vetskapen om vikten av att hon kom fram hade hon lyckats ta sig dit. Hon kravlade sig utmattat upp på stranden och låg för att hämta andan. Hon hade nästan överskattat sig egen simförmåga, det var alltför längesen hon hade simmat ut till den här ön för att leka som liten. Men hon hade klarat det, nu skulle hon bara hitta båten. Det var inte alltför svårt. Ön var inte mycket mer än lite klippor med stränder av krossade skal från havsdjuren. Hennes ben bar henne knappt runt ön men på andra sidan låg båten som skulle föra henne till djungeln. Dess besättning tittade otåligt omkring sig. Hon försökte ropa efter dem men fick bara ur sig ett torrt väsande, och när hon märkt att de sett henne tillät hon sig själv att kollapsa i den mjuka sanden.

Hon vaknade upp inne i båten, en liten katamaran mycket mindre än de flerskrovade skepp som havsstammarna bodde på i större delen av sina liv. Den hade en liten hytt som till större delen togs upp av hängmattor, varav hon låg i en. Fortfarande trött tittade hon sig omkring genom ögon som inte riktigt öppnat sig. Hon kände havskrigarnas smak i luften, annorlunda än den söta feta smaken de hade på slätten. Havskrigarna smakade torrt och salt. En av dem satt bredvid henne och tittade på henne. Hans fjäll var slitna och torra efter ett liv av dykande i havet. Han bar endast ett par halsband med skal från små havsdjur, havskrigarna var inte mycket till krigare alls utan mest dykare. Han sa:
-Du behöver inte vara orolig. Vi är långt ifrån land nu, stjärnfolkets flygare är aldrig så här långt ut på havet. Du simmade långt, vi trodde faktiskt inte att någon från slättstammen skulle klara det. Du måste ha lite havsstam i dig. Jag förstår om du är trött, men du behöver inte göra något. Ligg och vila tills vi är framme, ät om du är hungrig.

Han pekade på en skål hängande från taket bredvid henne och gick ut ur hytten. I den låg ett par havsdjur hon aldrig smakat, ett par havsväxter hon inte ens visste att man kunde äta och en frukt de måste ha plockat från någon ö. Skålen lockade henne måttligt, men hungern tvingade henne att äta. Djuren smakade mest salt och hade en konstig konsistens som hennes huggtänder inte rådde på. Hon kunde inte förstå varför alla stammar klagade på slättstammarna, det var tydligt att havsstammarna gått ännu längre från det rätta sättet att leva. Antagligen var att de oftast inte träffade någon från havet. Havsväxterna smakade starkt och brände i hennes mun, först efteråt förstod hon att de nog var krydda till de ganska intetsmakande djuren. Frukten var åtminstone söt och god och innehöll mycket vatten som släckte hennes törst. Trött efter att ha satt i sig skålen mat somnade hon in igen.

Hon vaknade inte igen förrän långt senare. Båten hade slutat guppa på havet nu, de måste vara inne i djungeln. Hon hoppade upp på utvilade ben och gick ut ur hytten. Fem krigare i varje skrov paddlade fram båten med kraftfulla tag längs en av djungelns floder, hon visste inte vilken. De skrattade åt att hon sovit hela vägen, de skulle strax vara framme. Hon frågade om hon skulle hjälpa till att ro men det roade dem bara mer och sa till henne att sitta kvar och ta det lugnt. Så hon lutade sig tillbaks och tittade på djungeln. Hon aldrig varit så här djupt inne i den förut. Från floden syntes det inte så mycket skillnad, närmast flodkanten växte mest små träd, inte större än de närmast slätten eller för den delen de som växt utspridda på slätten innan stjärnfolket högg ner dem. Men hon såg hur de allt större träden reste sig inte långt bort. Växterna närmast floden verkade trängas ut av de längre in och de såg ut att desperat klamra sig fast vid land. En del hade misslyckats och trillat ner i vattnet. De verkade klara sig bra där med och hade bara ändrat växtriktning. Upp ur floden växte andra växter som sträckte sig på tunna stammar upp ur vattnet. Djungeln var vacker och omväxlande på ett sätt slätten aldrig skulle vara, inte ens efter att stjärnfolket drivits bort, men den var också fylld med faror. Det var stoltheten att leva bland dessa hade gjort djungelstammarna dryga och överlägsna mot alla andra. Men så illa kunde det inte vara, tänkte hon. De var trots allt överläget flest.

Inte långt efter att hon vaknade kom de fram till sitt mål. En uppröjd glänta intill floden skulle vara plats för den här historiska händelsen. Djungelstammarna som var värdar hade byggt vad människor skulle kallat amfiteater men som Sshála aldrig förr sett något liknande. Den var byggd av ihopsurrade stammar från något av djungelns tåligare träd, för trots att den var fylld av representanter för de olika stammarna verkade de inte böjas. Strandkanten var fylld av båtar av varierande typ, men alla mindre än den katamaran hon kommit med. Den yngsta havskrigaren hoppade iland och gjorde an båten, de andra hoppade ner i vattnet och gick upp på stranden. Sorlet från de hundratals representanterna slutade nästan direkt när de tittade på den nyankomna. Medan hon nervöst gick fram för att ta plats med havsstammarnas representanter undersökte hon alla. Hon hade bara träffat havsstammar och djungelstammar förrut men från historier kände hon igen de andra. Först kände hon de mångtaliga träskstammarna, små och mörka av kronisk smuts och med en stark smak av dy som dominerade samlingen. Minst till antalet var bergsstammarna som var ännu mindre än träskstammarna och liksom de från slätten och havet solblekta. De smakade friskt och gott och gick att känna igen på att de var de enda som bar kläder, något hon inte såg ofta. De hade i alla fall inte särskilt mycket på sig nu när de var nere i djungeln. Bredvid dem satt de närstående höglandsstammarna, som var de allra mest storvuxna på grund av en mycket rikligare tillgång på föda än de svältfödda bergsstammarna. Dominerade gjorde så klart alla representanter från djungelstammarna. Med sitt antal gjorde de normen men om man bortser från mycket mörkare skinn från brist på solljus var de ganska lika slättstammarna. Med behärskat lugn Sshala på en ledig plats och havskrigarna tog plats bredvid henne. Tystnaden var total när en djungelhövding iklädd sin praktskrud med fjädrar och skinn i alla regnbågens färger gick till mitten av amfiteatern och började tala:
-Representanter! På de svaga slättstammarnas begäran har vi samlats för första gången på många regnperioder för att diskutera. Jag ger talan till vad som ser ut att vara deras enda representant...

Hans röst var ifrågesättande och gjorde narr av henne och hela hennes folk. De samlade representanterna skrattade lätt, många från djungelstammarna skrattade högt och tydligt. Rasande reste hon sig och gick in till mitten för att börja tala.
-Ja, jag är den representanten från slättstammarna. Kanske är jag också den enda överlevande, även om jag hoppas av hela mitt hjärta att några tappra krigare fortfarande håller ut.

De flesta tystnade och hon fortsatte:
-Jag vet att djungelstammarna alltid sett ner på oss som svaga. De har också sett ner på alla andra som svaga så ni borde veta hur det är.

Många av åhörarna grymtade och nickade igenkännande.
-Och då vet ni också att djungelstammarna är fulla av skit. De slår alla i krig, men det beror knappast på att de är skickligare utan bara för att de är fler! Det vet alla som gått på ett fält efter en strid där de varit med, det finns två döda från dem för varje död slättkrigare, och jag skulle tro att samma sak gäller för höglandet eller för träsket!

Höglands och träskstammarna skrek uppskattande medhåll medan djungelstammarna skrek förolämpningar om alla andra och krävde att hon gick ner och var tyst. Hövdingen tystade alla och förklarade att från och med nu skulle diskussion hållas neutral för att inte mötet skulle urarta till ett blodbad. Sshála hörde hur han var på väg att säga nåt i stil med "...som vi alla vet vem som skulle vinna" men han lyckades behärska sig. Hon fortsatte:
-Det jag försöker säga är att stjärnfolket inte förslavade oss för att vi är svaga, de hade kunnat göra samma sak med vem som helst av er. Jag erkänner att våra ledare var för samarbetsvilliga först, de trodde att om vi var hjälpsamma skulle vi bli väl behandlade och kunna leva som bröder, den stora slätten hade varit stor nog åt oss båda. Men stjärnfolket var inte nöjt med att plocka rötter och jaga vad naturen gav. De kom med främmande illasmakande växter och underliga håriga djur som liknar något som bara skulle höra hemma i bergen. Till att börja med skrattade vi åt dem, men de bredde ut sig allt mer och mer tills det inte längre fanns någon mer plats. De tvingade oss att slita hela dagarna med att sköta och plocka deras växter, som de flög iväg till stjärnorna med i stora maskiner. Vi kunde inget göra utan höll oss lugna en lång tid men planerade ett uppror. Det gick bra först. Vi dödade nästan alla och de som överlevde gömde sig i den stora by de byggt upp och nu byggt höga väggar runt om. Vi trodde att vi hade lärt dem vem slätten tillhörde och att de skulle hålla sig innanför sina väggar, men en dag kom nytt stjärnfolk. De bar pansarskal och hade tama metallmonster som antingen svävade intill marken eller flög högt uppe i luften. Vi prövade att slåss med dem också, men inget verkade fungera. Vi hade stulit ett par av deras vapen och dödade ett par, men det var bara droppar i havet. De kom nyss men de är redan överallt. Jag är inte här för att be om hjälp, med största trolighet är jag den sista levande från slättstammarna. Jag är här för att säga att de inte kommer att lämna er ifred. Ett par av er kanske har sett dem för jag vet att ett par varit utanför slätten. De har kommit för att stanna och de kommer inte att nöja sig med slätten. De kommer att gå ut i havet, in i djungeln, ner i träsket, upp för bergen. Vi måste stå enade och slå tillbaks dem. Tack.

Amfiteatern bröt ut i skrik och uppräckta händer på alla som ville tala medan hon gick och satte sig. Den gamle havskrigaren klappade henne uppskattande på axeln. Han var den första som gick upp för att tala:
-Vi ute på havet ger inte mycket för era fastlandsbråk. Jorden och havet ger mat tillräckligt åt oss alla. Men vi har sett hur detta stjärnfolk har kommit och vad de gjort med slättstammarna, den unga Sshála talar sanning. Vi är fiskare och inte krigare men havsstammarna har alltid haft goda relationer med slätterna. Vi är för få för att våga göra något själv men om alla är med kommer vi att göra vår del.

Han gick och satte sig och Sshála tackade honom med en snäll blick. Ett ögonblick kände hon sig som ett hysteriskt barn som hade gjort bort sig när hon pratade men den gamle havskrigarens lugna leende till svar fick henne på bättre tankar. En ilsken djungelkrigare gick upp härnäst:
-Slättstammarna är veklingar! Lyssna själv: "vi kunde inget göra utan höll oss lugna". Det var så hon sa. Låter det som något en krigare skulle säga? Ingen från djungelstammarna skulle låta det gå så långt. När det här så kallade "stjärnfolket" vågar sig in till djungeln kommer vi att döda varenda en av dem.

Djungelstammarna skrek uppskattande medan han gick och satte sig. Sshála kände sig uppgiven när en liten träskkrigare med lömsk uppsyn steg upp för att ta ordet:
-Vi från de stora träsken har aldrig sett något stjärnfolk. Vi hade inte heller hört talas om dem sen innan det här mötet, trots att de tydligen varit här länge. Vi tror inte att de är intresserade av oss eller våra träsk och vi struntar i vad de gör med slättstammarna som vi aldrig hört något gott om.

Hon lufsade bort till de sina och Sshála fördömde de notoriskt fega träskkrigarna. Självklart hade de aldrig hört något gott om slättstammarna! De träffade bara djungelstammarna. Den störste från höglandsstammarna gick ner för att prata, vilket hon gjorde med en kraftfull röst, den lägsta Sshála någonsin hört:
-Höglandsstammarna har sett stjärnfolket. De har besökt oss från sina flygare och bytt till sig värdelösa stenar från marken och ett par skinn för alla möjliga fantastiska saker. Vi har bara goda erfarenheter av dem men vi litar på vad slättstammarnas representant säger. Om stjärnfolket är så förtjusta i stenar från marken ser vi inget skäl till varför de inte skulle komma till oss och tvinga oss att leta stenar. Vi som sett vad stjärnfolket kan göra skrattar åt djungelstammarnas påstående att de ska döda alla som kommer till djungeln, men vi äcklas av träskstammarnas feghet. Vi låter meddela att om det inte blir något enat krig mot stjärnfolket kommer vi att börja ett mot träskstammarna för att lära dem en läxa.

Sshála visste inte om hon skulle bli glad över stödet från höglandet eller ledsen över oenigheten. Ett krig stammar emellan, i dessa mörka tider? Nästa talare var från bergsstammarna, sen var det hennes tur igen. Den lille senige bergskrigaren såg varm ut i pälsar han tydligen vägrat ta av sig i värmen och började prata:
-Vi i bergsstammarna har träffat stjärnfolket, ett par har varit och diskuterat med oss men ingen har velat byta något med oss. Vi tror att det beror på att vi är mycket bättre på att köpslå än högländarna. Vi har studerat dem på avstånd och sett deras flygare komma och deras stora by växa. Den står nu som en växande svulst längst ut på vad som en gång var den stora slätten. Vi har inget egentligt otalt med dem men välkomnar en bra strid med någon annan än högländarna. Vi vill också meddela att även vi äcklas av träskstammarnas feghet men om det inte blir något krig mot stjärnfolket kommer vi att förklara krig mot högländarna istället, för deras präktighet äcklar oss ännu mer.

Sshála suckade över de krigiska stammarna från bergen. Höglandsstammarna och bergsstammarna krigade ständigt om territorium och medan högländarna säkert menade allvar med sitt krig mot träskstammarna var det övertydligt att de färre och svagare bergsstammarna bara ville passa på att dra nytta av att deras arvsfiender skulle vara upptagna i träsken. Eftersom det inte fanns någon annan från slättstammarna var det nu hennes tur att tala igen och hon gick upp igen, fast besluten att hindra mer krig mot någon annan än stjärnfolket.
-Jag beklagar verkligen träskstammarnas feghet, men jag ser inget skäl att börja ett krig mot dem över det. Om de tror att de är säkra i sina träsk låt dem plaska runt där tills de är ensamma kvar och får se hur fel de har. Jag tackar för havsstammarnas stöd och för den stridsvilja som höglandsstammarna och bergsstammarna visar, men jag ber er att inte kriga mot varandra i dessa tider. Mot stjärnfolkets vapen kommer vi att behöva varje krigare som finns. Till djungelstammarna vill jag bara säga hur fel de har. Tror ni att ni kan slå igenom pansarmännens pansar? Vi från slättstammarna har jagat pansarklädda djur i urminnes tider, vad jag vet äter ni bara mjuka smådjur. Våra kraftigaste spjut kan inte ens göra märken i pansarmännen. Jag måste faktiskt erkänna att även om jag vill att vi ska kriga mot dem vet jag inte hur det ska göras, de verkar osårbara för allt utom sina egna vapen. Jag har förstått att många här kanske inte förstår vilken kraft vi pratar om. Med mig har jag ett stulet vapen, en eldsprutare en modig slättkrigare stal från en sovande pansarman.

Hon öppnade väskan och höll eldsprutaren högt över huvudet och fortsatte:
-Det här är något av det minsta de har. Den kan bränna hål på pansarmännen, men de har vapen som spottar död på ett sätt som inte kan förklaras. Jag har sett hundratals krigare slaktas på ögonblick och moln av knivar falla från himlen för att döda dem som överlever. Jag säger att detta är inget!

Hon avfyrade eldsprutaren uppåt. Den vita eldens hetta brände sönder blåsorna hon fått på handen och ljuset fick den begynnande kvällen att lysas upp. Alla representanter flämtade skräckslaget och en tystnad spred sig. Hon hoppades att hennes hand skulle läka, men en bränd hand var ett pris hon var beredd att betala för att få stammarna att förstå. Hon gick och satte sig och hennes hjärtan stannade nästan när hon såg att nästa talare var en bevarare. Liksom bergskrigaren hade han något så sällsynt som kläder, en färgstark kåpa dekorerad med tecken av urgammal visdom. Runt halsen bar han flera kedjor i jordens alla metaller. Tystnaden verkade bli ännu mer total när han majestätiskt rörde sig fram för att tala. Han talade långsamt och till synes utan någon dialekt:
-Som representant av bevararna vill jag nu använda min rätt att gå mellan ordningen för att säga vår mening. Vi har med oro sett stjärnfolket komma. Vi rådgjorde länge i början, kanske kunde de vara till nytta för alla stammar så som de var för höglandsstammarna. Men vi såg vad de gjorde med slättstammarna och med själva slätten. Vi har sett vad som händer i de gamla texterna och är rädda för att det kommer att upprepa sig. Stjärnfolket har nästan byggt färdigt en gigantisk vägg som skiljer slätten från djungeln. Somliga av oss tror att detta betyder att de tänker stanna bakom den och lämna resten av jorden åt oss, men de flesta tror att det bara är tillfälligt och att de när som helst kommer att gå utanför den. Under alla omständigheter är alla överrens om att slätten tillhör vårt folk och ingen annan! Demonstrationen av deras krafter idag är tillräckligt för oss. Vi inte förbjuder krig mellan stammarna, vi kräver att alla ställer upp i kampen för att driva bort stjärnfolket! Och vi är beredda att släppa loss de gamlas förbjudna visdom för att så ska ske!

Sshála var alldeles stum av lycka, det var precis det hon kom hit för. Hon kände knappt sin sönderbrända hand när en representant från djungelstammarna gick upp, efter att havsstammarna nekat till sin tur att tala. Djungelkrigaren sa:
-Som alla andra kommer vi att lyda bevararnas beslut. Vi vill dock tillägga att vi fortfarande tycker att slättstammarna och alla andra är veklingar, och att vi kommer att döda många fler pansarmän än ni.

Representanterna skrek argt åt henne, men alla hade räknat med att något liknande skulle komma. Sshála visste att kriget skulle komma nu. Att djungelstammarna hanterade det på sitt sätt var bara väntat, precis som de andra skulle göra på sitt sätt. Hon längtade efter dagen då hon skulle se pansarmännen blöda och dö och ligga i stora högar likt hennes familj och vänner. I hennes fantasier höll hon den sista döende av en grupp pansarmän i sina händer, och frågade honom var man kunde hitta hans fränder. Hon bröts ur sina tankar av den gamle havskrigaren:
-Du har imponerat på mig sen du simmade ut till den där ön från land. Vad än krigarna säger hade det varit en bedrift även för en av de våra. Eftersom vi inte vet hur det gått med din stam än kanske du vill gå med i vår tills vi vet? Det är ju inget man gör normalt, men vi lever i underliga tider och stammarna står ändå enade för första gången sen någon annan än bevararna minns. Jag skulle bli stolt om du är vid min sida dagen när vi går i land för att döda stjärnfolk. Vad säger du?
-Gamle man, det skulle ära mig att få döda stjärnfolk med de bästa! sa hon leende och omfamnade honom. Hon var lycklig över att ha hittat en ny stam, men även för det kommande kriget. Hon skulle få sin hämnd. Snart.

Kapitel 9

-SKÅL! skrek de och slog samman sin första omgång av stora ölglas.
-Skål för ett rent Hel! ropade Fredrik.
-För unionen! ropade Lars.
-För världens bästa armé! ropade Martin.
-För världens bästa pluton! ropade Preben.
-För att komma hem snart! ropade Finn.
-För David! ropade Johan entusiastiskt, vilket bröt den allt muntrare stämningen något, men efter en stunds osäkerhet fyllde de andra och fortsatte en oändlig serie av skålar för allt mindre och obetydligare saker. Medan de vaktade muren hade de sista kvarvarande saurianerna bakom muren blivit dödade, trodde man i alla fall. De hade missat det största firandena. Eftersom deras vakt på muren inte ansågs särskilt krävande hade de inte fått någon ledighet samtidigt som alla de som deltagit i fruktträdgårdsstriderna hela tiden. Helstad var utfestat när det kommit fram, helstadsborna var nästan trötta på soldater i allmänhet. Men den halvfulla pubben serverade dem i alla fall utan bråk. Hade de valt att gå till en pub fylld av trötta byråkrater eller industriarbetare hade de nästan kunnat räkna med bråk hade de hört, Arne hade förbjudit dem att hamna i slagsmål när de gett sig av och därför gick de bara till tomma ställen. Det var bara deras första dag av en veckas ledighet, och den var för första gången total. De hade lämnat sina rustningar och vapen i barracken vid muren, Arne var någon annanstans och kunde inte ge dem order och de bodde i något annat än en av militärens baracker. Förvisso var det i princip samma sak med den improviserade sovsalen de tilldelats men det var i alla fall skönt att bo någonstans där allt inte var mörkgrönt. De bar fortfarande de tunna löst sittande gröna uniformer som specialdesignats för Hel, men imorgon skulle de gå iväg för att handla civila kläder hade de redan bestämt.

Deras skålar avbröts av att en stor grupp män och ett par kvinnor i svarta uniformer kom in i puben. De svarta uniformerna var en oväntad syn, de var tydligt tyskslaviska. Johan och hans pluton fann sig själv stirra när de svartklädda männen fyllde upp alla pubbens platser, och fortsatte ändå strömma in. Med tanke på allt tal om vikten av att hålla tyskslaverna borta från Hel var det här mycket underligt. Ett par män som inte fick någon sittplats lade märke till de lediga platserna vid det nu enda nordiska bordet i pubben. Med bestämda steg gick de fram och en av dem lutade sig fram över bordet och sa på bruten skandinaviska:
-Är det ledigt här?
-Slå er ner, sa Björn till slut, den första att återhämta sig från överraskningen. Fyra män och en kvinna satte sig vid bordet och beställde in mer öl.
-Törs man fråga vad ni gör här? frågade Finn artigt men rakt på sak. Mannen som hade frågat om lediga platser log brett och sa:
-Självklart. Vi är tyska frivilliga. Nordens sak är vår! Får jag ta en frukt?

Alla nickade samtidigt, nyfikna på att höra mer och mannen tog för sig från det stora fruktfatet mitt på bordet. De fyra övriga tyskarna började prata tyska med varandra, men han verkade mer intresserad av att prata med nordborna. Han fortsatte:
-Det var många tyskslaver, framför allt tyskar kanske, som blev oerhört illa berörda när de fick reda på vad ödlorna hade gjort mot ert folk. Vi är ju bröder och systrar, alltid varit vänner. Själv har jag alltid älskat Skandinavien, jag har en liten stuga i Härjedalen dit jag åker varje sommar.
-Och därför är du beredd att åka rymdskepp i månader för att slåss? undrade Lars.
-Jag och många andra som du ser! Först försökte vi få vår regering att komma till er hjälp, men er regering ville inte ha hjälp.

De officiella förbindelserna mellan nordiska unionen och tyskslaviska riket var inte de bästa efter en lång tids gränsbråk om de östra ödemarkerna. Folken var däremot lika goda vänner som de alltid varit. Mannen fortsatte:
-Vi bildade lobbygrupper och började bearbeta vår regering. Det hjälpte inte eftersom det var er som inte ville ha hjälp ändå, men sen kom någon på en annan idé. Det var många som var beredda att slåss själva, vi ordnade så att de kunde åka som frivilliga hit. Nordiskvänliga skeppare forslade oss hit och vår regering gick med på att låta oss använda våra lagrade rustningar, de motiverade det med att det är nyttigt med stridserfarenhet.
-Är ni alla fullt utrustat mekaniserat infanteri alltså? sa Finn något överraskat.
-Klart! Vi kanske brinner för att hjälpa er mot ödlorna, men det är knappast någon som vill springa omkring här i bara skottsäker väst. Fast jag tror det är ett par ingenjörer som följde med också. Men varför de dystra minerna mina svenska bröder? Om en vecka ska vi in i djungeln, sida vid sida för att driva bort vildarna och sprida det germanska ljuset till planetens mörkaste vrår. Men idag festar vi! SKÅL!

Mannen reste sig upp, hällde i sig det stora glaset öl i ett svep och smällde det i bordet. Han skrek efter mera öl och började dansa och leda tyskslaverna i allsång. Fler följde honom upp och snart sjöng hela pubben. Johan och de andra nordborna var osäkra först men efter ett par öl till rycktes de med av stämningen och gick med i det vilda festandet.

Johan mindes inte mycket av det dagen efter när han vaknade. Han blev inte särskilt förvånad när han märkte att han var den sista som vaknade och var ensam i sovsalen igen. Det hade hunnit bli eftermiddag. Han hade i alla fall gåvan att inte bli särskilt bakfull, han hade bara en lätt huvudvärk trots minnesluckorna. Det var ganska underligt att med alla droger man lyckats uppfinna att ingen lyckats bota baksmälla, eller för den delen ersätta alkohol som människans primära drog. Han såg sig om efter något spår av de andra och hittade en hastigt nerkladdad lapp. Den lydde:

"Fy fan vad du är seg din lata jävel! Alltid sova bort ledigheterna. Vi försökte väcka dig men du gjorde motstånd så vi tröttnade. Vi är på stan, vet inte vad vi ska göra än. Hör av dig när du vaknat. Puss och kram."

Johan suckade över sin trötthet. Nu skulle det bli lite av ett projekt bara att hitta sina vänner. Han orkade inte ta tag i det direkt utan duschade och åt frukost först. Efter frukosten tog han fram kommunikatorn han hade med sig när han var utanför rustningen. Överraskad såg han att han fått ett meddelande. Först trodde han att det var plutonen som hade skickat något för att försöka väcka honom igen under morgonen och han tänkte på allt de gjorde utan honom nu. Men han såg att det var från Siv. Det sa:

"Hej Johan! Jag vill be om ursäkt, vi hade ju sagt att vi skulle leta böcker tillsammans när vi var på ledighet i Helstad men efter att någon fick reda på att jag var energitekniker ställde de in min ledighet så jag missade hela den stora festen. Så jävla typiskt! Värst är att de andra fick sin ledighet tillsammans med alla andra så nu sitter jag här ensam i min sysslings lägenhet medan hon är på jobbet. Bra med en stor släkt antar jag, slipper i alla fall bo ensam i en barrack. Hoppas du hade roligt i alla fall, jag har skittråkigt. Vi ses kanske."

Stressat klädde Johan på sig och kammade sig innan han svarade på meddelandet genom att ringa upp ett videosamtal. Det tog ett par signaler innan Siv glatt svarade:
-Hejhej!
-Hej. Öh det är Johan.
-Oj vad roligt! Är inte du och laddar upp inför djungeloffensiven?
-Jo det är väl det jag gör antar jag. Vi blev omflyttade till att vakta muren istället så vi gjorde det medan de andra vilade efter fruktträdgårdarna.
-Men vi lämnade er ju där? Åh hjälp jag förstår, förlåt vännen! Vem var det?
-David. Kände du honom?
-Nej inte mer än någon annan av er, förutom dig då kanske. Vi fick ju aldrig prata. Men det är synd ändå. Är du inte med dina killkompisar då?
-Vi festade igår, det blev ganska sent, dom där tyskslaverna var helt galna. Tror jag. Dom försökte väcka mig imorse men det gick tydligen inte så dom gick utan mig.
-Jo, jag kan tänka mig att nåt sånt skulle hända. Men det är ju bra för mig. Jag sitter i stadsparken och har skittråkigt, du kan väl komma hit och hålla mig sällskap? Hur snabbt kan du komma hit?

Johan hittade inte särskilt bra i Helstad och hade inte varit i stadsparken än. Han visste inte var den var eller hur lång tid det tog att gå dit så för att vara säker sa han en halvtimme innan de la på. När han letat upp sin helstadskarta såg han att det var alldeles runt om hörnet från deras sovsal. Eftersom han inte litade på sitt lokalsinne skyndade han sig i alla fall dit.

Att hitta parken var dock inte särskilt svårt. De hade gått åt motsatt håll när de gick ut igår, hade de inte gjort det hade de satt den nästan direkt. Den var omringad av en stenmur gjord av importerade gamla stenar från jorden för att ge ett anrikt intryck. Parken hade fler civila besökare än pubbarna hade. Fortfarande fanns det kvar en del flyktingar i staden men även de som arbetade där kom till parken för att koppla av efter jobbet. Parken var kvadratisk och indelad i nio sektioner som alla var byggda efter något tema. Johan gick mot den i mitten genom den steniga fjälldelen, som var ganska surrealistisk i eftermiddagsvärmen. Han hade aldrig varit i fjällen så han visste inte hur det skulle se ut, men de modifierade lavarna och dvärgbjörkarna verkade växa på alldeles för bra.

Via en bred grusväg med välklippta gröna häckar runt passerade han in till mitten, som inte efterhärmade någon natur utan bara var en vanlig park. I mitten av den fanns en stor fontän där han skulle möta Siv. Han tittade på sin klocka och såg att han var tjugo minuter för tidig. Han suckade över sin tidspessimism och satte sig på fontänens kant. Det var en stor vit sak med fler kissande stenpojkar och vattensprutande djur än han kunde räkna. Överst stod ytterligare en av alla statyer tillägnade Hels pionjärer, en avbildning av hur en man visar två saurianer hur man planterar ett träd. Saurianerna hade dumma leenden han aldrig sett dem ha i verkligheten och såg beundrande upp på den muskulöse mannen där de satt på knä vid ett nygrävt hål. Johan suckade över statyns overklighet. Å andra sidan kanske saurianerna var så en gång i tiden? De hade ju trots allt jobbat flitigt till att börja med. Han undrade vad som hade fått dem att göra uppror till sist. Det måste väl ändå varit bra att ha fått lära sig bruka jorden och inte vara beroende av det magra bytet de kunde jaga bland djuren på slätten? Han satt och grubblade i fontänens plaskande i vetskapen om att Siv inte skulle dyka upp på ett tag.
-BU! viskade någon plötsligt i hans öra och han blev så rädd att han nästan trillade baklänges i fontänen. Men Siv tog tag och drog fnissande upp honom. Hon hade bytt sin uniform mot en lång vit kjol och ett blänkande turkost linne, och sina kängor mot sandaler. Johan kände sig trist och ful, som den enda soldat på planeten som inte skaffat civila kläder. Som om hon kände hans oro började hon retas:
-Vad stilig du är! En riktig liten krigare!

