Hon var egentligen inte den typ man föreställer sig ute bland de yttre planeterna för att rädda livsformer så stendumma att de borde ha dött ut för tusentals år sedan även om människan inte lagt näsan i blöt. Hon var klädd i en snygg grå kavaj och hade satt upp det långa håret med en elegant snodd för att det skulle hålla sig ur vägen. De specialdesignade glasögonen var antagligen lika svindyra som de var onödiga.
- Hej! sa hon och räckte affärsmässigt fram handen. Lisa.
Han skakade artigt hand med henne och önskade att han inte hade svettats riktigt så mycket.
- Peter, sa han. Välkommen till Torshamn och Eddan.
Hon fnissade.
- Säger ni verkligen så? frågade hon.
Han gjorde en ful min.
- Nä, vi säger inte så, sa han. Eller jo, Torshamn säger vi ibland. Eller bara Hamnen. Eddan är ett förbannat skrivbordsnamn för astronomer och byråkrater. De fick väl slut på gudanamn eller så.
- Så vad säger ni då? frågade hon.
- Fan vet. Ett dussin namn antagligen. Men det är inte därför du är här?
- Nä. Det är väl inte det. Ska vi gå?
Hon viftade med handen mot vad hon antog var utgången.
- Visst, sa han. Visst. Jag har gjort i ordning de papper du behöver på mitt kontor.
Hans kontor var ett slagfält. Stora papperstravar låg utspridda över hela rummet och täckte nästan de tre små skärmar som stod på skrivbordet. Syreatomerna brottades med varandra för att få plats. Lisa såg sig om i rummet.
- Jag ser att du har övervunnit Rossings paradox, sa hon.
- Va? frågade Peter.
Hon log åt hans förvirring.
- Jo, du har ju helt klart lyckats skapa en tidsmaskin, sa hon. Alla dessa papper. Jag har aldrig någonsin sett så många förr.
- Vi tycker om det så här, svarade han. De senaste åren har väl visat nog så tydligt varför man inte ska förlita sig på tekniken? Där ute... många saknar helt koppling. En del har inte ens el. Det är därför de har kommit hit, vet du.
Han såg på henne.
- Så vet jag väl inte om jag tycker att någon som har åkt dussintals ljusår för något litet, fult och slemmigts skull är rätt person att klaga, fortsatte han.
Hon skrattade.
- Där fick du mig, sa hon. Men jag klagade inte. Jag blev bara överväldigad.
- Jag förstår mej inte på er nyplatonister. Jag tycker om papper och att slippa krångla med datorer.
Han nickade mot de ganska uråldriga maskinerna som stod och samlade damm i ett hörn.
- Men inte fan betyder det att jag flänger runt över halva galaxer för att rädda pennor eller anteckningsblock, sa han.
- Om det gör det enklare för dig så försök komma ihåg att det inte är själva djuret jag egentligen är här för att rädda, svarade hon. Problemet är att när det sista djuret dör så dör också idén bakom det och då blir den värld som våran speglas ifrån fattigare. Då blir vi fattigare. Enkelt förklarat naturligtvis.
Hon suckade.
- Alldeles för mycket har redan gått förlorat, sa hon. Någon måste göra något.
- Jag tror inte att det gör mig personligen någon större skillnad om ochayllerna överlever eller inte, sa han. Men du är välkommen att försöka.
- Du kommer inse skillnaden, sa hon självsäkert. Någon gång kommer du upptäcka den. Då kommer du förstå varför jag måste göra det här och förlåta mej.
- Förlåta dig? frågade han.
- Se, sa hon. Än förstår du inte. Men du hade ett sågverk att visa mig?
Sågverket (om det var rätt ord för något så stort) var enormt. Byggnader sträckte sig många kilometer bort. Runt allt fanns ett högt taggtrådsstängsel som antagligen gick att ta sig igenom på ungefär tre sekunder.
Peter stannade deras svävare på hundra meters avstånd så att hon skulle kunna titta ordentligt.
- Så stort, sa Lisa. Jag fattade aldrig att det skulle vara så stort.
- Vi gillar inte modern teknik, men vi kan ändå bygga, svarade han stolt.
- Hur många arbetar här egentligen? frågade hon.
- Jag vet inte. Hundra tusen? Fler, kanske. Men allt är inte industriyta. De bor där också. Vissa går därinne i flera år utan att hamna utanför stängslen.
- Så tragiskt det låter, sa hon. Men nu förstår jag hur en ensam fabrik kan ha ställt till med så mycket skada.
Peter rynkade pannan.
- Den har inte ställt till med skada, sa han. Den är vad vi lever på. Den är viktig för oss. De planterar ny skog där de har huggit ner den gamla. Ingen skada skedd.
- Bortsett från ochayllerna, sa Lisa.
- Ochayllerna borde aldrig ha funnits, sa han. De är för dumma för att anpassa sig.
- Men nu finns de, sa hon. Än så länge i alla fall.
- Då får väl du se till att de fortsätter finnas då? sa han. Jag tänker inte göra det.
- Det ska jag, lovade hon. Hämtar du mig här om två dagar?
- Visst, sa han. Visst. Du tror du kommer ha fått tag på någon tills dess?
- Säkert, sa hon. I alla fall om din forskare i Hamnen inte ljög för mig.
Lisa klappade sin ryggsäck.
- Han sa att det här skulle locka fram några av de få som är kvar, fortsatte hon.
- Säger du det så, sa han. Om två dagar alltså?
Två dagar senare satt Lisa på samma kulle och väntade på honom där Peter försiktigt satte ner svävaren bredvid henne.
- Någon tur? frågade han. Hittade du någon ochaylle?
- Jadå, svarade hon. Nog hittade jag dem alltid.
Hon höll fram två genomskinliga behållare. De fångade djuren betraktade honom storögt, men verkade annars apatiska inför sin situation.
- Det hade väl räckt med en? frågade han. Ni teknikgalningar kan ju alltid klona?
Hon skakade på huvudet.
- Levande idéer trivs inte i konstgjorda miljöer, sa hon kort. Kan vi åka till skeppet nu? Jag vill hem.
Skeppet som lyfte Lisa bort från Eddan hade allt hon kunde önska i teknikväg. Dessutom avgick det på sekunden enligt tidtabellen. Perfekt utsikt.
Hon såg på klockan i skeppets tak och vände sen blicken ner mot planeten hon nyss lämnat. Den enorma explosionen nere på ytan kunde ses ända upp till henne precis som hon räknat med. Hon tyckte om att vara punktlig.
- Nu ställer ni inte till med någon mer skada, sa hon tyst för sej själv.
Hon tog fram de båda behållarna med hennes dyrbara fångst i. Djuren därinne rörde sej inte alls nu. Kanske var de döda. Det spelade ingen roll. Hon slängde dem och deras fängelse i avfallshålet.
- Idéer trivs inte i konstgjorda miljöer, sa hon.
Wednesday, June 20, 2007
Tuesday, May 1, 2007
"Rasisticus" av A. R. Yngve
Hej Peter! Här är en liten liten satirisk novell till Sajberspejs... Jag fick idén efter att ha sett den danska kalkonfilmsklassikern "Reptilicus".
Hälsar
A. R. Yngve
- - - - -
Följande fakta känner vi till, tack vare videokameran som återfanns på olycksplatsen.
Bussen var fullastad med unga män på väg till Sverigekraternas årsmöte, som förlagts till en gård utanför Ullared. De hade fått stränga förmaningar av sin partiledare att inte klä sig i sina vanliga svarta uniformer, och att försöka göra ett gott intryck på journalisterna som skulle infinna sig på mötet.
Någon på bussen tog fram ett par flaskor hembränt, och snart skrålade de allsånger - bland annat "Deutschland Über Alles" och Horst Wessel-sången.
En av de druckna passagerarna fick för sig att den inhyrda bussföraren såg "utländsk" ut och började ruska om honom. I nästa ögonblick tappade föraren kontrollen över bussen, som sladdade över landsvägen och välte.
