"The flowers smell sweeter, the closer you are to the grave"
The Beautiful South
I Chicagos utkant låg ett sjukhus som såg ut som vilket allmänt sjukhus som helst, bortsett från att det var mörklagt och övergivet. Invändigt var korridorerna långa och kala i neutrala färger, men även de mörklagda. Om man vandrade där kunde man då och då känna en förbiflimrande, kvardröjande lukt av antiseptiska medel, men i dessa korridorer fanns varken patienter eller besökare som i allmänhet inte verkar veta vart de är på väg likt sysslolösa myror i en myrstack belagd under karantän. Nej, här fanns bara en patient: Filmstjärnan och världskändisen Andrew Blake. Han satt i ett väntrum på femte våningen; det första rummet han kommit in i som hade belysning.
Rummets väggar var citrongula och de stoppade sitsarna och ryggstöden på stålrörsstolarna var i någon ljusgrön pastellfärgsnyans; det var uppenbart att man hade tillämpat teorier om färgers psykologiska inverkan på människor - som om vilken grad som helst av depression eller oro eller skräck eller sorg eller smärta eller sjukdom kunde dämpas drastiskt av tillräckligt färgglad inredning; cirkusfärger. Väggarna och de blänkande, ljusgröna stolarna badade i det kalla ljuset från lysrören i taket, såg ut att bli ljusare för var minut som gick.
En kvinna uppenbarade sig snart bredvid Blake, klädd i något som liknade en sjuksköterskeuniform, en vit åtsmitande sak som framhävde hennes former, men som till skillnad från vanliga sjukhuskläder tycktes designad - kanske Dolce & Gabbana, Dior eller Chanel? Hon var ytterligt slank och vacker och oklanderligt sminkad, men Livets dystra gråhet hade satt sina spår i ansiktsuttryck och tonfall:
"Doktorn kan ta emot dig nu", sa hon och räckte Blake en träbricka med ett A4-papper och en Mont Blanc-penna. "Du behöver bara skriva under det här."
Hon talade lågmält och erotiskt och sensuellt, som om hon befann sig i ett gravkapell.
Blake försökte läsa, men det var advokatspråk. Pappret var fyllt med så mycket och så liten text att det närmast var oläsligt.
"Jag skriver aldrig under något utan mina advokater."
Kvinnan log, mer lik en strippa som retades med en kund än en sköterska. "Det är upp till dig. Men Doktorn tar bara emot dig om du skriver under."
Menade hon allvar? Först hade han på ett mycket kryptiskt sätt brevledes blivit hänvisad hit, fått utförliga anvisningar om hur han skulle färdas utan att någon från media skulle kunna följa efter. Han hade följt de pedagogiska punkt-för-punkt-direktiven i detalj, rest från Los Angeles i sin privatjet, anonymt hyrt flera limousiner, använt flertalet dubbelgångare med livvakter, och för den sista sträckan en gammal, sliten Dodge som han kört sjlv, iklädd peruk. Allt enligt instruktionerna.
Nu såg han på kvinnan och slog knytnäven i det papper som saknade hans åtråvärda autograf; näven studsade mot träbrickan och en sekunds smärta följde.
"Och EXAKT VAD betyder det här?" sade han.
"Det är en fullmakt som innebär att du frivilligt avsäger dig dina lagliga rättigheter om yttrandefrihet. Du skriver under att allt som sägs i den här byggnaden är konfidentiellt. Och om du skulle berätta något för någon har vi laglig rätt till din fortsatta livsinkomst. Vi behöver inte ens stämma dig; det krävs ingen process! Om du säger något är allt du har värt, och om du tjänar något tar vi det innan du får det."
Blake stirrade på henne. "Va?"
"Du hörde vad jag sa."
Blake tittade snett uppåt vänster. Han hade inget att förlora - orsaken till att han valt att följa instruktionerna och resa hit. Han såg sig om. Mötte kvinnans ögon.
Hon log, idel stripteaseaktig. "Om du inte skriver under är det bara att gå härifrån och dö. Med cellgiftsbehandlingar kanske du överlever ett halvår, år. Men förr eller senare dör du. Och det blir garanterat smärtsamt! Den här chansen återkommer inte."
Blake kände sig äcklad. Tänkte efter. Skakade på huvudet. Han hade verkligen ingenting att förlora, bara mödan att komma hit - så långt utan ett läkarutlåtande. Om här fanns hjälp skulle han med glädje betala allt han ägde om han råkade säga något. Han skrev under och lät vad-hon-nu-var ta penna och kontrakt.