Av något skäl hade hon börjat envisas med att kalla honom liten hela tiden, trots att han var huvudet längre än henne och mycket kraftigare. Han svarade generat:
-Äsch vi kom igår kväll, i skulle handla kläder idag. De andra har säkert redan gjort det.
-Du borde faktiskt passa på. Titta på mina kläder! Ödlehantverk, det lär ju bli svårt att få tag på i framtiden. De kostade en mindre förmögenhet men det är de säkert värda, jag ska sälja dem för tusentals kronor när jag kommer hem! sa Siv entusiastiskt och gjorde en liten rastlös dans. Spontant undrade Johan högt:
-Hur kan ödlor göra kläder? De bär ju som mest lite hudar?
-De kunde inte göra kläder heller, men de var bra på tygarbeten för det, gjorde lite filtar och tält och såna grejor av snodda torkade skinntrådar från någon sorts orm. Någon driftig person drog nytta av det och samlade ihop ett par hundra i en fabrik i Helstad, fast de gjorde uppror tillsammans med alla de andra så det är slut med det nu.
-Synd att jag inte har någon liten förmögenhet att investera med då. Är inte du här lite tidigt förresten?
-Äsch det var inte som jag hade något för mig där jag var. Dessutom hade jag en känsla av att du skulle vara för tidig.
-Varför då?
-Kvinnlig intuition kanske, eller för att det syns på mils avstånd att du är orolig för allt, inklusive att vara för sen kan man tänka. Slappna av lite! Du, nu ska vi köpa glass. Jag bjuder! sa hon, tog honom under armen och drog iväg honom mot en kiosk i närheten. De beställde varsin jätteglass och gick långsamt genom parken, mot den Österlenska delen av parken. Siv pratade och pratade och Johan hann äta upp sin glass innan hon kommit halvvägs, och eftersom den höll på att försvinna under den tryckande helsolen delade hon med sig. Hon berättade om hur hon hade kallats in för att montera upp de nya kraftverken som behövdes för att driva muren. Det hade varit det mest intressanta hon gjort hittills, men hon var ledsen över att resten av besättningen hade kallats tillbaks i tjänst utan henne. Utan tekniker var de inte fullt stridsdugliga så de skulle få fylla tiden med rutinövningar. Först var hon orolig att de andra skulle vara sura på henne för det när hon kom tillbaks, men medan hon berättade insåg hon att det mesta redan hade varit en lång rutinövning så skillnaden var ganska marginell.

Johan undrade över hur fruktträdgårdarna var för henne och hon berättade glatt om hur saurianerna flydde ut i allt större mängd bara för att skjutas ner. Troféstället på svävaren var fullt nu, de hade hittat ett par trevliga förintare som hade hjälpt dem montera upp skallarna för de hade inte vågat ge sig ut. De hade lyckats bräcka sina rivaler från Stockholm, som hade misslyckats med att få någon att samla in blod till sitt badkar. Det var hennes stoltaste stund trodde hon. Efter att hon berättat allt om vad hon gjort berättade Johan om sin tid, om hur otrevliga fruktträdgårdarna hade varit i mörker, hur trött han blev i benen av att sparka eller knuffa träd efter träd. Siv skrattade åt berättelserna:
-Är det sant? Att ni stod och sparkade vartenda träd tills det började trilla ner gamla ödlor?
-Det var nog oftare ungar först, men visst, sa Johan något förvirrat. Han tyckte inte det var så roligt. Siv skrattade så hon grät men när hon sansat sig sa hon:
-Förlåt, det var inte särskilt roligt egentligen men jag fick bara en sån här bild i huvudet av hur snopna de här gamla gråa ödlorna såg ut när de trillade ner. Eller ja, gamla ödlor är ju inte gråa men du fattar poängen.

Johan skrattade lite ansträngt utan att lyckas föreställa sig det roliga och blev tyst. Siv kastade sig över honom i en kram och utbrast:
-Åh förlåt lilla hjärtat! Jag vet hur du är, det måste varit hemskt för dig. Och med David och allt, det måste varit ännu värre.

Johan nickade. Han hade inte sörjt David särskilt mycket och skämdes lite för det, men ingen annan verkade ha gjort det heller. Det här var egentligen första gången någon pratade om honom. Siv kramade honom igen och sa uppmuntrande:
-Jag är imponerad över hur bra du tar det. Hade någon i tanken dött hade jag nog inte kunnat fortsätta. Det hade inte varit samma sak utan någon.
-Det är väl min hårda infanteriträning. Du vet, på ett modernt slagfält hade vi en beräknad livslängd på bara ett par minuter sa de hela tiden på utbildningen.
-Är det sant? Vi hade en halvtimme i alla fall.

De blev båda tysta och Johan funderade på vad han skulle säga. Det bästa han kom på var:
-Så vad gör din syssling då?

Siv såg först förvirrad ut sen svarade hon:
-Hon jobbar på rymdhamnen, flygledare. Hon jobbar nästan hela tiden nu, har knappt sett till henne och jag tror inte jag kommer att göra det heller.
-Är det mycket jobb där?

Johan började känna sig väldigt tråkig men Siv svarade som om hon inte tyckte det:
-Skitmycket! Hon har klagat hela tiden på hur mycket det är att göra. Först var det alla som skulle ner från Kristian Tyrannen, sen skulle all säd upp. Just nu är det ännu värre för alla tyskslaviska frivilliga kommer i små skepp, mycket jobb för flygledarna då. Dessutom kommer legosoldater från jordens alla hörn varje dag, och latinarna har lurat på regeringen sina oktovalenser för att ersätta ödlorna.
-Oktovalenser?
-Ja har du inte sett dem?
-Nej, inte legosoldaterna heller, hur många är det?
-Okej, det är inte så många än. Regeringen är fortfarande skeptisk till att ta hit legosoldater, men de måste kommit på att de nog var tvungna att ha några soldater till innan de ger sig in i djungeln, och de ville väl inte mobilisera mer hemifrån. Skulle inte förvåna mig om det blir fler med tiden.
-Men skit i legosoldaterna, vad är oktovalenser?
-Jag fattar inte hur du kan ha missat dem, men okej om ni satt och drack öl hela kvällen igår så. Det är några varelser latinarna hittade på någon planet för länge sen. De ser ut ungefär som streckgubbar fast med åtta armar, jag skulle väl kalla dem insekter men jag har hört att de är helt fel och att de inte kan jämföras med något vi har på jorden. Latinarna har nyss lyckats tämja dem och försöker sälja dem som billig arbetskraft. De är inte intelligenta, men lär sig saker lätt och jobbar tydligen hur hårt som helst för små belöningar. De är skitläskiga i alla fall. Jag har sett ett par grupper ledda av ett par arbetsledare komma vandrande längs gatorna. De ska användas till att plocka frukt tydligen.
-Jaha. Hoppas inte de också gör uppror då.
-Eller hur? Nej efter att ha sett ett par tror jag mer på att försöka civilisera ödlorna och låta dem arbeta istället.
-Tror du verkligen de kommer att vilja det?
-Äsch, jag är optimist. Men ärligt, vi kan väl inte döda varenda ödla på planeten? Vi visar dem vem som bestämmer, sen är det lugn och ro igen. Men du? Vi måste shoppa. Vi ska handla nya kläder till dig, och böcker till oss båda.

Siv hoppade upp från den skuggade bänk där de hade suttit ner och Johan följde efter. Han kände sig alltid ett steg bakom henne, hon verkade alltid rusa iväg till något medan han ville ta det lugnt. Med fejkad ilska tog hon honom under armen igen och drog iväg honom mot affärskvarteren.

De stannade först i en liten klädaffär. Siv tvingade Johan att prova vad som verkade vara hälften av affärens kläder och inspekterade honom i varje kombination.
-Jag trodde du var mer en nördtjej? frågade Johan. Lätt indignerad svarade Siv:
-Nörd? Vem, jag? Icke. Jag bara går igång på kärnreaktioner. Det är väl det mest kvinnliga som finns?

Efter många om och men rådde hon honom bestämt att köpa en tröja och ett par byxor i ljusblått tunt syntetlinne. Hon sa att de passade perfekt till hans ögon och tvingade honom att byta om och ta sin uniform i en kasse innan hon släpade honom vidare längs Helstads trånga små kullerstensgator. Den nordiska unionen var inget galet konsumtionssamhälle som det innan det ryskamerikanska kriget eller som Storbrittanien och Indien fortfarande var, men man tillät sig själva till ett par vilda shoppingdagar om året, och det var en sådan Siv nu hade släpat med Johan på. Hon hade inte glömt deras egentliga skäl att träffas utan tog honom härnäst till en lika liten och pittoresk bokaffär. Helstads stadsplanerare hade försökt dölja stadens artificiella känsla genom att förbjuda alla större affärer eller köpcentrum. Det fanns bara en labyrint av smågator utan något särskilt mönster, i handelskvarteren fyllda med rad efter rad av små affärer. Bokaffären verkade inte ha ökat av någon ökad efterfrågan under de lediga soldaternas vistelse i staden. Det mesta såg faktiskt orört ut. Siv frågade:
-Jaha vad vill du läsa då?
-Nåt lätt? svarade Johan.
-Det kan du glömma. Vill du ha lätt kan du se en film eller spela spel. Men ärligt, har du dyslexi eller några seriösa andra problem?
-Nej det tror jag inte...
-Bra! Då behöver du faktiskt något tungt. Låt oss undersöka klassikerhyllan!

Siv gick direkt till nordiska klassiker, den mest dominerande delen av hyllan, som var den största i affären. Hon fingrade sig fram mellan böcker och tog till slut fram "Den allvarsamma leken" av Hjalmar Söderberg. Johan tittade på den och såg nästan skräckslagen ut. Siv sa bestämt:
-Nu läser du den, och sen ska du berätta för mig vad den handlar om. Det är faktiskt en klassiker. Och dessutom min favoritbok.

Johan gick och betalade boken till en expedit som log något åt scenen hon nyss bevittnat. Han gav henne en sur blick innan Siv drog honom vidare ut i staden. Resten av dagen handlade de dock inte särskilt mycket mer. De gick till olika parker och låg där, Siv tvingade Johan att läsa högt för henne. Lite då och då kunde hon inte stilla sin entusiasm utan började prisa boken, men tvingade honom sen att fortsätta. Ungefär så spenderade de sina resterande lediga dagar. Det var olika parker och de åt på olika ställen, men i grunden låg de bara och läste. Ibland läste de tyst var för sig, men oftast läste Johan högt och Siv förklarade för honom. En dag sa hon efter ett avslutat kapitel:
-Du har fin röst.
-Tack? sa Johan förvånat.
-Nej men du är härlig. Det är synd att du stakar dig så förbannat, men du har en väldigt trevlig röst att höra på. Jag känner mig alldeles lugn och harmonisk.
-Det gör mig glad att höra, sa Johan och det var sant för det blev han.
-Jag känner mig inte alls sugen på att sitta och trycka nere i ett maskinrum längre.
-Det förstår jag. Det måste vara jättetråkigt.
-Ganska. Nästan så jag tröttnar på plasmafysik. Men bara nästan.

Siv log och tittade upp i den brännande solen. Hon hade börjat få hudtumörer i ansiktet och på axlarna. Johan kände på sina egna. Allt det här vandrandet ute i solen hade börjat ta sitt pris. De skulle nog bli tvungna att besöka läkare innan ledigheten tog slut. Siv sa fundersamt:
-Vad ska du göra sen?
-Sen?
-Ja, när du kommer hem alltså.
-Jag vet inte, gå tillbaks till dagiset antar jag. Eller något annat dagis. Jag trivs med det.
-Du är allt bra söt. Jag har börjat funderar på att stanna här.
-Här? Varför? utbrast Johan förvånat.
-Det finns väl en massa skäl. Att åka hit var nog det tråkigaste jag någonsin haft i mitt liv, instängd i ett höghus med festande idioter i flera veckor. Det vill inte göra om. Sen har jag blivit erbjuden jobb här. De vill ha mig på det nya kraftverket de ska bygga här.
-Men det är väl samma sak som du gör hemma?
-Ja, men jag skulle få högre lön, det finns för få fusionstekniker här. Dessutom börjar jag gilla Hel lite.
-Varför? Hettan? Cancern? Och utanför Helstad finns ju bara åkrar.
-Men tycker du inte det är lite spännande ändå? Hela nybyggarkänslan?
-Nej inte särskilt. Jag är nog inte nybyggartypen riktigt.

Siv skrattade.
-Nej du är nog inte det. Men du kanske kan bli? Kom igen, har du inte alltid haft en hemlig dröm att vara bonde? Arbeta med jorden, se dina grödor växa upp...
-Nej det kan man nog säga att jag inte haft. När jag var liten ville jag bli fotbollsproffs, men det har jag övergett. Dessutom kan jag ingenting om jordbruk.
-Sluta vara så negativ! Det kunde nästan inga av kolonisterna, de få kvarvarande bönderna hemma var tvugna att bli lärare åt allihop. Det finns utbildningar du kan gå.
-Men jag är ju redan utbildad?
-Man kan aldrig bli utbildad nog Johan! Kom igen, det tar bara två år!
-Jag ska tänka på det.
-Bra! Vad roligt, då ska vi träffas varje helg så du kan läsa för mig när jag bor här. Härligt!

Siv log och kramade honom.

Kapitel 10

Ledigheten försvann fort och innan Johan ens märkt det var han åter på en lufttransport på väg till muren. De andra hade supit och festat bort sin tid, vilket de verkade nöjda med. De pratade fortfarande om allt de gjort medan de retade honom för hans misslyckade utnyttjande av vad som säkert var den sista ledigheten på Hel. Han log och skämdes åt deras kommentarer men ångrade egentligen ingenting. Han kände sig utvilad och redo nu, även om han blev mindre och mindre intresserad av det här kriget och vaktandet av muren. Om de nu fortfarande skulle få göra det. Medan transporten gick in för landning utanför deras barrack tittade han ut genom ett av de små fönsterna. Muren stod helt klar nu, marken mot djungeln var helt rensad och marken bränd och svart. På andra sidan stod svävartanks i ändlösa rader uppställda. Mängder av nya baracker hade byggts för att inhysa alla de trupper som nu samlats på denna civilisationens gräns.

När de landade syntes var det ännu mer tydligt. Det stod rader av nya baracker på båda sidor om deras innan ensamma. En stor grupp tyskslaver marscherade förbi i perfekt formation under höga skrik från en officer. De samlade nordborna som kopplade av eller gjorde småsysslor log eller till och med skrattade öppet åt dem. Innan alla hade kommit ur transporten uppenbarade sig Arne i barrackdörren. Han hälsade entusiastiskt på dem och manade in dem i barracken. Där manade han dem att sätta sig vid matbordet medan han ställde sig i vid kortändan och började tala med sin mesta officersröst:
-Hoppas mina herrar har haft det roligt i Helstad för jag har lite dåliga nyheter. På grund av min erfarenhet av djungeln har det bestämts att vi ska ingå i en av expeditionerna i djungeln. Majoriteten av trupperna kommer att gå in på bred front i djungeln men vissa grupper ska skickas längre in för diverse specialuppdrag, i vårt fall inventering. Djungelns resurser är fortfarande dåligt kartlagda. ÖB vill veta hur tungt artilleri de kommer att kunna sätta in i det här kriget. Vetenskapsmännen har hittills förbjudit att vi bara skövlar hela skiten för de har hittat en del användbara växter till bioindustrin, och arkeologerna hävdar att skräpet de gräver upp ur jorden bara är toppen av ett isberg. En av de mest högljudda arkeologerna är en man vid namn Ragnar Högdal. Jag känner till honom sen tidigare, han brukade alltid kräva resurser till expeditioner in i djungeln men fick inga. Nu har han fått det. Vi ska eskortera honom och hans assistent in i djungeln. Förhoppningsvis hittar han inget och vi kan dra oss tillbaks bakom muren medan attacksatelliterna förvandlar djungeln till aska. Rusta upp er och möt mig vid materialförrådet om fem minuter. Sätt igång!

Utan att som brukligt vänta på frågor gick Arne ut. Alla i plutonen var överraskade över det plötsliga beskedet och började frenetiskt packa om sina ryggsäckar, så också Johan. Han slängde ur de kläder Siv fått honom att köpa och packade ner näringsbehållare till rustningen för flera veckor. Det och vattendunkar var det enda som egentligen behövdes men han lämnade plats åt lite annat också. Någonstans i mitten i en boklåda stoppade han "Den allvarsamma leken". Även om man var i djungeln fanns det säkert tråkiga ögonblick tänkte han. När allt var på plats steg han in i rustningen och kopplade på allt. Det var skönt att komma tillbaks, han hade saknat det jämna klimatet och sensorernas intryck hade börjat bli så vana att det kändes som han förlorade sinnen när han kopplade ur sig. Stridsdatorn gjorde en systemkontroll efter att ha varit avstängd så länge och en lista rusade förbi hans ögon tills den sa att allting var som det skulle. Med vana steg gick han och de andra ut ur barracken och mot materialförrådet.

Materialförrådet var en ny byggnad som inte hade funnits när de lämnade muren. Det var mycket större än barackerna som låg överallt runtom, även om det såg litet ut bredvid muren. Arne stod i rustningen utanför och stampade med foten. När han såg att de var på väg sa han i hjälmradion:
-Ja det här kommer att bli jävligt jobbigt, men en fördel är i alla fall att eftersom vi ska på ett sånt här specialuppdrag får vi lasta på oss så mycket vi vill av specialgrejorna.

En ovanlig transportsvävare kom långsamt glidande och parkerade framför förrådet samtidigt som de kom fram. Den var lite mindre än en tank och hade bara ett litet kanontorn ovanpå. Däremot hade den plats för tjugo rustade soldater vilket lämnade gott om plats för dem. Arne sa:
-Japp, det där är vårt hem de kommande veckorna. Deprimerande, eller hur? Lasta in era grejor där bak så ska vi se vad vi kan hitta att trösta oss med.

Svävaren öppnade sig med en stor lucka baktill och två mindre på sidorna. De gick in och ställde sina ryggsäckar längs väggen och gevär i vapenställ. Johan insåg att han inte hade behövt ta med någon extra näringsbehållare för det fanns redan flera stora staplar av dem, vatten likaså. Han undrade om de andra hade valt mer nödvändiga saker och hoppades nästan att de skulle vara borta så länge att det skulle krisa så han kunde skina med sin goda förberedelse. De skyndade ut ur svävaren och in i förrådet dit Arne redan hade gått in.

Förrådet hade flera våningar som var så låga att de bara nätt och jämnt kunde gå upprätt i sina rustningar. Första våningen var huvudsakligen fylld av likadana gaussgevär som de redan hade och ammunition i stora lådor.
-Ta ett extra gevär, en underhållsats och så många lådor kulor ni orkar allihop, man kan aldrig veta vad som händer där ute.

De började plocka åt sig och när Johan nyss hade lyckats balansera en fjärde låda ammunition i famnen skrek han till av förtjusning:
-Splitterkulor! Åh var stilla mitt hjärta! Varför såna här inte är standard på den här planeten förstår jag inte. Gå ut med det där och kom tillbaks och plocka åt er av det här sen!

Splitterkulor hade utvecklats för att skjuta obepansrade mål och göra så stor skada som möjligt. De bestod av flera små kulor som satt löst ihop och revs sönder när de accelererades iväg. De hade inte tyngden att flyga särskilt långt eller slå igenom modernt pansar men de träffade en mycket större yta. Johan höll med om att det var konstigt att de inte tilldelats sådana från början, eller åtminstone i fruktträdgårdarna. Antingen var det för de var lite dyrare att tillverka eller också var det bara ÖB som hade glömt bort att de slogs mot orustade fiender på nära håll och inte restryskt pansar. Samtidigt som de gick in för andra gången för att hämta dessa hade Arne hittat auxiliära högenergiplasmaprojektorer och kommenterade:
-Okej, chansen att vi träffar fientliga stridsvagnar eller så är kanske försumbar men nu tar ni vars en sån här och fäster på era gevär. Man kan aldrig vara för säker och dessutom kan det vara bra om vi upptäcker någon ny jätteödla.

De fortsatte till nästa våning som innehöll mer blandade saker. Arne fastnade för en låda märkt närstridsvapen och öppnade den. Han plockade ut ett tungt hullingförsett svärd och undersökte det. Fundersamt började han:
-Jag tror jag vill att ni plockar på er varsitt sånt här. Om det kommer en ödla och klänger på mig med en bomb vill jag inte att ni skjuter på mig, lappa till den med ett sånt här så släpper den nog. Dessutom vet man aldrig om vi får slut på kulor eller bara behöver skrämmas lite. Hoppas ni minns era närstridsövningar.

I början av grundutbildningen hade de fått lära sig slåss med just sådana här vapen för att bygga upp mördarinstinkt sades det. Till att börja med hade de fått fäktas, sen hugga dockor, sen döda grisar och till slut levande grisar som snabbt blev döda grisar. Djurrättsrörelsen hade befunnit sig på reträtt sedan lång tid i unionen. Johan tittade ner i lådan och valde mellan olika vapen. Till slut fastnade han för en spikklubba som han hängde vid midjan. De gick vidare längs de prydliga raderna i förrådet, där Arne hittade granater av blandade sorter. Han sa åt dem att plocka på sig så mycket de kunde och gick vidare. Mindre entusiastiskt sa han åt Finn att ta en mikrovågsprojektor för att koppla till sin partikelaccelerator. Finn beklagade sig över den extra vikten men Arne var bestämd på den punkten. Han sa åt Björn att ta en eldkastare, för man kunde aldrig veta när man behöver bränna något. Till slut hittade han en undangömd låda laserpistoler och sa till dem att ta varsin för som han sagt innan kunde man aldrig veta vad man kunde behöva. Besviken över att inte komma på mer han behövde gick de ut medan han fyllde i en lista över vad de tagit.

Transportsvävaren hade blivit betydligt trångare med sin extra last. Johan såg inte fram emot att sova i den, för han antog att det var det de skulle. Men det var mer behagligt att åka inne i den än utanpå en tank som de gjort hittills. Det fanns ingen vind som slet och de kunde ta av sig hjälmarna och prata normalt, och även om de satt trångt hade de i alla fall bänkar nu. Det var lite en förlust att bli av med utsikten men Johan var ändå trött på det helianska landskapet nu. När alla satt sig till rätta och de var på väg förklarade Arne mer:
-Vi är på väg ut till en liten ö strax utanför Olafsdeltat. Det är långt ifrån resten av kolonin men där finns en liten forskningsstation där Ragnar har sin bas. Mer än så vet jag faktiskt inte, det är Ragnar som bestämmer vad som händer sen, även om jag får komma med militära råd och ta över i stridssituationer. På vägen ska vi träffa några gamla vänner, vi blev tilldelade en tank som understöd och jag bad att få samma som vi hade innan. Vi hade ju ett sånt fint samarbete och jag gillade deras inställning.

Johans mage knöt sig och lite senare kunde han skymta genom förarens fönster hur en bekant svävare dekorerad med spetsade skallar gled in framför dem.

Resan var lång och det hade blivit mörkt när de var framme. Strax utanför kusten låg den lilla forskningsstationen på en ö. Hela ön hade liksom så mycket annat befästs och en mur gick ända ner till vattnet. Muren var några meter hög men såg ändå lite ut som en lekstuga jämfört med den stora muren de åkt ifrån. En lastplattform stack ut på ena sidan och på den stod en civil svävare parkerad. Vid sidan av den låg också ett par båtar som guppade upp och ner med vågorna. Inte långt stod djungeln, som en lika grön och ogenomtränglig vägg som vid muren. Här i Olafsdeltat delades den dock av floder på sina ställen. Svävarna landade försiktigt på plattformen och plutonen steg ut för att sträcka på benen. Även fordonsbesättningarna gick ut för att känna på den friska kvällsbrisen, en sällsynthet på Hel.

Johan såg de två som styrde transporten för första gången, två småväxta unga män som såg obekväma ut i sina overaller och stora hjälmar. Sist upp ur tanken klättrade Siv upp ur tornet. Hon log och vinkade åt honom i bara ett ögonblick. Hon och de andra flickorna satte sig på plattformens kant. Johan hade velat gå och sätta sig vid henne men Arne hade efter en kort diskussion med en rustad soldat viftat in dem in i stationen. Tankens befälhavare följde också med, men lämnade sina underordnade bakom sig. Bakom muren fanns inte plats till mycket. Ett par rejäla stenhus vittnade om att forskningsstationen hade varit här länge. Två soldater höll vakt uppe på muren men ingen barrack syntes till. Det hade inte heller funnits plats för någon på den tätbebyggda ön. De flesta av husen hade som så många andra byggts i nyklassisk stil för att se gamla ut och alla bar tydliga skyltar med sina funktioner.

Ledda av soldaten gick de in i den märkt "Arkeologisk institution" med stora snirkliga järnbokstäver. Som vanligt var dörren gjord för orustade personer och gick bara nätt och jämnt att komma genom. Arne sa åt dem att ta av sig hjälmarna vilket de gjorde och följde med in i en liten hörsal med stolarna ställda längs väggen, en ålderdomliga whiteboard på en vägg och resten av väggarna täckta med kartor över Hels olika regioner eller bilder av olika saurianstammar. En medelålders man i grånande hår och helskägg och gröna men civila kläder stod där, med en saurian bredvid sig. Saurianen var klädd i människoliknande kläder men de hade helt fel proportioner på dess omänskliga kropp och gav den ett nästan komiskt intryck. Mannen sa:
-Ja jag får väl presentera mig, Ragnar Högdal heter jag. Ni kanske sett mig i någon dokumentär om Hel.

Ingen verkade känna igen honom och något irriterat fortsatte han, noterandes att de inte kunde släppa blickarna från saurianen bredvid honom:
-Och det här är Nisse, min assistent och tolk. Försök behärska era mördarinstinkter och lämna honom ifred, han har varit oumbärlig i min forskning och ska följa med oss på expeditionen.
-Ingen sa något till mig om att passa en jävla ödla! Hade jag vetat det hade jag vägrat! fräste Arne.
-Kanske för att de anade hur du skulle reagera? Ni kan vara helt lugna. Nisse är på vår sida.

Nisse verkade inte bry sig nämnvärt om Arnes hätska reaktion över honom. Arne fortsatte med förakt i rösten:
-Hur ska vi kunna lita på honom? Du vet ju tydligen ingenting om hur ödlor är! De kan förbereda saker i evighet, din jävla ödla har väl bara lurat er lättlurade akademiker för att kunna hugga oss i ryggen som bäst senare!
-Min gode sergeant, Nisse är pålitlig. Tillåt mig förklara?

Arne blängde på honom och var tyst, medveten om att han var underlydande till Ragnar nu. Ragnar harklade sig och började förklara:
-Ni förstår, Nisse är vad vi människor skulle kalla psykopat. Som ung började han utbildas till medicinman men efterhand blev det tydligt att han inte var lämpad för det. Nisse drivs nämligen först och främst av ett oerhört starkt hat mot sitt eget folk, i första hand slättstammarna men även de andra.
-Åh en psykopatödla, jag känner mig genast mycket tryggare! sa Arne skeptiskt och några i plutonen flinade lite. Förargad fortsatte Ragnar:
-Ja det borde du, eftersom han hatar saurianer i allmänhet hatar han även sig själv och när han kom i kontakt med människor insåg han att det var vad han ville bli. Han kommer aldrig att kunna bli en riktig människa, en sann tragedi, men han försöker ta efter oss så gott han kan. Han pratar skandinaviska flytande, och eftersom han även är kunnig i ett antal saurianspråk är han ovärderlig för mig och även andra forskare.

Arne ställde sig mitt emot den småväxta saurianen och stirrade ner på honom. För första gången reagerade Nisse och stirrade tillbaks med sina glänsande mångfärgade ögon. Arne sa till honom:
-Så om jag säger att jag vill döda varenda en av er stör det inte dig det minsta?

Nisse fick först ett brett leende och blottade sina rader av vassa tänder, för att sedan på förvånansvärt ren skandinaviska säga:
-Om du kunde göra det skulle jag gladeligen hjälpa till. Jag hatar varenda en av dem.

Överraskande log Arne och skakade på huvudet. Han vände sig till Ragnar igen:
-Vad är planen då?

Ragnar drog ner en karta föreställande Olafsdeltat från taket och började förklara med en föreläsande ton:
-Ja, som ni hade vetat om ni sett några av mina program är jag arkeolog, huvudsakligen inriktad på de tidigare saurianska högcivilisationerna. Resterna från dem finns över hela planeten. Överst hittar man bara stenföremål från föregångare till de nuvarande kulturerna, men gräver man längre ner hittar man spår efter vägar skyskrapefundament och rester efter högteknologi, en del av den jämbördig eller kanske överlägsen vår. Tyvärr har de få artefakter vi hittat varit i så pass dåligt skick att det inte gått att räkna ut något mer specifikt om deras funktion. Sen jag tränat upp Nisse har jag dock varit medveten om något som kan ändra allt detta. Oberoende av de andra saurianska stammarna finns en grupp som kallas bevarare, minnare, väktare eller liknande. De har olika namn men jag är ganska övertygad om att det syftas på samma grupp. Det enda Nisse vet är att de finns och att de endast har minimal kontakt med resten av saurianerna, han har själv bara hört talas om dem från sin morfar, som var den enda han visste som faktiskt en gång träffat dem. Det ligger därmed nära till hands att tro att de bara är en skröna, vilket hittills har hindrat mig från att få något stöd till en expedition för att hitta dessa. Med tanke på att det sägs om dem att de "känner de gamlas magi" och liknande anser jag att det verkar troligt att det någonstans djupt inne i djungeln finns saurianer med bevarad sauriansk högteknologi. Det verkar mycket troligt att vi skulle kunna lära oss mycket från eventuell sådan, och det är bara förutom de kulturskatter som de antagligen sitter på också.
-Om de har högteknologi, varför använder de den inte? utbrast Finn plötsligt. Ragnar log och tittade på honom.
-Det, min gode man är den stora gåtan. Somliga skulle säga att det bara betyder att de inte har någon, men jag tror det finns en annan förklaring. Jag hade hoppats på att få svar på det nu när jag äntligen kan bege mig in i djungeln.
-Hur ska vi hitta dem då? undrade Arne skeptiskt.
-Det är den svåra biten. Vi ska färdas in längs Olafsdeltat, längre in än någon annan varit. Förhoppningsvis kommer vi att hitta saurianer som ännu inte hört talas om människor och vi kan övertyga dem om vikten av att vi får träffa bevararna. Deras ledare bör veta något. Om de inte är samarbetsvilliga är ni med för att övertyga dem. Som medicinman är Nisse här något av en expert på den saurianska anatomin och om vi kan fånga en ledare eller medicinman har han garanterat mig att han med lätta fysiska påtryckningar ska kunna få ut informationen vi är ute efter.

Nisse log ett brett ondskefullt leende och Johan darrade åt det mörker som uppenbarade sig någonstans i saurianens ögon.

Ragnar och Nisse fyllde transporten med ännu mer utrustning, men efter ett hetsigt bråk med Arne kom de överrens om att vissa oömma saker skulle spännas fast på taket eller utanpå svävartanken istället. Arne hade känslomässigt protesterat men till slut hade huvudsakligen flera lådor med gausskulor hamnat utanpå. Utan något vapen för att avfyra dem var de bara döda bitar järn och utgjorde egentligen ett praktiskt extralager pansar men Arne hade velat ha sin ammunition nära till hands. Det hade börjat regna lätt när de kommit ut på lastbryggan igen och besättningarna hade intagit sina platser och börjat värma upp sina fordon. Ragnar hade tvingats få ett rustningsimplantat och hade fått på sig en lätt skyddsrustning av officerstyp som han rörde sig ovant i. Han beklagade sig över att hans skyddsling inte hade fått samma goda skydd utan endast en skyddsväst och öppen hjälm, han förklarade att en så bildad konverterad saurian som Nisse var oersättlig medan han själv bara var en av världens mest framstående arkeologer. De två tog plats längst fram, närmast förarna för att kunna dirigera dem genom deltat medan plutonen radade upp sig på bänkarna baktill igen.