Bussföraren omkom omedelbart. De blåslagna, lätt skadade passagerarna började försöka klättra ut ur den omkullvälta bussen... när tankbilen kom emot dem från en kurva. Tankbilens förare svängde i panik och tankvagnen välte mot bussen. Kollisionen fick tanklocken att brytas upp, och tankvagnens innehåll hälldes ut över de instängda busspassagerarna.
Vi känner till att tankvagnen, som var på väg till ett stort läkemedelsföretag, innehöll tiotusen liter nedkylda stamceller. En källa på företaget har förklarat att denna nya typ av klonade stamceller kunde bli extremt reaktiva vid hastig uppvärmning - som till exempel vid kontakt med mänsklig kroppsvärme.
Vi vet inte exakt vad som hände sedan. Men vi vet att när ambulanser och räddningsmanskap anlände till olycksplatsen kort därpå, hade de överlevande busspassagerarna försvunnit. Tankbilens förare påträffades vid vägkanten, i chocktillstånd, och yrade om att ett monster vuxit upp ur bussen och gett sig av mot Ullared. Man fann snart ett mystiskt spår av slem som gick från bussen och ut i skogen.
Redan samma morgon väcktes Ullareds invånare av vrålet från en halvt mänsklig, åtta meter hög varelse. Den sjöng en guttural version av "Du gamla, du fria" medan den attackerade en pizzeria med sina slemmiga, förvridna armar. Ögonvittnen kunde urskilja händer och ansikten tillhörande busslasten av människor som, tillsammans med stamcellerna, smält samman till en enda grotesk organism... vars enda mål var att förstöra.
Rasisticus hade vaknat...
Hälsar
A. R. Yngve
- - - - -
Följande fakta känner vi till, tack vare videokameran som återfanns på olycksplatsen.
Bussen var fullastad med unga män på väg till Sverigekraternas årsmöte, som förlagts till en gård utanför Ullared. De hade fått stränga förmaningar av sin partiledare att inte klä sig i sina vanliga svarta uniformer, och att försöka göra ett gott intryck på journalisterna som skulle infinna sig på mötet.
Någon på bussen tog fram ett par flaskor hembränt, och snart skrålade de allsånger - bland annat "Deutschland Über Alles" och Horst Wessel-sången.
En av de druckna passagerarna fick för sig att den inhyrda bussföraren såg "utländsk" ut och började ruska om honom. I nästa ögonblick tappade föraren kontrollen över bussen, som sladdade över landsvägen och välte.
Bussföraren omkom omedelbart. De blåslagna, lätt skadade passagerarna började försöka klättra ut ur den omkullvälta bussen... när tankbilen kom emot dem från en kurva. Tankbilens förare svängde i panik och tankvagnen välte mot bussen. Kollisionen fick tanklocken att brytas upp, och tankvagnens innehåll hälldes ut över de instängda busspassagerarna.
Vi känner till att tankvagnen, som var på väg till ett stort läkemedelsföretag, innehöll tiotusen liter nedkylda stamceller. En källa på företaget har förklarat att denna nya typ av klonade stamceller kunde bli extremt reaktiva vid hastig uppvärmning - som till exempel vid kontakt med mänsklig kroppsvärme.
Vi vet inte exakt vad som hände sedan. Men vi vet att när ambulanser och räddningsmanskap anlände till olycksplatsen kort därpå, hade de överlevande busspassagerarna försvunnit. Tankbilens förare påträffades vid vägkanten, i chocktillstånd, och yrade om att ett monster vuxit upp ur bussen och gett sig av mot Ullared. Man fann snart ett mystiskt spår av slem som gick från bussen och ut i skogen.
Redan samma morgon väcktes Ullareds invånare av vrålet från en halvt mänsklig, åtta meter hög varelse. Den sjöng en guttural version av "Du gamla, du fria" medan den attackerade en pizzeria med sina slemmiga, förvridna armar. Ögonvittnen kunde urskilja händer och ansikten tillhörande busslasten av människor som, tillsammans med stamcellerna, smält samman till en enda grotesk organism... vars enda mål var att förstöra.
Rasisticus hade vaknat...
Wednesday, March 14, 2007
"En äkta Davidoff" av Peter Trixe
- Jag kom hit för att glömma, sa Renspaugh, så ge mig av det starkaste du har!
Jag hällde upp en dubbel tequila till honom och väntade. Det skulle komma en fortsättning. Om det är något vi bartenders känner till, så är det att det alltid kommer en fortsättning.
Renspaugh suckade och kliade sig i skägget.
- Du förstår, Lexley... Om bara Hillier inte hade... Han är ett jävla arsel! Han var ett jävla arsel!
Renspaugh skrockade till.
- Han blev uppäten... Då finns det i alla fall någon rättvisa i den här världen!
Jag nickade förnumstigt, så där som bara vi bartenders och möjligtvis även mammor kan.
- Lexley, fortsatte Renspaugh, du borde ha varit med. Vi hade behövt män som du, inte några förbannade sillmjölkar som Hillier, Davies, Anderson och Müller! Då hade det sett helt annorlunda ut i världen, det kan jag lova dig, Lexley! Skål på dig!
Han svepte sin dubbla tequila och grimaserade. Med en gest visade han att han ville att jag skulle fylla på igen, vilket jag givetvis gjorde.
- Det är tre år sen nu, va? sa Renspaugh mer som en retorisk fråga än något annat. Just det, fortsatte han. Tre år sen... Bara tre år sen. Fan... Om det fanns någon tidsmaskin man kunde låna. Och ett gäng pålitliga män...
Han suckade igen och kliade sig på nytt i skägget.
- Lexley... På den tiden var jag överste. Kan du se det framför dig? Jag - i uniform med skinande blanka ordnar! Snygg och prydlig! Välrakad! Ståtlig och rakryggad! Och... se på mig nu! Se på mig, Lexley! Jag ser ut som... Som...
Hans röst brast och han greppade glaset med tequila, svepte det i ett drag och jag fyllde återigen på med mer.
- Jag var befälhavare på "Penta". Stjärnkryssare av femte graden och ett jäkla bra skepp. När beskedet kom om att en flotta med okända skepp hade siktats nära Uranus skickades vi och "Gaia" dit för att rekognosera och - om möjligt - ta kontakt med utomjordningarna. Ordern kom från högste befälhavaren själv, president Burghara. Så vi åkte till Uranus och... Jodå, där var de. Väntandes på oss. En flotta på femton skepp.
Renspaugh fuktade på nytt sin strupe och jag gav påfyllning.
- Det tog oss tre veckor att få ihop ett datorprogram som kunde översätta deras språk till vårt och vice versa. När vi väl hade lyckats med det, så tog det två veckor till av informationsutbyte för att komma fram till att de, påstod de i alla fall, hade kommit i helt fredliga avsikter. De ville upprätta en slags handelsutbyte med oss. Vi skulle få lära oss en helt ny typ av energiutvinning - utan kärnkraft eller fossila bränslen, baserad enbart på jordens gravitationsfält - och det de ville ha av oss var sand... Fråga mig inte vad de skulle använda sanden till, men det var i alla fall vad de ville ha...
- Fyra veckor senare hade världsförbundet, lett av president Burghara, kommit fram till ett samarbetsavtal med utomjordingarna. Den skulle undertecknas av båda parter och skulle börja gälla mer eller mindre omedelbart. Det blev vår uppgift att se till att utomjordningarna skrev på... Eller i alla gav sitt formella godkännande. Vi översatte noggrannt dokumentet på 122 sidor, undertecknat av president Burghara, generalsekreterare Operther och 13 ministrar, skrivet med en massa noter och friskrivningar...
Renspaugh svepte en ny tequila. Jag fyllde på.
- Så efter två veckors dialog fram och tillbaka var vi färdiga. I dubbel bemärkelse. Vår stab hade mer eller mindre jobbat dygnet runt med det här. Och kom ihåg att vi egentligen var militärer hela bunten. Det var ju egentligen inte vår uppgift att pyssla med den här typen av administrativa saker. Men där var vi i alla fall. Och när utomjordingarna till sist gav sitt godkännande, så kändes det helt underbart.
