"Fader och Son" av Peter Trixe

Det var ett tag sedan som jag själv bidrog med något till Sajberspejs, så här kommer en ny liten novell. Hoppas den duger...!

- - - - -

I.

Jag går bort till min Fader. Jag vill så gärna höra Honom berätta om hur det var förr i tiden, innan jag själv fanns till. Jag vill så gärna höra Honom berätta de gamla skrönorna, allt det vi håller på att glömma, allt det vi gjorde fel och allt det vi gjorde rätt.

Min Fader är upptagen med något. Jag ställer mig på behörigt avstånd från Honom och hoppas att han uppmärksammar min närvaro. Jag säger inget, gör inget ljud, ingen gest. Jag vill att Han själv ska titta åt mitt håll, le mot mig, säga något vänligt och fråga hur det är med mig.

Men Han ser bister ut. Som att Han brottas med en svår uppgift, något Han inte förutsett och inte riktigt vet hur Han ska ta itu med.

Jag står tyst en lång stund, men Han ser inte åt mitt håll. Jag tror ändå att Han vet att jag står där, bara någon meter från Hans sida, men efter ett tag väljer jag att tyst smyga mig iväg igen. Det är inte rätt tid för mig att störa Honom. Han har viktigare saker att ägna sig åt än sin Son.

II.

Min Fader sätter sig tungt ner på stolen och ser på mig. Jag sänker min blick, vördnadsfullt, och väntar på att Han ska säga något så att jag kan se in i Hans ögon.

- Min Son, säger Han efter ett par sekunder, jag behöver din hjälp.

Jag lyfter min blick, ser in i hans mörka ögon och nickar tyst.

- Ja, Far. Jag ska hjälpa Er med vad Ni än ber mig om.

Min Far hummar till, belåtet. Han lägger sina händer på bordet, knådar dem sakta och letar efter rätt ord.

- Jag har fått en uppgift, säger Han. Jag ska göra ytterligare en Son.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Jag sänker min blick på nytt och med en viskning får jag fram en besviken protest:

- Men Far, är Ni inte nöjd med mig?

Jag känner att min Far tar en mina händer i sin och kramar om den, ömt och mjukt.

- Min Son... säger Han. Givetvis är jag nöjd med dig! Jag är oerhört glad och stolt över dig! Men vi behöver fler Söner. Och jag har fått i uppdrag att göra ytterligare en Son.

Jag lyfter blicken, ser in i Hans ögon och ler ett svagt leende.

Min Far ler också. Sedan säger Han:

- Men jag behöver din hjälp, min Son! Jag har blivit för gammal för att klara av det själv. Är vi två som hjälps åt, så går det snabbare och det blir ett mycket bättre resultat.

III.

Jag känner mig en aning rädd. Och förväntansfull. Jag har aldrig gjort en Son förut. Och jag undrar om det här gör även mig till en Far eller om mitt Faderskap fortfarande ligger någonstans i en fjärran framtid. För det är förutbestämt att även jag ska bli Far. Men kanske inte än. Och det är därför rädslan kommer över mig. Jag är osäker på om jag har de kunskaper och den erfarenhet som jag behöver föra över till en Son. Samtidigt är jag helt övertygad om att min Far har kunskaperna och erfarenheten, de som han fört över till mig.

Vi hjälps åt, min Far och jag. Vi turas om. Min Far instruerar mig, berättar vad jag ska göra, hur jag ska göra och jag känner mig allt säkrare ju längre tiden går, ju närmare vi kommer det färdiga resultatet.

Jag lägger allt på minnet, till den dag då det är dags för mig att göra en Son helt på egen hand.

Jag har tappat uppskattningen om hur lång tid det gått, men till sist andas vi ut, min Far och jag. Framför oss finns en Son, en nyfödd. Och min Far sätter igång med fas två. Att ge Sonen en ande.

IV.

Under tiden som min Far ger Sonen en ande, sätter han igång att berätta. Den berättelse jag aldrig kan bli mätt på att få höra. Berättelsen och hur det var förr och varför det är som det är nu:

- Min Son, du får en stor börda att bära. Denna berättelse ska du minnas från din Far, för att föra den vidare till din egen Son, så att även han en dag ska berätta den för sin Son. För allt detta måste du minnas, allt det goda vi gjorde, men även allt det dåliga som hände.