Efter en kort färd i hög hastighet över vattnet saktade svävarna in när de kom fram till de vindlande gångar genom djungeln som deltat utgjorde. Svävarna skulle bara kunna färdas längs flodsystemet, djungeln var för högvuxen för att de skulle vara stabila. Ragnar försäkrade att de flesta saurianer ägnade rätt mycket tid vid floderna också och att det inte skulle bli några problem med att hitta dem. Efter en timme på helspänn över att vara i denna främmande trakt började plutonen bli rastlös över att sitta inne i en trupptransport. Arne tröttnade på flamset som började komma och beordrade ut hälften av dem till tanken och den andra hälften ovanpå trupptransporten för att hålla vakt. Alla visste att det inte var särskilt meningsfullt eftersom det inte fanns något saurianerna skulle kunna göra för att stoppa svävarna men lydde order utan gnäll.

Johan blev skickad till tanken och medan svävarna stannade en kort stund bredvid varandra hoppade han över och tog plats på sin vanliga plats till höger om kanontornet. Först när han satt sig ner började han rikta uppmärksamheten på sin omgivning. Floden var bred i början men efter bara ett par minuter var den knappt bred nog för att kunna vända tanken. De gled fram varsamt på ett sätt de bara gjort i korta perioder innan och i den låga farten hördes knappt tankens motorer. Det gjorde att ljuden runt om blev allt tydligare och han skruvade upp förstärkningen för att lyssna. Vattnet från floden under skvalpade lätt när svävarna passerade och de små svallvågorna de gjorde kluckade mot kanten. Från djungeln hördes främmande djurs ljud. Huvudsakligen var det leddjurslika smådjur som gjorde alla möjliga typer av högfrekventa ljud; Skrikande, sjungande, gnällande eller ljud som var så främmande att han inte kom på något ord för att beskriva dem. Ljuden gick in i varandra i en allt mer påfrestande kakofoni och han skruvade ner högfrekventa ljud från omgivningen.

Djungeln blev genast mycket mer skrämmande när ljuden försvann. Ibland hördes något större djur röra sig genom vegetationen, oftast var det bara prasslande eller plaskande men på avstånd kunde han höra hur träd nedknuffade av djungelns jätteödlor rasade till marken. Mer skrämmande var mängden av morranden, ylanden, grymtanden eller dödskrik som hördes. Livet på Hel vaknade till liv under den svalare natten, det hade inte märkts i människokolonin men här ute i den otämjda helianska naturen var det tydligt. Men det som verkligen gjorde honom rädd var de perioder av tystnad när inga ljud kunde höras. Ibland tystnade djungelns ljud i ett par sekunder, som om djuren var färdiga med vad de skulle och nu lade sig för att vila. De började alltid igen, men under de korta stunder av tystnad verkade djungeln som mest gåtfull och ogenomtränglig för människorna. De massiva träden verkade stolta och orädda för de små människorna under dem, och de mindre växterna som täckte trädens stammar och marken runt dem verkade stå självsäkert beskyddade av sina större fränder och göra narr av inkräktarna. Oförmögen att finna den ro han hoppats på i den sakta passerande naturen inledde Johan en diskussion om fotbollen hemma. En bit in i natten kallade Arne in honom för att sova ett par timmar och han sjönk gladeligen ihop inne i trupptransporten.

Arne väckte honom med ett vrål via radion tidigt på morgonen. Det var första gången på länge som Johan inte hade fått sova ordentligt på natten och det var tungt och ovant bara att resa sig upp. Han tog några klunkar näringsdryck och gjorde rutinkontroller av rustning och gevär. Något överraskat märkte han att både geväret och rustningen redan hade täckts av en tunn mångfärgad slemfilm. Arne studerade en satellitkarta tillsammans med Ragnar men verkade inte störas av Johans fråga vad han skulle göra. Han sa:
-Luften här är full av snabbväxande skit. Den vi hittills träffat har inte varit farlig. Gnugga av dig så gott det går innan du går in och spraya geväret och lederna med helgift, om det får växa fritt kan det få en del mekanismer att krångla på sikt. Det står en burk fastspänd vid luckan, spola av dig efteråt för tillskillnad från slemmet så är giftet farligt. Upp och vakta med dig nu.

Johan nickade utåt men inne i hjälmen gäspade han och tittade bak på de nu sovande Fredrik och Pavo medan han klättrade upp genom luckan till taket. Djungeln var sig lik, möjligen var den om möjligt ännu tätare. Den såg så tät och otillgänglig ut att han inte förstod hur saurianerna, eller för den delen något annat än växterna själva kunde leva där. I dagsljus kunde han dock inte tvivla på djuren eftersom de syntes överallt. Större djur vrålade ut sina olika läten, en del lika jordiska, andra främmande och obeskrivliga och ibland skymtade något inne i den tjocka vegetationen.

Luften var fylld av små flygande djur, han hade knappt kommit upp ur luckan förrän en svärm drogs till honom och började äta av slemmet som växt över hans rustning. Andra småkryp följde efter för att äta av de slemätande, och inom sekunder verkade hans pansar täckas av ett helt ekosystem. Han plockade upp den ordentligt fastspända flaskan med gift och sprutade ner sitt vapen och sina leder som Arne sagt. På det ännu tunna lager som hade bilats hade det effekt redan, det röda giftet gick slemmet att genomgå ett par snabba färgförändringar innan det torkade upp och ramlade av. Krypen stördes också och reste sig som en av det främmande giftet, några som inte hann föll döda ner till marken. Johan spolade sen noggrant av sig med en vattenslang kopplad till en pump ner till floden. Han undrade om det var särskilt lönt att spola av sig med flodvattnet, det var antagligen fyllt av nya sporer som snart skulle ha växt till ett nytt lager på honom. Uppgivet satte han sig på en ledig plats ovanpå transporten och nickade som hälsning till dem som redan var där.

Vid närmare och längre observations märkte han att djungeln inte alls var den enformiga gröna mur den såg ut att vara vid första anblick. Medan timmarna gick och han såg nytt slem börja växa på sig satt han och iakttog omgivningens variationer. Träden som från början bara såg likadana ut visade sig finnas i fler varianter än han kunde hålla reda på, och då var det bara de stora träden som var grogrund för så mycket annat. Småkrypen som svärmade runt hans kropp visade oändligt större variation än till och med den myriad av former de jordiska insekterna frambringat, här verkade alla kombinationer av ben och vingar finnas. De större djuren var inte fullt så variationsrika, men med den grundläggande formen av sexlemmade ryggradsdjur gav möjlighet till fler variationer än jordens. En del hade liksom saurianerna tillbakavecklat ett par, andra hade bara ett par ben eller vingar kvar och somliga hade inga benpar alls kvar. Johan tyckte att de små bevingade men fyrbenta ödlorna var intressantast. De flesta var små och kvicka, landade på transporten och åt av småkrypen. Uppe i luften kretsade större raser på stora vingar, ibland neddykande efter vad som nu var deras utvalda föda. Johan och de andra, som knappt hade sett andra djur än råttor och keldjur innan, var hypnotiserade av mångfalden och märkte ofta hur de hade glömde bort att hålla utkik efter hot medan de fascinerades av den sjudande kittel av liv som var Hels djungel.

Bland de blickfång som fanns längs flodens stränder var tomma saurianbyar. Saurianerna var halvt nomadiserade, varje stam hade ett otal byar spridda över ett stort område. Stammarna vandrade från by till by, bodde där ett tag och jagade och samlade allt ätligt i närheten av byn för att sedan lämna den i flera år för att låta naturen återhämta sig. Det vanligaste skälet till stridigheter mellan stammar var när någon stam tog någon annans by i besittning, särskilt en som hade legat obebodd länge och snart skulle utnyttjas av sina ägare. Värst av allt var när någon från en annan grupp av saurianer gjorde intrång i gränszonerna mellan deras traditionella revir. En sådan expansion ledde snart till att stammar på båda sidorna förenades i korta men intensiva krig mot varandra.

Byarna var inte särskilt imponerande egentligen. Det var mest en samling plattformar på höga ben. Saurianerna stördes inte av regn eller oväder, det enda de behövde var någonstans att vila utan att oroa sig för större rovdjur. Det fanns förstås en mängd djur som med lätthet tog sig på plattformarna, men det var inte mycket att göra åt. Det fanns ingenstans att lagra mat på, djungeln var det enda skafferi saurianerna behövde. Däremot tillagade de ibland maten och för detta ändamål fanns det ett par eldstäder i sten i byarna. Den mest imponerande strukturen fanns bara på en del ställen, stora amfiteaterliknande träbyggnader som inte alls passade ihop med det primitiva intryck det andra gav. När man tittade efter kunde man se att inte heller plattformarna var särskilt primitiva. De var bara anpassade till det enda som behövdes och utan bekvämligheter utöver det. Men hantverket som skapat dem var av högsta klass på alla sätt, från att de var ytterst tåliga konstruktioner till de snidningar och målningar som täckte minsta vrå. Johan hade undersökt dem genom att zooma in medan de passerade byar, men han kunde knappt urskilja några särskilt motiv eftersom allt bara flöt ihop i en till synes formlös massa. Mer än något annat på planeten verkade den främmande konsten just främmande, annorlunda från vad som helst människor kunnat komma på, och påminde honom om hur långt hemifrån han var.

Kapitel 11

Efter alltför många dagars färd längs floden hittade de äntligen vad de letade efter: En bebodd by. Johan och de andra infanteristerna hade först märkt det genom att fordonens vinande motorer plötsligt tystnat och de glidit ner intill vattnet. I hjälmradion sa Arne att attacksvävarens sensorer hade uppfattat saurianröster en bit längre fram. Medan han fortfarande pratade började svävarna långsamt sjunka ner i den gröna sörjan under dem. Arne förklarade:
-Vi vet inte om de här saurianerna har träffat eller hört talas om människor innan, men vi tar inga risker. De är för duktiga på djungeln för att vi ska kunna smyga oss på dem genom djungeln, men Ragnar tror att vi kan ha en chans om vi närmar oss under vattnet och sen slår till fort. Jag hoppas att ni allihop tog ett par fångstgranater när vi var och hämtade vapen. Nu är det dags att använda dem. Som omväxling behöver vi ett par ödlor levande, företrädelsevis en hövdning eller shaman. Eftersom vi bara kommer att ha ett par sekunder på oss när vi kommer upp ur vattnet föreslår jag att ni har era huvudvapen axlade och en granat i varje hand. Kasta dem på första bästa ödla ni kan se, ju större och mer dekorerad den är ju bättre. Tillsammans borde vi ha en hyfsad chans att få åtminstone någon som kan veta något. När alla har kastat sina granater dödar vi resten på vanligt sätt, vi vill lämna så få vittnen som möjligt och dessutom är den enda bra ödlan en död ödla. Se till att inte öppna eld förrän alla har använt sina granater bara, det vore så pinsamt om ödlan vi behövde blev dödad precis innan någon skulle fånga den.

Johan grävde igenom sin överfulla granatväska och fann inte färre än fyra fångstgranater. Nöjd med sitt förutseende axlade han sitt gevär och hängde de fyra längs sitt bälte där han lätt skulle kunna komma åt dem, precis innan vattnet flöt upp över hans knän och närmade sig hans huvud med ökande hastighet.

De sjönk förvånansvärt djupt innan fordonen med två dova dunsar slog i bottnen, som verkade mer solid än man kunnat tro. Tankens motorer protesterade knarrande av det plötsligt tyngre medium de nu tvingades arbeta i men de fick tanken att resa sig från bottnen och röra sig långsamt framåt. Johan blixtrade igenom olika visirlägen men även om det kom ner ljus till botten var det för mycket partiklar i vattnet för att han skulle se något med något av de vanliga lägena. Han slog om till sonar och omgivningen uppenbarade sig som gråa datorskapade gestalter. Vattnet var lika levande som världen ovanför. Bottnen täcktes av vajande växter, varav en del egentligen var stillasittande djur som letade genom vattnet efter godbitar. Simmande varelser var överallt, de flesta liknade vanliga fiskar men där fanns också andra former han inte kunnat föreställa sig innan. De flesta var små men större former rörde sig långsamt runt och betade av det näringsfyllda vattnet, och ibland susade andra stora varelser förbi och åt något mindre. Små fiskar nafsade nyfiket på hans rustning men skingrades blixtsnabbt så fort han rörde sig, för att återvända eller ersättas av andra bara sekunder efteråt.

Byn var inte långt bort, mindre än en kilometer men det tog en kvart att ta sig dit. Den allra sista biten upp på stranden skulle de behöva gå själv för att sprida ut sig ordentligt. De hoppade av och Johan kände hur hans rustade fötter sjönk ner genom tre decimeter av dy. Undervattensväxterna snärjde in honom medan han rörde sig men de slets sönder utan ansträngning. På de första stegen försökte några svajande fångstarmar smaka på honom men även om de inte gick sönder lika lätt var de alltför svaga och täckta med vad han förmodade var giftiga taggar. Som om de hade någon form av kontakt lät andra svajande armar han passerade på väg till sin position bli att försöka snärja honom. När han nått sin plats kunde han vänta i ett par minuter medan de som skulle längst ut på flankerna slet sig fram genom dyn. Han stod i en brant backe, med huvudet bara strax under vattnet. Bara en bit bort såg han saurianfötter och treuddar som blixtrade till ner i vattnet och försvann lika fort upp, ibland med något byte. Rädd att upptäckas och förstöra hela planen pressade han sig mot backen och fylldes av obehag medan han kände hur han sjönk in bland varelserna som täckte den. Han kände inte deras vidröring, men en del var stora nog för att höras meda den dunkade mot hans skal. Alltför lång tid verkade gå och han trodde att han skulle sjunka in och inte komma på loss innan Arne gav ordern att gå upp ur vattnet. Johan slet sig lättad loss, tog en granat i varje hand och började klättra upp.

Han stannade till i ett par sekunder till precis innan det var dags att gå upp för att de skulle anfalla precis samtidigt. Han bytte till vanligt ljus på visiret och pressade sig nära bottnen. Hade vattnet varit bara lite klarade hade det varit tydligt att han låg där, men han kunde höra saurianernas röster ovanför och de lät inte oroade. Det var första gången han hörde dem prata i annat än stridsvrål. Deras tal var fyllt av långa vokaler, han gissade att det var barnen som lät som kväkande grodor och vuxna som hade ett lägre ljud som mer liknade något underligt blåsinstrument. I några sekunder lyssnade han, sen kom ordern att gå upp. Han reste sig ur vattnet och kunde i ögonvrån se sina kamrater göra samma sak jämt fördelade längs stranden. Strax bakom lyfte tanken och transporten upp ur vattnet bakom, gröna av växter som täckt dem och följda av små plask när djur trillade av dem ner i vattnet.

Saurianerna hann inte reagera innan de första fångstgranaterna flög genom luften. Johan kastade en av sina på den närmaste saurian han såg och explosionen av klistriga trådar band samman den. Med saurianer började springa panikslaget åt alla håll försökte han snabbt överblicka dem och hitta en som såg viktig ut. De här nere vid stranden verkade mest vara unga och bar knappt några dekorationer alls. Bakom de springande ungarna såg han en något långsammare saurian som med sitt slitna, spruckna skinn tydligt visade att den var gammal. I avsaknad på bättre mål kastade han sin andra granat på den och hoppades att den inte var för skröplig för att överleva fångsten. Medan granaten fortfarande var i luften tog han ner sitt gevär från axeln och när Arne gav nästa order öppnade han eld mot de flyende saurianerna. Några hade hunnit ut i djungeln redan men de som var kvar i byn föll i drivor under den spridda gausselden. Splitterkulorna täckte som menat betydligt bättre, det fanns inga som helst luckor i väggen av accelererade järnbitar.

Det tog ett par sekunder, sen var marken täckt av saurianerns blod och sönderskjutna kroppar. Arne märkte att de alla de skulle få tag på var döda redan och beordrade eld upphör. De två svävarna gled in över stranden och Ragnar och Nisse klev ur transporten. Runt omkring hördes skrik från de fångade saurianerna, inte längre långa vokaler utan vad som verkade som oändliga följder av konsonanter. Ragnar gick runt med armarna bakom ryggen och inspekterade de fångade en efter en. Nisse gick bakom honom med vad som såg ut som en slaktarkniv. De inspekterade fånge efter fånge, och efter de flesta inspektioner klöv Nisse skallen på fången med kniven. Johan var ingen expert på saurianer minspel, men han var ganska säker på att Nisse verkade mycket road av detta.

Till slut återstod bara tre saurianer, som hade samlats ihop mitt på stranden bredvid den parkerade transporten. Ragnar förklarade att de var en shamanlärling, en gammal kvinna och en av hövdingens yngre söner. Nisse skar bort delar av det stelnade fångstklistret medan Johan och de andra hade fått order om att städa upp stranden lite. Redan nu hade det kommit flera djur som åt av överflödet av kött som låg på stranden och det distraherade Ragnar och Nisse från deras viktiga uppgift. Johan gick runt och kastade ner likdelarna i floden, där de skulle ätas av undervattensdjur och inte störa någon ovan ytan. Andra slet loss bytet från munnen på djuren och kastade det längre ut i djungeln.

Martin hade blivit överfallen av en sur, storväxt rovödla som istället för att följa sin mat hade kastat honom till marken och försökt bita av honom huvudet. På radion hördes hans skratt medan han brottades med den, tills han till slut hade fått sin yxa och huggit ihjäl ödlan. Eftersom det var det största djuret på stranden hade dess död skrämt bort de mindre och efter det var städarbetet mindre dramatiskt. Under tiden hade Nisse och Ragnar börjat bearbeta de tre saurianerna. Ragnar förhörde på skandinaviska och Nisse översatte. Ragnar kunde tydligen förstå vad saurianerna sa eftersom Nisse inte översatte, och Johan kunde därför bara höra halva konversationen, Ragnars frågor om var bevararnas tempel fanns någonstans. Oftast var de tre bara tysta eller skrek något som Johan antog betydde nej ändå. Nisse försvann in i transporten och återvände med en hel arsenal av stickande, skärande, brännande och krossande verktyg som han visade upp ett efter ett. Ragnar ställde sig framför den gamla kvinnan, tittade henne djupt i ögonen och väste föraktfullt:
-Vi har sätt att få er att tala.

Timmarna gick och de åt en lugn middag inne i transporten med saurianernas skrik utanför. De verkade inte säga något begripligt men deras skrik av smärta gav Johan dålig aptit. När solen började gå ner och djurlivet verkligen började vakna till liv kom slutligen en triumferade Ragnar in i transporten. Han sa:
-Det var inte lätt, men vi fick dem att tala. Det ska finnas ett litet tempel ett par dagsresor in i djungeln och efter mycket övertalning lyckades vi få den gamla kvinnan att prata. Hon klarade hur mycket som helst själv men när Nisse bearbetat hövdingens son ett tag började hon prata och gav oss en vägbeskrivning.

Arne var skeptisk:
-Ett par dagsresor in i djungeln? Förstår du överhuvudtaget hur svårt det är att ta sig fram där? Eller ännu värre att faktiskt hitta något?
-Min gode man, jag förstår att du tror att saurianerna är barbarer och så kan det verka, men de är i själva verket ett högt utvecklat folk som har en mycket avancerad kultur. I denna ingår bland annat en sorts muntlig kartteknik som gör att de kan hitta ett särskilt ställe i djungeln lika lätt som du hittar en stad på Europas motorvägar. En av Nisses stora förtjänster är att som saurian förstår detta system. Och om hon ljög har vi kvar både henne och ungen, nedsövda. Nisse håller på att sy ihop dem som bäst nu, så de mår bra ifall vi skulle behöva förhöra dem igen. Vi blir förstås tvugna att lämna dem här medan vi ger oss in i djungeln, men om de skulle ha ljugit vet de att vi kommer tillbaks.
-Varför ska vi gå dit då? Vi kan väl beställa in en flygare och komma dit på ett par minuter.
-Tyvärr är det inte så lätt. Saurianernas system är byggt på markobservationer, och kommer vi från luften blir vi tvungna att leta upp det själv, vilket förstör hela poängen med varför vi kom hit.

Det märktes att Arne ville protestera mer men att han inte fann några ordentliga invändningar, dessutom var det egentligen inte i hans makt att protestera om Ragnar verkligen ville något. Han grymtade och frågade:
-När ger vi oss iväg då?

Nöjd över att han tämjt den bråkige sergeanten sa Ragnar:
-Jag och Nisse ska sitta ner och äta lite sen går vi, så det blir väl om tjugo minuter. Jag har gjort en lista på vad jag vill att ni har med er från transporten, ni kan ju börja lasta på er medan vi äter.

Med ett tryck på sin handdator skickade Ragnar över listan till Arnes likadana och han började studera listan. Plutonen satt tysta medan datorns sken reflekterades i hans koncentrerade ögon, sen började han dirigera dem. Ragnar lista hade tydligen varit mycket omfattande. Johan var tvungen att lämna det mesta av sin packning, inkluderande hans egna matpaket för att göra plats för Ragnar tält och mat. Han såg inte fram emot att behöva gå flera dagar på enbart näringslösning. De andra var tvungna att lasta på diverse vetenskaplig utrustning de inte förstod sig på. Till och med Finn som normalt inte behövde bära något förutom generatorn fick giftflaskor och vatten, en till synes dålig kombination. Medan han packade sprakade oväntat Sivs röst till i Johans hjälmradio:
-Johan? Hör du mig?

Förvånat svarade han:
-Siv?
-Ja dummer. Jag har fifflat lite med radion, ytterligare en talang jag inte visste att jag hade tydligen. Vår chef har sagt om vad den där galna arkeologen vill att ni ska göra. Det verkar rent sjukt att ni som aldrig varit i djungeln, alla förutom Arne då, ska bli utforskare helt plötsligt. Han har dessutom beordrat oss att vi ska ligga här och vänta på er tills ni kommer tillbaks, vilket kan ta hur lång tid som helst med tanke på hur terrängen ser ut. Det här har i alla fall gjort alla här irriterade på gubben och hans sadistödla. Och jag är orolig för dig lilla hjärtat.

Johan hade inte tänkt på det hela som särskilt farligt, det verkade som allting Hel kunnat erbjuda bara studsade bort från hans rustning. Det enda som inte hade gjort det var sprängämnen saurianerna hade stulit och så här långt bort hade de antagligen bara hört talas om människor. Men ändå, djungeln verkade gåtfull nog för att gömma alla möjliga överraskningar, och trots värmen fick han kalla kårar. Siv fortsatte:
-Vår navigatör säger att om ni inte ska gå hur långt som helst borde det inte vara några problem för henne att få in en signal från era rustningar, och utifrån det göra en kurs parallell med er.
-Men ni kan ju inte köra svävaren genom djungeln?
-Det är sant, men vi råkar sitta på den bäst skötta fusionsgeneratorn på den här planeten grabben. Jag tänker inte låta det förslösas genom att ligga och dra på den här ruttna stranden i veckor medan ni är på utflykt. Jag roas inte särskilt mycket av att ligga och sola på den här nerblodade stranden och bli uppäten av konstiga djur. I alla fall, jag vet vad vi har för kapacitet och jag säger att vi utan problem har tillräckligt mycket energi för att skära oss fram genom djungeln med partikelacceleratorn. Det kommer att ta tid, mer än det tar för er att gå men det kommer i alla fall att ge mig något att pilla med.
-Varför föreslår du inte det här för Ragnar då? Det låter som det skulle vara bekvämare för honom med.
-Vi gjorde det, men han vägrade. Han sa att det skulle låta för mycket och att han vill komma till templet utan någon varning innan. Vilket är underligt eftersom han om någon borde veta att saurianerna lär märka lika bra hur ni klampar fram genom djungeln som om vi skjuter oss fram.
-Jag tror problemet är att han inte kan hålla sig, det där templet är väl hans dröm sen hur många år som helst.
-Ja det är möjligt. I alla fall vill jag att du ska veta att när ni gått i ett par timmar kommer vi att börja göra ett spår bredvid er och om något händer, att ni fastnar i kvicksand eller får slut på vatten så kommer både vi och de där två töntarna i sin transport fylld med förnödenheter om några dagar. Hoppas du känner dig tryggare nu, oroa dig inte men var försiktig ändå, okej? Nu kan jag inte prata mer, det här är inget jag får göra egentligen. Sköt om dig!

Sivs röst försvann ur radion och Johan var tacksam över att ingen annan hade sagt något under tiden. Färdig med packandet satte han sig med de andra, väl medveten om att det var sista gången på länge han skulle få ordentlig vila.

Strax därpå hade de genomgått en sista giftdusch innan de gav sig in i djungeln. Det utpekade vägen kanske var den lättaste för saurianer med deras smidighet och klätterförmåga men om den var lättast även för människor märktes det inte. Längst fram i kolonnen gick Arne, som var den djungelvanaste av människorna i sällskapet. Byn hade varit byggd på en klippa av fast mark och strax efter att de lämnade den hade han trampat ner i den gröna sörjan som täckte marken. Johan tyckte det var illa nog bara de första stegen, men det blev djupare vid varje steg och planade inte ut förrän han var midjedjupt ner i det. Överallt stack det upp olika växter ur sörjan. De var synnerligen störande, för medan de flesta böjde sig eller gick när man passerade var en del onaturligt sega och vägrade ge med sig.

Han ångrade att han tagit en spikklubba som var värdelös för att hugga sig fram med, de andra hade nu stor nytta av sina tunga svärd. Arne gav dem åtminstone tillåtelse att axla gevär under marschen så Johan kunde använda båda sina händer för att riva sig fram, vilket åtminstone gav honom möjlighet att ta ut sin uppbyggande aggression på växterna i hans väg. Bara efter ett par minuter haglade svordomarna över radion, att ta sig fram en längre sträcka verkade hopplöst. Till slut blev det så illa att Ragnar genom Arne beordrade dem att sluta klaga. Ragnar hade dock inte lättare än någon annan, snarare värre eftersom hans rustning inte var lika stark som de andras. Han hade åtminstone inget att bära på och gick dessutom i mitten av kolonnen för att få maximalt skydd och få det uppröjt framför sig.

Den enda som trivdes var Nisse. Bara något begränsad av den specialgjorda ickemekaniserade rustning han bar hoppade han problemfritt från träd till träd utan att någonsin röra marken. Han tog sig fram med sådan fart och lätthet att han ofta försvann framåt och var tvungen att vänta in de långsamma människorna. Ibland stannade han upp på ett träd och tittade omkring sig, hittade nya riktmärken och hoppade vidare efter att ha pekat ut eventuella kursändringar.

Det värsta med marschen genom djungeln var de ställen där sörjan var djupare än andra. De turades om att vara i främre delen av kolonnen, och de som var där försvann då och då plötsligt ner under ytan. Hittills hade inget hål varit djupare än att de andra kunde dra upp den oturlige, men det gjorde att de kom ännu långsammare fram. Efter att ha skrämts tillräckligt av Nisses historier om hål som verkade bottenlösa och om de varelser som levde på vad som trillade ner där bestämde Arne att de skulle färdas hopbundna med rep, "För det är bäst att vara på säkra sidan". Det gjorde inte Johan något alls för det var för mycket jobb att byta plats på repen så Arne gick alltid först därefter, och var därmed den som föll ner under ytan oftast.

Att ta sig fram genom den tunga terrängen var krävande, men Ragnar hade inte auktoritet nog att driva dem särskilt hårt, för att inte tala om att han nästan alltid tröttnade först, så de fick betydligt mer vila än de fått tidigare. Nu när de börjat röra sig och inte bara sitta still märkte Johan att det var betydligt värmare än det varit i kolonin. Han insåg att han hade vant sig en del vid värmen där, men det var värre här. Fläktsystemet som nätt och jämnt hade klarat av att hålla nere temperaturen innan misslyckades nu allt oftare, särskilt mitt på dagarna. Arne berättade om hans förra expeditioner i djungeln då deras kylsystem brutit ihop totalt och på hans order fick även fläktarna vila under rasterna. Under dessa korta stunder av stigande värme kände Johan ett nytt beroende av rustningen. Innan hade den mest skyddat honom mot saurianernas vapen, nu var den plötsligt en liten zon av kontrollerat klimat på en plats där det var för varmt för människor att leva någon längre tid.

Liksom under färden på floden var det intressantaste djuren. De fanns i lika stor mängd här som på floden, och nu när de var tvungna att hushålla med giftet flockades småkryp för att frossa på det snabbväxande slemmet som täckte dem alla. Efter ett tag lärde Johan sig tolerera även de större djur som kom för att festa på de mindre, han blev till och med en aning fäst vid en del av dem och körde iväg djur som hade för avsikt att bilda ännu ett steg i näringskedjan. Nisse drevs fortfarande av en antagligen hälsosam respekt för de större av djungelns djur, och han såg till att leda vägen runt dem på ett säkert avstånd när han märkte en landval eller annat. De mindre djuren var dock intressanta nog för Johan och han stördes inte särskilt av det. Eftersom inga expeditioner hade gått i de här markerna förut var de säkra på att i princip allt de såg var odöpt. Preben insåg detta först och gav vartenda nytt djur de såg ett namn, oftast med något av hans namn och någon obscenitet som inte var passande som officiellt namn för en art. Han såg dock till att noga ta bilder och beskriva ett par av djuren för att kunna ta äran när han kom hem. De andra i plutonen delade inte hans passion för vare sig namngivning eller obsceniteter. Däremot häpnade Fredrik, som var son till en florist, över somliga av djungelväxternas prakt och sa att han skulle starta en import av dem när han kom hem.

Förutom djuren var även spåren av sauriansk civilisation det mest spännande. Det mesta var nybyggda saker som stenstoder som vägvisare eller små byar eller viloställen. Men för första gången för alla utom Ragnar och Nisse såg de spåren av gammal sauriansk högkultur; husgrunder som stack upp delvis ur markvegetationen eller var stadiga att gå på, statyer i underliga material och ofta ännu underligare formare, höga smala pålar som var nästan lika höga som träden och verkade nästan oskadda trots all tid som gått, och mycket annat. Johan var inte särskilt imponerad först, men Ragnar föreläste ständigt om att allt de såg var byggt medan människor fortfarande jobbade på att göra bra pilspetsar och till slut kände Johan en viss vördnad för de slitna resterna trots rasens nuvarande barbari. Särskilt de delar som verkade ha gått oskadda genom millennierna fick honom att känna sig som ett dumt barn å sin ras vägnar, och deras tysta obegriplighet skrämde honom på ett sätt han inte kunde beskriva, och dessutom verkade vara den enda som kände för de andra skojade eller skadade gärna lämningarna, till Ragnars förtret.

Efter många dagars färd tog giftet slut och deras rustningar började alltmer täckas av slem och djur. Nisse försäkrade att deras mål var mycket nära nu och i ett försök att se den ljusa sidan konstaterade Arne att det nog blir ett bra kamouflage när de ska smyga sig på ödlorna. När de färdats en bit på dagen efter var det något som kändes konstigt. Det tog en liten stund innan någon kunde sätta fingret på det, inte oväntat var Nisse som först tydligt nervöst påpekade att djuren hade försvunnit. Det var så tydligt att Johan inte förstod hur det kunde ha undgått honom en sekund. Även när han öppnade ljudfiltret för alla frekvenser hördes bara vinden, inget surrande fyllde luften, inga grymtningar kom längs marken och inga vrål hördes på avstånd. Slemmet som växte på honom var nu ännu tjockare efter att ha fått växa ostört. Ragnar sa intresserat:
-Titta på växterna! Hels växter är snabbväxande men här ser ut kan det inte ha funnits några djur på flera veckor! Någonting är mycket konstigt här, och det måste bero på vad vi är här för att undersöka!