- Och det verkade som att utomjordingarna tyckte likadant. Det kom en förfrågan om att upprätta en bildlänk mellan fartygen, så att vi äntligen fick se hur utomjordingarna såg ut och de skulle få se hur vi såg ut... Under tiden hade vi börjat fira lite smått... Davies hade öppnat champagnen, Müller hade fixat fram en massa god mat och Hillier... Fan ta honom!
Renspaugh höjde sitt glas och signalerade att han inte ville ha något mer.
- Hillier hade sparat en äkta Davidoff-cigarr "för något speciellt tillfälle" som han uttryckte det. Och precis när han tände den fick vi bild från utomjordningarnas skepp...
Renspaugh suckade djupt.
- Hur i helvete skulle vi ha kunnat veta att cigarren såg ut precis som en av deras jävla larver till barn...?!
En halvtimme senare raglade Renspaugh ut från baren och jag stängde för kvällen. Det var ändå ingen större vits att fortsätta ha öppet, Renspaugh och en handfull till var mer eller mindre de enda kunder jag hade nu för tiden.
"Maskarna", eller utomjordingarna som Renspaugh hade pratat om och som numera styrde över den här planeten, drack ingen sprit. Och i de reservat vi nu bor i finns massor av agave att göra tequila på...
Jag hällde upp en dubbel tequila till honom och väntade. Det skulle komma en fortsättning. Om det är något vi bartenders känner till, så är det att det alltid kommer en fortsättning.
Renspaugh suckade och kliade sig i skägget.
- Du förstår, Lexley... Om bara Hillier inte hade... Han är ett jävla arsel! Han var ett jävla arsel!
Renspaugh skrockade till.
- Han blev uppäten... Då finns det i alla fall någon rättvisa i den här världen!
Jag nickade förnumstigt, så där som bara vi bartenders och möjligtvis även mammor kan.
- Lexley, fortsatte Renspaugh, du borde ha varit med. Vi hade behövt män som du, inte några förbannade sillmjölkar som Hillier, Davies, Anderson och Müller! Då hade det sett helt annorlunda ut i världen, det kan jag lova dig, Lexley! Skål på dig!
Han svepte sin dubbla tequila och grimaserade. Med en gest visade han att han ville att jag skulle fylla på igen, vilket jag givetvis gjorde.
- Det är tre år sen nu, va? sa Renspaugh mer som en retorisk fråga än något annat. Just det, fortsatte han. Tre år sen... Bara tre år sen. Fan... Om det fanns någon tidsmaskin man kunde låna. Och ett gäng pålitliga män...
Han suckade igen och kliade sig på nytt i skägget.
- Lexley... På den tiden var jag överste. Kan du se det framför dig? Jag - i uniform med skinande blanka ordnar! Snygg och prydlig! Välrakad! Ståtlig och rakryggad! Och... se på mig nu! Se på mig, Lexley! Jag ser ut som... Som...
Hans röst brast och han greppade glaset med tequila, svepte det i ett drag och jag fyllde återigen på med mer.
- Jag var befälhavare på "Penta". Stjärnkryssare av femte graden och ett jäkla bra skepp. När beskedet kom om att en flotta med okända skepp hade siktats nära Uranus skickades vi och "Gaia" dit för att rekognosera och - om möjligt - ta kontakt med utomjordningarna. Ordern kom från högste befälhavaren själv, president Burghara. Så vi åkte till Uranus och... Jodå, där var de. Väntandes på oss. En flotta på femton skepp.
Renspaugh fuktade på nytt sin strupe och jag gav påfyllning.
- Det tog oss tre veckor att få ihop ett datorprogram som kunde översätta deras språk till vårt och vice versa. När vi väl hade lyckats med det, så tog det två veckor till av informationsutbyte för att komma fram till att de, påstod de i alla fall, hade kommit i helt fredliga avsikter. De ville upprätta en slags handelsutbyte med oss. Vi skulle få lära oss en helt ny typ av energiutvinning - utan kärnkraft eller fossila bränslen, baserad enbart på jordens gravitationsfält - och det de ville ha av oss var sand... Fråga mig inte vad de skulle använda sanden till, men det var i alla fall vad de ville ha...
- Fyra veckor senare hade världsförbundet, lett av president Burghara, kommit fram till ett samarbetsavtal med utomjordingarna. Den skulle undertecknas av båda parter och skulle börja gälla mer eller mindre omedelbart. Det blev vår uppgift att se till att utomjordningarna skrev på... Eller i alla gav sitt formella godkännande. Vi översatte noggrannt dokumentet på 122 sidor, undertecknat av president Burghara, generalsekreterare Operther och 13 ministrar, skrivet med en massa noter och friskrivningar...
Renspaugh svepte en ny tequila. Jag fyllde på.
- Så efter två veckors dialog fram och tillbaka var vi färdiga. I dubbel bemärkelse. Vår stab hade mer eller mindre jobbat dygnet runt med det här. Och kom ihåg att vi egentligen var militärer hela bunten. Det var ju egentligen inte vår uppgift att pyssla med den här typen av administrativa saker. Men där var vi i alla fall. Och när utomjordingarna till sist gav sitt godkännande, så kändes det helt underbart.
- Och det verkade som att utomjordingarna tyckte likadant. Det kom en förfrågan om att upprätta en bildlänk mellan fartygen, så att vi äntligen fick se hur utomjordingarna såg ut och de skulle få se hur vi såg ut... Under tiden hade vi börjat fira lite smått... Davies hade öppnat champagnen, Müller hade fixat fram en massa god mat och Hillier... Fan ta honom!
Renspaugh höjde sitt glas och signalerade att han inte ville ha något mer.
- Hillier hade sparat en äkta Davidoff-cigarr "för något speciellt tillfälle" som han uttryckte det. Och precis när han tände den fick vi bild från utomjordningarnas skepp...
Renspaugh suckade djupt.
- Hur i helvete skulle vi ha kunnat veta att cigarren såg ut precis som en av deras jävla larver till barn...?!
En halvtimme senare raglade Renspaugh ut från baren och jag stängde för kvällen. Det var ändå ingen större vits att fortsätta ha öppet, Renspaugh och en handfull till var mer eller mindre de enda kunder jag hade nu för tiden.
"Maskarna", eller utomjordingarna som Renspaugh hade pratat om och som numera styrde över den här planeten, drack ingen sprit. Och i de reservat vi nu bor i finns massor av agave att göra tequila på...
Tuesday, February 27, 2007
3 nya superkorta av A. R. Yngve
A. R. Yngve bidrar ännu en gång med tre riktigt superkorta noveller.
- - - - -
1. "Det var en gång talande, tänkande dinosaurier."
2. "Han mördade för ungdomselixiret. Han fick livstid."
3. "Predikanten insjuknade, frystes ned, tinades upp, det blev grillfest. "- HELVETE!!""
- - - - -
1. "Det var en gång talande, tänkande dinosaurier."
2. "Han mördade för ungdomselixiret. Han fick livstid."
3. "Predikanten insjuknade, frystes ned, tinades upp, det blev grillfest. "- HELVETE!!""
Wednesday, January 24, 2007
"Von oben" av Bill Persson
”Vad är bäst för vem och vem ska bestämma vad som är bäst för vilka och är sanningen alltid sann?”, undrar författaren…
- - - - -
– Det kommer in uppgifter om förhöjda strålningsvärden inom mikrovågsområdet lite varstans i världen, sa Telder till sin laboratoriechef vid Kennedy Space Center.
– Anmäler en förhöjda strålningsvärden så har snart alla det, suckade laboratoriechefen. Hypokondri är den mest smittsamma sjukdomen och media är smittkällan. Innan var det telefonerna, tidigare bildskärmarna. Bara hysteriska elallergiker som inspirerar varandra.
– I så fall är vi också elallergiker, doserna är högst här.
***
–Jag har testat mig och det är inget fel på mig.