"Följ med mig", sa hon.
Blake ställde sig upp: plågor och smärta gjorde sig påminda: överallt, ömhet. Följde med...
Och snart befann han sig i ett rum. Tankarna måste bedövat honom, för han hade inte uppmärksammat att han förflyttat sig. Hade det redan gått så långt? Satt sig på psyket? Doktorn kommer alldeles strax, förklarade kvinnan och lämnade honom. Blake såg sig om.
Rummet var minst sagt sterilt; tomt och kalt bortsett från en brits i rummets mitt; allt målat i vitt och sjukhusgrönt, med ett enda fönster. Vindpiskat störtregn trummade i vilda, svepande skurar på fönsterblecket och strömmade nedför rutorna; droppar förenade sig med andra droppar och bildade streck. Genom vattnets förvridna lins såg det på avstånd ut som om Chicago var helt i avsaknad av räta linjer och vinklar; ett surrealistiskt metropolis av smältande former. Men det bittra återfallet i vardagslivets verklighet, det gräsliga ögonblick då slöjan föll, förblev inte bittert. Blake stirrade upp i det kritvita taket.
Synen var inte rekommendabel som ett botemedel mot huvudvärk.
"Det är mycket trevligt att råkas, herr Blake", sa en myndig mansröst. "En ära! Jag är Doktor Christian Bark."
Blake vände sig om. En man iklädd vit läkarrock höll fram en hand. Blake skakade den hårda och varma och mjuka och svettiga lemmen, men presenterade sig inte. Doktorn granskade honom nedifrån och upp. Där var inte något sexuellt bakom handlingen, snarare omtanke, medkännande. Samtidigt var Doktorns min svagt fördömande; fick honom att se fundersam ut. Han var lång och mager med välproportionerad kropp. Håret var mellanlångt och kastanjebrunt och här och där lockligt med några grå stänk. Pannan var hög, ögonbrynen svarta och ögonen stora och mörka. Sådana ögon som man aldrig tror sig ha sett fullt öppna. Ansiktet var tjockt och fylligt, något slitet och ärrat, men välmående och slätrakat. En mindre potatisnäsa slutade över en tunn överläpp; underläppen var fyllig och hakan kanske en aning för stor. Han gav ett lätt slitet intryck, men ansiktet hade få rynkor och frisk färg, som hos en man som tillbringar mycket tid utomhus. Ändå var han inte solbränd. Gav ett intryck av att övervärdera lugn och ro - där fanns ingenting asketiskt eller lärt över denne doktor; händerna var stora och egentligen mer uttrycksfulla än ansiktet, och den vita läkarrocken präglades av ett slags vårdslöshet som klädde honom utmärkt.
"Vi börjar direkt!" sade Doktorn och log när han talade; verkade allt annat än bekymrad, snarast underhållen. "De senaste månaderna har du varit på många sjukhus och kliniker runtom i världen, och jag har tagit del av dina samtliga journaler, prover och röntgenbilder. Och kan bara konstatera det andra världsledande experter redan förklarat för dig - jag kan inte annat än instämma. Du har Leukemi. Skelettcancer. Du är döende... Men å andra sidan är alla som lever döende."
Doktorns röst var som när vinden susar genom gräs och vass om natten; och leendet var tandkrämsgult - passade inte in.
Blake tog ett djupt andetag som gjorde ont. Sträckte på sig. Mer smärta. "Kan du göra något för mig?"
Doktorn fortsatte att le, närmast hånande. "Många kändisar tar livet av sig. Elvis. Hemingway. Cobain. Du känner igen namnen?" Blake nickade. "Men har du någonsin hört talas om någon nutida hollywoodstjärna som dött i förtid av cancer eller Aids?"
Blake tänkte på Freddie Mercury, sångaren i Queen, och på porrskådisen John Holmes. Men de var inte nutida.
"Nej."
"Filmstjärnor lever hårt! Det är allmänt känt att ni super och knarkar och knullar och har dionysiska backanaler. Tidningarna skriver om det, publicerar kontroversiella foton. Det är populärkultur, för gemene man viktigare än litteratur. Vi intresserar oss mer för stjärnors privatliv än det skrivna ordet. Ni är kulturikoner!"
"Möjligt", sa Blake. "Men vad har det med mig att göra?"