Ingen svarade, de alla var stumma inför den stilla djungeln. När någon påpekat det märkte Johan skillnaden i naturen här; Det hade verkat övervuxet innan men han insåg nu att djuren var det enda som hållit tillbaks växtligheten. Den hade nu tagit över fullkomligt. Inte så mycket de stora träden, men mindre växter på marken eller på stammarna verkade helt ha tappat kontrollen och täckte allting. Till och med den tjocka bottensörjan verkade ha blivit lite reducerad av att ha blivit uppbunden av markväxter. Plötsligt brast Arne ut:
-Ödla! Hur långt är det kvar? I meter?

Om Nisse blev förolämpad över Arnes nekande av att använda hans namn visade han det inte, utan svarade oberört och fundersamt:
-En svår fråga, men jag skulle säga ett par hundra meter som mest. Det märks väl för övrigt att vi är nära något utöver det vanliga?
-Något är stört här och jag tar inga chanser. Från och med nu är det inget slappande, ta fram era vapen och knyt loss repen från varandra. Finn?
-Ja?
-Har du energi nog att bränna oss genom det här ogräset med mikrovågsgeneratorn? Jag vill inte bli överraskad i något bakhåll medan vi hugger oss fram.

Finn hade nyss fått ner partikelacceleratorn från ryggen och startat generatorn. Den skrek igång med ett högt vinande som gick ner i ton och volym tills det försvunnit och efter att ha kontrollerat den och den tillkopplade mikrovågsgeneratorn svarade han osäkert:
-Det går nog, men om ödlorna har stridsvagnar gömda därframme vet jag inte om jag kommer att ha energi nog att slå ut mer än ett par stycken.

Ragnar började invända att användandet av vapen för att bränna sig fram genom djungeln skulle kunna skada deras mål, men Arne lugnade honom med att mikrovågorna bara skulle koka bort levande mål och på sin höjd värma Ragnars stenar lite. Under protest gick Ragnar med på det. Finn gick fram till den blockerande växtmattan och tryckte av. Vapnet självt surrade bara lite men växterna framåt försvann explosivt bort när vattnet i dem på ett ögonblick kokade bort. De torkade växterna verkade åldras i förtid när de torkade resterna på sekunder upplöstes i aska. Meter för meter gjorde Finn en smal väg genom växtligheten och de andra följde efter, muttrande över att ÖB borde ha skickat en svävare med en mikrovågsgenerator istället.

Från ingenstans träffades plötsligt Finn av en kula i axeln medan han brände bort en ovanligt seg buske. Det var en ovanlig kula, för den kom inte från ett stulet jaktvapen som de tidigare varnats för utan kom hårt nog att smälla till på hans axelskydd som en gausskula. Förvirrat slutade han brännandet, men ovanan och överraskningen gjorde att det behövdes en kula till innan deras gamla träning slog till och de kastade sig ner till marken och började besvara elden. Johan kastade sig in bland växterna till höger om Finns brända stig och sjönk långsamt ner bland växterna där. De främmande kulorna hade blivit fler och kom allt fortare. De träffade hårt, när han träffades av sin första kände han rustningens stötdämpare ta emot stöten och en pedagogisk lampa tändes i hans visir och upplyste honom om att han var utsatt för eldgivning som skulle kunna penetrera rustningens pansar.

Kulorna blev färre när alla hade sjunkit ner bland växter och sörja. Johan satt på huk i den allt grundare vätskan och var tvungen att pressa sig neråt för att bara huvudet skulle sticka upp. Han provade att resa sig lite för att spana efter skyttarna men en kula som slog ner i det lilla trädet bakom fick honom att hålla huvudet nere. Arne hördes i radion, talandes med en lugn och betryggande stämma. Efter att ha försäkrat sig om att ingen blivit skadad eller panikslagen började han analysera:
-Djungelödlorna har tydligen någon form av massaccelererande vapen som kan slå genom våra rustningar. Det var jävligt oväntat och jag är säker på att Ragnar är skitlycklig över det. Jag för min del är lycklig över att de tydligen inte är lika vana vid dem som slättödlorna blev med våra gevär, för i så fall hade vi allihop haft kulor genom visiret nu. Men det här är ingenting vi inte klarar av. Det är bara några stycken ödlor gömda framför oss, tydligen usla skyttar och med inte alltför kraftiga vapen. Med koncentrerad, organiserad och täckande eldgivning kan vi nog ta ner dem. Finn stannar nere, alla andra se till att byta till splitterkulor. Om det inte är någon risk att de har någon sorts jävla ödlerustningar, Ragnar?

När det börjades talas om sauriansk arkeologi verkade Ragnar glömma bort det potentiellt livshotande situationen och sa bara med lätt stressad röst:
-Det här är med all sannolikhet saurianer med artefakter från den andra åldern. Det vi just nu beskjuts av är troligen gravitationsacceleratorvapen, som i princip fungerar likadant som våra gaussvapen fast drivna av på ett för oss okänt sätt kontrollerad gravitation istället för elektromagnetism. Den andra åldern var saurianernas fredligaste epok och deras dåvarande kultur hade en extrem tilltro till teknologi, men när det väl kom till krig är den gängse teorin att alla ansåg sig lite för fina för normal krigsföring och de gick nästan direkt till massförstörelsevapen som satte punkt för den kulturen. Jag antar att det är på grund av denna ovana vid markstrider som gör att de vapen vi just nu blir beskjutna av, trots sin teknologiska överlägsenhet är underlägsna våra primitiva gaussvapen. Dömande av deras ovilja till markstrid verkar det inte sannolikt att de skulle ha utvecklat några effektiva stridsrustningar, och ännu mindre att de saurianer framför oss skulle ha några eftersom den andra åldern slutade för tusentals år sen!
-Bra, nu fick du in en föreläsning om den andra ålderns ödlor också, men du fick med det viktiga och det är att vi kan använda splitterkulor. Då gör vi djungeln runt oss till ett helvete om ett par sekunder.

Arne skickade in koordinater att täcka åt var och en i plutonen och Johan vände sig mot sin del. På Arnes signal reste sig alla och tömde sina magasin på ett par sekunder i sina respektive riktningar. När de först reste sig ven ett par kulor ner men de försvann i stormen av metallsplitter som rev sönder djungeln runt om. Det mesta var bara växter men uppe på ett par träd föll de blodröda resterna av saurianer ner. Efter att tömt magasinen gick de ner i undervegetationen igen för att ladda om, men det visade sig vara onödigt, inga fler kulor kom flygande. Ånyo försäkrade om sin oövervinnlighet fortsatte de bränna sig fram genom djungeln, medan Ragnar högljutt beklagade sig över de definitivt sönderskjutna tusenåriga artefakterna. Arne lugnade honom, men inte sig själv:
-Jag har en känsla av att vi kommer att få se mycket mer än vi är intresserade av de där.

Kapitel 12

Under största försiktighet tog de sig fram den sista biten. Arne försökte få Nisse att spana längre fram och föra dem framåt, men han vägrade och Ragnar lät honom inte göra det ändå. För att inte gå i fler fällor slutade de bränna sig fram utan ålade sig fram längs bottnen. Templet som var deras mål verkade dock ligga på en lätt förhöjning och därför blev sörjan tunnare och tunnare tills de kom upp på det torra, men fortfarande under en tjock matta av växter. Det gick nätt och jämnt att pressa sig fram med rustningarnas förstärkta styrka, men det tog tid. Johan trodde att hans nervositet skulle bli mindre när det tog sån tid, men det var tvärtom och blev bara värre. Han hörde de andras snabba andetag på radion, men ingen sa något utan hade bara öronen till sina ljudupptagare och lyssnade efter minsta ljud. Johan försökte också men med tanke på hur mycket ljud han själv och de andra gjorde när de tryckte sig fram genom djungeln var det svårt att höra något annat än grenar som bröts. Att se Nisse röra sig till synes utan hinder även nere på marken förstärkte känslan av lönlöshet, men också den allt starkare känslan att de inte hörde hemma här.

Det kom dock inga fler bakhåll och till slut kunde de se en byggnad mitt i djungeln. När man var intill den var det tydligt varför alla överflygningar inte hade hittat något spår av några tempel. Det var så övervuxet att det bara syntes som en liten kulle. Marken runt det var inte det minsta röjd från växter och ovanpå det växte träd. När det pratats om tempel hade Johan tänkt på någon sorts kombination av grekiskt och aztekiskt, för det var så tempel brukade se ut i bildningsprogram, men det här såg bara ut som en kulle med en öppning i ena änden, knappt stor att släppa igenom tre man i bredd. Inte imponerad sa Arne:
-Har vi gått i veckor genom djungeln för en jävla ödlekomposthög?

Ragnar fnyste, indignerad och sa med knappt kontrollerad extas:
-Det är ingen jordhög! Det måste vara ingången till ett underjordiskt komplex! Saurianerna har alltid haft en förkärlek för att bo under jorden. Där kan finnas teknologi bortom vårt förstånd!

Han tystnade när han såg att en saurian stod i öppningen, med ett gevär i handen. Antagligen var det ett liknande vapen som de beskjutits med innan. Det var bredast framtill och smalnade av med mjuka linjer bakåt där saurianen höll det med kloförsedda fingrar. Han verkade inte bära någon som helst teknologi förutom vapnet, och vad som såg ut som ett extra magasin hängande från ett vapenbälte, bredvid en välanvänd stenyxa.
-Det kan alltså finnas hur många som helst av de där, med i princip hur kraftiga vapen som helst därnere? frågade Arne, tillskillnad från Ragnar väl medveten och van vid att hans tal inte hördes ut ur hjälmen. Ragnar svarade:
-Vi har hittat rester av saurianstäder hundratals meter ner i marken. En stor stad skulle behövt fler och större ingångar än den här men om det här bara är en av flera, eller den enda som är bevarad så kan det finnas tusentals saurianer därnere.
-I så fall tänker jag inte gå ner där med nio meniga, en arkeolog och en missanpassad ödla. Vi markerar ut det här på kartan och kommer tillbaks senare, med ett helt jävla kompani.
-Tyvärr har jag ingen lust att vänta, eller på att låta andra ta äran av mitt fynd. Vi går ner nu, det är en order.

Arne var plågsamt medveten om att han inte hade något att sätta emot, och bytte från sin normalt stränga röst till en förhandlande:
-Kom igen, så många arkeologer finns det inte på Hel. Du kommer att få mest ära, och du kommer att överleva också. Det är väl inte så tokigt? Jag kan inte garantera din säkerhet om vi går ner där.
-Synd, för jag hade tänkt gå ner där, med dig eller utan. Och du inser väl vad som händer med dig om du kommer tillbaks utan mig? För övrigt har ÖB skickat ut oss för att undersöka om det finns något av värde i djungeln. Jag har en begränsad tid på mig att komma med bevis på det, om det enda jag har är historier om gravitationsvapen kommer jag inte att kunna övertyga dem om att inte plasmabomba hela djungeln. Och historier hade jag redan innan. Jag behöver bevis. Så om du nu kan avlägsna den där vakten så att jag och Nisse kan ägna oss åt vetenskap?

Det hördes vad Arne tyckte om det hela, men han stängde av Ragnar från sin radio och pratade med plutonen:
-Okej pojkar, Ragnar här har den galna idén att vi måste gå ner i det här hålet nu och inte om några veckor. Och han tänker göra det, med eller utan oss. Kommer vi tillbaks utan honom och lögndetektorerna märker att det var för att vi lämnade honom får vi allihop minst tio års fängelse, jag minst tjugo för att jag borde veta bättre. Jag vet att ni blivit avvanda från er grundträning och gått runt och känt er osårbara, men försök komma ihåg allting nu. Inget lekande, ser ni en ödla dödar ni den. Håll er i skydd och låt er inte bli träffade av något. Eftersom vi inte vet hur många ödlor det finns där ska vi ta det försiktigt, hålla oss så tysta vi kan. Använd era närstridsvapen om ni kan. Om Ragnar här har rätt har ni i alla fall en chans att bli historiska, det vill ni väl inte missa så håll er levande. Jag ska plocka vakten nu, fem av er följer med mig, ni andra går bakom galningen och ödlan i mitten.

Arne pekade på fem av de andra och Johan kände sig glad över att slippa ta täten. Arne ålade fram en bit för att se den vaktande saurianen och dödade honom ljudlöst med snabbt blixtrande axellasrar. Johan reste sig och följde efter bakom Ragnar och Nisse. I öppningen fanns bara en bred trappa neråt. Han slog om till ljusförstärkare men slog genast av den när han blev bländad av de upplysande facklorna. De breda trappstegen var åtminstone stora nog för rustningars stora fötter, nästan som om dess huggare för tusentals år sen hade förutsagt att de skulle gå ned där.

Trappan gick vad som kändes som ett par våningar ner innan den tog slut i en korridor, som inte längre lystes upp av facklor utan av mystiska lysande streck som mer påminde om klassrumsbelysning än något man förväntade sig i ett tusenårigt underjordiskt tempel. Den var bred nog att stå flera i bredd med släta, välva väggar som såg ut att vara huggna direkt ur berget. Golvet var slätt, blankt och nött ner till en lätt böjning efter tusentals år av passerande fötter. Allting var ovanligt nog torrt. Ingenstans synes några saurianer, eller färska spår efter dem. De gick långsamt och försiktigt fram längs korridoren så tyst de kunde, tills de kom till en fyrvägskorsning.

Några tecken var inristade i väggen och Ragnar studerade dem ett tag innan han pekade mot den högra korridoren. Nisse märkte ut deras väg genom att göra en stor röd pil med en färgburk han hade släpat med för ändamålet. Korridoren fortsatte ett tag, fortfarande utan spår efter saurianer. Johan skruvade upp ljudförstärkaren så mycket att ljudet av de andras steg gjorde ont i öronen, men tunneln var tyst som en grav. Strax därpå förgrenades korridoren åt fem håll. Johan kunde skymta att deras väggar inte längre var släta, utan täckta av ristade, huggna eller målade figurer. Ragnar gav till ett glädjetjut på radion och gestikulerade mot den högraste tunneln. Inne i den förstod Johan glädjen, han kunde inte förstå bildernas exakta betydelse men de hade inte alls samma kryptiskhet som den saurianska konst han sett hittills. Tvärtom var deras betydelse mycket tydlig: De visade saurianernas historia, eller åtminstone som de såg den. Nisse började ta bilder av varenda del av väggarna medan plutonen gick trollbunda bakom Ragnar, som när han nu stod framför en sådan arkeologisk skatt blev på sådant strålande humör att han förklarade figurernas betydelse medan de långsamt gick genom tunnlarna.

I början var figurerna vaga och visade olika saurianska skapelsemyter, tydligen hade även de olika religioner som inte hade kommit överrens. De följdes av tydligare bilder som visade hur saurianerna utvecklats ur något velociraptor-liknande, precis som människliga forskare trodde att de gjort. Bilderna visade hur saurianerna hade börjat med boskapsskötsel och jordbruk. Ungefär samtidigt började stridsscenerna som därefter skulle vara konstant återkommande. Jordbruket följdes av bilder på monument av alla möjliga former och sedan städer. I städerna hade teknik utvecklats med stormsteg efter att ett tidigt uppfinnande av tryckarkonsten medfört en mycket tidig vetenskaplig revolution. Vetenskapen ledde till att spjutbeväpnade krigare ersattes av stridsvagnar och flygplan. Stridsscenerna blev allt mer dominerande, som om de skulle visa hur kriget blev allt mer omfattande. Det fortsatte mer och mer med vad som antagligen var beskrivningar av särskilda slag, och slutade sen med detaljerade bilder av städer försvann moln som dödade allt. Bland svampmolnen syntes en saurian i kåpa gå under jorden och börja teckna ned saker, de första bevararna.

De förstörda städerna försvann och bilderna visade igen hur saurianerna levde som vildar. Ledda av bevararna byggdes en ny civilisation, som skulle bli bättre än den tidigare, ledd av vetenskapens ljus. Knappt hade det första jordbruket kommit igång förrän gigantiska skyskrapor reste sig mot skyn och borrade sig ner i marken och hur flygande fordon trafikerade mellan dem. En kort tid verkade saurianerna haft rymdfart, det fanns bilder på hur de besökte alla planeter i solsystemet. Till slut förstördes städerna av kombinationer av massförstörelsevapen som vare sig Nisse eller Ragnar kunde tolka. Bevararna överlevde dock, isolerade under marken i ödsliga trakter.

När saurianerna var tillbaks på jägarstadiet igen var plutonen tvungna att gå i timmar längs vindlande korridorer innan bilderna visade något annat. Bevararna hade tydligen inte haft mycket att göra under den här tiden utan iakttog bara vad de förvildade saurianerna gjorde och kartlade minutiöst varje ny utveckling av pilspetsar eller benknivar. Efter mycket långsam utveckling kunde man se att jordbruket utvecklades igen och Ragnar grät av lycka när han såg hur bevararnas noggrannhet gjorde varje liten förändring som senare skulle leda till bofasthet tydlig. När de kommit så långt hade de gått omkring i tolv timmar, och efter den långa tiden av jaktbilder hade plutonen tröttnat. Arne övertygade Ragnar om att arkeologi må vara trevligt men eftersom det fanns en risk att ödlorna nu hade betydligt tyngre vapen än man räknat med var det plutonens plikt att ta reda på exakt hur stor risken var, och vad det var för vapen. Motvilligt gick Ragnar med på att vända tillbaks längs den historiska korridoren.

Johan var så uppspelt av det hela att han inte hade behövt ta någon stimulant men under den timmeslånga marschen började han känna tröttheten. När han insåg att han antagligen hade gått i sömnen och vaknat till injicerade han motvilligt en dos och tröttheten försvann. Tillbakavägen gick betydligt snabbare än det gått framåt eftersom de inte stannade för att dokumentera eller undersöka något, även om Ragnar ibland dröjde kvar när han såg någon ny detalj på fresken. Inte heller nu träffade de någon saurian, eller spåret efter någon.

Väl tillbaka vid korsningen som Nisse hade markerat med en pil gick tog de en annan tunnel, som Nisse markerade med en ny pil. Till skillnad från den enkla vägen de kunde följa i den första delades den här i två eller tre gång på gång. Här och där fanns öppningar till rum av olika storlek. Inga skyddades av dörrar och inne i varje täcktes väggarna av hyllor. Det första rummet gick de in i och Ragnar konstaterade att det var någon form av lagrad information, som det behövdes någon form av läsare för att ta del av. Han fastslog att det var av största vikt att få tag på en sådan här läsare och ta med den hem. Ljuset var något starkare i den här delen av grottkomplexet, och kombinerat med alla hyllor och tystnaden gav det känslan av att klampa omkring i ett tomt bibliotek, fast med en osynlig bibliotekarie som hörde hur vartenda ljud och hyschade argt. Det starka ljuset och sakers renhet gjorde att den här delen kändes så mycket mer bebodd och inte övergiven, Johan kunde inte släppa känslan av att vara övervakad eller att det skulle stå hundratals saurianer i bakhåll runt nästa hörn, med främmande vapen som kunde slå igenom rustningar som papper.

Efter en dryg timmes irrande i bibliotekslabyrinten hördes plötsligt ett svagt ljud. Det var så överraskande att alla stannade upp och tyst lyssnade samtidigt som de lät ögonen vandra från person till person för att se om det var någon av de andra som gjorde det. Blickstill stod alla och lyssnade. Ljudet var vagt först, men när Johan skruvade upp ljudförstärkaren kände han igen det: Saurianers sång. Det liknade den förra han hört, men det var många fler. Som barn hade han varit på unionsstadion i Stavanger på en landskamp mot Latinska federationen. När han hörde sången kunde han bara tänka på den gången, även om orden och melodierna var främmande var det samma känsla av enhet och framför allt mängd av personer. Nästan trollbundna av nyfikenhet på sjungandet följde de tunneln mot den. Det var en lång väg att gå och sjungandet blev starkare och starkare ju närmare de kom. Snart behövdes det inte längre förstärkare för att höra det, och trots att det tog lång tid verkade saurianerna aldrig pausa sitt sjungande.

Till slut syntes något annorlunda framåt. I slutet på en korridor fanns en dörröppning och det syntes att det var något annat än ytterligare ett rum. I sin hast att hitta källan till sången hade gått allt snabbare och oförsiktigare, men besvärjelsen bröts nu av närheten till sången som nu var öronbedövande. På avstånd såg det bara ut att vara ett räcke. På vad som kändes som säkert avstånd lyckades Arne övertyga Ragnar om att Nisse var den mest lämpade att smyga sig fram för att undersöka vad som hände framåt. Nisse gjorde vad Johan antog var en grimas och smög försiktigt fram. Han sneglade runt öppningens kant och efter att ha tittat åt båda håll lade han sig ner på mage och ålade fram till räcket. Efter att ha tittat ett par sekunder viftade han fram dem, men höll ett finger varnande över munnen. Johan kontrollerade att allt låg där det skulle och följde Nisses väg, ålandes den sista biten genom öppningen.

Öppningen ledde endast till en balkong, men utsikten var otrolig. De befann sig nära toppen av en stor kupol, kanske tvåhundra meter rakt över. Väggarna var av samma sten som resten av komplexet men var täckta med skulpturer liknande de som hade funnits i de långa historiekorridorerna. Längre ned på lutande avsatser stod tusentals saurianer, en grön och brun massa som böljade fram och tillbaks som ett levande hav. Även på det stora avståndet syntes det röda i deras halsar medan de skrek ut sin sång.

Deras uppmärksamhet var riktad mot kupolens mitt. Där, på en upphöjd plattform stod saurianer i mångfärgade kåpor med komplicerade mönster. Somliga av dem verkade leda massorna i sång, men det flesta skötte om stora mystiska behållare som i hundratal dominerade plattformen. De såg ut att vara gjorda i något glasaktigt material och fyllda med röd vätska. Johan zoomade in på en och blev förskräckt; Något rörde sig inuti varje behållare.

Plötsligt samlades ett par stycken av de kåpklädda saurianerna vid en behållare. Sången blev om möjligt intensivare och steg i ett crescendo. I några sekunder verkade hela världen rotera kring behållaren där nere, sen slets membranet som förseglat den upptill sönder. Upp ur behållaren klättrade något och sången nådde sin största styrka. Dess mest dominerande drag var de fyra armarna. Det övre paret var vanliga armar, om än med kloförsedda fingrar, men de var överdimensionerade till och med för den stora varelsen, breda som stockar och såg ut som de skulle spricka av svällande muskler. Det nedre paret var knappt armar alls, det var bara två korta stumpar som slutade i varsin spettliknande klo som gnistrade som en diamant på spetsen och den långa eggen på insidan. Faktiskt verkade hela varelsen, trots att den var grön, gnistra lätt över hela kroppen. Dess ben var kraftfulla och såg ut att kunna skjuta fram även den massiva kroppen med hög fart. Varelsen hade en tunn rörlig svans som slog vilt som en piska bakom den där den stod triumferande efter att ha klättrat upp ur behållaren.

Varelsen hoppade ner bredvid en av de kåpklädda saurianerna och gjorde ett avgrundsvrål som hördes genom sången. Dess huvud liknade en saurians, men var större och täckt med gnistrande benplåtar, som resten av kroppen. Den vanliga saurianen nådde varelsen ungefär till dess bröst, där den brände in symboler med en glödande stav. Varelsen vrålade fortfarande, men det verkade komma från en naturlig ilska och den verkade inte störas av brännmärkningen. När den kåpklädde saurianen steg undan stannade varelsen tyst upp i en sekund, som för att tänka över vad den skulle göra med sin nyligen startade existens, sedan sköt den blixtsnabbt ut längs en smal ramp som ledde från plattformen mot ett hål i kupolens vägg.

Sången gick åter ned i intensitet och styrka, och en liten procession av kåpklädda följde en naken saurian till den nu tomma behållaren. Den nakne såg sammanbitnare ut än till och med saurianer brukade göra, men verkade inte en tveka en sekund medan den klättrade ner i behållaren. På radion beordrade Arne dem att backa ut tillbaks till biblioteket. Johan följde order men såg i ögonvrån hur processen verkade upprepas på ett annat ställe på plattformen. Alla ålade ovanligt försiktigt och långt tillbaks innan de reste sig för att diskutera. Arne började oroat:
-Jag har sett tillräckligt. Jag vet inte hur starka de där jättarna de tillverkar är, men även om de bara är ett litet hot kan det bli hur illa som helst med tanke på hur lätt de verkade framställas. Vi måste smyga oss ut nu, medan vi fortfarande är upptäckta, komma upp till ytan och sen försöker jag övertyga ÖB om att det enda rätta är att atombomba det här så kallade templet.

Föga överraskande invände Ragnar:
-Det skulle de aldrig gå med på! Vad vi såg var bioteknologi på en nivå jorden knappt kan drömma om, det är alldeles för värdefullt för att förstöra! Dessutom tror jag inte att atombomber skulle göra någon nytta, tänk på de historiska freskerna: Bevararna har klarat flera civilisationers förstörande i de här tunnlarna. Det vore naivt att tro att våra vapen skulle klara det de själva misslyckats med så många gånger. Jag håller dock med om att det här är ett eventuellt hot mot den mänskliga överhögheten på Hel. Vi tar oss tillbaks till civilisationen, och nu när vi vet koordinaterna kan vi flyga in flera kompanier som kan rensa de här tunnlarna på sista saurian, eller ja ett par bevarare kanske de kan spara som förhörsoffer.

Arne blev rasande:
-Kompani? Jag vill minnas att det var precis vad jag sa innan vi gick ner i de här jävla tunnlarna!
-Jag är medveten om det, och jag ber om ursäkt. Min vetenskapliga upptäckarlust tog överhanden.
-Upptäckarlust? Det var snarare vanlig egoism, att du absolut skulle vara först med att vara nere i ett av dina älskade tempel! Nu är vi här, antagligen ett par hundra meter under marken i en underjordisk stad som antagligen kryllar av någon sorts superödlor!

Ragnar försökte lugna Arnes ilska:
-Så ja, sansa dig nu min gode man! Vi har varit här nere länge nu utan att träffa en enda saurian. Eftersom de allihop verkar upptagna där nere har vi nog goda chanser att komma upp omärkta också, tror du inte?

Motvilligt accepterade Arne med en nick och gestikulerade dem tillbaks där de kommit från. Alla var uppstressade av vad de sett och skyndade fram i alldeles för snabb och oförsiktig takt i början när sången fortfarande hördes. Det var lugnare när de kommit bort från sången, men känslan av att vara iakttagen var mycket starkare när de joggade fram för att komma ut.

Johan hade hamnat bland de första i gruppen den här gången, vilket inte störde honom ett dugg när han tänkte på vad som fanns bakom. När de följde en av Nisses pilar runt ett hörn stötte de på vad de hittills undgått: Saurianer. Två stycken, i mångfärgade kåpor. Det stod tjugo meter längre bort i korridoren och verkade diskutera något och blev ännu mer överraskade när de såg de inkräktande människorna. Johan och bredvid honom Lars sköt instinktivt ett par skott mot dem, och Johan fördömde sig själv över sin dumhet eftersom de högljudda vapnen skulle höras långt bort i komplexet. Den ena saurianen slogs i bitar som menat, men till sin förfäran såg Johan hur kulorna riktade mot den andre verkade böja undan och träffa väggarnas sidor. Saurianen gick lugnt in i rummet den stod utanför. Arne skrek:
-Framåt för helvete! Döda ödlejävlen innan han kan slå larm!

De rusade framåt till rummet där saurianen gått in och såg hur han pratade in i en amulett. Fem gaussgevär öppnade eld, men kulorna verkade styras bort slumpmässigt och det var rena turen att de bara slog rummet i bitar och inte träffade någon annan än deras tilltänkta mål. Finn trängde sig fram och med ett skot från mikrovågsgeneratorn förångades dock saurianen. Lättnaden var dock ingenting mot paniken som kom, för det var tydligt att saurianen hade använt någon form av kommunikator och att de inte skulle vara ensamma länge till. De övergav all försiktighet och började springa fram längs de ännu tysta korridorerna. Arne försökte lugna och ordna dem:
-Sakta in! Håll stridsberedskap för helvete! Se till att någon lägger en granat inställd på rörelsestubin var femtionde meter, skit i vilken sort det är men se till att minera korridoren, särskilt korsningarna! Vi har gått förbannat länge nu, vi kan inte vara långt från ingången!

Med hjärtat bultande plockade Johan upp en splittergranat ur sin välfyllda granatväska. Följandes Arnes order hade de saktat in lite och tog sig nu bara fram så snabbt de kunde säkert, och Johan hade inga problem att med en hand i farten ställa in granaten på rörelsestubin. Små ben fälldes ut och han släppte den bakom sig utan att titta. De tog sig snabbt fram i vindlande korridorer som verkade än mer ändlösa nu än de gjort innan. Efter att ha passerat flera av Nisses noggrannt målade pilar hördes plötsligt en smäll långt bakom dem. Sen en till, och en till. Arne manade dem att inte tappa lugnet nu, de hade lagt ut minst tjugo granater bakom sig. Det blev inga fler smällar och de rusade vidare.

När de kom ut ur biblioteket till tunneln som markerade början på komplexet kände Johan att de kanske skulle klara sig. De hade sprungit omkring länge under jorden, Siv och de andra skulle inte vara långt borta och de skulle kunna åka hem. De rusade förbi den första korsningen, mot trappan upp till ytan. Strax efter att de lämnat korridoren bakom sig hördes ett vrål bakom och framför dem. Fler följde och de växte ihop till ett och även de urgamla stenväggarna tycktes darra till dem. På sekunder lyckades Arne på något sätt att få dem att ställa upp i två led åt varje håll rygg mot rygg i korridoren. Nisse tog plats bredvid honom med ett plasmagevär han hittills inte använt, men Ragnar kurade ihop sig av skräck mellan.

Inte långt därefter kom varelserna på båda hållen. Tunneln var bara bred nog att släppa fram två åt gången åt varje håll, men bakom dem kunde Johan skymta fler och fler. Ingen väntade på Arnes ålder att ge eld, alla sköt så fort varelserna kom inom synhåll. Johan sköt salva efter salva in i bröstet på en, men istället för att slitas sönder som den borde slog kulorna in i bröstet utan någon synbar effekt. Utan att släppa avtryckaren ändrade han sitt sikte upp mot huvudet på den. Det hade mer effekt, bit för bit slogs de skyddande plåtarna sönder och när de var borta slets huvudet av. Johan häpnade när han såg kroppen fortsätta emot honom med oförändrad fart, och fortsatte skjuta salva efter salva in i varelsens bröst. Den huvudlösa kroppen verkade till slut bli påverkad av skotten den tagit emot och föll tungt ihop strax framför honom.

Över dess döda kropp hoppade en ny jätte, med liearmar brett isär och fradga rinnande ur munnen. Johan fumlade fram till avtryckaren för plasmaprojektorn frampå geväret och lyckades avfyra den precis innan varelsen var över honom. Visirets automatiska bländskydd slog automatiskt till och han kände värmen genom rustningen. Den miljongradiga strålen var egentligen ett pansarvärnsvapen och brände bort två varelser på rad. Bredvid honom hade inte Fredrik varit lika snabb utan kastades till marken av vikten från en av jättarna. Pavo bakom honom skrek på radion och sköt salva efter salva i jätten som hackade på den liggande Fredrik med sina spettarmar i flera sekunder innan den blödande föll ihop över honom.