Orden slog ner som en bomb hos Telder, trots att beskedet bara var en bekräftelse på det han redan visste. Han kunde inte bli pappa. Han var ingen fullvärdig man och i längden skulle Ilina inte stå ut. Hon skulle lämna honom eftersom hennes högsta önskan i livet var att få barn och den lyckan kunde han inte skänka henne.
***
– Mr President! Forskarna vid Kennedy Space Center rapporterar att en av deras vädersatelliter ger ifrån sig för höga stråldoser.
– Inte mycket jag kan göra åt saken. De får väl lösa det tekniska själva.
– Men strålningen kan vara farlig och folk oroas om de får reda på det, fortsatte presidentens rådgivare. Man har uppmätt för höga värden här i Washington…
– Här? Det skulle ju bara vara i u-länderna!
– Va?!
– Ja, det får inte komma ut, men en av mina föregångare beviljade en gång på 1960-talet att bestråla u-länderna med mikrovågsstrålning. Det var ju befolkningsexplosion.
– Det är ju inte klokt! utbrast rådgivaren.
– Ja, jag vet, men det var den tidens sätt att se det. Våra vädersatelliter arbetar ju med radar för att se molnen och de experimenterade med kraftiga saker för att kunna se ännu mera. En av satelliterna var en stor pjäs med kärnbatterier. Den dömdes ut rätt snart, men någon föreslog att använda den för att sterilisera hela populationer. Mikrovågor gör hannarna sterila, vet du.
– Det här är ju vansinne, om det kommer ut…
– Visst, och därför måste vi hålla tyst. En president ärver tyvärr föregångarnas misstag.
– Det kan förklara varför födelsetalen har gått ner i västvärlden de senaste tre årtiondena medan de fortsätter att öka i tredje världen, funderade rådgivaren. Den har strålat här i väst!
***
– Satelliten svarar inte på kommandon, sa laboratoriechefen och hamrade på tangenterna.
Telder kom fram till laboratoriechefens skärm och tittade:
– Ser du vad jag ser? Den ska bestråla på södra halvklotet! Vi måste informera regeringen.
– Nej, för fan, då blir det stopp på allt här. De kommer att stänga labbet! Vi måste hålla tyst!
– Det går inte att stänga av plutoniumbatterierna, de har effekt i trettio år till, sa Telder. Vi måste kontakta ledningen och säga som det är. De har programmerat den utan vår vetskap.
– Du fattar att om det når Washington så kanske även media får nys om det?
Telder svarade bara med en nickning.
***
–Vet personalen på Kennedy Space Center om det här med att deras satellit har strålat utvecklingsländerna? sa rådgivaren till presidenten.
– Nej. De fick aldrig reda på syftet. Tekniskt sett är det arrangerat så att de inte kan se var den strålar och hur mycket. Den tidigare regeringen ville ha så få som möjligt involverade.
***
Satelliten svävar runt jorden på sextiofem mils höjd i polär bana, det vill säga den sveper över alla delar på jorden minst en gång om dygnet. Meningen var att vid de befolkningstäta delarna i syd ska strålningen kopplas på, men den verkar ha missat målet. En exakt likadan satellit stod kvar i ett avskilt rum på labbet som referens i fall något behövde repareras.
***
– Man kan ju på sätt och vis förstå när de en gång tog beslutet, sa presidenten.
– Hur då? frågade rådgivaren.
– Ja, befolkningsexplosionen och därmed fattigdomen hotade planeten, du vet.
– Det hela var ju ett tankefel. Det är inte befolkningsökningen som skapar fattigdomen, utan fattigdomen som skapar befolkningsökningen.
– Ja, ja. Må så vara, men då trodde man så och det är politikens uppgift att rätta till felen…
– Som alltför ofta orsakas av politiken, suckade rådgivaren.
***
– Ni måste stänga av fanskapet! sa presidenten i telefon till laboratoriechefen på NASA.
– Det går inte.
– Vadå, går inte?
– Vi kontaktade er för vi kunde inte stänga av den. Vi har tappat kontrollen.
– Varför har ni inte sagt… ska jag som någon jävla Rambo åka upp och stänga av den, eller?
– Vi måste hitta en lösning, sa laboratoriechefen.
– Hela västvärlden kommer att griljeras under tiden! dundrade presidenten.
– Så farligt är det inte, möjligtvis att det påverkar fortplantningen…
– Skulle en flock impotenta stutar vara bättre då?
– Sterila, rättade laboratoriechefen.
– Ja, ja. Skitsamma. Västvärlden kommer ju att dö ut om männen inte har krut i kanonen.
***
– Media har fått reda på allt! skrek laboratoriechefen till övriga på labbet.
Världens alla media basunerade ut nyheten om att u-länderna under årtionden bestrålats med mikrovågor för att göra dem barnlösa. ”Den vite mannens översittarmentalitet”, var en rubrik. I storstäderna rådde anarki då alla myndighetslokaler vandaliserades.
Telder vaknade upp kallsvettig efter mardrömmen. Vad kommer hans skvaller till en tidningsreporter att leda till?
***
– Jag anser inte att vi etiskt kan hålla detta hemligt, sa rådgivaren till presidenten.
– Skadan är redan skedd. Nu gäller det att göra det bästa av situationen. Om detta kommer ut till allmänheten så kommer det orsaka panik, på vilket sätt skulle det göra saken bättre?
– Folk har rätt att veta…
– Skulle vi publicera allt som folk har rätt att veta hade inte staten fungerat.
– Men här har ju en stor del av befolkningen i världen utsatts för ett jättelikt steriliseringsprogram! Massor av människor har behandlats som försöksdjur.
– Ja, ja, det är för jävligt. Men det är inte vi här som beslutat om det och du vet lika bra som jag att vi aldrig skulle göra så idag. Vi måste däremot städa upp. Om det kommer ut så är det inte de som gjorde det som blir de skyldiga utan vi. Jag får ta mig till NASA och förklara allt.
***
Telders samvete var sönderslitet av ångest. Han kunde inte hålla tyst, trots att han förbundit sig att tiga. Han hade alltid hatat lögner och speciellt överhetens trixande och fixande. Han kunde inte förlika sig med tanken på att han tillhörde ett etablissemang som förde folk bakom ljuset, som skyddade statens vidriga sätt att behandla folk. Nu måste han välja - fortsätta att ljuga, eller tala om sanningen för media.
***
– Vi måste hålla tyst om det här. Förstår alla det? sa presidenten till personalen på labbet efter att ha förklarat ingående varför regeringen fört även NASA-labbet bakom ljuset.
– Vi kan inte fortsätta att ljuga, protesterade Telder. Det är inte etiskt försvarbart…
– Ibland är sanningen mer skadlig än en lögn, avbröt presidenten. Den som säger att den aldrig ljuger, talar inte sanning. Kan jag lita på er lojalitet, eller?
Alla nickade, även Telder. Han hade läckt till en journalist för att han hatade lögnen och nu kom han på sig själv med att ljuga. Han ryste och insåg att sanningen är uppbyggd av lögner.
***
I sin desperation hade Ilina till och med funderat på att vara otrogen, bara för att få det där barnet som var hennes dröm. Tankarna hon närde kunde hon inte erkänna ens för sig själv. Hon kunde inte bara lämna Telder, den man hon älskade, då vore en otrohet bättre, tänkte hon. Men vore den moraliskt bättre? Och skulle hon kunna leva resten av sitt liv med en lögn?
***
– Fungerar den där jävla referenssatelliten som den ska? frågade presidenten.
– Enligt skärmarna fungerar den precis som den där uppe, upplyste laboratoriechefen.
– Enligt skärmarna, ja. Men har ni varit inne och kollat fanskapet?
– Inte på länge, vi har ju inte haft någon anledning.
De gick in i det slutna rummet där den stora referenssatelliten stod. Allt verkade lugnt när de var på väg ut då plötsligt ett svagt brummande hördes.
– Vad fan händer? frågade presidenten.
Telder gick fram, lyssnade och kände på antennerna.
– Det är magnetronen som är igång! Vi bestrålas nu, här!