"Mer än du kan tro. För det finns ingen modern filmstjärna som dött i förtid i cancer eller aids. De som dör gör det i princip uteslutande i olyckor eller mord, eller av ålderrelaterade sjukdomar som hjärtinfarkt och hjärnblödning. Du har aldrig reflekterat över det och därför aldrig blivit förvånad. Men är det inte lite intressant, med tanke på hur ni lever?"
"Jo", sa Blake. Svalde.
"Du är här av en orsak. Fast vi inte träffats tidigare vet jag mer om dig än du kan tro. Du både röker och dricker dagligen. Samtidigt har du en personlig tränare, som dessutom är utbildad dietist och hjälper dig äta - för att använda ett allmänt vedertaget uttryck - rätt. Inte alls olikt dina kollegor. Men dina lungor och njurar är illa medfarna - för att inte tala om levern! Du har varit upptagen med alkohol och olika narkotikum - så upptagen att du aldrig trott att du kunde få cancer.
Men å andra sidan är du inte etiskt lagd - du är en estet. Kierkegaard menade att estetiska människor lever ett obekymrat och trivialt liv långt ifrån Gud; att bara sinnesförnimmelserna har betydelse. Pascal kallade det förströelselivet. Personligen skiljer jag mellan två sorters människor: De normala, och De mer normala. Och du, Blake. Är normal. Men sjukdomar drabbar även de som aldrig röker, dricker eller använder droger. Det spelar ingen roll, för det finns ingen rättvisa - bara tur eller otur, bra och dåliga gener.
Man kan likaväl vara en etisk renlevnadsmänniska som en förströelsemänniska. Det spelar ingen roll hur mycket man tar tillvara på livet, för en dag kan man ändå få beskedet att man har cancer och har två, tre månader att leva.
Förkrossad lämnar man sjukhuset och blir påkörd av en bil - och dör direkt! Samma sak för dig: du vet att du är döende; att du har - så kallad obotlig - leukemi. Men du kan lika gärna dö i en trafikolycka när du åker härifrån."
Blakes ögon spärrades upp. "Vad menar du med så kallad obotlig?"
"Att du inte ska förtrösta riktigt än. För du är inte vem som helst, och vi befinner oss i USA, inte i Afrika. Här låter vi våra kändisar varken hamna i fängelse eller dö. Vad skulle man säga om du dog vid 40 års ålder? Du är en kulturell ikon, Blake. En kassako. Filmerna du medverkar i går plus, för folk betalar för att se dom - för att se dig. Intäkterna ökar för alla parter. När du är med i TV ökar tittarsiffrorna och fler ser reklam - allmänheten konsumerar mer. Företagen tjänar pengar och allmänheten får underhållning. Tidningar publicerar artiklar om dig, får fler läsare. Journalister och författare och fotografer får betalt för att skriva om dig eller ta kort på dig, och når ut med sitt namn. Du skulle - till skillnad från andra som dör i förtid - saknas. Du är så viktig för så många, Blake! Och därför kan jag bota din cancer här och nu."
Blake visste inte vad han skulle säga; satt med öppen mun och stirrade ut i tomma intet; såg ut i ett ingenting beklätt med små prickar - kände sig svag, förvirrad. Svimfärdig. Gick och satte sig på britsen mitt i rummet, sjönk ned på den.
"Men...", sa han slutligen. Rösten var ett spöke av ett spöke; men tillhörde odiskutabelt honom. Tankarna fladdrade runt i spiraler, onda spiraler, hemska spiraler. "Är det här nåt grymt jävla skämt?"
"Nej." Doktorn skakade på huvudet. "Det finns en bot mot de allvarliga sjukdomarna. Och för allmänhetens skull bör du inte dö i förtid. Därför erbjuder jag dig en bot. Men bara om du vill. Vi tvingar aldrig någon; erbjuder bara ett val."
Blake skakade på huvudet. "Så jag är utvald för att jag är känd? Och andra får inte hjälp? Du kan bota mig, men inga unga? Inga gamla? En läkare ska väl göra allt i sin makt för att rädda alla liv, hjälpa alla
människor? Läkaryrket handlar för helvete om att förlänga liv! Om det här är sant låter ni oskyldiga dö! Och du är galen!"