Jättarna bakom slog in i leden och splittrade formationen, Johan flög in i väggen och trillade till marken av kraften. Han reste sig och såg att hans plasmaskott hade tömt den sista biten korridor mot trappan på jättar. Han började backa mot den, laddade om och sköt vilt in mot varelserna. På radion kunde han höra de andras dödsskrik. Han kunde se hur Arnes axellasrar brände hål på hål i överkroppen på varelsen som hade Arne nedtryckt mot marken medan den slog ner på honom med spettarmarna. När Johan inte längre kunde höra sina vänners skrik i radion grävde han fram och kastade en plasmagranat ner i tunneln och började springa mot trappan. Sekunder efter kände han en våg av värme och hans ryggsäck och dess innehåll förkolnades. Rustningens varningslampor lyste illröda av varningar om plasmaanfall men han ignorerade dem. Bakom hördes ett ensamt vrål och tunga, hoppande steg. Johan visste att han inte kunde springa ifrån varelsen men han försökte ändå, han var så nära trappan att det kanske kunde gå.

Han grävde i granatväskan, men fann bara kvarblivna fångstgranater och en ensam spränggranat. I ett ögonblick kände han sig nöjd med sina goda förberedelser. Väl medveten om att besten bakom var för nära för att han skulle överleva att använda den osäkrade han spränggranaten. Han skulle just vända sig om för att kasta den när den förföljande varelsen med ett sista mäktigt språng slog in i honom. Johan hade aldrig provat, men det kändes som att bli påkörd av ett tåg. Hjälplöst föll han till marken med varelsens massiva kropp över sig. Den pressade ner honom med sina massiva överarmar mot hans bröst samtidigt som den med metodiska, kraftfulla slag med spetten började bearbeta hans magplåt.

Stridsdatorns varningslampor blev helt galna och skrek om överbelastning. Varelsen verkade träffa samma lilla punkt gång på gång med sina slag och magpansaret skulle inte klara av många träffar till. När den lutade sig framåt och kräktes syra på honom såg han en chans, trots att han hörde hur hjälmen började frätas igenom. Han hade alltid varit mer för fotboll, men han var inte helt oäven på att kasta. Det var svårt med kroppen pressad till marken, men han lyckades få iväg den där granaten med en backhand i munnen på den kräkande varelsen. Förvånad över det plötsliga föremålet i sin mun lättade den på trycket tillräckligt mycket för att Johan med skrikande rustningsservon skulle slita sig loss. Han måttade ett våldsamt slag mot varelsens mun och tryckte ned granaten i halsen på den. Ett ögonblick kände han sig som en actionhjälte, tills han insåg att varelsen höll fast hans arm i ett vansinnesgrepp med munnen. Dessutom slog den honom med en ström av slag från alla sina fyra armar samtidigt som den skakade honom som en hund skulle göra med en hundleksak. Han kunde se dess regnbågsfärgade i ögon, och trots att de glödde med ett vansinnigt hat syntes det att varelsen en gång varit en saurian.

Synen av dess ögon varade dock inte länge, utan avbröts av en plötslig smärta när han kände sin högerarm trasas sönder tillsammans med kroppen på varelsen och en våldsam smäll, dämpad av en massiv kropp. Han föll till marken, och innan han träffade den hade rustningen klippt av resterna av hans högerarm vid axeln, stoppat blodflödet och injicerat smärtstillande och lugnande på honom. Under den lugnande drogens inflytande låg han ett par sekunder och såg sig om i korridoren. Den var fylld av kroppar, men inget mer levande. Av den sista varelsen återstod bara benen. Trots de smärtstillande kände han sig illamående och yr, men reste sig upp och stapplade uppför trapporna.

Den starka Helsolen hade alltid varit en plåga, men nu var den en välkommen syn för Johans trötta ögon. Yrseln blev värre och värre och hans huvud kändes som det skulle explodera. Han injicerade en extra dos stimulant men svagheten han kände i benen berodde inte på trötthet och försvann inte. Desperat stapplade han ut i den tjocka djungeln. Trots hans dunkande huvud tänkte han klart nog att inse att han inte skulle kunna springa ifrån eventuella saurianer som följde efter honom. Han tog sig fram så fort han kunde längs det uppbrända spåret de gjort på vägen hit. Det hade börjat växa igen men var fortfarande framkomligt. På något sätt lyckades han ta sig ut ur de värsta snåren innan benen vek sig under honom och han kräktes.

Rustningens tyngd drog ner honom till bottnen av sörjan, där han blev liggande. I ett par minuter låg han stilla där och oset av kräket. Smärtan i huvudet blev bara värre och värre, men nu när han låg ner kändes det lite bättre. Optimisten i honom tackade för att han inte ätit något mer annat än näringslösning på veckor, kräket som rann ner längs kroppen på honom var mest vätska. Efter ett par minuter hade han vant sig vid lukten. Inga saurianer hade hittat honom än. Han insåg att de kanske inte skulle ha så lätt att hitta honom där han låg nu, saurianerna kanske var hemmastadda i djungeln men de kunde inte se ner i den tjocka sörjan. Med sonarn kunde han se någorlunda, och stridsdatorn visade honom åt vilket håll han skulle. Kunde han bara hålla sig levande skulle Siv och tanken hitta honom, hans sändare fungerande fortfarande. Han insåg att det nog var säkrast att lägga lite avstånd mellan sig själv och saurianernas tempel först bara. Beslutsamt drack han en portion näringslösning och kopplade av i någon minut till.

Utvilad under omständigheterna började han så åla sig fram längs bottnen. Det var tungt med bara en arm, särskilt eftersom han hade varit högerhänt innan. Han sörjde inte alltför mycket över armen, om han nu skulle överleva det här skulle militären odla en ny åt honom, men just nu var det irriterande. Att åla fram på den dyiga bottnen hade i alla fall fördelen att tyngden från rustningen fördelades bättre och han inte sjönk ner lika mycket. Han kunde se hur djur nere i sörjan skakade om växterna, och därför var han inte rädd att saurianerna skulle hitta även om han drog sig fram med hjälp av växterna han fick grepp om. Det var inte som det fanns så mycket att välja på ändå, bottnen slets bara i bitar när han försökte ta i den.

Bit för bit tog han sig sakta fram genom Hels bottenvegetation. Ibland vilade han korta stunder, men aldrig för länge och aldrig tillräckligt länge för att faktiskt bli utvilad. Hela tiden undersökte djuren som kröp fram på bottnen om han var ätbar. De kom fram till att så inte var fallet, men dunkandet från deras klor mot hans rustnings pansar påminde honom om andra varelser och han fick kraft att kämpa vidare trots ett allt mer dunkande huvud. På något sätt lyckades han ta sig framåt i timmar. Han var inte säker på om saurianerna skulle hitta honom, eller någon annan heller. Men hans dunkande huvud verkade ha spridit sig till resten av kroppen, den enda rörelse han kunde göra var darrningar. Trots osäkerhet på om han någonsin skulle vakna igen valde han att låta sig somna in.

Samtidigt som Johan somnade in började Ragnar vakna till liv en bit därifrån. Han var naken, med ben och armar fastgjutna i något under och över honom. Han befann sig i ett beckmörkt rum av okänd storlek. Det var mördande varmt och han svettades över hela kroppen, som verkade oskadd. Vad hade hänt? Soldaterna som skulle vakta honom hade blivit övermannade och dödade av saurianernas biotekniska monster, men hur hamnade han här? Ragnar skulle aldrig få någon klarhet i det, men i själva verket hade han svimmat av skräck och av rena turen undgått att bli krossad av striden runt om honom. Han visste att vad som skulle komma antagligen skulle leda till hans plågsamma död, men trots det önskade han att de skulle starta det istället för att lämna honom i mörkret. Som för att uppmärksamma hans önskan kände han en våt andedräkt mot sitt ansikte och en lampa tändes i taket. Nu såg han att han var i ett kalt stenrum, vilket inte förvånade honom särskilt mycket. Den våta andedräkten kom från en kåpklädd saurian som stod alldeles framför honom. Dess kåpa hade ovanligt intrikata mönster och den hade en luva som täckte det mesta av dess huvud. Han trodde att han hade lärt sig tolka saurianernas minspel under sin forskning, men det såg nästan ut som den här hade ett vänligt leende på sina långa huggtandade läppar. Överraskande sa den på våldsamt bruten, men korrekt skandinaviska:
-Goddag min herre. Välkommen till vårt enkla hem.

Ragnar visste inte vad han skulle svara, men saurianen stod kvar och iakttog honom lugnt. Till slut fick han fram en hälsning:
-Goddag?
-Jag ber om ursäkt för att vi varit tvungna att låsa fast dig så här, men efter vad du och dina vänner gjort med vårt hem, för att inte tala om med vårt folk och vår värld tycker jag du får ha överseende.
-Varför lever jag?

Saurianens leende blev allt bredare, och den sa med ett dåligt försök att låta godmodig:
-Ah, du går direkt till de svåra frågorna i existensen. Tyvärr har varken jag eller någon annan av bevararna lyckats komma fram till ett svar på den svåra frågan, trots att vi och bevarare innan oss ägnat oss åt frågan i tusentals år. Vi hoppas på ett genombrott snart, men ärligt talat är jag ganska pessimistisk själv.

Ragnar var inte särskilt road av saurianens lättsamhet och rättade sig:
-Jag menar, varför lät ni mig leva? Ni dödade väl alla andra?

Saurianen verkade genast bli på sämre humör:
-Om det var så väl, tyvärr kom en av dina pansarklädda vänner undan och vi har inget större hopp om att finna honom. En av vår världs många charmerande drag är enkelheten att hålla sig dold här. Är det något mer du undrar innan det blir min tur att ställa frågor?
-Hur kan du prata mitt språk? Jag kan ditt för jag har ägnat flera år att forska på din ras men jag förstår inte hur du kan ha lärt dig skandinaviska så här djupt in i djungeln? Ingen människa har varit här innan oss.

Saurianen gav ifrån sig en suck, ytterligare ett människoljud han härmade:
-Jag har alltid varit lite av en xenofil. Innan ni kom forskade jag mest om de förra inkräktarna från stjärnorna...
-Har en annan teknologisk civilisation varit här innan oss? råkade Ragnar avbryta i sin förvåning att höra detta.
-Nej, jag sa nyss det. Förfärliga varelser ska det ha varit, faktiskt fulare till och med än er, hur otroligt det än kan verka.
-Vad hände med dem?
-De var inte fullt lika krigiska som ert folk. De kom under en av vår ras högre tidpunkter, besatta av någon religion de kommit på. Det försökte trycka på vårt folk den men under den tiden var vi inte särskilt spirituella. Under alla omständigheter var det en religion som inte passade vårt psyke särskilt bra, en massa trams om att älska allt levande. Vi tyckte i alla fall att de var ganska roliga och de hade en del intressant teknologi de gärna delade med sig av så de fick bilda en liten koloni på en ö som knappt någon bodde på innan ändå. Med tiden blev de dock allt mer och mer fanatiska i sin tro och till slut försökte de konvertera oss med våld. Så vi dödade varenda en av dem, och när det kom fler av dem dödade vi dem också. Efter ett tag kom det inte fler och vi har inte hört från dem sen dess. Det är lite vad min forskning går ut på, jag försöker ta reda på varför de bara försvann. Som en forskare till en annan kan jag avslöja att jag har börjat hitta avgörande bevis på att olika grupperingar började slåss med varandra vilket nog utplånade hela rasen. Om ni inte träffat några andra stjärnfarare är de väl antingen utdöda eller kanske bara valt vår väg.
-Det finns så mycket frågor, men du sa aldrig hur du kunde skandinaviska?

Ragnar kände att han kunde hålla sig levande länge till med frågor. Dessutom kunde han kanske bli god vän med den trevlige saurianen.
-Ja som jag sa är jag lite av en xenofil, jag har alltid gillat det ickesaurianska. När ni kom hit var jag helt överlycklig. Ni var dessutom lätta att studera, ni fyller luften med era sändningar. Jag måste få framföra en komplimang, ditt folk gör utmärkta skådespel. Det är tack vare dem jag lärt mig ert språk. Fast ditt program är inget vidare. Du har ju inte en aning om vad du pratar om oftast. Men roligt är det!

Saurianen gjorde det frustande som var deras motsvarighet till skratt.
-Om ni så lätt kunde köra iväg de förra inkräktarna, varför har ni låtit oss stanna så länge?
-Vi har inte låtit er stanna länge. De förra var här i flera hundra år innan de blev galna. Men pågrund av er valda bosättningsplats sammanföll våra intressen ganska mycket med era. Vi hade haft ögonen på slättstammarna länge och de flesta beräkningar tydde på att vi skulle behövt utplåna dem inom kort. Dessutom ville vi gärna studera er, och kanske lära oss något.
-Utplåna slättstammarna? Varför låg det i ert intresse?
-För att svara på den frågan kommer jag även att svara på din nästa fråga, "Varför använder ni inte all kunskap ni har?". Men sen är det verkligen dags för dig att börja svara på frågor. Vi har tyvärr inte all tiden i världen, men vet du vad? Jag ska försöka hålla dig levande för du vore intressant för min vidare forskning. Jaja, slättstammarna hade under den senaste tiden gjort vissa teknologiska framsteg, som vi genom åren lärt oss att de felfritt leder till jordbruk, som leder till befolkningskoncentrationer, statsbildningar, okontrollerade krig mellan statsbildningarna och till slut, massförstörelse. Efter den första förstörelsen försökte vi leda folket mot en ny vetenskaplig utopi, men den varade bara pinsamt kort tid innan den självförstörde sig. Efter det iakttog vi bara hur civilisationer växte fram och försvann, och vi såg mönstret: Jordbruk leder alltid till massförstörelse. När den senaste civilisationen nästan gjorde vår bräckliga värld obeboelig kände vi att vi inte kunde låta det hända igen.
-Men vi är civiliserade och vi har aldrig utplånat oss själva...

Ragnar avbröt sig själv när han tänkte på det stora kriget och den följande atomvintern som dödat mer än hälften av jordens befolkning.
-Så destruktiva som ni är så är det väl bara en tidsfråga. Jag beklagar därför att vi därför inte längre kommer att tolerera er närvaro här längre. Nu måste jag tyvärr börja ställa frågor. Den viktigaste först: Hur välutvecklade är ditt folks massförstörelsevapen?
-Vi utplånade nästan vår hemplanet innan, det var det som drev oss ut i rymden. Den har fortfarande inte hämtat sig ordentligt.
-Det var det jag var rädd för. Som sagt: Destruktiva. Hur villiga är ni att sätta in dem då?
-Jag tror faktiskt mitt folk lärde sig en läxa förra gången och är mycket försiktiga i fortsättningen, särskilt med massförstörelse i stor skala. Om jag var ni skulle jag inte oroa mig över kärnvapen utan mer över massiva plasmabombardemang, det är renare och det enda som hindrar ÖB från att göra det redan nu är att jag och andra forskare är ute för att undersöka hur värd djungeln är att bevara.
-Det säger du? Mycket intressant. Jag är rädd att jag måste be dig hjälpa mig komma på en lösning på det här problemet, och även fråga vissa saker om ert försvar.
-Jag är vetenskapsman, inte soldat, jag vet ingenting!

Saurianen imiterade en mänsklig suck och försvann ut ur rummet. Han återkom med en liten vagn med skräckinjagande instrument som närmast såg ut att höra hemma i fantasierna hos en person med extrem läkarskräck. Med beklagande röst sa han:
-Det var det jag var orolig för. Jag ville verkligen hålla dig levande, men plikten mot mitt folk kommer först. Är du säker på att du inte bara vill samarbeta?
-Jag vet ingenting säger jag! Varför lyssnar du inte på mig? skrek Ragnar och kände paniken komma rusande.
-Må så vara. Vad är det de brukar säga i de där filmerna om något gammalt krig? Just det ja: "Vi har sätt att få er att tala".

Kapitel 13

Johan vaknade och kände hur han var fastbunden. Han hade ingen rustning på sig längre och låg på en bår, hårt fastbunden över hela kroppen. Inget av hans sinnen ville fungera som det skulle, men det kändes som han var inne i transportsvävaren igen. Han kunde känna hur den krängde fram och tillbaka när den tog kurvor. Huvudet bankade värre än innan, och trots att han var ordentligt fastsurrad gjorde varje sväng smärtan värre. Han var fruktansvärt törstig och försökte ropa efter vatten men fick inget ljud över sina torra läppar. Fortfarande förvirrad över miljöbytet somnade han in igen, osäker på om det var en realistisk dröm han hade liggande under en meter sörja i djungeln.

När han vaknade igen var han i en stor säng i ett sjukhusrum med gräddfärgade väggar och väggarna täckta av klättrande växter. Hels starka röda kvällssol sken in genom draperierna som hängde för det stora fönstret på ena väggen. Han var ordentligt nerbäddad och kände att han var för svag för att ta sig loss. En välbekant röst sa glatt:
-Hej lilla hjärtat!

Sivs leende ansikte sköt in i hans synfält. Hon lutade sig tillbaks och han riktade sakta sitt huvud mot henne vid sidan av sängen. Smärtan i huvudet var i alla fall borta. Han provade läppar som varit oanvända alltför länge och det kändes tungt att säga något:
-Hej.
-Vilken entusiasm! Det är härligt med dig hjärtat, du verkar alltid så glad att se en. Hur känns det?
-Bättre än senast jag var vaken, sa Johan med en kraftansträngning men kände hur kraften i läpparna började återvända.
-Tror jag det. Du hade världens hjärnskakning, och det blev inte bättre av att du skulle ut och springa med den. Läkarna har varit tvungna att göra stamcellsbehandling i hjärnan på dig för att du skulle bli återställd. Fast de sa att det kunde vara lite problem med minnet. Hur känns armen?

Johan hade varit så inne i bedövningens dimma att han hade glömt bort att han inte hade någon högerarm längre. När han kände efter mer noggrant insåg han att det var för att han hade en högerarm igen. Siv sa:
-Det är en cybernetisk tills vidare, de sa att de skulle klona en om du hellre ville ha en sådan. En del är så himla rädda för teknik, jag har aldrig förstått varför.
-Jag hade inte ens tänkt på det innan tror jag. När det blev aktuellt hade jag annat att tänka på än proteser...

Johan kom nu för första gången att tänka på händelserna i bevarartemplet och sina dödade kamrater. Han kom inte på något att säga utan började bara gråta som ett barn, och skämdes direkt över det. Siv reste sig direkt från stolen, kramade om och tröstade honom. Några minuter senare ursäktade han sig:
-Förlåt jag vet inte vad som hände med mig.

Siv rasade nästan:
-Du såg och hörde hur din pluton massakrerades av monster! Jag har sett filmen, det är ju som en skräckfilm! Det är sjukt om du inte hade känt något. Hade det varit jag hade jag bölat i dagar. Du får åka hem nu om du vill i alla fall, det är mer än jag får.

Johan slogs plötsligt av allvaret och frågade:
-Hur länge har jag varit borta? Vad har hänt?
-Åtta dagar, ingenting. Förutom att hela armén är på helspänn, förstärkningar är inkallade från Jorden och ingen förutom du, jag och ett par sjuklingar har permission.
-Du och jag?
-Ja du, de tänkte väl att du inte skulle slåss särskilt bra när du var medvetslös.
-Ja men du då?
-Kalla det kvinnlig övertalningsförmåga, jag lyckades i alla fall övertyga min befälhavare om att jag är din enda vän på planeten så det kanske skulle kännas bra för dig om jag var där när du vaknade. Var det rätt?

Johan ryckte på axlarna och rodnade. Siv låtsades bli förnärmad:
-Är det tacken för att jag låter min älskade generator vara utan mig i åtta dagar? Jag märker att jag verkligen prioriterar fel saker i livet.

Johan ryckte lite till på axlarna och var tyst ett slag, sen sa han:
-Jag hade alltså rätt när jag trodde att ni skulle hitta mig?

Siv sken upp:
-Jajamän lita på Siv och hennes bärgningsservice! Du anar inte vad jag gick genom för din skull.
-Vad?
-Ja när du la dig för att dö där i den där sörjan kanske du inte tänkte på att vi skulle behöva plocka upp dig därifrån? Vi hade en vinsch att dra upp dig med, men någon var tvungen att fästa den vid dig. Så tappre Siv, sörjdykaren, anmälde sig som frivillig, gick ut oskyddad i djungeln och fäste dig. Resan hem var nog det värsta jag varit med om. Du anar inte!
-Nej?
-Värre! Allt gojs som växer överallt växte rakt på mig. Det kliade så du knappt kan tro det, och stank. Och det fanns inget sätt att bli ren förrän vi kom hem. Inte var det särskilt lätt att bli av med det heller. Till slut spolade de mig med jätteutspätt helgift, som också kliade men det gick i alla fall att tvätta bort.
-Och så ligger jag här och gnäller för en sprängd högerarm och sönderskakad hjärna.

Siv skrattade och bytte ämne:
-Ska du åka hem då? Eller ska du vara kvar tills betmarna visar sig för oss andra?
-Betmarna?
-Ja, det är vad våra inspirerade vetenskapsmän döpt de där monsterna du träffade. BioTekniskt Modifierade Saurianer, eller BTMS. Men Betm är lite lättare att säga. Fast inte speciellt rätt eftersom S:et är borta, men huvudpoängen var ju att det skulle gå att säga.
-Borde inte jag få döpa den nya arten jag oavsiktligt upptäckte?
-De räknas inte som en art. Tekniskt sett är de saurianer fortfarande. Men du, ska du stanna eller?

Johan visste faktiskt inte. Han hade fått nog av Hel, men det kändes konstigt att lämna allting nu när det precis skulle börja på allvar.
-Ja det gör jag nog. Jag kan ju inte åka hem utan att veta hur det går? Dessutom måste jag väl rädda dig någon gång nu för att vi ska bli kvitt.
-Bra! Det hade blivit så tråkigt om jag inte kunde störa dig varenda dag. Det enda jobbiga är att nu när du är vid medvetande blir jag nog inkallad igen. Fast du får nog inte vara ute och springa på ett par dagar till. Men besökstiden börjar ta slut. Är det något du vill att jag ska göra innan vi skiljs åt?

Johan tänkte och kom sen på något:
-Känner du några rustningstekniker?
-Ett par stycken, varför undrar du?
-Jo, om jag ändå ska ligga här ett par dagar till innan jag rustar upp mig kanske du kan försöka få någon att krock/fallmodifiera min rustning. Du vet det som de luftburna har?

Siv tittade först på honom med sned blick innan hon insåg varför han ville ha något sådant, varpå hon skrattade igen.
-Jag ska se vad jag kan göra lilla hjärtat. Ta det nu lugnt och se till att lära dig använda din nya arm. Krya på dig!

Hon kramade honom adjö och gick därifrån. Johan undrade om extra stötdämpning skulle vara tillräckligt med skydd nästa gång en betm kastade iväg honom. Kanske skulle han komma undan med en mindre hjärnskakning åtminstone, och det kunde väl inte skada att försöka. Han lutade sig tillbaks och kände efter hur den nya armen fungerade. Den var tillverkad i den vanliga beiga plasten som cybernetiska lemmar oftast hade om de inte särskilt modifierats. Kanske skulle han byta stil? Kroma den och fylla den med accessoarer? Eller skala av den täckande plasten och satsa på den där råa maskinlooken? Han övergav snabbt tanken. Cyberfetishism var inget för honom, dessutom skulle det nog vara ännu svårare att få jobb när han kom hem med sådant extremt utseende. När han kom hem skulle han nog byta den mot en klonad arm istället. Efter ett par minuter blev undersökningarna av den nya armen långtråkiga. Den fungerade felfritt, till minsta detalj. Han sträckte sig efter fjärrkontrollen till rummets mediastation och spenderade resten av kvällen med att växla mellan kanaler innan han somnade.

De följande dagarna gjorde han ingenting. Ibland kom en sköterska in och gav honom mat men inget mer. Han började känna sig rastlös redan dag den första dagen. Siv hade skickat ett meddelande redan då, mycket riktigt hade hon blivit inkallad igen och kunde inte besöka honom mer. Men hon hade sett till att hans rustning blev modifierad. Det gav honom en viss trygghetskänsla. Han kände sig fullt frisk och redo att ta plats i någon ny pluton, men läkaren sa att det ville ha honom kvar för att kontrollera att stamcellerna tagit fäste ordentligt. En psykolog förhörde honom om hans personliga historia dagligen för att se om han hade glömt något. Han tyckte det var obehagligt hur hon verkade veta mer om hans liv än vad han själv gjorde, men Unionen höll koll på sina medborgare från vagga till grav och arkiverade allting noga. Trots att han inte alltid mindes alla detaljer hon frågade om kom hon fram till att hans minne var intakt. Inte långt efter det såg han på nyheterna att saurianerna hade startat sin offensiv. Man hade försökt få en förvarning från flygspanare, men trots sin storlek hade betmarna lyckats röra sig lika smidigt och osynligt som vanliga saurianer genom djungeln. De hade rusat ut ur djugeln i tusental på flera ställen längs muren. De flesta hade blivit nedmejade i drivor av murens automatiska försvar, några lyckades komma närmare och klättrade enkelt upp på muren med sina spettarmar. På det avståndet blev de enkla måltavlor för de soldater som försvarade muren och dödade av korseld. Efter ett tag hade betmarnas kroppar bildat så stora högar att de kommande vågorna kunde använda dem som ramper som de kom upp till murens krön. Då hade de kommit för fort och gjort en del skada innan de kunde drivas tillbaka. Samtliga av betmarna hade dödats och man höll på att vänta på eventuella uppföljande anfall.

Redan två dagar efter att offensiven slagits tillbaka hade xenobiologerna analyserat kropparna och en grundläggande information skickats till alla soldater och hushåll på Hel. Johan var oändligt uttråkad och läste den intresserat:

BioTekniskt Modifierade Saurianer är resultatet av en för oss ännu okänd process där en vanlig saurian genomgår förändringar som gör den till en fulländad biologisk krigsmaskin. De lägger på mycket massa, framställd av biologiskt material från Hels djur, och är mellan 230 och 270 cm långa med en vikt på runt 500 kg.

De hade varit tvungna att bygga nya båtar för att hålla uppe de heliga krigarnas vikt. Turligt nog hade enigheten mot stjärnfolket gjort att djungelstammarna frikostigt hade låtit dem ta och hugga ner träd. De gamla havskrigarna berättade att normalt var de tvungna att smyga in till kusten och hugga ner träden så snabbt det gick och försöka hinna därifrån innan de blev upptäckta. De var inte i närheten många nog för att kunna bråka med djungelstammarna. Sshála stod längst fram på den breda kraftiga båten. Den verkade bara nätt och jämnt klara hennes nya storlek, vattnet var obehagligt nära men havet var stilla idag så det gjorde ingenting. Hon hade inte levt med havsstammarna länge, men de hade tagit till sig henne och hon trivdes med dem. Hon hade fått vänta lång tid på sin tur att gå igenom förvandlingen, men det var det värt. Hon blickade mot horisonten och undrade hur lång tid det skulle ta? Det var så längesen hon såg slätterna. Stjärnfolket må ha vanställt dem, men de var fortfarande hennes hem. Snart skulle hon slåss för att ta tillbaks det. Båtledaren knackade henne på ryggen och hon vände sig om. Han såg så liten och ynklig ut jämfört med vad hon blivit. Han sa:
-Det är dags nu. Vi vågar inte gå närmare kusten, stjärnfolkets metallmonster är i de här vattnen. Ni måste simma in till land.

Sshála försökte göra ett ansiktsuttryck som skulle betyda ett jakande, men hennes nya grova ansikte tillät henne inte att göra det så hon morrade ett jakande.

...Trots sitt vilda utseende lever inte BTMS på kött. Deras tänder är utmärkt lämpade för att klippa och slita, men deras designade kroppar kräver troligtvis mer energi än vad normal föda kan ge dem, dessutom har de inte längre någon matspjälkningsapparat. De är därför beroende av särskilda klumpar av extremt tätt fett som de intar genom munnen. Fettklumparna lägger sig i ett skikt ovanpå deras muskler i kroppen där det dels används som energikälla och dels utgör ett extra skydd. På grund av fettets massivitet är det troligt att de kan fungera i flera veckor utan extern försörjning, möjligen med ett nedsatt skydd när de svultit längre.

En ung krigare kom fram med ett matpaket till henne. Han öppnade lådan respektfullt och hon sträckte en av sina stora armar mot dess innehåll och slängde i sig maten. Det var inte mycket till mat. Bevararna hade sagt att hon aldrig mer skulle kunna äta något annat och hon var redan trött på de dallrande klumparna. De smakade absolut ingenting, vilket var lika bra eftersom de bara skulle rakt ner i halsen ändå. Hon stoppade i sig så många att hon kände hur de var på väg upp ur halsen och tackade den unga krigaren. På de andra båtarna bredvid såg hon att de andra heliga krigarna också ätit sin sista måltid, kanske för evigt men kanske inte.

De korkade djungelstammarna hade bara rusat ut allihop på en gång ur djungeln, övertygade om sin oövervinnlighet. Det hade behövts flera tusen dödade innan de hade lärt sig att så inte var fallet. Men det fanns fler djungelkrigare, miljontals fler och de stod allihop i kö till bevararnas köttförändrare. Kanske skulle de vara smartare nästa gång, antagligen inte. Hon hade i alla fall övertygat havsstammarna att stjärnfolkets vapen var mäktiga nog att de var farliga även mot heliga krigare. De skulle simma in till land och strunta i muren stjärnfolket byggt upp. Väl inne på land visste hon inte riktigt vad de skulle göra. Hon hade bara tänkt döda så många hon kunde, och hoppades att det var nog för de få förändrade havskrigarna också.

Deras ledare gav en signal med en av sina väldiga armar och nästan samtidigt hoppade de i vattnet. Att simma var fortfarande ovant i den nya kroppen. Den värsta biten var att den inte flöt. Turligt nog utgjordes mycket av vikten av muskler och med sina massiva armar och kraftfulla ben och svan kunde hon hålla sig vid ytan bara med rent simmande. Hennes nya armar verkade outtröttliga och med jämn och hög hastighet tog de sig inåt land. När de började närma sig tog hon ett djupt andetag och dök, liksom de andra. Stjärnfolkets metallmonster var i närheten och ville inte bli sedd än. Inte för hon var iland och kunde slå tillbaks.

...Det glittrande hornmaterial som täcker BTMS pansarplåtar och klor är ett segt organiskt material kombinerat med bitar av diamant, därav glittrandet. BTMS kropp producerar ett enzym som katalyserar omvandlingen av kol till diamant vilket gör detta möjligt. Pansaret är ett gott skydd men tål inte upprepade gaussalvor. BTMS muskler är liksom resten av deras kroppar oerhört kompakta. Det innebär inte bara att de har en styrka utöver vad deras redan formidabla kroppar skulle antyda, utan också att de är mycket tåliga. Gausskulor har inte den normala explosiva effekten utan går bara en bit in och fastnar. I mindre mängd har detta ingen märkbar effekt på BTMS funktion, men med ihållande eldgivning kan musklerna tas ur skick.