Alla ryggade tillbaka och de stängde dörren.
– Det är ju för fan referenssatelliten som har strålat hela tiden! brölade presidenten. Era pungkulor måste ha blivit kokta som frikadeller. Skönt att det inte var den där uppe, i alla fall.
Medan de bearbetade beskedet att de själva var offer sedan de stängt av strömförsörjningen till referenssatelliten kom presidentens rådgivare in i kontrollrummet och såg deras miner.
– Så ni vet redan?
– Vad? utbrast presidenten.
– Att media fått reda på allt, att vi strålat hela u-världen för att göra dem barnlösa.
- - - - -
– Det kommer in uppgifter om förhöjda strålningsvärden inom mikrovågsområdet lite varstans i världen, sa Telder till sin laboratoriechef vid Kennedy Space Center.
– Anmäler en förhöjda strålningsvärden så har snart alla det, suckade laboratoriechefen. Hypokondri är den mest smittsamma sjukdomen och media är smittkällan. Innan var det telefonerna, tidigare bildskärmarna. Bara hysteriska elallergiker som inspirerar varandra.
– I så fall är vi också elallergiker, doserna är högst här.
***
–Jag har testat mig och det är inget fel på mig.
Orden slog ner som en bomb hos Telder, trots att beskedet bara var en bekräftelse på det han redan visste. Han kunde inte bli pappa. Han var ingen fullvärdig man och i längden skulle Ilina inte stå ut. Hon skulle lämna honom eftersom hennes högsta önskan i livet var att få barn och den lyckan kunde han inte skänka henne.
***
– Mr President! Forskarna vid Kennedy Space Center rapporterar att en av deras vädersatelliter ger ifrån sig för höga stråldoser.
– Inte mycket jag kan göra åt saken. De får väl lösa det tekniska själva.
– Men strålningen kan vara farlig och folk oroas om de får reda på det, fortsatte presidentens rådgivare. Man har uppmätt för höga värden här i Washington…
– Här? Det skulle ju bara vara i u-länderna!
– Va?!
– Ja, det får inte komma ut, men en av mina föregångare beviljade en gång på 1960-talet att bestråla u-länderna med mikrovågsstrålning. Det var ju befolkningsexplosion.
– Det är ju inte klokt! utbrast rådgivaren.
– Ja, jag vet, men det var den tidens sätt att se det. Våra vädersatelliter arbetar ju med radar för att se molnen och de experimenterade med kraftiga saker för att kunna se ännu mera. En av satelliterna var en stor pjäs med kärnbatterier. Den dömdes ut rätt snart, men någon föreslog att använda den för att sterilisera hela populationer. Mikrovågor gör hannarna sterila, vet du.
– Det här är ju vansinne, om det kommer ut…
– Visst, och därför måste vi hålla tyst. En president ärver tyvärr föregångarnas misstag.
– Det kan förklara varför födelsetalen har gått ner i västvärlden de senaste tre årtiondena medan de fortsätter att öka i tredje världen, funderade rådgivaren. Den har strålat här i väst!
***
– Satelliten svarar inte på kommandon, sa laboratoriechefen och hamrade på tangenterna.
Telder kom fram till laboratoriechefens skärm och tittade:
– Ser du vad jag ser? Den ska bestråla på södra halvklotet! Vi måste informera regeringen.
– Nej, för fan, då blir det stopp på allt här. De kommer att stänga labbet! Vi måste hålla tyst!
– Det går inte att stänga av plutoniumbatterierna, de har effekt i trettio år till, sa Telder. Vi måste kontakta ledningen och säga som det är. De har programmerat den utan vår vetskap.
– Du fattar att om det når Washington så kanske även media får nys om det?
Telder svarade bara med en nickning.
***
–Vet personalen på Kennedy Space Center om det här med att deras satellit har strålat utvecklingsländerna? sa rådgivaren till presidenten.
– Nej. De fick aldrig reda på syftet. Tekniskt sett är det arrangerat så att de inte kan se var den strålar och hur mycket. Den tidigare regeringen ville ha så få som möjligt involverade.
***
Satelliten svävar runt jorden på sextiofem mils höjd i polär bana, det vill säga den sveper över alla delar på jorden minst en gång om dygnet. Meningen var att vid de befolkningstäta delarna i syd ska strålningen kopplas på, men den verkar ha missat målet. En exakt likadan satellit stod kvar i ett avskilt rum på labbet som referens i fall något behövde repareras.
***
– Man kan ju på sätt och vis förstå när de en gång tog beslutet, sa presidenten.
– Hur då? frågade rådgivaren.
– Ja, befolkningsexplosionen och därmed fattigdomen hotade planeten, du vet.
– Det hela var ju ett tankefel. Det är inte befolkningsökningen som skapar fattigdomen, utan fattigdomen som skapar befolkningsökningen.
– Ja, ja. Må så vara, men då trodde man så och det är politikens uppgift att rätta till felen…
– Som alltför ofta orsakas av politiken, suckade rådgivaren.
***
– Ni måste stänga av fanskapet! sa presidenten i telefon till laboratoriechefen på NASA.
– Det går inte.
– Vadå, går inte?
– Vi kontaktade er för vi kunde inte stänga av den. Vi har tappat kontrollen.
– Varför har ni inte sagt… ska jag som någon jävla Rambo åka upp och stänga av den, eller?
– Vi måste hitta en lösning, sa laboratoriechefen.
– Hela västvärlden kommer att griljeras under tiden! dundrade presidenten.
– Så farligt är det inte, möjligtvis att det påverkar fortplantningen…
– Skulle en flock impotenta stutar vara bättre då?
– Sterila, rättade laboratoriechefen.
– Ja, ja. Skitsamma. Västvärlden kommer ju att dö ut om männen inte har krut i kanonen.
***
– Media har fått reda på allt! skrek laboratoriechefen till övriga på labbet.
Världens alla media basunerade ut nyheten om att u-länderna under årtionden bestrålats med mikrovågor för att göra dem barnlösa. ”Den vite mannens översittarmentalitet”, var en rubrik. I storstäderna rådde anarki då alla myndighetslokaler vandaliserades.
Telder vaknade upp kallsvettig efter mardrömmen. Vad kommer hans skvaller till en tidningsreporter att leda till?
***
– Jag anser inte att vi etiskt kan hålla detta hemligt, sa rådgivaren till presidenten.
– Skadan är redan skedd. Nu gäller det att göra det bästa av situationen. Om detta kommer ut till allmänheten så kommer det orsaka panik, på vilket sätt skulle det göra saken bättre?
– Folk har rätt att veta…
– Skulle vi publicera allt som folk har rätt att veta hade inte staten fungerat.
– Men här har ju en stor del av befolkningen i världen utsatts för ett jättelikt steriliseringsprogram! Massor av människor har behandlats som försöksdjur.
– Ja, ja, det är för jävligt. Men det är inte vi här som beslutat om det och du vet lika bra som jag att vi aldrig skulle göra så idag. Vi måste däremot städa upp. Om det kommer ut så är det inte de som gjorde det som blir de skyldiga utan vi. Jag får ta mig till NASA och förklara allt.
***
Telders samvete var sönderslitet av ångest. Han kunde inte hålla tyst, trots att han förbundit sig att tiga. Han hade alltid hatat lögner och speciellt överhetens trixande och fixande. Han kunde inte förlika sig med tanken på att han tillhörde ett etablissemang som förde folk bakom ljuset, som skyddade statens vidriga sätt att behandla folk. Nu måste han välja - fortsätta att ljuga, eller tala om sanningen för media.
***
– Vi måste hålla tyst om det här. Förstår alla det? sa presidenten till personalen på labbet efter att ha förklarat ingående varför regeringen fört även NASA-labbet bakom ljuset.
– Vi kan inte fortsätta att ljuga, protesterade Telder. Det är inte etiskt försvarbart…
– Ibland är sanningen mer skadlig än en lögn, avbröt presidenten. Den som säger att den aldrig ljuger, talar inte sanning. Kan jag lita på er lojalitet, eller?