Doktorn blev allvarlig. "Är det inte att ta i att kalla den som kan rädda ditt liv galen? Visst måste läkare hjälpa så många som möjligt, men jag är Filosofie Doktor, ingen läkare. Det spelar i och för sig ingen roll, för även mitt liv går ut på att rädda så många liv som möjligt. Visst, jag företräder en grupp som låter oskyldiga dö. Men varför skulle vi ta hänsyn till så triviala egenskaper som ålder eller egenskaper? Varför skilja på stark, svag, intelligent eller efterbliven? Allting handlar om allmänhetens bästa. Vi kan inte ge vem som helst hopp. Boten är för enkel, för ofarlig. För billig att framställa. Allmänheten skulle inte kunna få veta något även om det fanns komplikationer."
"Va?"
"Förstår du inte?" Doktorn log oroväckande; som om han var såväl ledsen som glad. "Det skulle förändra allt!" Han lyfte höger hand och lade den mycket långsamt och försiktigt över den vänstra och förde dem darrande runt varandra. Samtidigt släppte det regnvåta fönstret in ett matt höstljus som föll över fingrarna med ett dallrande skimmer av rinnande vatten, så att de såg ut att vara nedsänkta många famnar djupt i grått vatten och drev runt varandra. "Du vet inte vad som skulle hända om världen plötsligt fick reda på att det finns en enkel och billig bot mot alla former av cancer, hepatit och Aids. Bara en injektion - hur långt gången sjukdomen än är."
Blake stirrade framför sig. "Om det är sant måste ni för fan gå ut i media!"
"Egentligen ska man inte prata om media. Men å andra sidan har du rätt. Varenda en som håller tyst är i sartresk mening skyldig, för i den stund man väljer tystnaden och likgiltigheten är man åtminstone på sätt och vis med och konstituerar förfallet. Så visst är det ett slags förräderi, men ett förräderi för mänsklighetens bästa - och därmed inget förräderi. För om människan haft ett långsiktigt tänkande kanske världen inte sett ut som den gör - eller så besitter ett fåtal av oss den förmågan, och det är därför världen är som den är. Den lilla klick människor jag företräder har detta långsiktiga tänkande och förlänger världen. För de sjukdomar som alla mer eller mindre fruktar har genom åren de facto hjälpt människor att leva bättre. Om det fanns en enkel bot mot de allvarliga sjukdomarna skulle allt förndras radikalt. Världen skulle förkortas. I det närmaste gå under!"
Blake skakade på huvudet. "Du kan inte mena allvar! Det skulle för fan vara en välsignelse för mänskligheten!"
Doktorn log. "Jag är alltid allvarlig. Om det fanns en enkel bot mot de sjukdomar vi fruktar skulle man ta sämre hand om sig, motionera mindre, ta sämre. Ökad fetma och fler sjukdomar - ett ökat bruk av alkohol och tobak. Ett ökat alkoholmissbruk innebär att färre läser och skriver böcker, att färre studerar, att det blir mer våld i samhället; att fler provar och börjar nyttja narkotika. Alltså fler knarkare och äkad narkotikaefterfrågan. Det skulle bli vanligare, för man skulle tillverka och exportera och sälja mer narkotika. Och sprutnarkomaner skulle i högre utsträckning dela nålar. Gravida kvinnor skulle inte sluta knarka. Alkoholproducenterna skulle tjäna pengar, vilket leder till mer reklam - och till mer konsumtion.
Och läkemedelsföretagen skulle trissa upp priset, hur billigt botemedlet än är att producera. Vissa skulle spara hela livet för att ha råd utifall att man behöver boten, medan andra skulle begå brott för att få råd. Snart skulle svarta marknaden tillhandahålla olika varianter. Alla skulle inte fungera. Världsekonomin skulle förändras radikalt, börserna vändas ut och in. Stora företag skulle bli större och små och mellanstora mindre. Många skulle gå under. Det skulle också resultera i ökad hungersnöd och ökad energiförbrukning - och till överbefolkning."
"Överbefolkning?"