Äntligen var de i land! De hade krupit fram för att undgå metallmonstren som patrullerade havet och det hade lyckats. De var åter inne bland de vidriga träden stjärnfolket fört med sig och här kunde de röra sig med sin fulla hastighet. Hon hade spenderat så mycket tid ute på havet sen hon omvandlades att hon inte hade fått känna hur starka hennes ben var; Det kändes som hon flög fram över marken och träden verkade bara susa förbi. De behövde inte springa långt genom den onda skogen förrän de kom till en av stjärnfolkets byar, en likadan som hade hållit henne förslavad under så lång tid. Utan att sakta in rusade hon in i den med sina vänner. Det var mitt på dagen och mycket stjärnfolk var ute, dessutom fanns de massor av någon sorts underliga åttaarmade smala varelser som inte liknade något hon sett förut. Stjärnfolket var tydligen oförmögna att själva göra sitt arbete och hämtat andra som skulle göra det åt dem.

Åsynen på sin hatade fiende gjorde att ett okontrollerbart raseri vaknade till liv i henne. Från någonstans djupt i henne kom en våg av hat som spred sig och hela hennes kropp verkade full av kraft. Hon var tvungen att skrika ut sitt hat och hennes vänner gjorde henne sällskap. De rusade fram längs byns gator så snabbt att det flyende stjärnfolket verkade stå stilla. Hennes nya par armar klöv kropp efter kropp utan ansträngning och med sina gamla förbättrade armar slet hon tag i varje person hon fick tag i och rev dem i bitar eller kastade de åt sidan.

...Processen har förmodligen inte tagit bort saurianens medvetande och personlighet, men vissa kopplingar i hjärnan innebär att de kan fyllas av en fysisk ilska som får deras redan hyperaktiva kroppar att gå på högvarv. Deras nerver fortplantar impulser extremt snabbt vilket kombinerat med deras enorma styrka gör att de kan agera och reagera med en hastighet som troligen slår de mest förbättrade cyborgerna från jorden.

Gatorna täcktes av blod men Sshála blodtörst var oändlig. Det kändes som hon kunde döda varenda en av stjärnfolket nu, om de bara haft modet att komma och möta henne. En plötslig smärta i ryggen avbröt henne och hon insåg att det fanns några pansarmän här. Hon vände sig om och satte fart mot den. Dess vapen small och hon kände hur hennes muskler genomborrades. Trots att allt verkade så långsamt var hon tvungen att känna många träffar innan hon nådde fram. Hon kände hur hennes bepansrade bröst slogs sönder av träff efter träff och hon undrade om det var slutet? Rasande skrek hon ut sitt hat igen, medan en ny smärta i bröstet talade om för henne att pansarmannens attacker hade kommit igenom hennes skydd. Hennes andning blev lite tyngre men i övrigt var det inga problem, hon nådde fram till pansarmannen och kastade honom till marken. Den tappade sitt vapen och hon tog tag i dess armar. Vrålande började hon hacka sönder pansarmannens pansar med sina klor, samtidigt som hon kräktes på den ynklige varelsen.

...BTMS är full av backupsystem. De har ett antal hjärtan och lungor och inte ens när deras försvar penetrerats av upprepade salvor är det säkert att de blir satta ur funktion. En eller ett par organ kan slås ut helt utan att varelsen sänker sin effektivitet. Alla större blodvägar har också ett flertal reservvägar...BTMS saknar avståndsvapen, men på nära håll kan den orsaka stor skada. Dess nedre armpar har en egg och spets i samma material som pansaret och dessa kan i kombination med varelsens stora styrka med ett par slag slå igenom även normala stridsrustningar. Skulle BTMS möta obepansrade människor skulle den klyva genom den utan att ens sakta ner med dessa klor. Dess kraftfulla överarmar kan utan problem hålla fast en soldat i stridsrustning. BTMS magsäck har omvandlats till ett specialiserat organ enbart inriktat på att producera syra. Denna syra är stark nog att fräta igenom rustningspansar om den får tid på sig, och den mjukar upp målet ytterligare för klorna. BTMS använder även sin stora massa och fart som vapen vilket sällan är dödande för en person i rustning men kan resultera i hjärnskakning.

Sshála hade lyckats döda tre pansarmän nu, men deras vapen började ta ut sin rätt på henne. Hon hade fått allt svårare att andas och började känna sig trött. Den fjärde pansarmannen hade ett kraftfullt vapen vars strålar brände genom hennes kött. Hon hade saktat ner, men hon skulle nå även denna och göra likadant som hon gjort tidigare. Hon kände hur de brännande strålarna träffade högre och högre upp och det sista hon såg var pansarmannens vapens blixtra henne i huvudet. Någonting dog i henne, hon mindes inte längre vem hon var eller något annat förutom en sak: Det var någon framför henne och den skulle dö.

...BTMS backupsystem sträcker sig inte bara till kroppen; Även hjärnan är delad. Större delen av den är kvar i huvudet, men vissa delar finns även i ett tungt bepansrat hålrum en bit ner i kroppen längs ryggraden. Skulle BTMS huvud slås ut kommer varelsen att fortsätta striden, först och främst genom att slå ut sitt senast valda mål och sedan med slumpmässiga attacker. Dödas den inte kommer den att fortsätta med detta, troligen tills dess energi tar slut.

I extas kände hon hur hennes klor trängde genom sin hatade fiendes skal och det mjuka våta inuti sprutade ut. Hennes ilska var dock utan ände och hon högg runt omkring sig i luften för att hitta något att döda. Galen av ilska kände hon hur del efter del av henne blev obrukbar. Hon kände ingen smärta men förstod att det var slut. Fortfarande fylld av ilska kände hon hur hon slutade andas och hur hennes sista hjärta slutade slå. Hon gjorde några sista försök att genomborra något med sina klor, innan hennes kropp föll ihop och hon kände det som var kvar av hennes sinne somna in.

Kapitel 14

Johans nya pluton var först måttligt förtjusta i att han kom som ersättning för en som betmarna hade tagit. De var allihop från Örebro och pratade en ovanligt gnällig och påfrestande skandinaviska, samtidigt som de klagade över Johans grötiga uttal. Den dödade hade tydligen varit plutonens översociala person som hållit igång dem och sett till att det alltid hände roliga saker. Johan var en dålig ersättning för honom. När de till slut frågade honom om varför han flyttats till dem sa han hur det var och de trodde inte att det verkligen var han. Filmerna från hans kamera hade setts av de flesta och han var lite av en kändis, men utan ansikte. Deras två understödssoldater, ett par riktiga biffar som helt saknade Finns finess hade varit nära att misshandla honom för hans fräckhet.

När han visade upp sin cybernetiska arm trodde de dock på honom, det var ovanligt med sådana bland vanliga meniga även om ett antal sergeanter hade dem. De blev nästan pinsamma i sina ursäkter och började behandla honom som om han var någon sorts veteran. De frågade honom om det bästa sättet att döda betmar på men han ryckte bara på axlarna och sa att det enda han visste var plasmaprojektorer. Var och en av dem hade dödat många fler betmar än vad Johan hade eftersom det var betydligt lättare att skjuta ner dem i drivor när de hade hundra meter oskyddad mark att ta sig över först. Men filmerna från gångarna hade etsat sig fast i Hels soldaters kollektiva sinne och respekten för att Johan var en överlevande från denna första träff med betmarna försvann aldrig.

Deras sergeant var en ganska gammal mild man som mer verkade som en lärare än en yrkesmilitär. Han hette Rickard och mycket riktigt hade han huvudsakligen tjänstgjort som utbildare på jorden. Plutonen berättade gärna om hans historia, han kom till Hel för bara ett år sen när hans fru sen lång tid ville skiljas. Fast det berättade han bara när de blev riktigt känslosamma, oftast sa han att det var för att komma bort från kylan hemma. Det verkade inte helt orimligt, för han verkade trivas betydligt bättre än de flesta i Hels konstanta värme. Han verkade ta allting med ro, även saurianernas nya offensiv. Han hade inte Arnes stridserfarenhet men inte heller hans blodtörst och gav ett stabilt och pålitligt intryck.

Johan hade kommit till sin nya pluton under en lugn stund. Betmarna hade nyss anfallit och det brukade ta ett par dagar innan de kom igen. Det var bra, han behövde tiden på sig för att ställa om sig till de nya människorna. Omställningen försvårades av deras envisande med att behandla honom som en ärrad krigshjälte. Han fick veta av nyheterna att ett par saurianer hade kommit från vattnet och på något sätt undgått de svävare som patrullerade kusten. Detta kom inte helt som en överraskning, byarna närmast kusten hade varit lite förberedda och haft små garnisoner av soldater. I ett par av dem hade det varit tillräckligt, de flesta kustnära byar hade blivit utplånade. Byarnas befolkning hade än en gång evakuerats. Bland soldaterna gick rykten om att Hels befolkning hade börjat misstro arméns förmåga att beskydda dem, men detta tillbakavisades på nyheterna.

Stämningen bland soldaterna vid muren var helt annorlunda nu än när Johan lämnat den. Då hade det varit ungdomlig entusiasm och förväntan, alla ville bara in i djungeln och rensa bort de sista saurianerna. Allt hade förändrats, nu verkade alla nästan rädda för djungeln. Det märktes mest på de tunga understödssoldater och kemtrupper som var tvungna att gå framför muren för att bränna lik och hålla nere växtligheten. De var nu ytterst motvilliga att lämna murens trygghet, trots att alla var ganska övertygade om att det inte skulle komma några nya betmar på ett tag eftersom det brukade dröja ett par dagar mellan anfallen. Den allmänna förklaringen var att saurianerna anföll så fort de omvandlat vad de ansåg vara tillräckligt många och sen behövde ett par dagar på sig innan de kunde ersätta förlusterna. Men trots vetskapen om det verkade hela djungeln och alla dess invånare verka mycket mer skrämmande. Djuren hade för övrigt börjat komma tillbaks lite, mängden energi som användes av murens automatiserade försvar under betmanfallen var så stor att det tog tid att bygga ett lager igen. Det innebar att partikelacceleratorerna strejkade ibland, och då passade djur genast på att komma fram och kalasa på eventuella ickebrända rester av betmar. Oftast gick försvaret igång efter ett tag och dödade asätarna innan de lyckats bita sönder det täta betm-köttet.

Trots de skrämda soldaterna hade det tillkommit en ny grupp till muren förutom de frivilliga tyskslaverna. Somliga av Hels kolonister hade tröttnat på att gömma sig i Helstad eller i inlandsbyar. Den organiserade milisen hade kommit först, men följdes av fler. Den största skillnaden var att milisen hade tilldelade lätta gaussgevär, de övriga frivilliga hade huvudsakligen sina jaktvapen. Johan tvivlade på hur mycket skada de skulle kunna göra, men inifrån murens skyddande väggar skulle de kanske kunna hitta svaga punkter i betmarnas pansar. Han insåg också att de antagligen hade överskattat sin skjutskicklighet eller underskattat hur snabbt betmarna rörde sig. Han tvivlade på att han själv skulle kunna ens träffa dem utan stridsdatorns hjälp, men å andra sidan var Hels kolonister kända för sin jaktskicklighet. Kolonisterna tvivlade i alla fall inte en sekund på att de skulle döda betmar lika lätt som planetens andra varelser och pratade om de jordiska soldaterna som amatörer.

Rickard var så pass gammaldags att han tvingade sin pluton att ägna de sysslolösa dagarna åt diverse rutinsysslor. Det passade Johan bra, då slapp han försöka umgås utan kunde koncentrera sig på rustningsvård, städning eller vad det nu var som skulle göras. Han märkte också att det hade en ganska positiv effekt på de andra, de var för upptagna för att sitta och skrämma upp varandra. Dessutom hade det den trevliga effekten att det alltid var rent. Men allteftersom dagarna passerade kunde inte sysselsättningen hålla rädslan borta längre. Alla visste att sirenerna snart skulle ljuda och de skulle tvingas upp på muren igen, och risken ökade med varje dag som gick.

När saurianerna inte verkade dyka upp igen spred sig nervositeten bland trupperna. De hade bara slagit tillbaks ett par anfall, alla beräkningar tydde på att det skulle finnas många, många fler saurianer och därmed betmar i djungeln. Hade bombarna till slut lyckats träffa något av vikt i djungeln? Det verkade osannolikt, och ännu orimligare verkade det att saurianerna skulle ha slut på biologiskt material till sina köttfabriker efter djungeln verkade lika levande som alltid. Alla var övertygade om att det inte var slut än. Det första tecknet var att det kom nya kustattacker. Kustsvävarna hade mejat ner de flesta med lätthet, men somliga hade tagit sig längre inåt land där de dödades av andra patrullerande svävare. Ingen hade ens blivit skadad, men alla förstod att det betydde att det inte var slut än. Dagarna fortsatte att gå, och på nätterna sov Johan en obekväm sömn.

Så kom anfallet en dag. Det hade gått så många dagar att ingen hade orkat vara nervös länge och allt fler hade blivit övertygade om att det bara fanns dödsryckningar kvar av det saurianska motståndet. Johan stod vakt uppe på muren när det hände. Hans nya pluton hade många gånger pratat om skräcken de kände när de såg på hans hjälmfilmer. Han mindes det bara luddigt, men han var övertygad om att det här var värre. Det var ofattbart hur de stora betmarna kunde röra sig så smidigt genom djungeln.

Plötsligt var de bara där, i tusental. De höjde ett gemensamt långt vrål upp från träden innan de störtade fram, en flodvåg av manipulerat kött och gnistrande pansarplåtar. Sirener började ljuda runt om på muren, vilket var fullkomligt onödigt eftersom vrålet från tusentals strupar måste ha hörts långa vägar, och dessutom följdes det av en nära konstant eldgivning. De nu vana murförsvararna ställde sig i skytteställningar och började metodiskt skjuta mot den anstormande massan. Johan gjorde likadant och tömde sitt första magasin snabbt och till synes utan verkan. Han duckade ner bakom murens krön medan han fumlande kopplade in första delen av patronbandet han i egenskap av veteran fått tilldelat sig. Den gick bak till en rulle på nedre delen av hans rygg och innebar att han inte skulle behöva ladda om på ett tag, vilket han förväntades dra nytta av eftersom han skulle vara en sån överlägsen skytt.

Kännandes ansvaret reste han sig och öppnade eld mot massan. Betmarna hade kommit närmare sen han laddade om. Den koncentrerade gausselden från muren saktade ner deras avancemang, men för var och en som föll tog en ny dess plats och från djungeln svämmade till synes ändlösa antal fram. Den levande vågen trasades sönder längst fram men ersattes och hittade ny kraft, och den närmade sig hela tiden muren.

Plötsligt tunnades anfallet ut och tynade oväntat bort in i djungeln igen. Ett fåtal ensamma betmar fortsatte rasande sitt anfall men sköts ner av korseld. På radion hörde Johan hur förvirrade de andra var av detta, ett anfall brukade vara mycket längre än så här. Det spred sig en obehaglig tystnad överallt, till och med djungelns eviga kakofoni verkade tystna. Rickard beordrade alla att hålla sina positioner och ladda om. Så hördes tunga steg en bit in i djungeln. De kom långsamt närmare och medan de gjorde det började marken skaka kännbart. En skräckfylld förväntan fick Johan att hålla sig kvar i skytteställning medan han hörde hur Rickard stressat kallade in understöd från luft och rymd.

Högt ovanför kunde inte Linnea och Ola ta emot alla inkommande samtal. Ola hade väckt henne när hon var mitt i djupsömnen och hon fattade inte så mycket än. Plötsligt verkade varenda sergeant nere på den där fördömda planeten vilja ha högenergilasern redo och inriktad.
-Jaja, vi hör er, vi har många som önskar understöd just nu och ni måste vänta på er tur. Jag sätter ditt namn på listan så kontaktar jag dig när vi gått igenom ett par koordinater, blir det bra? sa Linnea med vad hon upplevde som oändligt vänlig och tålmodig röst.
-Lyssnar du inte på mig?! Det är något i landsvalsstorlek på väg mot oss och vi står mot det med gaussgevär, det finns inte en chans i världen att vi ska stoppa det! skrek en panikslagen röst i kommunikatorn.
-Jag förstår det, men tyvärr är det samma sak längs hela muren. Jag återkommer.

Linnea bröt samtalet och suckade. Samtidigt bröt Ola sitt och frågade:
-Har du värmt upp lasern än? Vi har inte använt den på evigheter.
-Oj, just det ja. Jag sov faktiskt! Du kunde väl gjort det? sa Linnea argt.
-Jag var upptagen med att ta emot samtal som du kanske märkte. Det är dessutom du som är laseransvarig, jag har koll på hur det är med raketerna. Hoppas du har skött underhållet på sistone i alla fall, det låter som folk blir väldigt besvikna om vi inte gör något.

Linnea insåg precis att hon faktiskt hade slappnat av lite på laserunderhållet på sistone, det var ändå ingen som frågade efter det och det verkade inte som om någon skulle göra det heller. Hon ursäktade sig och skyndade ner till laserhuset under dem. Lasern var dammig men hade inga synliga skador. Det var bra, men vad skulle ha gjort något å andra sidan? Hon stressade igenom rutinundersökningar och efter att ha konstaterat att allt såg bra ut skyndade hon upp för att aktivera startsekvensen. Nöjt sa hon:
-Såja, nu är det fixat. Hoppas de kan vänta ett par minuter där nere.

Inne i djungeln kunde Johan se hur träden, som verkade så orubbliga vältes omkull av något som tryckte fram en väg. Ljudet av hur de rasade till marken överröstade nästan de tunga stegen. Längs hela muren hade alla tystnat och siktade spänt mot vad som var på väg ut ur muren. Som en viskning längs ett led hade ordet spridit sig att något stort var på väg ut ur djungeln, överallt samtidigt verkade det som. Spåret av välta träd kom allt närmare under vad som verkade vara en evighet, till dess orsak med ett vrål till utmaning välte de sista hindren för dess framfart.

Johan förstod att även denna varelse antagligen en gång varit en saurian, men det var svårt att tro. Dess överkropp såg ut som en betm med två överproportionerade armar. Huvudet var fortfarande vagt ödlelikt och låg inklämt mellan de två gigantiska axlarna, och skyddat av en tjock glittrande benplåt. Istället för spettarmar hade den dock ett extra par ben, massiva elefantlika ben som satt tillsammans med ett likadant par på en massiv underkropp. Det såg nästan ut som någon hade korsat en saurian med en landval. Dess vrål var en djup baston som en mistlur kombinerad med en björn. Det var inte så öronbedövande som varelsens storlek hade kunnat antyda, eftersom det mesta av det fanns nedanför människans hörselområde, men det fick muren att skaka lätt. Johans stridsdator mätte upp varelsen till fyrtiotvå meter och ett par centimeter.

Efter en sekund av tyst förfärad beundran av jättevarelsen öppnade alla eld. Skräcken fick dem att skjuta utan att tänka och de flesta avlossade salvorna fastnade i varelsens kraftiga benplåtar. Det verkade inte sakta ned jätten nämnvärt utan den började gå en långsam, stadig och förmodligen plågsam marsch mot muren. Rickard var beundransvärt samlad och fick sin pluton att koncentrera sig mot huvudet. Fler plutoner gjorde samma sak, men plåtarna där var för tjocka. Varelsens små ögon tittade fram i små gluggar ur dess naturliga hjälm men det dröjde inte länge förrän mängden accelererat järn hade hittat dessa känsliga punkter och förblindat den.

Det verkade dock störa den lika lite som partikelacceleratorerna som borrade tunna men djupa hål i dess kropp eller de stötar av plasma som bara verkade bränna den på ytan. Med förfäran såg Johan hur det bakom varelsen gömde sig ett tåg av betmar, en tjock massa som trängdes bakom dess jättekropp. Det verkade finnas hur många som helst. För varje steg som varelsen tog strömmade nya betmar fram ur djungeln för att trängas i den vridande massan av kroppar. Utom sig av vrede kunde han se hur de knuffades med varandra, det verkade som om de när som helst skulle börja slåss med varandra. Till höger syntes plötsligt ett ljus från himlen. En klarröd stråle sköt ner från någonstans uppe i rymden och lyste i flera sekunder. Johan kunde inte se om den haft önskad effekt, men det verkade inte vara någon på väg mot varelsen som var på väg mot hans del av muren. Han hade just stoppat in ytterligare ett magasin för att lönlöst tömma mot jättens huvud. Den var bara något tiotal meter bort när Rickard sa:
-Dags för en strategisk reträtt! Alla ner till marken nu!

Utan att tveka en sekund axlade de andra sina vapen och kastade sig ner för de stångar som fanns bak på muren för just sådana ändamål. Johan brydde sig inte om dem utan provade sin rustnings krockskydd genom att bara hoppa ner. Han lyckades landa på fötterna och smällen kändes bara som en lätt duns trots hans samlade vikt. En svävartank hade hastigt kört fram sekunderna innan och han rusade fram till den tillsammans med alldeles för många andra soldater. Johans pluton var snabbast upp på fästanordningarna, men en hel pluton till lyckades klamra sig fast i kanontorn eller bli fasthållna av dem som hade lyckats fästa sig. Rickard försäkrade lugnt:
-Oroa er inte för de som blev kvar. Det är transporter på väg och så fort kommer inte ödlorna förbi muren. På grund av ändrade omständigheter har ÖB gjort en ny plan. Vi kommer att upprätta en ny linje tio mil bakom den här. Eftersom vi kommer dit fortare än ödlorna kommer vi att ha ett par timmar på oss att befästa en position. Ingenjörstrupper är redan i rörelse och det håller på att transporteras ut lite lättare artilleri, men den begränsade tiden gör att vi inte kan räkna med något. Denna linje av befästa punkter kommer sen att kompletteras med rörligt försvar i form av tanks, som vi nu kan sätta in ordentligt för första gången. ÖB meddelar också att ingen behöver oroa sig över de jättarna, understödssatelliterna har börjat förånga dem en efter en nu, vilket kan ta lite tid men är en enkel process.

Bakom dem kunde Johan ser hur muren de nyss bevakat började rivas ner av jättelika händer. Otåliga kunde en del betmar inte vänta på att den skulle raseras utan klättrade över jättens rygg och hoppade triumferade över muren, där de strax blev nedskjutna av de soldater som ännu inte plockats upp.

De hade passerat en övergiven by på vägen. Där hade de lastat den redan övertyngda svävaren med vad byggmaterial de kunnat hitta i byns centrala förråd. Rickard och den andre officeren hade dragit lott om vem som skulle bli avsläppt först och Rickard hade vunnit. De sa adjö och lycka till åt de som de nyss så obekvämt delat en svävare med, men bara mycket kort eftersom tiden var ytterst begränsad. Väl avlastade på sin bestämda punkt hade det nästan blivit som grundutbildningen igen. I början, innan de ens fått rustningsträning hade det varit veckor fulla av byggande av diverse saker. Ibland fick de bara yxor och skulle bygga saker av bara vad de hittade ute i de förvildade nordiska skogarna, ibland fick de bättre verktyg som de hade nu. Rickard tittade på materialet de hade lyckats få med sig och bestämde sig för en plan för en snabb fästning. Större delen av plutonen skulle gräva en U-formad skyttegrav. Den skulle inte bli till särskilt mycket nytta eftersom saurianerna inte hade använt särskilt mycket skjutvapen men ingen hade någon bättre idé. Virket skulle huvudsakligen användas åt att bygga ett litet torn för att kunna få en hög punkt att se ut från. I händelsen att det skulle komma någon och lämna artilleri skulle tornet ha plats för en pjäs. Tacksamma över att ha något att göra skred plutonen till verket.

Ett par timmar senare låg de och vilade i sin snabbt uppbyggda fästning. Någon hade hittat en liten flaggstång med en unionsflagga som de hade hissat intill tornet. Rickard spanade längs horisonten i det lilla tornet som såg ynkligt ut på det vidsträckta risfältet. Långt borta kunde Johan skymta andra plutoner som satt hopkurade i sina skydd. Då och då gled patrullerande svävare förbi, ofta med delar av besättningarna liggandes framtill. Den mesta av tiden hade gått åt till att bygga, men det var ett par minuter kvar av vila. De hade tagit av sig hjälmarna och gjort en snabb med riktig måltid i form av kycklingsoppa. När soppan sa Rickard åt dem att göra sig klara för att det inte skulle vara lång tid kvar. Johan tog sin plats i skyttegraven och lyssnade på rapporter om betmarna. De hade behövt ett par minuter för att ta sig igenom den då helt övergivna muren. Efter att de tagit sig igenom, på flera ställen hade de snabbt spridit sig till en bred front, som snabbt rörde sig längs hela risfältet och enligt flygspaning ständigt fylldes på från djungeln. Svävartanks hade ägnat timmar åt att försöka decimera massan med svepande anfall längs fronten, men det hade inte hjälpt särskilt mycket. Understödssatelliter hade ägnat timmar åt att utplåna alla jättar men hade nu gjort redo ett program där flera samtidigt skulle avlossa sina kvarvarande splitterbomber i ett massivt koordinerat anfall några hundra meter framför den nya befästa linjen.

I Helstads administrationshus sammanträdde samtidigt ÖB, en samling huvudsakligen av äldre män och ett par äldre kvinnor i mörkgröna praktuniformer. De var ett tjugotal, samlade vid ett stort runt bord i mörkt trä. En vägg i rummet täcktes av skärm, som just nu visade en karta över den koloniserade delen av Hel, med den gamla och nya försvarslinjen utsatta och betmfronten långsamt rörande sig neråt. En aggressiv debatt pågick:
-Det är tydligt för alla att armén inte kan få stopp på saurianerna i deras nuvarande form. Det behövs nya åtgärder.
-Armén kan få stopp på vad som helst! Först nu kan vi sätta in vårt pansar med full effekt. Kombinerat med understöd från flyget och rymdflottan kan vi utplåna varenda en av de här modifierade ödlorna!
-De kom igenom muren, som skulle vara ogenomtränglig och som kostade enorma resurser. Hur ska vi förklara för skattebetalarna att vi använder deras pengar till att bygga en ny kinesisk mur, och sen få den riven på minuter?
-Den revs inte på minuter! Det dog tusentals, hundratusentals kanske miljoner modifierade saurianer vid den där muren. Den var värd varenda krona, och med mer effektivt stöd från rymdflottan hade den kunnat stå kvar fortfarande!

En lugnare röst avbröt:
-Mina damer och herrar, vi behöver inte peka fingrar. Ingen kunde veta hur långt saurianerna hade kommit med sin bioteknik, eller att de ens hade någon. Muren byggdes i tron att de var vildar. Detta visade sig vara fel men det är inget att göra åt. Frågan är vad vi ska göra åt det här nyuppkomna problemet.
-Det finns inget problem! Nu när vårt pansar har fritt spelrum…

Den hetsige generalen avbröts:
-Pansaret har haft flera timmar på sig att göra skillnad nu! Trots det rör sig betm-fronten stadigt sig neråt. Dessutom byggs nya vågor upp av förstärkningar från djungeln.
-Ett storskaligt anfall med splitterbomber från omloppsbana skulle få stopp på dem!
-De modifierade saurianerna har visat sig tåliga mot koncentrerad gausseld. Det finns inget som tyder på att de skulle vara känsligare för splitterbomber. Det pågår flyganfall med plasmabomber just nu, vilket förvisso har god effekt men täcker för liten yta. Vi har inte tillräckligt med dem för att göra någon ordentlig skada på betm-armén.

En ung kvinna avbröt:
-Dessutom skadas fälten allvarligt av plasman! Inte bara unionen utan stora delar av jordens befolkning är beroende av vad som produceras där. Skadas risproduktionen mer kan exporten sjunka till farligt låga nivåer!
-Farligt låga säger du? För vem?
-För alla som är beroende av unionens export av spannmål!
-Men unionens befolkning är inte i någon fara?
-Nej, utom möjligen att de inte skulle kunna äta billigt ris. Vi har fortfarande säden.
-Då klarar sig exporten. Prishöjningen som kommer att uppstå av bristen på ris kommer att kompensera för den minskade produktionen, sen om några ickenordbor svälter är det inget problem. Jorden är ändå överbefolkad. Men som sagt, några lokala plasmabomber löser bara våra problem delvis. Vi behöver mer drastiska åtgärder.

Någon harklade sig:
-Får jag påminna om att förintelseskeppen Ragnarök, Nagelfar och Surt har legat i omloppsbana sedan konflikten startade.
-Förintelseskepp! På Hel? Det är unionens mest värdefulla koloni vi pratar om, inte någon gruvmåne!
-En planettäckande sterilisering är förstås inte aktuell. Men jag skulle be att få fråga fru chefshelograf om information. Hur många saurianer uppskattar man att det finns på Hel?

En äldre civilklädd kvinna som varit tyst innan började tala:
-Vi har fortfarande inga säkra uppgifter men av de populationsräkningar som gjorts, inte minst strax innan den planerade expansionen in i djungeln, har bara framkommit att de är många, allt tyder på att det är ett antal miljarder.
-Hur är det möjligt? De har inte gjort något större väsen av sig.
-Vi har först nyligen börjat förstå att vad vi anser vara enastående jordbruksmark för saurianerna var vad en öken eller kanske en tundra vara för oss. De saurianer som bodde på slätten utgjorde en mycket liten del av den totala befolkningen. Tecken tyder på att biomassan per ytenhet och även befolkningstätheten av saurianer växer allt eftersom man kommer närmare ekvatorn.
-Och har undersökningarna visat att områdena närmast ekvatorn innehåller något av värde?
-Det vet vi fortfarande inte. Det är möjligt, till och med troligt att det finns alla möjliga organismer som industrin kan ha nytta av. Sen tillkommer förstås värdet av timret i sig. Problemet är bara att temperaturen. Redan så här långt norrut är det på gränsen för vad människor står ut med. Hels tjocka atmosfär fördelar temperaturen bättre runt om planeten så skillnaden är inte lika stor som på jorden, men nere vid ekvatorn kan temperaturen ändå nå 60 grader på dagen.
-60 grader?
-Ja. Biologerna håller fortfarande på att forska i hur livet fungerar där, men det är i alla fall säkert att det gör det. Saurianer har inga problem med den temperaturen, tvärtom har experiment visat att de är väldigt energiska i sådan värme. Kort sagt kan man säga att ekvatoriella Hel är en rik tillgång vi inte kan utnyttja effektivt och att där antagligen kryllar av saurianer.
-Ni kanske förstår vad jag menar? Förintelseskeppen behöver bara sterilisera ett bälte runt ekvatorn som vi ändå inte kommer att ha någon nytta av. Det skulle inte vinna kriget men det skulle decimera deras reserver mycket till minimal kostnad för oss.