Alla nickade, även Telder. Han hade läckt till en journalist för att han hatade lögnen och nu kom han på sig själv med att ljuga. Han ryste och insåg att sanningen är uppbyggd av lögner.
***
I sin desperation hade Ilina till och med funderat på att vara otrogen, bara för att få det där barnet som var hennes dröm. Tankarna hon närde kunde hon inte erkänna ens för sig själv. Hon kunde inte bara lämna Telder, den man hon älskade, då vore en otrohet bättre, tänkte hon. Men vore den moraliskt bättre? Och skulle hon kunna leva resten av sitt liv med en lögn?
***
– Fungerar den där jävla referenssatelliten som den ska? frågade presidenten.
– Enligt skärmarna fungerar den precis som den där uppe, upplyste laboratoriechefen.
– Enligt skärmarna, ja. Men har ni varit inne och kollat fanskapet?
– Inte på länge, vi har ju inte haft någon anledning.
De gick in i det slutna rummet där den stora referenssatelliten stod. Allt verkade lugnt när de var på väg ut då plötsligt ett svagt brummande hördes.
– Vad fan händer? frågade presidenten.
Telder gick fram, lyssnade och kände på antennerna.
– Det är magnetronen som är igång! Vi bestrålas nu, här!
Alla ryggade tillbaka och de stängde dörren.
– Det är ju för fan referenssatelliten som har strålat hela tiden! brölade presidenten. Era pungkulor måste ha blivit kokta som frikadeller. Skönt att det inte var den där uppe, i alla fall.
Medan de bearbetade beskedet att de själva var offer sedan de stängt av strömförsörjningen till referenssatelliten kom presidentens rådgivare in i kontrollrummet och såg deras miner.
– Så ni vet redan?
– Vad? utbrast presidenten.
– Att media fått reda på allt, att vi strålat hela u-världen för att göra dem barnlösa.
Sunday, January 21, 2007
3 superkorta av A. R. Yngve
A. R. Yngve bidrar med tre riktigt superkorta noveller.
- - - - -
1. "Hennes klon gifte sig med hennes ex. Typiskt."
2. "Jag sa till Torquemada: "Tidsresor suger!!""
3. "Regnet föll. Robotupproret rostade."
- - - - -
1. "Hennes klon gifte sig med hennes ex. Typiskt."
2. "Jag sa till Torquemada: "Tidsresor suger!!""
3. "Regnet föll. Robotupproret rostade."
Wednesday, January 17, 2007
"Ken Burke show" av Bill Persson
En kortnovell om hur framtidens människa kan se ut och hur han/hon kanske ser på oss...
- - - - -
”Välkomna till Ken Burke show!”, ljuder speakerrösten när självaste Ken Burke träder in i TV-studion ackompanjerad av kombinationen syntetiska och verkliga applåder.
– Godkväll och välkomna, förkunnade Ken då ovationerna tynade bort. Ikväll ska ni få träffa en okänd man, men en som kan bli historisk.
Ken Burke tittar som vanligt ut bland publiken och pejlar av deras reaktion, han kan det här med dramaturgiska effekter efter mer tjugo år med sin populära show.
– Ni ska få träffa en man som håller på att göra en människa, ja, jag förstår vad ni tänker på, avbröt han mellan fnissandet, men det är inte på det sättet. Denne man är på god väg att göra en helt konstgjord människa! Jag säger välkommen till Tim Golem!
In kommer en leende vetenskapsman som i utseende ligger långt ifrån dr Frankenstein.
– Du ska kanske först presentera dig? sa Ken när de hade satt sig i fåtöljerna.
– Jo, jag är trettiotvå år och forskningschef på Human Synthetics i Kalifornien.
– Vad är det ni gör där?
– Vi är kända för att göra de mest avancerade hjälpmedlen för handikappade.
– Proteser? frågade Ken med rynkad panna för att se mera intresserad ut.
– Ja, just det. Hand- och benproteser, men vi sysslar också med att förse blinda med syn via konstgjorda ögon, och ge hörseln tillbaka för döva med hjälp av avancerad datateknologi.
– Det här verkar ju inte särkilt uppseendeväckande, men ni planerar att gå vidare?
– Ja, vi forskar i att försöka ersätta hela människan.
– Är det sant? häpnade Ken efter en konstfull och planenligt timad paus.
– Det är idag möjligt att ersätta hela, bortsett från hjärnan. Men det är en tidsfråga.
– Men kan man verkligen ersätta alla organ som blod, lever och allt?
– Nej, Varför ska vi ersätta alla de där slamsorna? svarade Tim till publikens munterhet. Vi behöver bara muskler och nervtrådar för motoriken, och de kan vi idag göra konstgjorda.
– Det blir en robot alltså?
– Ja, det kan man säga, vi kallar det helkroppsprotes.
– Verkar lite ruskigt, slog Ken tillbaka. Vad ska den medicinskt vara bra för?
– Tänk dig en människa som annars skulle ha dött i en trafikolycka, kroppen är förstörd men huvudet är intakt. Likaså om kroppen angrips av cancer. Sådana fall kan man rädda.
– Fungerar det som det ska?
– Huvudproblemet, är just huvudet, log Tim. Det biologiska måste interagera med den konstgjorda kroppen och det kräver en blodförsörjning. Ett konstgjort huvud, hade underlättat.
– Ska vi göra om oss till plåtmonster? skrattade Ken. Varför, för att ni ska tjäna pengar?
Publiken drar på munnen åt Kens poäng men det vänder då Tim kontrar blixtsnabbt:
– Vi är alla beroende av att tjäna pengar och jag förmodar att du inte sitter här gratis?
Vetskapen om att Ken Burke är en av USA: s högst betalda TV-stjärnor får alla att fnissa.
– Men, fortsatte Ken med illa dold förnärmelse, du vill att vi alla ska bli robotar, varför?
– Alla vet att vår kropp är ett väldigt skört kärl. Vi blir sjuka titt som tätt, vissa föds handikappade eller blir det i unga år. Vi vet alla att vi ska sakta tyna bort i slutet.
– Men det är ju naturens gång?
– Det är naturens gång att se sämre, men vi kompenserar det med konstgjorda glasögon.
Med sin smittsamma tveksamhet i form av en rynkad panna tittar Ken ut mot publiken.
– Får jag fråga dig en sak? sa Tim och fick omedelbart ett jakande svar från Ken:
– Om vi säger att det idag fanns en sådan robot. Den såg ut precis som du och du kände och upplevde allt precis som nu. Skulle du då låta scanna över dig till den?
– Nej, varför i himmelens namn skulle jag det?
– Därför du vet att du kan leva fullt frisk fram till den förprogrammerade dödsdagen.
– Så vi kommer inte att leva i evighet då? frågade Ken med spelad besvikelse.
– Nej, evigt liv är en teoretisk omöjlighet.
– Varför? undrade Ken Burke och lutade sig engagerat framåt i fåtöljen.
– Då måste minneslagringen också vara oändlig, och det kräver en oändlig dator.
– Vi får väl som nu glömma efterhand, skrockade Ken.
– Ja, visst kan vi låta en och samma humanoid finnas i evighet som glömmer efterhand. Men då är det ju inte samma liv, utan en som förnyar sig hela tiden och glömmer vem han en gång var. Då kan vi lika gärna byta ut individen, som naturen gör idag.
– Hur ska en sådan här krabat fungera, frågade Ken. Kommer vi kunna äta som vanligt och för att inte tala om de andra förlustelserna vi gillar?
– Visst, vi har utvecklat en bränslecell som genererar ström från socker som bryts med i en bioreaktor, liknande magen. När det gäller de andra emotionerna du tänker på, är det inga problem att simulera känslor av alla de slag, lugnade han Ken och den roade publiken.
– Vad menar du med att scanna över? Är det själen som ska överföras till humanoiden?
– Hjärninnehållet och hjärnans arkitektur digitaliseras och överförs; de tillsammans utgör personligheten och går inte att skilja åt.
– Men det här är ju inte naturligt? protesterade Ken och drog ner ögonbrynen.