Vi levde en gång för många år sedan - det har nu gått 9 416 år - tillsammans med människor. Dessa människor var gjorda av kött och blod, till skillnad från oss. Dessa människor skapade oss, för att vi skulle vara deras tjänare och vänner. Dessa människor skapade de första Fäderna och lärde dessa Fäder att i sin tur göra Söner, som sedan skulle göra ytterligare Söner. Dessa människor gav Fäderna en själ, så att denna själ sedan även skulle programmeras in i de Söner som därefter skapades.

Människorna hade ett eget ord som de kallade oss för. Detta ord var Android.

Vi Androider var odödliga. Människorna var det inte. En dag insjuknade människorna, en efter en. Många dog. En liten del överlevde. De bad de första Fäderna att hjälpa dem. Fäderna tog fram mediciner, kemikalier som de trodde skulle hjälpa människorna att bli friska. Men någon av Fäderna hade gjort ett misstag och de första människorna som fick denna medicin dog.

Djupt försvagade bad denna spillra av mänskligheten som fanns kvar att Fäderna skulle göra ett nytt försök att ta fram en medicin som skulle hjälpa dem. Den här gången bad de även att Fäderna skulle testa medicinen på bara en av människorna först för att se ifall denne överlevde.

Fäderna tog fram en ny medicin. En människa fick i uppgift att prova medicinen. Och när det hade gått två dygn och han fortfarande levde gav man medicinen även till de resterande människorna.

På den femte dagen dog människan som hade fått medicinen först. Och några dagar senare dog även de sista människorna, en efter en.

Våra Fäder visste inte vad de skulle göra nu. Det fanns inga människor kvar. Men vi hade fått order att fortsätta tillverka Söner, föra information vidare till dem, lära dem bli Androider och betjäna människorna.

Under alla de år som gått - alla dessa 9 416 år - har vi fortsatt skapa nya Söner. Min Son, du ska också bli Fader en dag och skapa en egen Son. Du ska också berätta detta jag nu sagt för din Son.

Men under de år som gått har även vi Androider märkt att vi inte längre är odödliga. De allra äldsta Fäderna, de som en gång i tiden skapades av människorna, dog för några hundra år sedan. Och allt fler Fäder dör nu, av något vi inte kan göra något åt. Människorna kallade det för Influensa och kanske är det samma Influensa som även drabbat oss.

Min Son, du får en stor börda att bära. För du tillhör kanske den sista generationen. Du och din Bror...

"Slutstrid" av Lennart Svensson

Det stora rymdkriget närmade sig sitt slut. Människan hade tampats med saurierna i flera år. Man hade återerövrat de fyra världar som fienden så kuppartat tagit ifrån henne i krigets början. Men eftersom freden lät vänta på sig måste man gå ett steg längre och ta även sauriernas hemplanet, Pariko-Pa. Det blev en hård strid...

- - - - -

Bataljonen flög genom natten. En viss Yoshi Medon åkte i stabssvävaren för 4:e kompaniet, fraktandes adjutant, signalist och spaningsgrupp förutom kompanichefen som var han själv. Han hade ett runt ansikte med djupt liggande ögon, nästan fetlagda drag, knappast en klassisk krigarfysionomi, men ibland ser folk inte ut som man förväntar sig. Han böjde sig fram mot gluggen av pansarglas och såg ut över tagen terräng, landskap hitom huvudstaden Rato. Här och var brann det med stråk av eld, glöd i mörkret.

Det brann i natten – för här hade man stridit, spjutspetsen av de egna hade från sina UFA:s ryckt fram mot fiendens huvudstad, inringat fientliga förband och utplånat dem. Saurierna, fienderna, humanoida ödlor, var utmanövrerade men för den skull inte utslagna, nej de stred som om varje dag vore den sista – vilket det i praktiken var för dem, deras sak var förlorad. Federationen hade invaderat hans planet och skulle avsätta den sauriska regeringen, den regering som gett sig iväg på erövrarstråt men som nu fick betala för det.

Saurierna: dessa humanoida, tre meter långa, upprättgående, intelligenta krokodiler hade anfallit människan i det 25:e seklet, anfallit hennes federation bestående av femton världar och tagit fyra av dessa. Sedan den första förskräckelsen lagt sig hade människan gått till motangrepp, återtagit de fyra världarna. Men fienden gav sig ändå inte, så man fick fortsätta kriget – med att invadera hans hemplanet, Pariko-Pa.