Rummet tystnade en stund medan de samlade funderade på vad som sagts. En man som tidigare hade varit tyst tog till orda:
-Gjort på rätt sätt tror jag faktiskt att ett sådant bombardemang skulle kunna vinna kriget. Men det kräver att vi skulle kunna få en saurian till förhandlingsbordet.
-Det går kanske att ordna. Enhärjarna har varit stationerade i Helstad sen kriget började och de har väntat på ett passande uppdrag. Jag hade tänkt skicka dem till fronten vilken minut som helst nu, men om en saurianledare behöver kidnappas till förhandlingsbordet är de rätt grupp för uppgiften.
-Utmärkt. Jag föreslår att vi förintar bara en del av de ekvatoriella områdena, med bättre värmehanteringsteknik kan vi antagligen utnyttja alla resurser som finns där och då är det dumt att spränga alltihop. Men en betydande del, det får inte finnas något tvivel om att vi hade kunnat spränga hela planeten om vi velat.
-Din plan är alltså att hota dem till fred?
-Ja?
-Har ni inte reflekterat över vad andra arkeologer sagt om de filmer av tunnlarna som Ragnar utforskade? De där saurianska bevararna sitter med all trolighet på massförstörelsevapen själva!
-Om de gör det måste de vara ovilliga att använda dem, de hade kunnat göra det istället för att skicka modifierade saurianer att dö i drivor mot en mur.
-Det är sant, särskilt med tanke på vad fru chefshelograf sa. Vår lilla plätt på planeten anser de vara i princip värdelös, det hade inte varit någon stor uppoffring för dem att utplåna den och oss med den.
-De är teknikfientliga, det har väl framgått? Efter att nära ha förintat sin planet flera gånger vill de inte släppa loss sådana krafter igen.
-Det behöver inte betyda att de inte kan om de tvingas!
-Nej. Men det verkar troligare att de drabbas av panik om vi faktiskt introducerar den typen av eldkraft till vår lilla konflikt. Jag tror att bevararna är kloka nog för att förstå var vår förstörelse kommer från. Om de gör något mot oss spränger vi alltihop. Eftersom deras syfte är bevarandet av saurianerna kommer de att inse lönlösheten i det hela och ge upp.
-Vi behöver faktiskt inte ens få dem att ge upp. På kort sikt är det enda vi behöver lugn och ro och att jordbruket startar igen. Vi har inget behov av arbetskraft efter att vi importerade oktovalenser. Det är ingen brådska med djungeln, den går ingenstans och om det nu är sant att de är ointresserade av slätten är det som sagt ingen uppoffring för dem.
-Mina damer och herrar, jag tror vi har en plan…

Kapitel 15

Tusentals splitterbomber från omloppsbana exploderade simultant längs en bred linje bara en halv kilometer från den befästa linjen. När de inte behövde trängas ihop var dock betmarna mycket mer utspridda och även om bomberna gjorde fruktansvärda skador tunnades bara deras led ut utan att anfallet verkade sakta in. Flertalet betmar överlevde splittret och fortsatte framåt långsamt och stadigt medan oskadade förstärkningar som befunnit sig längre tillbaks dundrade framåt. På somliga ställen följdes splitterbomberna av flyganfall med plasmabomber. Små vita solar uppstod, brände betmar och försvann, men det var pinsamt tydligt att det var för få för att göra någon skillnad. Redan på ett par kilometers avstånd hade Johan börjat avlossa de första skotten mot den framrusande massan. Han hade siktat in sig på den förste som dök upp och försökt skjuta bort ögonen på den, och fortsatte med nästa när två skott hittat sina mål. De förblindade betmarna rasade, men styrda av de andra runt den fortsatte de sin språngmarsch framåt. Johan hoppades att de åtminstone skulle bli lite förhindrade när de väl kom nära.

När massan kom närmare öppnade även de andra i plutonen eld. De koncentrerade eldgivningen mot ett stråk av den anstormande betmhjorden. En grupp svävartanks som hållits i reserv satte fart mot samma punkt i ett försök att bryta genom och dela upp fronten. Med alla vapen skjutandes framåt lyckades de skära ett blodigt spår genom fronten. Men efter att de slagit sig igenom fylldes bara luckan igen av andra betmar och massan fortsatte framåt. Ett par verkade samla sig för att stora den lilla befästningen, men det stora flertalet verkade bara vara på väg förbi genom de stora mellanrummen till befästningens grannar på sidorna.

Johan insåg både förfärat och lite lättat att de inte hade några planer på att slåss med de tunt utspridda mänskliga soldaterna. Den lösa men breda formationen var tvärtom ämnad att komma förbi linjen och fortsätta slakten av civila som de omodifierade saurianerna blivit avbrutna från. Hans primitivare instinkter gladdes nästan åt detta, det gav honom betydligt bättre chanser att överleva den kommande anstormningen. Dessutom, intalade han sig själv, var nästan hela den civila befolkningen samlad innanför Helstads murar och de var mer formidabla än den mur saurianerna forcerat. Dessutom skulle de inte några jättar klara den långa vandringen över slätten utan att bli mål för understödssatelliter. Förvånad över sig själv skrek han ut sin analys på radion, vilket hade samma tillfälligt lugnande men ändå oroande effekt på de andra som den haft på honom själv.

Rickard beordrade dem alla att fokusera sin eldgivning på de betmar som vek av åt deras håll och ignorera de andra för tillfället. Det gjorde ingen större skillnad på den stora majoritet av betmar som rusade förbi, men det gjorde att den lilla fästningen blev en sten i en fors av modifierat kött som till slut vek undan för den fasta punkten. Kroppar från betmar hopades nära skyttegraven och utgjorde ett litet hinder som saktade ner de levande bara en aning, tillräckligt mycket för att även de snart skulle gå med köttväggen som höll på att växa fram. En del ursinniga betmar fortsatte anfalla, men flertalet trotsade sitt inneboende hat mot allt för någon större plan och dundrade bara förbi. Soldater och svävartanks försökte förgäves stoppa floden men det ändå de lyckades med var att tunna ut den.

Ett par minuter senare hade de sista betmarna passerat. Ilsket sköt Johan några salvor i ryggen på de sista. De verkade vara sämre bepansrade bakifrån och föll till marken utan att märkas av sina kamrater, om de modifierade saurianerna fortfarande kändes vid sådana begrepp. När den stora massan passerat såg han att det fortfarande fanns flera kvar. Betmarna hade struntat i de långsamma soldaterna som de kunde lätt kunde lämna bakom sig i sin jakt efter lättare mål, men detsamma gällde inte för de svävartanks som försökt göra genombrytningar. Ute på fältet låg de kvar, deras motorer förgäves vinande för att försöka lyfta dem men nedtyngda av dussintals hackande betmar var det omöjligt.

Somliga hade betmarna redan gjort avsevärd skada på. Det såg inte ut som de hade lyckats totalförstöra någon men de hade lyckats ha sönder vapen och motorer på en del vilket i praktiken gjorde de avancerade stridsfordonen till dyrt skrot, om än med en levande besättning. Några av de mest fanatiska fortsatte hacka även på dessa ickefungerande tanks i ett försök att hitta en känslig punkt där de kunde komma in. Johan undrade om de var medvetna om att det satt människor inuti eller om de bara drevs av en allmän förstörelselust.

De flesta samlades i alla fall på andra fungerande tanks vars kanontorn fortfarande var aktiva och desperatsvängde runt för att försöka hitta ett mål. Ingen hade hunnit hämta andan efter att ha insett att de faktiskt överlevt anstormningen innan Rickard beordrade dem ut ur skyttegraven för att rädda de dyrbara svävarna. Än en gång förvånades Johan över hur lätt de distraherade betmarna blev dödade när de blev anfallna bakifrån. De flesta dog medan de använde sin sista stund av liv med att hacka på den del de valt ut av tanken. Somliga reste sig upp och verkade bli förvirrade av valet av mål. Några satte till och med iväg mot det nya hotet men de var få och isolerade och blev därför lätta mål för unionssoldaternas gaussvapen.

Förvirring spred sig över slagfältet. Försiktigt tittade tankbesättningar upp ur sina fordon och efter att ha konstaterat att alla betmar var döda vågade de sig ut för att börja göra reparationer. Johan spanade över till de två närmaste befästningarna. Den ena såg ut att ha förlorat två man, i den andra stod bara fyra fortfarande upp. Hans egen pluton hade mirakulöst lyckats klara sig utan skador. Inte mer än rätt, tänkte han, med tanke på att han faktiskt redan förlorat en hel. Han kunde se hur de mindre luttrade medlemmarna i hans nya pluton injicerade lugnande droger och höra hur deras först halvt panikslagna röster lugnades i radion.

Han famlade efter sin egen injektorknapp, men plötsligt insåg han att han inte längre kände sig skakad av mängden förlorat liv runt honom. Han gav en uppmuntrande ordlös klapp på axeln till soldaten bredvid honom, som det kändes att Arne skulle ha gjort i samma situation. En förvånansvärt oskadd svävartank gled långsamt förbi. Någon i besättningen stod upp genom den öppna luckan, hållandes en unionsflagga högt på en stång. På radion hördes det hur de samlade ihop fungerande svävare för en attack i ryggen på betmhorden. En del tanks svävade till synes trött upp och följde efter, somliga med delar av besättningen fortfarande upptagna med reparationer på utsidan. En av dessa stannade till. Båda dess sidokanoner var trasiga och en ensam tekniker var upptagen med att byta ut piporna. På öppen frekvens sa vagnschefen:
-Ni verkar oskadda. Passande nog är våra fästanordningar också det. Klart ni vill följa med på motoffensiven nu när de jävlarna ändå lämnat ryggen fri mot oss?

Rickard verkade måttligt entusiastisk men svarade ändå:
-Jag vet inte om jag kan påstå att jag vill, men det är väl plikten framför allt antar jag. Koppla upp er.

Han föregick med gott exempel och klättrade själv på först. Johan fann överraskande att han var på strax efter medan de andra gick med tunga motvilliga steg.

De färdades först relativt långsamt medan tankens tekniker gjorde klart de reparationer hon kunde göra. Formationen av svävartanks hade växt från ett tiotal i början till närmare hundra nu allt eftersom fungerande fordon slöt upp. I en timme färdades de långsamt fram över risfältet medan tekniker gjorde så mycket reparationer de kunde. Den långsamma färden gav Johan tid att beskåda förstörelsen betmhorden lämnat bakom sig. Varje ensam risplanta såg ut att ha blivit noggrant dödad, som om saurianerna inte bara hatade människorna utan allting de tagit med sig. Kvar fanns bara ett gyttjefält täckt med vatten och växtrester.

Här och där tyckte Johan sig se små inhemska växter triumferande titta upp ur vattnet. De hade funnits där hela tiden, hållits tillbaka av de manipulerade risplantorna som tagit all näring, men nu när en chans visade sig dröjde de inte. Johan undrade hur lång tid det skulle ta innan Hel skulle ta tillbaks sin mark. När han nästan såg hur nya växter kom fram kändes det som om det var en fråga inte ens om dagar utan om timmar. Han hoppades i alla fall på att han skulle slippa få veta. Bara ett par minuter efter att svävarformationen ökat farten när tekniker gjort vad de kunnat kunde han se och höra hur flygarna fortfarande gjorde markanfall längre fram.

Han förväntade sig samma solida vägg av betmar som mött honom tidigare. Först trodde han att de tunnats ut, men insåg att de hade spridit ut sig ännu mer, så mycket att det inte var lönt för flygarna att använda bomber längre. Det var svårt att se om de var desperata eller bara irriterade när flygarna hängde stilla i luften och riktade sina partikelacceleratorer mot någon ensam betm som skrek ut sin ilska över det onåbara hotet. Den absoluta majoriteten av betmarna hann dock knappt märka flygarna utan kunde ostört fortsätta sin språngmarsch över risfältet samtidigt som de högg ner eller rev upp alla risplantor de kom åt, nästan utan att sakta in. Eftersom det här var mot slutet av horden fanns det bara några enstaka kvarvarande plantor. De utspridda betmarna som var så svåra mål för flygarna var desto tacksammare för tanks och infanteri. Den koncentrerade elden från den täta formationen dödade betmarna snabbare än Johan trodde var möjligt. De behövde faktiskt knappt sakta ned medan svävarnas kanoner gjorde det mesta och de fasthängande infanteristerna huvudsakligen sköt ner de som kom för nära.

Något oväntat hade de slagit sig igenom horden på ett par minuter, nästan helt utan skador. Medan svävarna stannade för att vända 180 grader och göra om samma sak igen studerade skräckslaget hur lite de egentligen gjort. Det hade känts som en massaker, som första gången de mötte samlade saurianer och dödade varenda en. Men nu kunde Johan se hur fronten av betmhorden sträckte sig så långt hans teleskopvisir kunde visa honom, och hur den breda luckan deras anfall hade skapat snabbt fylldes igen av andra betmar. Tydligen var förstörelsen av fälten så pass viktig för dem att inga små delar kunde försummas. Det var ett förintelsekrig i ordets sanna mening; saurianerna slogs inte bara mot soldaterna, inte bara mot människorna utan mot allt främmande. Först nu slog det Johan att människorna gjort samma sak när de drivit bort det inhemska för att grundlägga sina plantager.

Pansarformationens andra anfall mot betmarna avbröt hans funderingar. I början gick det ungefär som det första: Svävarna slog ostoppbara fram i hög fart, spridandes död runt omkring sig. Det gick dock bara så smidigt i början. Bara en bit inne i horden mötte de motstånd från betmar som, förvånande jämfört med deras tidigare beteende men kanske inte så underligt egentligen, reagerade på anfallet och vek av mot svävarformationen. Med kraftfulla språng försökte de komma ombord. Svävarnas höga hastighet gjorde det svårt för dem att träffa rätt och många landade bara bakom, ibland i utblåset från någon tanks motor men oftast på säkert avstånd där de övergav fordonen och fortsatte sin jakt på jordiskt liv.

Det stora samlade antalet gjorde dock att fullt tillräckligt många lyckades landa ovanpå någon tank. Johan kunde nästan se hur en som verkade ovanligt stor flög genom luften i en mjuk båge perfekt anpassad till deras fart, och mycket riktigt slog dess tunga kropp ner på tankens front strax efter. Kraften från dess tunga fallande kropp slog ner som en slägga och fick tanken att skaka till och tappa lite i höjd innan motorerna snabbt kompenserade för den nya vikten. Johan hade förväntat sig att betmen skulle stå och vråla ett tag, på avstånd verkade det som det enda de gjorde. Men när den blev beskjuten av hela plutonen på nära håll använde den all sin vildsinthet på anfall. Trots att gausskulor och partikelstrålar hamrade dess bepansrade kropp hann den slita ner de tre som satt längst fram på tanken innan den död rullade ner för den sluttande fronten. Johan kunde höra hur de tre som slets av skrek korta skrik i radion innan de träffade marken. En av dem tystnade så han antingen dog eller blev medvetslös i fallet, men två av dem fortsatte skrika på hjälp samtidigt som dunkandet från betmarnas spett mot deras rustningar kunde höras i radion.

Två till hade slitits ner från tanken innan svävarna hade kommit igenom horden än en gång. Formationen hade krympt något, Johan hade inte sett hur det hände men han kunde gissa hur ett par av svävarna hade blivit täckta och nedtyngda av betmar som antagligen fortfarande arbetade på att komma in i dem. Den här gången började inte formationen vända för ett nytt anfall utan fortsatte bort från horden. Rickard försökte lugna de chockade överlevande i plutonen. Johan lyssnade knappt på hans mjuka röst i radion när han spanade runt på de andra svävarna. Andelen utan infanterister på hade sjunkit, det fanns faktiskt knappt någon alls kvar. Men ingen bar längre en hel pluton på sitt sluttande pansar, de flesta var nere i fem eller mindre. Johan avbröt Rickards lugnande och frågade, till sin egen förvåning nästan irriterat:
-Vad händer nu?

Han visste inte om det var rädslan att dö som fick honom att undra. Innan hade någon officer alltid vetat vad som skulle göras, nu verkade det som alla bara flydde i panik. Det var extra störande eftersom Johan redan hade undkommit döden en gång, det kändes plötsligt som om han därmed hade förtjänat rätten att leva. Överraskat svarade Rickard:
-Vi håller på med en strategisk omgruppering. De turliga eller smarta jävlar som fortsatte mot Helstad efter att ha kommit igenom fortsätter med det. Alla vi oturliga eller dumdristiga ska samlas på en punkt mitt i risfälten. Förhoppningsvis kommer där att finnas tillräckligt med influgna förråd och reservdelar för att vi ska bli en fungerande armé igen. Därefter ska vi inta en defensiv ställning och försöka hålla oss levande, eftersom det är på väg en ny om än något mindre hord av betmar på väg ur djungeln.
-Hålla oss levande? Är det allt?
-Ja. ÖB har satt in enhärjarna för att kidnappa en ödlornas ledare och förhandla om fred. Fast först tänker de spränga bort hela ekvatoriella Hel och övertyga denne ledare om att de kan spränga resten också om de vill. Förhoppningsvis lyckas de innan vi blir inträngda mellan två horder av betmar.

Johan tystnade eftersom Rickard hade gett ett bra svar på vad som hände. Men det var egentligen mycket till en plan. Han tyckte framförallt inte om att vara beroende av någon annan. Enhärjarna var förvisso unionens allra främsta insatsstyrka, men han kände sig hjälplös av att veta att det enda han kunde göra var vänta och hoppas på det bästa.
-Du har förstås inte varit i rymden förrut? sa fältmarskalken och en sauriantolk översatte till den fastbundne bevararen. De befann sig i en observationskupol i ett rymdskepp i omloppsbana runt Hel, som syntes under fötterna på dem. Bevararen svarade med spottande föraktfull röst, vilket inte hans översättare tog med:
-Vi var i rymden för lång tid sen. Arkiven är tydliga med att det inte finns något av intresse här.
-Aha, men var kommer vi ifrån då?

Bevararen var tyst ett par sekunder och svarade sen:
-Ända sen den förra invasionen har vi vetat att någonstans i rymden måste det finnas andra världar. Vi övervägde att kopiera deras skepp och besöka dem, men kom fram till att det bara skulle leda till elände. Hel har allt vi behöver, varför skulle vi resa långt bort för att komma någonstans där det inte finns något vi behöver?

Marskalken suckade tungt, fast ändå lättat.
-Det där är en inställning vi människor har mött hos alla de andra så kallade intelligenta varelser vi stött på. Vi har förstått att det bara är vi som har någon drift att lämna våra hem och utforska nya gränser. Men det är faktiskt så att vi behövde lämna vår planet efter att ett mindre missförstånd nästan utplånade vår egen.
-När ni varit nära ett par gånger kanske ni tar lärdom och lever på ett enklare sätt såsom vi gör.
-Det är mycket möjligt, men just nu och för ett tag framöver är vi faktiskt beroende av andra planeter för vår fortlevnad. Och min, ska vi säga stam, är beroende av den för sitt fortsatta välstånd. Vi är alltså beredda att gå ganska långt för att få behålla vår lilla del av er sköna planet.

Bevararen fnös argt:
-Efter att ni utplånat slättstammarna är det ingen som vill ha den stora slätten, men det handlar om principer. Dessutom är vi ganska övertygade om att ni inte tänker nöja er med den i längden, när ni först kom var ni bara några få forskare och handelsmän men de följdes snart av andra. För övrigt är det inte viktigt eftersom våra krigare just nu håller på att ta tillbaks marken ni tagit. Och fler är på väg, tillräckligt många för att slå ner den varböld där era ickekrigare gömmer sig. Om ett par dagar är ni borta från planeten.
-Jag är väl den förste att erkänn att vi inte var beredda riktigt på vilken omfattning det här skulle få. Vi förberedde ett krig med några revolterande vildar och fick ett krig med en hel planet på köpet, dessutom en planet som hade oanade kunskaper. Det var en felräkning och ledde till en onödig förlust av människoliv. Vi ville begränsa konflikten, hålla skadorna på planeten på ett minimum. Nu under de här förändrade omständigheterna har vi förstås ändrat vår strategi. Som du kanske minns sa jag att vi nästan förstörde vår egen planet?
-Ja. Det gladde mig.
-Gläds du, men saken är den att det är en konst vi har utvecklat ganska bra. Du befinner dig just nu på förintelseskeppet Ragnarök, kanske inte Nordiska unionsflottan stolthet men åtminstone nybyggt och fullt med kraft. Det är väl mest tänkt som avskräckning mot våra mänskliga fiender, och för att spränga gruvkolonier och annat. Men vi har bestämt oss för att använda det mot Hel nu, trots att vi egentligen inte vill skada er vackra värld.

Bevararen stirrade förfärat på honom och utbrast:
-Du skulle aldrig våga! Det får inte ske, inte igen!
-Vad jag förstått så har du kanske en viss makt att stoppa det. Men bara som bevis för att vi kan det ska jag nu bjuda dig på en demonstration. Jag förstår att ni är ganska kunniga i geografi så jag förstår att du känner igen vad mitten på er kontinent är om jag pekar. Den är ganska ointressant för oss, alldeles för varm, men jag har förstått att det är där större delen av er bor. Titta noga nu.

Motvilligt tittade bevararen ner mot sin planet.

På ett helt annat ställe i skeppet lastades en fem meter bred kula in i loppet på den gigantiska gausskanon som löpte längs hela skeppet. I flera minuter hade energi pumpats in i ackumulatorer för att ladda upp för skottet. Det var första gången kanonen skulle avlossas mot ett faktiskt mål och besättningen var spända och förväntansfulla över att få se resultatet. På en annan våning förberedde bombbryggan en första omgång vätebomber som skulle följa skottet för att verkligen utplåna allt. Kärnvapen var en smula ålderstigna, men de hade fortfarande den goda egenskapen att göra mark oanvändbar långsiktigt. Besättningen på bombbryggan var inte fullt lika spända, effekten av massiva vätebombsanfall var välkänd även om de aldrig sett något i praktiken.

På kaptenens order avfyrades den gigantiska kanonen. Kulan accelererades av magnet efter magnet runt, runt innan den skickades iväg med enorm hastighet. Dess yta kokade bort när den träffades Hels tjocka atmosfär men dess massa var fortfarande i huvudsak bevarad när den träffade marken mitt inne i Hels djupaste djungel, där växtligheten var så tät att den längre bort från ekvatorn verkade som en välordnad odling. Smällen bildade vågor i marken och dessa spred sig över Hels yta och slet sönder den uråldriga skogen, samtidigt som värmen som utvecklats från den kinetiska energin på ett ögonblick förångade allt från djur till stenar. Flera sekunder senare exploderade hundratals vätebomber ovanför området. Inget fanns kvar för dem att förstöra men de spred tillräckligt radioaktiva isotoper som skulle förgifta området i hundratals år.
-Om du frågar mig så var vätebomberna en överdrift. Det var bara en onödig styrkedemonstration, vi behövde inte förstöra planeten så allvarligt, men mina kamrater ansåg att det skulle verka extra avskräckande för er. Du ser resultatet av första salvan?

Bevararen hade blundat när han insåg vad som hänt men tittade upp på den bruna cirkel som hade uppträtt i mitten på kontinenten. Hade han varit människa hade han gråtit över hopplösheten och sorgen över förstörelsen, men saurianer grät inte. Han svarade uppgivet:
-Jag ser. Jag hade hoppats och trott att vår värld skulle slippa att slitas i stycken av massförstörelsevapen än en gång, men ni har tagit dem hit.
-Det har vi. Dessutom kan vi göra om det. Tillräckligt många gånger för att göra hela landmassan till en bubblande radioaktiv. Sen skulle vi nog kunna koka bort rätt mycket av havet också, men sen skulle det bli stopp. Kanske skulle det överleva en del liv djupt nere i havet, men jag skulle tro att det skulle bli rätt obehagligt för saurianer där. Men vet du vad?
-Nej.
-Du och dina bevararvänner, om vi nu har rätt i att det är ni som är den egentliga styrande makten på Hel, kan stoppa det här. Ta hem era modifierade krigare, modifiera tillbaks dem och låt oss ha vår lilla plätt. Ni får djungeln, vi tar slätten. Ja och vi kanske vill vara en del på havet men där kan vi säkert samsas. Ni sköter ert, vi sköter vårt och alla är nöjda, utan att någon planet behöver förstöras.
-Krigarmodifikationen går inte att vända.
-Hmm ja i så fall måste vi nog insistera på att alla modifierade håller sig rejält långt bort ifrån slätten och att inga nya tillverkas. Vi ska nog kunna skriva ett rejält och ordentligt fredsavtal. Men först, har ni makten att stoppa kriget och är ni intresserade?
-Bevararnas huvudintresse är alltid bevarandet av saurianernas ras och värld. Jag önskar att vi kunde slåss, men jag tvekar inte på att ni är galna nog att förstöra hela planeten om ni inte får den själv. Om du är allvarlig med att ni bara vill ha slätten och ska hålla er där kan vi nog komma överrens. En del stamhövdingar kanske misstycker, men det är vi som har de modifierade krigarnas mat. De kan inte existera utan vårt samtycke. Alltså kan vi stoppa kriget, och även om vi inte direkt vill det så böjer vi oss för övermakten.
-Utmärkt! Folk säger att ni är vildar, men det gick ju alldeles utmärkt att resonera med dig. Jag ska genast skicka ner dig för att meddelade de goda nyheterna till dina vänner. Vi kan diskutera de exakta villkoren vid ett senare tillfälle, men just nu vill vi att alla modifierade krigare slutar sin offensiv och lämnar oss och våra odlingar ifred. Jag förstår att alla inte vet detta än, men om det fortfarande pågår anfall vid säg, solnedgången när du landat så utplånar vi en del till. Och en till för varje timme efter det tills ni slutar.

Dörren till observationskupolen öppnades och två rustade män steg in. De bar iväg den bundne bevararen mellan sig. Han slängde en sista blick på den bruna cirkel som numera prydde hans planet, och sörjde.

Mycket riktigt hade det flugits in förråd till uppsamlingspunkten. Tankbesättningarna gjorde om de nödreparationer de tvingats göra innan. Det blev bara måttligt bättre under de här stressade omständigheterna men med en större tillgång på reservdelar gick det något bättre. Johan köade för att få plocka åt sig nya magasin när smällen kom. Först hade han känt marken skaka lätt, sen hade han hört en avlägsen smäll som fortfarande var så stark trots avståndet att han inte kunde föreställa sig hur stark den var. Alla förstod vad det var och tystnade. De väntade på fler smällar, ingen kunde tänka sig att saurianerna som slagits med sådant fullkomligt förakt för sina egna liv skulle ge upp bara för att man sprängde lite djungel. Ingen smäll kom och folk blev nervösa. Hade saurianerna lyckats slå tillbaks även detta på något mystiskt sätt? Efter ett par minuter började dock officerarna informera om de lyckade förhandlingarna. Betmarna skulle dras tillbaka i djungeln och alla våldsamheter skulle upphöra. Saurianerna skulle stanna i djungeln och människorna på slätten, kriget var slut, de skulle kunna åka hem. Förutsatt att de betmar som definitivt var på väg mot deras position skulle nås av den här informationen innan de kom fram.

Planen ändrades snabbt från en desperat sista strid till att hålla sig borta från allt saurianskt så lång tid som möjligt. Alla svävarna hade bytt ut eller lagat sina fästanordingar så det var bara för infanteristerna att hänga på. Med alla lagade fanns det ett överskott av tanks och det var ingen trängsel någonstans. Lättat men ändå med en viss nervositet hade de startat upp och gett sig iväg i en jakt på tid.

Ett par timmar av oviss nattlig färd längs den allt tunnare strimman mellan de två betmfronterna var tillräcklig. De massiva men ändå så rörliga monstren tågade tillbaka mot djungeln. De hade samlat ihop sig till tätare grupper som inte längre hoppade fram utan gick med tunga steg över det leriga fältet. De var helt tysta, det raseri de tidigare uppvisat var som bortblåst. Deras dödliga spettarmar hängde bara slappt längs sidorna, nu helt utan betydelse. Ett triumferande tjut gick ut på den öppna kanalen i radion och Johan gick med i det. Den tidigare flyende formationen vände tvärt och satte fart mot Helstad. Somliga beklagade sig över att de inte kunde flyga närmare de uppgivna betmarna och häckla dem, men de flesta var nöjda med att aldrig mer se en betm på nära håll igen.

Under färden såg Johan hur långt betmarna kommit. Nästan hela risfältet hade förvandlats till gyttja som Hels växter ivrigt tog tillbaka. Men en bit in stod fortfarande riset kvar, stolta representanter för mänskligheten på den främmande världen. Ännu längre fram stod fruktträdgårdarna helt orörda. Johan hade aldrig känt sig så stolt över att se ett äppleträd förut. Bakom fruktodlingarna kom sädesfälten, som hade börjat växa igen efter skörden. De små plantorna verkade nästan tacksamma över hur de hade beskyddats så tappert av de passerande soldaterna. Till slut syntes Helstads svarta murar i fjärran.

Kapitel 16

När de väl körde genom Helstads portar hade den stora festen börjat gå mot sitt slut. När budet hade kommit om saurianernas kapitulation hade vakna soldater och ett par nattugglor börjat väcka några andra och de hade i sin tur väckt fler tills hela staden var vaken. Den överfulla staden hade tydligen exploderat i glädje när yrvakna människor hade fyllt gatorna för att fira. Nu var gatorna mest fyllda med kasserade engångsglas. Till och med ordningsmakten hade släppt kontrollen och låtit detta brott gå ostraffat på grund av den stora händelsen. De flesta hade nu åter försvunnit in i sina överfulla hus för att sova hela morgonen efter några timmars intensivt festande men några av de mest entusiastiska fanns ute fortfarande. De bildade en spontan välkomstkommitté som mottog de slitna svävarna och dess passagerare med applåder, glädjerop och höjda glas. Johan och de andra mottog det lilla jubel som folket kunde ge och lämnade svävarna.

Inga förberedelser hade gjorts för att ta emot fler soldater och det fanns ingenstans för dem att sova. De försökte dra igång eget segerfestande men alla pubbar hade tröttnat på firandet och de som inte var stängda höll som bäst på att köra iväg de firande som fortfarande fanns kvar. För övrigt hade de ingenstans att ställa ifrån sig vare sig rustningar eller vapen och det hade känts underligt att festa i full stridsutrustning. Till slut påminde Rickard dem om att de faktiskt inte var lediga och beordrade dem att sova i en gränd. Johan hade gått på stimulant länge nu och när den artificiella piggheten lämnade honom föll han ihop i en djup sömn på en hög sopor, tärd av allt han gått igenom den senaste tiden.

Han vaknade inte särskilt överraskat i en barrack. Han låg bredvid sängen och hade fortfarande rustningen på. Tydligen hade de som gått runt och samlat upp alla soldater som tvingats sova på Helstads gator inte haft tid att låsa upp deras rustningar utan bara slängt in dem i baracker. Han var inte heller särskilt överraskad över att finna att han var ensam kvar, han visste att han sov djupt och länge. De andra sängarna var tomma, liksom skåpen bredvid dem. Han kände sig en aning sårad över att ingen väntat eller sagt till honom men insåg att han aldrig kommit någon av dem särskilt nära och inte kunde förvänta sig något annat. Trött reste han sig upp, låste upp rustningen och klev ur.

Det fanns ingen mat att stilla hans skrikande mage med så han var tvungen att äta rustningens näringsdryck till frukost. Han insåg hur vansinnigt trött han var på den smaken och gladdes över att han förmodligen skulle slippa den nu. Efter det duschade han länge och väl innan han klädde på sig sin uniform eftersom det var de enda kläder han hade i sin packning. Han hörde dånet av en skyttel utanför huset och gick ut för att se var han egentligen var.

Han insåg att baracken stod uppställd tillsammans med hundratals andra på rymdhamnens stora platta betongfält. Det var mitt på dagen och han kunde nästan känna hur den obarmhärtiga solen svedde hans oskyddade skinn. Han gick runt och knackade på andra baracker men alla andra verkade ha övergett dem, han var mitt i en spökstad av övergivna baracker. En skyttel till startade och for förbi strax ovanför honom och han höll för öronen för att inte bli döv av oljudet från dess vrålande motorer som försökte övervinna Hels gravitation. Han insåg att han inte skulle få lämna planeten utan sin personliga utrustning så han återvände in till barracken och tog på rustningen igen. Det fanns inte längre någon känsla av styrka när han satte på sig rustningen och han var bara trött på all information som ständigt blixtrade förbi hans ögon. Inte ens nu i denna totalt lugna ofarliga situation slutade rustningen informera honom om omvärlden. Han hängde på sig sin smutsiga ryggsäck och tog sitt gevär, som han drog ut magasinet ur och hängde över axeln.