– Vad spelar det för roll? Glasögon, tandproteser och hörapparater är inte heller naturliga. Det är den naturliga utvecklingen i evolutionen att den intelligentaste varelsen en dag kommit så långt att den kan göra sin egen ersättare. En Robo sapiens.
Ken skickar tvivlande blickar mot publiken för att få den med sig i sin skepsis, något han behärskar till hundra procent och fortsätter:
– Men någonstans måste vi väl ändå sätta en gräns för teknologin?
– Nej, varför det? svarade Tim frankt. Det vore verkligen onaturligt.
– Nu tror jag inte att jag hänger med riktigt? sa Ken Burke och sneglade mot publiken igen. Hur kan du säga att det är naturligt att vi förvandlas till robotar?
– Vi kan göra det med vår intelligens. Och vår intelligens är av naturen oss given.
– Så du menar att allt vi kan göra är naturligt?
– Ja, ingen säger att bävrarnas dammar eller myrornas bon är onaturliga, de är produkter av deras intelligens. Varför skulle produkten av vår intelligens vara onaturlig? Människan är den enda naturvarelsen som begränsar sin egen intelligens; det om något är onaturligt.
– Ser du ändå inget oetiskt med det här projektet? frågade Ken.
– Nej, tvärtom, det vore oetiskt att inte använda den teknik vi är kapabla till? Om vi kan hjälpa sjuka och handikappade med en intelligent teknik och avstår, vore det rent oetiskt.
– Lyckan att få barn och se dem växa upp, den kommer vi ju förlora?
– Rent tekniskt går det att få växande robotar, men det är inget vi satsar på just nu.
– Kan verkligen alla känslor som kärlek, ömhet och även hat simuleras?
– Det spelar ingen roll om hjärnan och dess själsliga innehåll byggs upp biologiskt eller digitalt. Resultatet är samma när vi hittat hjärnans algoritm, och vi är på god väg.
– Om det blir så som du tror, kommer människan som biologisk varelse att dö ut då?
– Ja, det är jag övertygad om.
– Ska den utrotas, häpnade Ken, eller hur menar du?
– Nej. Men i och med att vi kan göra en som är bättre, kommer alla vilja ta steget.
Ken sänder en frågande blick mot publiken som svarar med vaga huvudskakningar.
– Om du ser folk i omgivningen som aldrig är sjuka, fortsatte Tim, inte har någon ångest över ålderdom, då vill du själv leva så. Alltså kommer den biologiska människan sakta fasas ut. Vi vill ju alla vara friska därför sjukdomar är människans värsta gissel, inte sant?
– Jo, instämde Ken, men är ändå inte naturen överlägsen vår teknik?
– Nej, den råa naturen är underlägsen givetvis…
– Det där får du förklara?
– Vi kan bevisligen göra material som håller mycket bättre än vad naturen skapat. Stål är starkare än ben, vi kan göra tänder som håller bättre än de naturliga…
– Visst, avbröt Ken, men som helhet, det naturliga är ändå…
– Sjukdomar, handikapp, olyckor, sinnessjukdomar och senilitet är alla naturliga, men vill vi ha dessa när vi kan undvika dem? kontrade Tim och fick publiken att tänka efter.
Nu följer Ken med i svängningen med en instämmande men avvaktande min.
– Allt nytt är skrämmande, fortsatte Tim. Men slutligen vinner tekniken över rädslan.
– Jag antar att många djupt religiösa ändå anser att du hädar Guds skapelse?
– Om Gud inte vill vi ska bruka vår intelligens, hade han nog inte försett oss med en.
– Kan vi inte missbruka den, precis som allt annat? ifrågasatte Ken.
– Visst, men att få lama att gå och blinda att se, anser jag går väl ihop med Gud vilja.
– Jag kan ändå inte komma ifrån att vi lämnar vårt biologiska hem, det skrämmer mig.
– Biologiskt eller syntetiskt är ointressant; det avgörande är om det är bra eller dåligt för oss. Dessutom har denna utveckling pågått länge - alla människor är redan s k cyborger.
– Nu förstår jag inte, häpnade Ken Burke, är publiken här… och jag cyborger?
– Ja, alla här har antagligen tandlagningar och många har en pacemaker för att inte tala om alla bröstinplantat. Du har ju själv lyft dig några gånger, sa Tim till publikens munterhet.
– Hur långt har ni kommit? trevade Ken avledande. Kan du vara en… humanoid?
Tim svarar bara med ett lurigt leende och Ken blir alltmer osäker och tillika publiken som annars är van att överraskas i Ken Burkes show. Ken blir till slut tvungen att bryta tystnaden:
– Det hade ju onekligen varit ett PR-kap för Human Synthetics, skrattade Ken Burke ansträngt då showens signatur började ljuda och han tvangs avtacka gästen och publiken.
– Om du inte märker någon skillnad, log Tim avslutande, så har vi ju lyckats.
Till publikens jubel drar sig Ken och Tim tillbaka till sminklogen när studion släcks ner.
– Märkligt, konstaterade Tim och tittade eftertänksamt på Ken när han började avsminkningen, att den här gamla pjäsen fortfarande kan fascinera folk efter alla dessa år?
– Folk söker väl sina rötter, sa Ken med blicken mot spegeln, nu när alla är humanoider.
- - - - -
”Välkomna till Ken Burke show!”, ljuder speakerrösten när självaste Ken Burke träder in i TV-studion ackompanjerad av kombinationen syntetiska och verkliga applåder.
– Godkväll och välkomna, förkunnade Ken då ovationerna tynade bort. Ikväll ska ni få träffa en okänd man, men en som kan bli historisk.
Ken Burke tittar som vanligt ut bland publiken och pejlar av deras reaktion, han kan det här med dramaturgiska effekter efter mer tjugo år med sin populära show.
– Ni ska få träffa en man som håller på att göra en människa, ja, jag förstår vad ni tänker på, avbröt han mellan fnissandet, men det är inte på det sättet. Denne man är på god väg att göra en helt konstgjord människa! Jag säger välkommen till Tim Golem!
In kommer en leende vetenskapsman som i utseende ligger långt ifrån dr Frankenstein.
– Du ska kanske först presentera dig? sa Ken när de hade satt sig i fåtöljerna.
– Jo, jag är trettiotvå år och forskningschef på Human Synthetics i Kalifornien.
– Vad är det ni gör där?
– Vi är kända för att göra de mest avancerade hjälpmedlen för handikappade.
– Proteser? frågade Ken med rynkad panna för att se mera intresserad ut.
– Ja, just det. Hand- och benproteser, men vi sysslar också med att förse blinda med syn via konstgjorda ögon, och ge hörseln tillbaka för döva med hjälp av avancerad datateknologi.
– Det här verkar ju inte särkilt uppseendeväckande, men ni planerar att gå vidare?
– Ja, vi forskar i att försöka ersätta hela människan.
– Är det sant? häpnade Ken efter en konstfull och planenligt timad paus.
– Det är idag möjligt att ersätta hela, bortsett från hjärnan. Men det är en tidsfråga.
– Men kan man verkligen ersätta alla organ som blod, lever och allt?
– Nej, Varför ska vi ersätta alla de där slamsorna? svarade Tim till publikens munterhet. Vi behöver bara muskler och nervtrådar för motoriken, och de kan vi idag göra konstgjorda.
– Det blir en robot alltså?
– Ja, det kan man säga, vi kallar det helkroppsprotes.
– Verkar lite ruskigt, slog Ken tillbaka. Vad ska den medicinskt vara bra för?
– Tänk dig en människa som annars skulle ha dött i en trafikolycka, kroppen är förstörd men huvudet är intakt. Likaså om kroppen angrips av cancer. Sådana fall kan man rädda.
– Fungerar det som det ska?
– Huvudproblemet, är just huvudet, log Tim. Det biologiska måste interagera med den konstgjorda kroppen och det kräver en blodförsörjning. Ett konstgjort huvud, hade underlättat.