Doktorn nickade. "Färre skulle dö och fler skulle leva längre. Kondomanvändningen skulle minska extremt; fler barn skulle födas och de gamla bli äldre. Färre skulle dö i förtid samtidigt som fler barn skulle födas och överleva, för de som föds med eller får cancer i tidiga år skulle överleva och få egna barn - och de som får cancer under ålderns höst skulle botas och leva vidare. Dödstakten skulle årligen, globalt, minskas med ett par hundra miljoner - om det räcker! Överbefolkningen skulle leda till hungerssvält och vattenbrist - till ett ökat lidande. Miljöförstöringen skulle eskalera. Industrierna skulle producera mer. Nyttjandet av fossila bränslen skulle öka. Och fler skulle ha bil. Alltså mer utsläpp. Fler skulle vara hungriga och äta, törstiga och dricka. Fler skulle skita och pissa och supa och röka och knarka och ha oskyddat sex. Fler skulle födas och fler skulle bli äldre och fler skulle leva sämre! Mer arbetslöshet. Mer misär. Mer ohälsa. Överbefolkning! Miljöförstöring!"
"Jag tror jag förstår. Du kanske har rätt..."
"Vi har rätt. Dina alternativ är att antingen" - vänster hand vägde en abstrakt våg i luften - "dö...! Eller", höger hand balanserade med den vänstra en fiktiv våg, "överleva! Om du väljer att leva är kostnaden 50 procent av dina nuvarande tillgångar och kommande intäkter. Pengarna går till fortsatt forskning. För mänskligheten."
Blake nickade långsamt, försökte rättfärdiga sin egoism. För han var en egoist. Visste det. Livet hade gått ut på att bli känd. Först hade han kämpat för statistroller, sedan åratal av småroller med någon enstaka mening och en biroll i en långfilm, men snart, slutligen och äntligen, en huvudroll i en b-film. Därmed kontakter... Plötsligt var han inne i Hollywoodruljansen; fick snart ännu en huvudroll, men då i en spelfilm med ett gage om cirka 35 miljoner dollar; likvida medel att kunna köpa bil, ny garderob och en villa i Beverly Hills - och ett kändisskap: kändisfester, kokain och Cristal och kvinna efter kvinna och så kallade nya vänner. Han hade klättrat uppför stegen, fått fler huvudroller, mer kontakter, fortsatt uppåt, blev än mer omtyckt. Men upptäckte också att många ser ned på dom som är där uppe. Det kunde aldrig bli som det en gång varit. Blake hade fått kämpa för att slå igenom. Ville inte att det skulle ta slut. Inte dö!
"Jag antar...", sa Blake. "Jag har inget val. Hjälp mig!"
"Tvärtom! Till skillnad från i princip alla andra har du ett val."
"Måste du påminna mig? Det är tillräckligt svårt som det är."
"Du kommer över det. Det gör alla."
"Alla?"
"Jag kan inte diskutera det." Doktorns ansiktsuttryck var säreget; ögon och mun tycktes mötas kring näsan. "Men jag visste att du skulle ta ditt förnuft till fånga. Det gör alla." Han gick till en vägg och lade en hand på en panel. En tidigare osynlig hålighet i väggen öppnades och avslöjade en kanyl och en helgjuten glasampull halvfylld med limefärgad vätska. Fyllde kanylen, gick till Blake, svabbade av dennes arm med något som kändes som - men inte var - varm bomull. Injicerade drogen.
Det sved. Gjorde ont. Gjorde gott.
"Idag kommer du att må allt sämre, Blake. Och det blir värre! Räkna med att inom ett knappt dygn ha så hög feber att du får hallucinationer. Det kommer att kännas som om du håller på att dö! Men hur dåligt du än mår får du inte ringa 911, för man skulle med all säkerhet ge dig läkemedel som inverkar på effekten - och media skulle skriva om dig. Du måste uthärda! Efter tre, fyra dygn kommer du plötsligt må väldigt bra. Vara kvitt cancern. Det gäller att vänta ut det. Förstår du?"
Blake nickade. ”Ja.” Rös.
"Bra. För du kommer aldrig att träffa mig igen. Jag är osynlig. Finns inte...
Men innan vi skiljs åt - kan jag hjälpa dig med något annat? Jag har till exempel en annan nyutvecklad drog. En tablett morgon och kväll gör att kroppen åldras tio procent långsammare. Fast egentligen är den relativt meningslös."
Blake stirrade. "Meningslös? Den låter inte direkt meningslös!"
"Okej, kanske inte direkt meningslös - själv tar jag den dagligen. Jag menar bara att mycket kan hända. Du kan dö av andra orsaker: Trafikolycka. Mord. Fast det kostar dig bara ytterligare tio procent av dina intäkter. Men... du är väl inte intresserad?"
Blake stirrade på Doktorn. "Det är klart jag tar den!" Gick mot dörren. Stannade. Vände sig om. "Har du något mer att erbjuda?"