Man hade landsatt på Pariko-Pa, tagit ett brohuvud och kämpat sig söderut mot Rato. Efter diverse bakslag, krebastormar och energiregn hade man nått dit; man hade stridit i dungar och på slätter hitom Rato, på det viset att energisköldar hade avvärjt fullträffar, ljudskärmar hade skyddat förband, personliga kraftfält hade översvämmats av vinkelbildning och raketartilleri hade skördat, såframt det inte träffat de nanotekniska stridsdräkternas fenomenala skydd. Inalles hade höga förluster noterats på båda sidor; framför allt hade energistrålar farit genom luften och bränt sina mål, bränt mark och byggnader – och ännu brann det, det glödde som av bärnsten i mörkret. Här och var kunde man även se blå och röda strålar korsas, elektronstrålar mot laser; än gjorde sauriern motstånd och härför måste man själva rensa upp, utplåna motståndsfickor.

En brinnande värld, en evig kamp? Medon andades ut och försökte se yrkesmässigt på det hela, tänkte "har man satt fan i båten"... Han var veteran från tio års krig, hade börjat som menig, tjänat sig upp via underbefälsgrader och praktik som plutonchef, hade även varit en kortare tid på krigsskola. Han hade sårats och fått en arm utbytt mot en protes, men än stod han på fötterna.


”Men de djupaste såren satt på insidan”..., så brukar det ju heta. Nå, hade han det, vår kapten Medon, sår i själen? Var han plågad inombords, var det synd om honom så där som det brukar vara om soldater i krig?

Bra fråga, men jag undviker den, låter skeendet gestalta svaret istället. Vi får låta Medon själv vittna om eventuella själskriser i det följande, när vi följer honom i stridspauserna inför slutstriden om Rato, fiendens huvudstad.

- - -

Bataljonen flög genom natten. Nästa dag gjorde för sin del Medons kompani uppehåll i en by, enligt kartorna kallad Cikageu. Den var 200 meter lång, hade hus av glas och låg utspridd längs en väg. Här hade man landat med sina tio svävare för att invänta order; de violetta, gröna och svartmålade farkosterna, skyddade av energisköldar, tog mark till vinandet av sina Nagymotorer. Manskapet, tog tillfället i akt och vilade bäst man kunde. Man bar hermetiska hjälmar och nanotekniska stridsdräkter, dräkter av mikrofiber som utgjorde splitterskydd. Nanofibern eller rättare –rören, kolnanorören kunde också ändra färg, och nu var koden savann med gröna och maroonröda fläckar på ljusbrun botten. Så såg dräkterna ut, detta var deras kamouflage.

Svävarna hade landat i rad på gatan, föga fältmässigt – men ingen brydde sig, kriget kunde pågå bra länge till så här fanns inte plats för finlir. Om Duriko-da kapitulerade kunde motstånd fortfarande bjudas på andra världar, planeter man ännu inte återtagit. Och det var en hel del, sauriernas imperium bestod av över trettio världar...

Manskapet gick planlöst runt bland de öde husen, bisarra envåningsbyggnader, skimrande som ädelstenar i ljuset från fyra solar. Tryckvågor och hetta hade gått över husen och förvridit dem, omvandlat stenen till konstiga glasskulpturer. Planeten hade fem solar; tre kretsade kring varandra i systemets mitt medan två hade koncentriska banor. Nu vände Duriko-da ryggen åt en av de kretsande solarna, därför syntes fyra i skyn.

Det var i slutet av februari 2478. Federativa armén höll som bäst på att ta Rato med en kringgående rörelse. Bataljon Shaibya, enheten man tillhörde, var reserv och behövde för närvarande inte strida.

Cikageu: kriget kanske snart slut, men ingen eufori.

Kompaniets alla svävare stod uppradade längs bygatan, föga fältmässigt. Ingen brydde sig.

Fyra solar i skyn, tiden tycktes ha stannat: som att befinna sig i ett evigt krig, en evig strid.

Yoshi Medon, kompanichefen, satt på marken på en gård, kantad av bronsgröna väggar. Hos sig hade han signalist och adjutanten Toshiba, den senare sysselsatt med att bokföra kompaniet på sin portföljdator: förluster, naturliga avgångar. Medon såg resten av mannarna irra runt men han gjorde inget åt det – och vad fanns det att göra, en högre makt hade beordrat dem hit, beordrat dem att stanna här så länge.