Värmen var åtminstone inte lika påfrestande inne i rustningen. Han började gå åt hållet som skytteln hade kommit från. Det tog ett par minuter innan han kommit bort från barackerna ut på rymdhamnens stora öppna yta. Den var fylld av skyttlar som var i full färd att lastas med soldater, tanks och flygare. Han såg sig om och såg en officer som verkade administrera pålastningen av en skyttel. Han kände sig som en dum jätte bredvid officeren som endast bar en lätt befälsrustning som inte förstorade honom på samma sätt som stridsrustningen, men han knackade honom i alla fall på axeln och undrade vad han skulle göra. Officeren var en förstående kvinna som nickade igenkännande till hans historia om hur han sovit längre än de andra och var övergivna. Tydligen var han inte den enda som hade sovit vidare när hans kamrater lämnade planeten. Hon sa:
-På grund av de oväntat stora förlusterna vi tog är det ingen fara med plats, vi har för många skyttlar ändå. Du kan hoppa på den här.

Johan undrade högt:
-Får alla verkligen åka hem redan? Litar ÖB på att ödlorna ska hålla freden?
-Ja, det får ni faktiskt. Yrkessoldaterna stannar, även om de var inkallade hit, men resten behövs inte. Ett förintelseskepp stannar kvar i omloppsbana och påminner ödlorna om att vi kan förinta deras planet när vi vill. Med tanke på hur de övergav den offensiv de var inne på när det hotet kom tror inte ÖB att det kommer att bli några problem i framtiden.

Johan tackade och steg in i skytteln. Precis när han spänt fast sig och skytteln startat pep hans kommunikator. Den låg i ryggsäcken och pressad som han var av accelerationen kunde han inte plocka upp den. Först när de lämnat planeten och kommit upp i omloppsbana kunde han börja rota genom sin ryggsäck efter den kommunikatorn. I tyngdlöshet var det inte helt lätt att leta upp något utan att allt annat flöt ut, men han lyckades till sist. Han såg att det var ett meddelande från Siv. Det lydde:

”Hej lilla hjärtat! Eftersom det här kom fram antar jag att du lever, grattis för det. Det gör jag med. Jag antar att du ska åka hem så jag ville bara säga hejdå och lycka till i fortsättningen. Jag ska stanna här och jobba med uppbyggandet av en fusionsreaktor som jag sa. Hoppas du får ett underbart fortsatt liv! Om du har vägarna förbi får du säga hej, nu är vi ju krigsveteraner båda två så vi måste sitta och gunga i gungstolar och prata krigsminnen. Puss på dig!”

Irriterat insåg Johan att han inte skulle kunna svara eftersom han inte längre var på Hel och inte nådde planetens kommunikationssatelliter. Han hoppades att Siv inte skulle tycka sämre om honom för det, inte för att det betydde något eftersom han inte skulle träffa henne igen. Men han ville i alla fall vara omtyckt.

Resan hem var plågsam. Utan träning att fylla deras tid med förvandlade de tusentals överlevande soldaterna Kristian Tyrannen till ett firande nöjesskepp. Veckorna gick medan de firade sin överlevnad och förkrossande vinst mot saurianerna genom att supa sönder sina skallar dygnet runt på skeppets nöjesvåningar. Johan som inte varit särskilt intresserad av detta förr var det ännu mindre nu när han inte längre hade några vänner i livet. De flesta andra ville inte vara ensamma så det var inga problem för honom att hitta en avskiljd sovsal där han kunde vara själv. Dagarna spenderade han på någon av biograferna eller i biblioteket. Där fanns ett par andra också ville vara själva och han respekterade det.

På nätterna plågades han av mardrömmar. Ibland var det spökena eller de återuppstådda liken av hans gamla pluton som förföljde honom och frågade honom varför just han skulle överleva. Ibland jagades han av betmar genom smala korridorer. Obeväpnad tog de honom alltid men han vaknade alltid precis när de skulle slita honom i stycken. Men mest drömde han om vanliga saurianer, alla de han dödat innan kriget hade bytt karaktär. Med mänskliga röster frågade de honom varför han hade dödat dem, vad de någonsin hade gjort honom. Först fick han se fridfulla scener av hur fridfulla saurianer levde, sen tvingades han åter ta på rustningen och döda alla på de hemskaste sätt, varierande från dröm till dröm. Mardrömmarna avbröt ständigt hans sömn vilket gjorde att han behövde sova ännu mer. Det var svårt att se positivt på det, men en effekt av det var att dagarna försvann underligt fort och plötsligt var skeppet framme och han var på väg ner till jorden i en skyttel.

Efter att ha lämnat sin stridsutrustning på den skånska militärbasen satt han på ett fullsatt tåg mot Stålskärgården. Det var huvudsakligen fullt av återvändande soldater, men de hade festat av sig så ordentligt på skeppet hem att de flesta satt tysta eller sov. Alla, inklusive Johan, hade fått varsin gammal överrock av armén. Det hade varit sen vår, den varmaste någonsin och enligt metrologerna var de på väg mot den varmaste sommaren sen atomvintern. Han och alla andra hade bara haft lätta kläder på sig, men i den kalla februarimorgonen de kom hem till var det helt otillräckligt. Både kylan och vinden var mycket värre än han kunde minnas att den någonsin varit. Det kändes till och med kallt inne i det uppvärmda tåget. Han tittade ut på den uppväxande skogen utanför. Lövträden som tagit över Skåne sen jordbruket slutade var inte hundra år gamla och hela skogen såg ynklig ut, vilket förstärktes ytterligare av deras vintriga bladlöshet.

Stålskärgården hade inte förändrats sen han lämnat den. Smutsigt vatten kluckade fortfarande mellan de konstgjorda öarna och flottarna. Den gamla Öresundsbron reste sig fortfarande över alla andra byggnader och var fylld av morgontrafik. Runt omkring honom började staden vakna till liv med lastbilar och båtar som lastade av varor i de små butikerna och stressade människor i vinterkläder skyndade omkring. Det hade gått månader sen kriget på Hel hade vunnits och inga tidningars löpsedlar nämnde Hel på något sätt. Det fanns inte några storartade ceremonier inplanerade för de återvändande soldaterna. Han gissade att det hade varit en del spontana festligheter på Jorden när budskapet om segern hade nått fram, men så här månader efter var ingen särskilt intresserad. Dessutom var överdrivet militaristiska uppvisningar som parader mer en tyskslavisk eller brittisk sak, inget som de fredliga nordborna sysslade med.

Det första han gjorde var att besöka sina föräldrar. Hans mamma gav honom en kram och sa att hon var glad att han kommit hem levande. Hans pappa gav honom en uppskattande klapp på axeln och sa att han aldrig tvekat på det. Sen beklagade de sig över att de var tvungna att gå till arbetet och inte kunde sitta och höra honom berätta allt, men att han var tvungen att berätta allt senare när de kom hem.

Han gick hem till sin övergivna lilla lägenhet. Den hade inte varit uppvärmd i hans frånvaro utan var kall och ruggig när han kom in i den. Han tände överallt, slog på värmen och slog sig ned i sin fåtölj, som var täckt av spindelväv. Eftersom det nästan kändes kallare inne än det varit ute bestämde han sig för att gå till sitt eget jobb medan lägenheten värmdes upp. Efter resan hem var han trött på sysslolöshet och ville ha något att göra, dessutom skulle han ändå behöva återvända till jobbet för eller senare.

Barnen var ute och lekte i snön när han kom dit. De äldre kvinnorna som utgjorde större delen av personalen hälsade och frågade ointresserat hur det varit på Hel. Johan svarade kortfattat att det varit varmt, våldsamt och till slut otäckt innan han gick och hälsade på barnen istället. Några av de äldre mindes honom, kramade om honom och började fråga mycket mer entusiastiskt om Hel, om han dödat många ödlor, om betmar var lika läskiga i verkligheten som på film och om han det var väldigt varmt där. Även de som inte hade träffat honom eller var för små för att minnas samlades intresserat runt honom och lyssnade spänt. När han berättade om hur många ödlor han dödat tjöt de förtjust och han lyckades hålla masken men inom honom kändes det tungt. Han var tvungen att ursäkta sig och försvann in på toaletten där han kunde släppa kontrollen. Han var kallsvettig och darrade. Trots deras tydliga olikheter påminde människobarnen honom alltför mycket om alla saurianungar han sett dödas, några som han själv hade hela ansvaret för. Han bet samman, tvättade ansiktet och gick ut för att bestämma ett schema.

På kvällen dukade hans pappa fram en stor middag och Johan fick berätta allting för sina lyssnade föräldrar. Han utelämnade de värsta detaljerna och pratade mest om de stora slagen och om hur han hade varit med och åkt längre in i djungeln än någon annan innan. Båda hans föräldrar verkade fyllda med nyfunnen stolthet över sin son och de ville höra allt om och om igen så att han inte kom hem till sin egen lägenhet förrän vid midnatt. Detta var jobbigt för honom eftersom han skulle börja arbeta igen tidigt på morgonen nästa dag.

Det förvärrades av att han sov sämre än han gjort på länge. Mardrömmarna hade bara blivit värre med tiden, den sista tiden på skeppet hade nätterna nästan varit outhärdliga. Han hade hoppats på att det skulle försvinna när han kom hem till välbekanta miljöer men den här natten plågades av en ovanligt otäck mardröm där han var en stor vänlig jätte som lekte med saurianbarn, som han ett efter ett dödade med sina bara händer.

Det blev inte bättre på arbetet heller. Han försökte hålla gott mod men var tvungen att avbryta hela tiden för att gå in och samla sig. Vid lunchtid sa hans chef åt honom att gå hem och ta ledigt för han gjorde barnen oroliga. Han kunde komma tillbaks när han kände sig bättre, men just nu gjorde han ingen nytta. Motvilligt erkände han detta och följde hennes uppmaning, men han visste inte vad han skulle göra annars.

Han beställde och fick en tid hos en psykolog samma dag. Väntrummet var fullt av andra unga män och ett par kvinnor som han förstod hade liknande problem som han själv. Turligt nog hade sjukvården förutsett problemet och sett till att ha en hel armé av psykologer redo på jour när soldaterna började komma hem. Han behövde inte vänta särskilt länge innan han blev inkallad och kunde ta plats i psykologens kanapé. Psykologen var en äldre kvinna som verkade ganska trött på plågade soldater när han berättade om sina mardrömmar och om hur han inte kunde arbeta längre. Hon undrade om han kunde tänka sig ett byte till någon annan karriär, kanske något inom tillverkningsindustrin. Hon trodde att ordentligt rutinarbete skulle ge honom annat att tänka på och till slut skulle mardrömmarna försvinna av sig själv. Då kunde han byta tillbaks till sitt gamla jobb om han ville. Tills vidare fick han ett intyg om arbetsbyte att ge till arbetskraftscentralen och en ask med starka sömnpiller som skulle ge honom en tung, drömlös sömn.

De följande dagarna spenderade han utan att lämna sin lägenhet förutom för att köpa mat. På nätterna sov han en tung kemiskt inducerad sömn och på dagarna läste han digitala böcker från sin informationsenhet. Han hade blivit mycket bättre på det nu och hade börjat uppskatta det mer och mer.

Ett par dagar senare började det dock bli lite tjatigt. Han hade tagit sig igenom flera litterära klassiker och ett par som han bara tyckte verkade roliga. Oftast hade han varit mer nöjd med dem som bara verkat roliga och bestämde sig för att sluta lita på andras tips. Han hade ingen brist på pengar eftersom han fått en liten slant för varje dag han varit i militärtjänst och eftersom han inte gjort av med särskilt mycket på Hel hade han en rejäl summa att leva på nu. Men han visste att det inte skulle vara för evigt. Det räckte definitivt inte till att modifiera hans tråkigt beiga cybernetiska arm.

Psykologen hade sagt åt honom att byta jobb, inte sluta helt och hållet så han skulle inte få något sjukbidrag. Motvilligt klickade han fram arbetskraftscentralens databas och började leta genom den efter något han kunde tänka sig. Det fanns flera platser på fabrikerna men hur han än tänkte kunde han inte föreställa sig som montör på något av varven eller svävarfabrikerna. Bara som rolig sak började han titta bland andra jobb istället. Det mesta var saker han var hopplöst okvalificerad för. Men han fastnade för en beskrivning av ett specialprojekt för öppensinnade barnskötare. Han undrade vad som var speciellt med det. Den ansvarige för de var en professor på xenopsykologiska institutionen vilket var underligt, men annars fanns det bara en sak som fick det att verka underligt:

Det var på Hel.

Kapitel 17

Han funderade ett tag och stack ut huvudet på balkongen. När han kände den isande vinden behövde han inte fundera länge innan han bestämde sig för att gå iväg till den där professorn och kolla upp jobbet. Det var inte som han hade något bättre för sig.

Med sitt nyfunna mål kändes kylan inte fullt lika outhärdlig som innan. Han tog ett lokaltåg till universitetsområdet i gamla Köpenhamn. Det var inte helt lätt att hitta institutionen bland alla de andra, men efter ett tag lyckades han komma till fakulteten för utomjordiska studier, eller xenvet som den kallades bland studenterna som hade dirigerat dit honom. Det var ett relativt nybyggt hus och dess tunga svarta form kontrasterade skarpt mot de äldre byggnaderna runt om. Dessutom var dess yta täckt av reliefer föreställande alla möjliga former av liv som mänskligheten hittat under sina färder i rymden. Saurianer var ganska framträdande bland avbilderna. Johan rös lite när han påmindes om sina mardrömmar men gick i alla fall in genom fakultetens stora portar.

Huset var en labyrint av smala gångar och trots beskrivningar tog det tid för honom att hitta professorns rum. När han väl hittade rummet efter mycket virrande var denne upptagen med att prata med en student men Johan hade ingen brådska utan väntade tålmodigt. När studenten gått kallade professorn in Johan. Professorn skrev klart någonting på sin dator och tittade upp mot Johan. Han sa:
-Vad kan jag göra för dig unge man? Jag känner inte igen dig från någon av mina klasser.

Professorn rynkade sin panna. Han var en ganska gammal man med grått hår som börjat trilla av. Tydligen brydde han sig inte om att få det regenererat. Johan svarade, något osäkert eftersom han befann sig i en för honom så främmande miljö:
-Jag är här för jobbet, alltså det som barnskötare på Hel.

Professorn sken upp:
-Självklart! Jag hade nästan börjat ge upp hoppet, det verkar inte som det finns barnskötare med lite sinne för äventyr. Vad har du för kvalifikationer då?
-Jag är utbildad och har jobbat som det?
-Vad vet du om Hel?
-Jag kom nyss hem därifrån.
-Och du vill tillbaks? sa professorn något överraskat.
-Ja, jag tror det. Jag trodde jag skulle vara glad att komma hem, men jag har insett hur lite det egentligen finns för mig här.

Johan funderade på att säga att han faktiskt hade försökt och misslyckats med att arbeta, men hejdade sig eftersom han försökte hålla sina psykologiska problem hemliga. Professorn lät honom vara tyst ett ögonblick sen sa han:
-Inser du att arbetet innebär att ta hand om saurianska barn?

Johan blev en aning chockad. Han stod tyst ett slag och funderade över detta. Först tvekade han. Hur skulle han klara av att ta hand om saurianska barn om människobarnen påminde honom för mycket om vad han gjort? Professorn avbröt hans tankar:
-Jag antar att du var infanterist?
-Ja det stämmer, sa Johan en smula generat eftersom i princip var samma sak som att erkänna att han var en korkad kluns.
-Då måste du ha sett och gjort en del rätt hemska saker på Hel. Vad får dig att tro att du skulle vara lämpad för att ta hand om saurianska barn? Är inte din första impuls att döda dem?

Johan skämdes och professorns ord tog upp obehagliga minnen. För första gången sa han högt:
-Jo, men jag ångrar mig. Jag kan inte tänka på något annat.

Professorn tittade först föraktfullt på honom, sen ändrades hans min och han reste sig upp och gav kramade Johan.
-Såja min gosse. Vi har alla gjort saker vi ångrat, dessutom lydde du bara order eller hur?

Johan nickade.
-Jag tror faktiskt att du är precis den jag söker. De flesta ser saurianerna som något lägre stående än djur, men om du på allvar känner ånger för vad du tvingats göra måste det betyda att du ser dem med ett visst mått av respekt. Dessutom tror jag det skulle vara ett utmärkt sätt för dig att göra bättring och uttrycka din ånger i praktiskt arbete. Är du beredd att åka om två veckor?

Överraskad av hur samtalet gått kunde Johan bara nicka. Professorn sa:
-Men det är ju helt fantastiskt! Då tycker jag du ska börja ta tag i avsked och annat så skickar jag mer information hem till dig, lämna bara din adress här.

Johan skrev ner sin adress och andra kontaktfakta, tackade och gick därifrån. Med nya lätta steg gick han hem till sin lägenhet för att börja ta tag i saker.

Hans föräldrar blev något överraskade av hans beslut att åka tillbaks till Hel, men samtidigt blev de ännu stoltare över sin son den frivillige kolonisten även om han skulle vara barnskötare där med. Han lät bli att säga att det var saurianska barn det handlade om eftersom hans båda hans föräldrar hade precis den syn på dem som professorn beskrivit som vanligast.

På eftermiddagen hade informationen om projektet kommit till honom. Professorn ville se hur mänskliga det gick att göra saurianer som uppfostrats. Kriget hade lämnat mängder av föräldralösa ägg som hade samlats ihop av vetenskapsmän på Hel. Han ville samla dessa och starta ett barnhem på en ö en bit utanför slättens kust. Där skulle de nykläckta saurianungarna uppfostras som människor och indoktrineras till trogna unionsmedborgare. Det fanns saurianer som hade civiliserats förr, men de var oftast sinnessjuka på något sätt vilket Johan var väl medveten om. Johan förstod inte riktigt vad saurianerna skulle vara bra för, men det lät som ett trevligt jobb. Att barnhemmet dessutom skulle ligga på en ö innebar att klimatet kanske skulle vara något mer uthärdligt även om Hels värme verkade plötsligt angenäm jämfört med den bitande kylan utanför.

Johan spenderade de följande två veckorna med att läsa igenom grundläggande böcker i xenopsykologi som professorn skickat honom. Han var tacksam att han övat upp sin läshastighet nu när han gav sig på tung vetenskaplig litteratur. Det var lite för avancerat för honom men han gjorde sitt bästa och lyckades snappa upp en del ur de snåriga texterna. Den akademiska striden om arv eller miljö är viktigast för barn var ännu inte avgjord, och eftersom professorn inte riktigt kunnat bestämma sig vilken sida han var på tyckte han att det var bäst att Johan satte sig in i sauriansk psykologi för säkerhets skull. Men projektets förhoppning var att de små saurianerna skulle bli lika välanpassade som andra barn uppväxta i unionens trivsamma barnhem.

Bara Johans föräldrar var där för att vinka av honom två veckor senare när han gick i den långsamma kön till skytteln som skulle ta dem till skeppet. De hade gett honom en del pengar för att han skulle komma igång med sitt nya liv på Hel. Han behövde inte det eftersom hans nya lön som del i projektet var större än båda hans föräldrars tillsammans men för att inte såra dem tog han emot pengarna ändå. Hans mamma såg nästan ut att gråta en skvätt när han vände sig för sista gången innan han gick på skytteln.

Han upptäckte snart att en civil rymdfärd var en helt annan sak än en militär. Skeppet var betydligt mindre än Kristian Tyrannen som var ett ombyggt fraktskepp. Den lilla persontransporten Sigurd var en helt annan sak. Varje passagerare hade sin egen väl tilltagna hytt, faktiskt större än hans lägenhet hemma och med betydligt mer påkostad inredning. Allt han kunde göra hemma kunde han göra där med. Den mindre mängden passagerare gjorde det onödigt med stora nöjesdäck fyllda med klubbar och caféer, men det fanns ett stort och ett par mindre samlingsrum där man kunde få olika sorters mat. Det fanns ett utmärkt bibliotek, men professorn krävde att Johan skulle läsa in så mycket xenopsykologi som möjligt under resan att han inte orkade med någon nöjesläsning på sin fritid. Men det gjorde inget, för projektgruppen visade sig bestå av femton trevliga personer, som trots att de kom från en helt annan bakgrund än honom respekterade och uppskattade honom. Helofiler som de var verkade de aldrig sluta att fascineras av hans historier om när han var med på ”Ragnars sista färd”, som nyss hade släppts som verklighetsbaserad film. Den hade mottagits ganska ljumt av kritikerkåren, men publiken älskade den. Projektgruppen roade sig med att se den på skeppets biograf och de försökte gissa vem av soldaterna i den som skulle föreställa Johan. Han störde sig mest på hur fel filmen hade om allting, men de hade åtminstone fått betmarna precis rätt. Han rös åt tanken att de var så monsterlika att filmarna inte ens hade behövt bättra på dem.

Med det trevliga sällskapet, den lättsamma stämningen och med mycket att göra gick den här resan mellan jorden och Hel snabbast av de som Johan gjort. På skytteln ner till Hel insåg han att han nästan började bli en van rymdresenär nu, de flesta hade som mest varit i rymden och de som faktiskt rest hade oftast bara gjort det en gång, medan han var uppe i tre redan. Spänt steg han ur skyttelns dörr och kände den tunga, heta Helluften slå emot honom och fyllde hans lungor med. Alla spår efter militärer var borta på rymdhamnen, det enda som syntes var containrar i mängder. Bara han och professorn hade faktiskt varit på Hel innan, de andra hade endast studerat på avstånd och de såg enormt obekväma ut i värmen. Johan kände med dem, när han kommit hit först hade han varit i sitt skyddande skal som hållit honom sval medan de utsattes för Hels fulla tryck direkt. Han spanade ut längs den vidsträckta horisonten där betesmarkernas tjocka gröna gräs bredde ut sig till synes för evigt. Han insåg att någon gång under allt som hände här hade det här blivit mer hem än vad Stålskärgården någonsin varit för honom. Nöjd med sitt beslut att komma hit tog han fram sin kommunikator, hoppades att hon inte ändrat det och slog Sivs nummer.

Kapitel 18, Epilog

Drygt ett år senare pågick ett möte i Hels huvudadministrationsbyggnad i Helstad. Militären hade nu en ganska begränsad tillvaro på planeten och endast generalen för Hels kolonialstyrkor och kaptenen på Nagelfar fanns i samlingen av administratörer, kapitalister, bonderepresentanter och akademiker. Energin från det nybyggda fusionskraftverket gjorde det möjligt att kyla ner både detta och andra rum i Helstad till behaglig nivå. En äldre man hade nyss klivit ner från talarstolen och ordförande sa:
-Vi tackar för den intressanta rapporten om den marina odlingens expansion. Nästa rapport är från Lene Eriksen.

En förvånansvärt ung kvinna reste sig från sin plats och gick upp till talarstolen. Hon sa:
-Jag ska rapportera om projekt ödletämjare. Det har i allt väsentligt slagit ut precis som vi hoppats. Efter intensiv forskning lyckades vår läkemedelsindustri för några månader sen ta fram en syntetisk drog speciellt anpassad till saurianerna. Tillverkningsprocessen har finslipats och det är nu mycket billigt att framställa även stora mängder av drogen. Vi flög långt bort från gränsen till de mest isolerade bergssaurianer vi kunde hitta och provade drogen på dem. Det behövdes inget tvång, vi bara kastade ut doserna på deras mark. Drogen luktar helt oemotståndligt för dem och det tog inte lång tid innan någon tagit sin första dos. Den ger dem starka och långvariga lustkänslor, förutom att de blir lugna och öppna för förslag. Dessutom blir de beroende direkt. Efter att ha tagit sin första dos kan de omöjligt känna lycka utan drogen. Vi lät saurianerna ha en stadig tillgång till drogen ett par dagar. Efter att ha ätit upp sin lagrade mat svalt de eftersom ingen kunde visa handlingskraft nog att jaga något nytt att äta. När vi sedan ströp tillgången på drogen tappade de livslusten totalt och satt bara och väntade på att dö. Några av dem blev tagna av rovdjur, efter det visade vi oss i person och erbjöd drogen. De var beredda att göra vad som helst. Efter att vi matat dem för att återställa deras energi lät vi dem hacka ett schakt rakt ner i berget, vilket de gladeligen gjorde två dygn i sträck innan deras kroppar kollapsade. Som jag ser det finns det inget skäl att vänta, det är väl bara att diskutera bästa sätt att distribuera drogen till ödlorna och kanske ge den ett klatschigt namn, sen är det bara att vänta tills hela rasen lyder oss.

Generalen var upprörd:
-Så vi skickade alltså soldater att dö i drivor, när forskarna ändå kunde göra ödlorna till slavar så lätt? Det är upprörade!

Kvinnan svarade fjäskande:
-Ja det kan ju tyckas lite onödigt så här i efterhand, men forskningen har pågått länge och den blev inte klar förrän nu. Hade det inte varit för militärens utmärkta ingripande hade vi inte haft någon koloni kvar att prova droger på.

Generalen log förnöjt och tystnade. Kvinnan fortsatte:
-Ja det var allt. Jag kan lämna över till professor Sköld så ni får höra om hans barnhemsprojekt, men det känns kanske smula överflödigt efter vad jag nyss berättat.

Kvinnan lämnade över talarstolen till professorn, som var på väg fram redan. Ordföranden sa:
-Trots de goda nyheterna från läkemedelsindustrin är jag säker på att alla är intresserade av professor Skölds barnhemsprojekt. Varsågod professorn.

Ingen verkade däremot särskilt intresserad, inte ens ordföranden själv. Professorn kände sig därför tvungen att ta till sin mest dramatiska ton:
-Mitt herrskap! Det är sant att det kan verka en smula onödigt med barnhem för saurianer när vi kan kemiskt förslava dem. Men jag ber att få påminna om situationen på jorden!

Det senaste året hade läget på jorden blivit alltmer osäkert. Alla visste att det skulle komma ett krig till snart, sidorna var inte bestämda ännu men det fanns för mycket motsättningar. Sydamerikaner, indier och kineser var alla trötta på att leva i skuggan av de gamla kolonialmakterna och det pratades om allianser och rymdflottor byggdes. Ordföranden avbröt:
-Ursäkta herr professor, men vad har situationen på jorden med ditt barnhem att göra?

Professorn log ett kallt leende och började berätta, samtidigt som han visade bilder med en bildprojektor på väggen. En bildserie visade en expedition ute på en ö.
-Det här är min kollega, en xenoarkeolog vid namn Roos. Kalla honom dumdristig, men han var lite för intresserad av saurianernas bevarares hemligheter för att följa fredsavtalet och lämna deras hålor ifred. Han var inte galen nog att ge sig på en som faktiskt användes, men efter lång tids forskning hittade han en bevarargrotta som hade övergetts någon gång för längesen, av för oss okända skäl, kanske för att den låg så isolerad långt ute på havet, på totalt motsatt sida som Hels huvudsakliga landmassa. Den visade sig vara en ganska begränsad grotta, inte alls så omfattande som den som den framlidne kändisarkeologen Ragnar var nere i.

Professorn visade bilder tagna nere i grottan och fortsatte:
-Den innehöll förstås en enorm kulturskatt och låter oss lära oss massor om saurianernas och Hels historia. Men framför allt innehöll den detta:

Han bytte till en bild på vad som såg ut som en cistern av köttigt membran. Någon av åhörarna sa:
-Men det där är en…
-En betmtank, ja. Vi såg dem i aktion på filmerna som soldaterna som var med Ragnar spelade in. Roos var inte särskilt intresserad av sådant här utan överlämnade det till biologiska institutionen i Helstad. De har inte lyckats kopiera teknologin än, jag vet faktiskt inte ens om jag vill att de ska det, jag menar bara tänk hur världen skulle se ut med modifierade människor här och där, men de tror att de kan få den att funka på saurianer.
-Varför skulle vi vilja göra fler betmar? undrade någon föraktfullt.
-Om saurianen som stoppas in i den levande maskinen är någon som är lojal mot unionen tyder inget på att den inte skulle förbli lojal även efter modifikation. Med anledning av detta vill jag säga att även mitt projekt har slagit mycket väl ut. Saurianer växer upp fort och även om den första kullen inte är fullvuxna än så är de stora och vid medvetande. Och, är jag stolt att tillägga, glödande patrioter för sitt nya fosterland. De ska snart skickas vidare för att instrueras i strid istället för nordisk kultur, efter det ska vi med unionsrådets tillåtelse omvandla några av dem till betmar.
-Jag upprepar, varför skulle vi vilja göra fler betmar?
-Som sagt, tänk på situationen på jorden. Tänk vad några betmar utsläppta i någon av Asiens megastäder skulle kunna uträtta! Eller som terrorsoldater i djungeln! Eller för den delen, som bordningstrupper på ett rymdskepp! Vi har inte kapacitet att framställa sådana horder som saurianerna gjorde under Helkriget, men vi kan fortfarande använda dem! Unionens befolkning är liten, tänk då så mycket nytta vi kan ha av saurianerna för att komplettera våra fåtaliga soldater mot de asiatiska horderna. Tack så mycket.

Publiken reste sig upp och applåderade.

På en ö utanför Hels kust bevakade Johan ett ägg som strax skulle kläckas. Det kunde beräknas med ett par timmars träffsäkerhet, han hade redan väntat i nästan fyra timmar så han började bli spänd för det skulle hända när som helst nu. Kläckandet var en fantastisk upplevelse. Under månaderna han jobbat med projektet hade hans mardrömmar försvunnit och han kunde leva igen. Projektet hade lyckats perfekt, de saurianska barnen var i princip som människobarn förutom att de hade svårt att säga en del ord på skandinaviska. Men de växte fort, mycket fortare. De äldsta var inte ett år gamla än men de sprang redan runt som människobarn inte skulle ha gjort förrän vid ett par års ålder. Utanför kunde han höra hur de lekte vikingar just nu. Professorn hade varit mycket noga med att de verkligen skulle dränkas i nordisk kultur så det var en ganska vanlig lek. När ägget kläckts och den lille kommit till rätta skulle Johan nog gå upp till dem och vara med i deras lek. Han räknade med att de fortfarande skulle hålla på, ytterligare en liten subtil skillnad, för det fanns skillnader, var att saurianbarnen inte tröttnade på lekar. De lekte gärna samma sak tills de somnade. Johan kom att tänka på Arnes berättelser om krypskyttarna som kunde ligga i dagar och vänta på att någon skulle ta av sig hjälmen. Han var glad åt att den tiden var över. Hädanefter skulle han ägna sitt liv åt att gottgöra vad han gjort innan på Hel genom att ta hand om föräldralösa saurianer. Det kändes bra. Plötsligt kom det en spricka på skalet och han slutade tänka. Långsamt började den lilla varelsen tränga fram genom sitt skal, samtidigt som ett saurianbarn besatt av nordisk historia imiterade en rasande bärsärk till sina vänners förtjusning utanför.