"Arpeggio" av Peter Trixe

Troligen en av de becksvartaste berättelser jag någonsin skrivit. Det började med prologen, som "föll över mig" en dyster morgon. Därefter kom resten nästan av sig självt.

-----

jag reser mig sakta upp, på vingliga, ostadiga ben. vågorna stormar in mot stranden, mot klipporna bakom mig. jag är vilsen. desorienterad. men det betyder inget. jag finner en grotta och kryper in i den. för att sova. för att dö. farväl, mina barn. er mamma älskar er.

3. David

Mörkret hasar sig försiktigt undan. Jag hör stadens uppvaknande som ett brus i fjärran. Något har väckt mig och jag känner irritationen växa. Tröttheten tynger mig fortfarande, men jag tycks inte kunna somna om.

Med en resignerad suck sätter jag mig upp i sängen. Det finns ingen anledning att förlänga pinan. Lika bra att gå upp och börja leva igen. Ytterligare en betydelselös dag kommer att läggas till de andra.

Masar mig in i badrummet. Borstar tänderna. Duschar. Tvålar in kroppen, gnider in schampoo i håret, låter vattnet skölja över mig, spottar ilsket ut en skvätt som sökt sig in i munnen, en liten slurk tycks ändå hinna ner i magen och jag känner den sura smaken av rengöringsmedel.

Kliver ur duschkabinen, torkar mig med handduken som luktar gammal skunk, intalar mig själv för niohundrasextonde gången att det kan vara dags att slänga in den i tvättmaskinen, men vet ändå innerst inne att jag kommer att skita i det som så många andra dagar förut.

Ställer mig framför spegeln och betraktar min blekfeta, medelålders kropp. Halvvägs mellan födelse och död har jag inte åstadkommit något alls annat än att odla lite för mycket kroppshår här och var, utom på det område ovanför öronen som nuförtiden mest liknar ett kalhygge.

Klär på mig. Samma skrynkliga chinos och mörkblåa sweatshirt som igår. Som i förrgår. Fan, som under de senaste två och en halv veckorna sedan jag orkade ta mig ner till tvättmaskinen senast.

Äter frukost. Känner mig dålig i magen. Sätter mig på bussen och vantrivs hela halvtimmen som det tar att åka till jobbet. Vid skrivbordet knäpper jag på datorn och börjar programmera.

7. Kiko

Jag hinner knappt ut ur bilen förrän den försvinner runt hörnet med en rejäl rivstart. Jag förstår att torsken inte ville synas med mig längre tid än nödvändigt. Funderar en stund på att rama in en av sedlarna, bara för att kunna skryta med vem det var som betalade mig för avsugningen. Men jag inser alltför snabbt att jag aldrig skulle kunna bevisa att den verkligen var från honom.

Nåja, jag själv kommer ju ändå alltid att veta. Det är knappast vem som helst som får möjligheten att bli så pass intim med den fria världens ledare...

16. Rashed

Jag kan knappt fatta att jag står här. Just här. Just nu. I fjärran ser jag Zahra småspringa med lätta steg, närma sig mig sekund för sekund. Hon ler brett, hennes fotsida klänning fladdrar i vinden och mitt hjärta håller på att svämma över av kärlek till henne. Jag fingrar nervöst på ringen i min högra jackficka och går för tusende gången i mitt huvud igenom orden jag tänker säga.

På bråkdelen av en sekund försvinner bokstavligt talat mitt liv rätt framför ögonen på mig. En högljudd explosion, ett blodrött moln som stiger mot himlen och där Zahra nyss stod finns inte längre något kvar.

Jag hör människor skrika i panik. Själv står jag som fastfrusen. Min mun öppnas, strupen förbereder sig för ett skrik, men det kommer inget. I stället hör jag, som i en dröm, ett rått, elakt skratt. Och först efter vad som känns som en evighet inser jag förvånat, förvirrat, skräckslaget att det är jag själv som skrattar. Jag försöker sluta. Men det går inte.

44. Carol

Smärtan avtar och jag hör mitt barn skrika. Läkare och sköterskor springer om varandra och jag väntar. Jag vet att jag snart kommer att få känna mitt nyfödda barn mot mitt bröst, kommer att få smeka hans huvud och få räkna alla fingrar och tår.

Men det tar för lång tid. Något är inte som det borde vara.

Och till slut, efter vad som känns som timmar, bär man fram honom.

Men det är omöjligt att monstret de visar upp för mig kan vara det som vuxit inuti mig i nio månader.

613. John

Jag sitter med nycklarna. Jag vet att jag har makten. Jag vet att jag inte borde använda dem. Men en röst, en nyfunnen vän som tagit över mer och mer av mitt sätt att tänka, övertalar mig att i alla fall leka med tanken.

Min vän säger att jag är den sista pusselbiten. Den som sitter med svaret. Den som utlöser det som måste komma. En ny tid. En ny värld.

Epilog

Vi samlas efteråt. Festar på resterna. Gnager, sliter, sörplar, tuggar. Det här är vår värld. Och i morgon ska en av oss ge sig iväg för att leta efter fler världar. Fler morgondagar. Tills det inte längre finns världar kvar att ta över.