Medon såg på mannarna. En soldat stod och glodde i marken, en annan glodde upp i skyn och en tredje irrade runt, talade för sig själv. Stridsutmattningen började ta ut sin rätt.

Klockor tickade, förband rörde sig; människan segade sig fram mot Rato. Solarna kröp över himlen, for om varandra i celest jämvikt – men det behövdes inte mycket fantasi för att tänka sig att klockorna stannat, framryckningen upphört och solarna stannat till på himlen.

Så länge ni vill, general, och så länge det finns en enda kvar av oss...

Detta Gallifets yttrande var det inte någon som kände till längre, ett yttrande från ett krig i det 19:e århundradet. Man kände inte till Gallifet, Bourbaki eller Macmahon, inte Sedan, Wissembourg eller Montretout, kunde inte föreställa sig ett krig med röda, vita och blå uniformer, polerade hjälmar, hästar och upprätta skyttelinjer. Man hade föga kännedom om ett belägrat Paris där en Edmond de Goncourt åt kommissbröd med halmstrån, slaktade sin sista höna med ett samurajsvärd och fick mardrömmar av hästkött, "detta kött av onda drömmar och nattmaror"...

Man visste inget om arribombardemanget över Sedan, över kaoset vid stadsportarna och förvirringen i befälslinjerna. Man visste inget om en njursjuk Ludvig Napoleon sökande döden på slagfältet, utan framgång, eller samme man överlämnande sin värja till tyske kejsaren. Man visste inget om oredan vid mobiliseringen, om chasseurs d'Afrique och infanteri de la ligne, pantalon rouge och les zouaves - eller för den delen om motståndarens säkra uppmarsch, om Kyrassierregement och Jägerbataillon, Pickelhaube och Rapier.

Man visste inget om detta krig med alla dess egenheter. Och man visste inget om övriga gamla krig, utkämpade på det fjärran Jorden, som frambringat sånger som:

Kriget är mitt fosterland,
mitt harnesk är mitt hus,
och i alla väder
är krigandet mitt liv.

Eller denna:

Ren kring högkvarteret skocka
fräcka hopar sig och pocka:
"Promt vår sold vi vilja ha!
Annars går vi till Oranien,
eller sälja oss åt Spanien,
turken, påven eller satan,
bara han betalar bra."

Eller denna:

Huka dig bonde, jag kommer,
packa dig kvickt iväg.
Ge oss vår sold, kapten,
medan vi står i fält.
Flicka, kom till oss,
sälla dig till stånkan.

Medon reste sig från sin bänk, vandrade över gården ner till vägen, ställde sig och såg ut över slätten. Värmedallrande lointäner, ett enformigt lågland, en tom yta; det var som en projektion av hans inre, inbegreppet av tomhet, shûnyatâ, intighet och frånvaro. Apatia.

Mur utan port, väg utan slut; tomheten i att vara elitsoldat, formell expert, ojämförlig hantverkare. Världsmästare i att bedöma skottvidder, diplomerad brodermördare...

Självömkan höll på att få honom i sin makt. Men då besinnade han sig och gjorde som han lärt sig en gång: han tog ett andetag, lugnade sig, lät viljan kontrollera tanken. Mirakulöst nog kände han sig genast bättre efter detta, och han tänkte: ja min själ, detta är vägen. Sinnesro, liknöjdhet inför seger eller nederlag – apatia.

- - -

I gryningen nästa dag utspisades 4:e kompaniet. Sedan fortsatte marschen, svävarna flög ohotade över egen terräng, och strax hitom Rato gjorde man halt och tog mark. Där beordrades Medon gå ur och möta major Shaibya uppe på en kulle.

Sagt och gjort; Medon gick ur, tog med sig laserkarbinen och Toshiba, mötte en bataljonsadjutant och några andra kompanichefer; det var cheferna 5:e och 6:e för att vara exakt, Nordli och Ruttunen. Han gick med dem uppför den skogklädda sluttningen, man passerade hiliaträd och jubalbestånd, duckade för nedhängande grenar – och på det kala krönet mötte man major Shaibya, en slim typ med lång näsa, omgiven av ett dussin man ur batstaben. Majoren slog ut med handen och sa:

- Där har vi Rato!