– Ska vi göra om oss till plåtmonster? skrattade Ken. Varför, för att ni ska tjäna pengar?
Publiken drar på munnen åt Kens poäng men det vänder då Tim kontrar blixtsnabbt:
– Vi är alla beroende av att tjäna pengar och jag förmodar att du inte sitter här gratis?
Vetskapen om att Ken Burke är en av USA: s högst betalda TV-stjärnor får alla att fnissa.
– Men, fortsatte Ken med illa dold förnärmelse, du vill att vi alla ska bli robotar, varför?
– Alla vet att vår kropp är ett väldigt skört kärl. Vi blir sjuka titt som tätt, vissa föds handikappade eller blir det i unga år. Vi vet alla att vi ska sakta tyna bort i slutet.
– Men det är ju naturens gång?
– Det är naturens gång att se sämre, men vi kompenserar det med konstgjorda glasögon.
Med sin smittsamma tveksamhet i form av en rynkad panna tittar Ken ut mot publiken.
– Får jag fråga dig en sak? sa Tim och fick omedelbart ett jakande svar från Ken:
– Om vi säger att det idag fanns en sådan robot. Den såg ut precis som du och du kände och upplevde allt precis som nu. Skulle du då låta scanna över dig till den?
– Nej, varför i himmelens namn skulle jag det?
– Därför du vet att du kan leva fullt frisk fram till den förprogrammerade dödsdagen.
– Så vi kommer inte att leva i evighet då? frågade Ken med spelad besvikelse.
– Nej, evigt liv är en teoretisk omöjlighet.
– Varför? undrade Ken Burke och lutade sig engagerat framåt i fåtöljen.
– Då måste minneslagringen också vara oändlig, och det kräver en oändlig dator.
– Vi får väl som nu glömma efterhand, skrockade Ken.
– Ja, visst kan vi låta en och samma humanoid finnas i evighet som glömmer efterhand. Men då är det ju inte samma liv, utan en som förnyar sig hela tiden och glömmer vem han en gång var. Då kan vi lika gärna byta ut individen, som naturen gör idag.
– Hur ska en sådan här krabat fungera, frågade Ken. Kommer vi kunna äta som vanligt och för att inte tala om de andra förlustelserna vi gillar?
– Visst, vi har utvecklat en bränslecell som genererar ström från socker som bryts med i en bioreaktor, liknande magen. När det gäller de andra emotionerna du tänker på, är det inga problem att simulera känslor av alla de slag, lugnade han Ken och den roade publiken.
– Vad menar du med att scanna över? Är det själen som ska överföras till humanoiden?
– Hjärninnehållet och hjärnans arkitektur digitaliseras och överförs; de tillsammans utgör personligheten och går inte att skilja åt.
– Men det här är ju inte naturligt? protesterade Ken och drog ner ögonbrynen.
– Vad spelar det för roll? Glasögon, tandproteser och hörapparater är inte heller naturliga. Det är den naturliga utvecklingen i evolutionen att den intelligentaste varelsen en dag kommit så långt att den kan göra sin egen ersättare. En Robo sapiens.
Ken skickar tvivlande blickar mot publiken för att få den med sig i sin skepsis, något han behärskar till hundra procent och fortsätter:
– Men någonstans måste vi väl ändå sätta en gräns för teknologin?
– Nej, varför det? svarade Tim frankt. Det vore verkligen onaturligt.
– Nu tror jag inte att jag hänger med riktigt? sa Ken Burke och sneglade mot publiken igen. Hur kan du säga att det är naturligt att vi förvandlas till robotar?
– Vi kan göra det med vår intelligens. Och vår intelligens är av naturen oss given.
– Så du menar att allt vi kan göra är naturligt?
– Ja, ingen säger att bävrarnas dammar eller myrornas bon är onaturliga, de är produkter av deras intelligens. Varför skulle produkten av vår intelligens vara onaturlig? Människan är den enda naturvarelsen som begränsar sin egen intelligens; det om något är onaturligt.
– Ser du ändå inget oetiskt med det här projektet? frågade Ken.
– Nej, tvärtom, det vore oetiskt att inte använda den teknik vi är kapabla till? Om vi kan hjälpa sjuka och handikappade med en intelligent teknik och avstår, vore det rent oetiskt.
– Lyckan att få barn och se dem växa upp, den kommer vi ju förlora?
– Rent tekniskt går det att få växande robotar, men det är inget vi satsar på just nu.
– Kan verkligen alla känslor som kärlek, ömhet och även hat simuleras?
– Det spelar ingen roll om hjärnan och dess själsliga innehåll byggs upp biologiskt eller digitalt. Resultatet är samma när vi hittat hjärnans algoritm, och vi är på god väg.
– Om det blir så som du tror, kommer människan som biologisk varelse att dö ut då?
– Ja, det är jag övertygad om.
– Ska den utrotas, häpnade Ken, eller hur menar du?
– Nej. Men i och med att vi kan göra en som är bättre, kommer alla vilja ta steget.
Ken sänder en frågande blick mot publiken som svarar med vaga huvudskakningar.
– Om du ser folk i omgivningen som aldrig är sjuka, fortsatte Tim, inte har någon ångest över ålderdom, då vill du själv leva så. Alltså kommer den biologiska människan sakta fasas ut. Vi vill ju alla vara friska därför sjukdomar är människans värsta gissel, inte sant?
– Jo, instämde Ken, men är ändå inte naturen överlägsen vår teknik?
– Nej, den råa naturen är underlägsen givetvis…
– Det där får du förklara?
– Vi kan bevisligen göra material som håller mycket bättre än vad naturen skapat. Stål är starkare än ben, vi kan göra tänder som håller bättre än de naturliga…
– Visst, avbröt Ken, men som helhet, det naturliga är ändå…
– Sjukdomar, handikapp, olyckor, sinnessjukdomar och senilitet är alla naturliga, men vill vi ha dessa när vi kan undvika dem? kontrade Tim och fick publiken att tänka efter.
Nu följer Ken med i svängningen med en instämmande men avvaktande min.
– Allt nytt är skrämmande, fortsatte Tim. Men slutligen vinner tekniken över rädslan.
– Jag antar att många djupt religiösa ändå anser att du hädar Guds skapelse?
– Om Gud inte vill vi ska bruka vår intelligens, hade han nog inte försett oss med en.
– Kan vi inte missbruka den, precis som allt annat? ifrågasatte Ken.
– Visst, men att få lama att gå och blinda att se, anser jag går väl ihop med Gud vilja.
– Jag kan ändå inte komma ifrån att vi lämnar vårt biologiska hem, det skrämmer mig.
– Biologiskt eller syntetiskt är ointressant; det avgörande är om det är bra eller dåligt för oss. Dessutom har denna utveckling pågått länge - alla människor är redan s k cyborger.
– Nu förstår jag inte, häpnade Ken Burke, är publiken här… och jag cyborger?
– Ja, alla här har antagligen tandlagningar och många har en pacemaker för att inte tala om alla bröstinplantat. Du har ju själv lyft dig några gånger, sa Tim till publikens munterhet.
– Hur långt har ni kommit? trevade Ken avledande. Kan du vara en… humanoid?
Tim svarar bara med ett lurigt leende och Ken blir alltmer osäker och tillika publiken som annars är van att överraskas i Ken Burkes show. Ken blir till slut tvungen att bryta tystnaden:
– Det hade ju onekligen varit ett PR-kap för Human Synthetics, skrattade Ken Burke ansträngt då showens signatur började ljuda och han tvangs avtacka gästen och publiken.
– Om du inte märker någon skillnad, log Tim avslutande, så har vi ju lyckats.
Till publikens jubel drar sig Ken och Tim tillbaka till sminklogen när studion släcks ner.
– Märkligt, konstaterade Tim och tittade eftertänksamt på Ken när han började avsminkningen, att den här gamla pjäsen fortfarande kan fascinera folk efter alla dessa år?
– Folk söker väl sina rötter, sa Ken med blicken mot spegeln, nu när alla är humanoider.
Subscribe to:
Posts (Atom)