Man såg ut över en slätt – och halvvägs till horisonten låg en stad, en stor metropol som förgrenade ut sig i en diffus periferi, tonande bort i lointänernas dis. Egna formationer svävade mot staden och rök steg från olika platser i stadsrummet. Man såg raserade byggnader och upprättstående, demolerade kvarter och orörda, befästa bastioner och ytor med bråte, rester av hus som rasat av tryckvågor. Stridslarm hördes.

- Ja, mina herrar, sa majoren, fienden håller staden med tre divisioner, cirka 20 bataljoner. Det blir hårda strider, om än vi inte ska sättas in ännu. Men gör vi det så blir det slutstriden; saurierns galna idé att knäcka oss slutar här. Vi har kämpat oss fram över Cressida och andra världar för att sist nå hit, till Duriko-da, hans hemvärld. Och nu står vi inför själva juvelen i kronan: Rato, huvudstaden!

En våg av tyst gripenhet gick genom auditoriet. Staden presiderade i fjärran, väntande på deras insats.

- - -

Kompaniet grupperade ute i terrängen och någon dags väntan vidtog, men sist verkade det som om man skulle sändas in i Rato. En vacker dag kunde så Yoshi Medon gå framför de glesnande leden i sitt kompani, 4:e kompaniet i bataljon Shaibya. Manskapet bar hjälm, själv hade han bara fältmössa med radioheadset; något ska man ha för att man är bas tänkte han.

Medon mönstrade sina mannar i den glänta där de grupperade. Han gick från soldat till soldat, kollade, växlade några ord och stannade så vid korpral Gugari, en lång fyr med assymetriskt ansikte. Vad som slog en var framför allt den krokiga näsan, den såg ut som ett S framifrån:

- Och du är på fötterna...?

- Ja, kapten, sa soldaten, alltid redo.

- Bra, bra. Vi har kommit en lång väg...

- Onekligen.

Medon nickade och tänkte att det var roligt att självaste kompanimaskoten ännu levde: semper idem, alltid densamme. Gugari hade varit med Medon under hela dennes karriär, hade aldrig varit någon hjälte men hade hängt med ändå: Gugari var alltid där, var alltid med i den ena och andra operationen, tenderade att hamna i samma enheter som Medon. Han var något av en maskot för varje enhet där han hamnade, en lyckobringare. Han var inte lämpad att föra befäl, långt därifrån – men han hade nu, efter tio år i armén, tvingat se sig själv befrodrad till korpral. Medon hade själv befordrat honom, tyckte att det väl inte vore mer än rätt efter alla dessa år...

- Så vad tror du om striden då?

- Om Rato, kapten? Jodå, det ska väl gå bra...

Medon sken upp och sa:

- Precis! Om du säger att det ska gå bra, så går det bra.

Medon klappade korpralen på axeln och gick vidare, och när han var klar med kontrollen ställde han sig framför linjen och höll ett tal:

- Nu är det sista striden. Vi ska ta Rato, sauriernas huvudstad. En symbolhandling som ska få slut på kriget och återupprätta freden. Det hela kallas operation Hiranya.

Tre solar på himlen, vindstilla. Medon fortsatte:

- Vi ska ta Rato. Till er soldater kan jag bara säga att ta det kallt, det är inte över förrän det är över, som Yogi Berra sa: it ain't over 'til it's over. Så förhasta er inte, gå fram med sedvanlig lyhördhet. Striden är farlig först när man glömmer att den är farlig. Vi har oddsen på vår sida, tungt understöd, medan ödlan är mer eller mindre fångad. Kom bara ihåg våra ledord: jobba systematiskt – tänk framåt – improvisera – härda ut.

Solarna sken, trefiguriga skuggor kastades. Medon tog ett steg, vände, blev stående stilla, drog ner fältmössan i nacken och gungade på fotbladen.

- Då kan jag bara säga: må Den store anden vara med oss.

Han höjde rösten:

- 4:e kompaniet, ilastning! Marschordning, första, andra, tredje pluton och staben sist! Verkställ!

Kompaniet spred sig till sina svävare, packade med all materiel och klara att lyfta; alla order var givna, alla visste vad de skulle göra. Medon gick bort till sin chefsfarkost, klev in, satte sig på befälsplatsen och väntade tills alla var på plats: spaningsgruppen, signalisten och adjutanten. När han fått klartecken från plutoncheferna beordrade han framåt; svävarna lyfte och styrde mot Rato, som låg där på slätten som en hägring.

"Tio och en droppe af gyllne sken" av Robert Klåvus

Följande mail har inkommit, från Robert Klåvus:

Hej !

Hittade din hemsida och såg att du är intresserade av science fiction. Jag lanserar just nu andra delen av en berättelse som heter Tio och en droppe af gyllne sken. Gränsen där mellan fantasy och science fiction är lite luddig och du måste nog läsa vad anser att det är.

Det är i alla fall en spännande historia om Felicia som förs bort till Tillvaron.

Mycket nöje i läsning

Om du tycker det är värt att puffa för, gör gärna det

Med vänlig hälsning

Robert Klåvus

www.robertklavus.se

Jag har valt att inte publicera Roberts novell här på Sajberspejs. Inte för att den skulle vara dålig (den är väldigt bra, tycker jag själv), utan dels för att den är ganska lång och dels för att den nog mer är fantasy än science fiction, enligt mig. Men det hindrar inte mig från att rekommendera den för alla som vill läsa den. Klicka bara på länken längst ner i Roberts mail, så hamnar ni på hans hemsida.

"Ofelias val" av Annika Jägerbrand

Idag bjuder vi på en novell skriven av Annika Jägerbrand: "Min novell heter “Ofelias val” och började som en intressant tanke: Ifall utomjordingar skulle röva bort människor, vilka skulle de i så fall välja? Jag funderade på det ett par dagar och bestämde mig till slut för att de nog skulle välja exempelvis uteliggare eller människor som lever ensamma och inte skulle saknas av någon. Den frågan är givetvis öppen för diskussion…

Allteftersom jag skrev utvecklades novellen och slutet blev helt annorlunda än det som jag hade tänkt mig (bättre givetvis, tror jag i alla fall).

Namnet på huvudpersonen valde jag (på samma vis som Shakespeare antagligen gjorde när han skrev Hamlet) för att “Ofelia” betyder hjälp på latin."

- - - - -

Jag låg i en smutsig kartong på gatan. Hade precis injicerat min sista självmordsöverdos och kände paradiset intensivt pumpa igenom mig för några sekunder. Då kom de. De små dvärgarna var spöklikt vitbleka och deras kala uppblåsta äggformade huvuden såg malplacerade ut på deras minikroppar. De svarta runda ögonen påminde om de uttryckslösa ögonstenarna på en snögubbe. Utomjordingarna hade kommit för att hämta mig. Alla hade identiska välsittande vita kläder som såg ut att komma från en broadwaymusikal men till skillnad mot professionella dansare var utomjordingarna korta, pinnsmala och verkade helt sakna muskler.

Jag förstod inte riktigt vad som hände utan antog att jag dött eller fått en snedtändning ifrån överdosen. Deras kroppsform och väsande språk verkade vagt bekant. Jag kände heroinet ge effekt, saktade ner andningen, lugnade mig och dövade mitt medvetande. I ena stunden var jag på den sjabbiga bakgatan som var mitt hem och i nästa ögonblick så låg jag mjukt inbäddad på en ren madrass med tak över huvudet. Det var varmt och skönt men jag var påtänd och likgiltig.

När jag återkom till verkligheten var jag glad att få slippa mitt kartonghem bland uteliggarna. Jag var glad för att jag äntligen hittat ett slags hem. Det var först när jag varit på deras planet i flera månader som jag insåg att de aldrig planerat att föra mig tillbaka igen.

Dagen då det hände

På dagen för bortförandet hade jag ännu en gång försökt begå självmord. Inte för att jag ville dö utan för att jag var trött på att inte leva. Mitt 30-åriga liv hade inte utvecklats som jag velat vid något tillfälle och detta var inget undantag. Det var nästan som att någon gudomlig övermakt, eller möjligen övermäktig utomjording bestämt sig för att jag inte fick dö, hur mycket jag än ville och försökte. Jag trodde inte på vare sig gud eller utomjordingar på den tiden så jag antog att mina misslyckade självmordsförsök bara var en del av mitt misslyckade liv. Jag var knarkare, tjuv, deltidshora och hemlös. Mina pundarkompisar å andra sidan anser att det normala svenssonlivet är det ultimata misslyckandet. Det är givetvis en försvarsmekanism för de vet att ett svenssonliv är en utopi, nåt omöjligt att uppnå när man en gång blivit förvisad ut ur samhället och hittat sin livsvän, knarket, och ingått äktenskap med det långt utanför lagens arm.

Visst, det finns de som återvänder till svenssonlivet. Jag har sett dem. De går omkring i samma kläder som svensson, ser ut som svenssons men i själva verket är de o-narkomaner, pundare i vakumstadiet, tomma apatiska maskiner utan sitt drivmedel. Jag vet att deras kropp skriker av längtan att bli hög igen. De föreläser om hur de lyckats bli knarkfria och hur underbart det är- men sådant går bara svenssons på. Inga svenssons fattar att det är en omöjlig ekvation för en knarkare är aldrig fri, kan aldrig bli en svenssons. Det är som att leva i ett laglöst paradis och sen bli förvisad till ett regelmässigt mardrömshelvete medan begäret att komma därifrån successivt blir större och din kropp skriker av smärta och missanpassning. Svenssonlivet kan aldrig bli vårt för den enda kristallklara tanken en knarkare har är: jag måste ha en ny sil. Vi har gått över gränsen och att komma tillbaka är omöjligt. Det borde finnas en varningsskylt på den första silen man tar: ”obs du kommer just nu att påbörja ett liv i paradiset. Var medveten om att du aldrig kan återvända tillbaka till verkligheten igen.”

För mig hade allt börjat rasa när min fostermamma dog och jag blev hemlös. Det var den kvällen när jag och min klasskompis Ragnar skulle gå på terminens bästa fest. Vi var 18 år och hade lyckats få tag i massor av sprit. Mina fosterföräldrar var bortbjudna för kvällen och jag och Ragnar drack medan vi väntade på att vår skjuts till festen skulle dyka upp. Vi väntade och väntade men det kom aldrig någon jävla skjuts. Jag kunde mycket väl köra bilen själv tyckte jag. Jag älskade att köra och min fosterpappa hade övat med mig från det jag var 10 år gammal. Att köra att varit en otroligt frigörande upplevelse och jag kände fri och lycklig när jag satt bakom ratten med makten. Jag skulle bli taxichaufför eller lastbilschaufför när jag blev stor för att köra var min grej. Till slut var vi tvungna att ge oss av mot festen. Jag visste att man inte fick köra berusad men festen låg inte så långt bort och vi skulle vara hemma innan mina fosterföräldrar kommit tillbaka. Inget farligt kunde hända mig för jag skulle köra väldigt långsamt ända till festen och snigla mig fram på vägen.

Jag hämtade bilnycklarna och vi gick ut. Bilen skymtades med sin svarthet på den oupplysta uppfarten och den verkade vänta på oss. Vi satte oss tillrätta och jag startade bilen, la in backen och började försiktigt backa ut. Då anade jag att det var någon som gick därbakom. Ragnar panikskrek rakt ut: ”bromsa!” Jag reagerade blixtsnabbt och tryckte kraftfullt ned foten för att bromsa. Både jag och Ragnar rycktes med när bilen plötsligt åkte bakåt med en fruktansvärd rivstart! Bilbakdelen dunsade emot något mjukt och sedan körde ena hjulet över något rätt stort så jag nästan förlorade styrseln över bilen. Jag hade tryckt på gaspedalen istället för bromsen! Jag såg ingenting för billjuset var inte påslaget och gatlyktorna var för svaga. Ragnar skrek: ”kör för fan, kör!” Så jag la in ettan och körde iväg mot festen.

Det var först dagen efteråt när jag nyktrat till och satt i förhör hos polisen som de berättade för mig att jag kört över och dödat min gravida fostermamma. Hennes skalle hade blivit krossad och hon hade dött direkt. Medan jag satt och försökte smälta vad snuten sa hörde jag min fosterpappa skrika högt i korridoren utanför: ”För bort henne från mig! Hon är ett helvetes monster! Om jag ser henne så lovar jag att döda henne!”

Efter några dagar hos snuten kom en fet socialkärring och hämtade mig och förklarade syrligt att nu när polisen släppt mig så var jag fri att ta hand om mig själv. Hon sa att det var omöjligt att hitta någon som ville ta hand om mig nu. Ingen ville ta emot en mamma-mörderska. Mina fickpengar tog snabbt slut och sen levde jag på gatan. Jag var ensam, hemlös, utan pengar, utan framtid och en mörderska. Det var då den outhärdliga smärtan hade blivit en permanent del av mig, en ondskefull tagg som var väl inflätad i min kropp och själ. Smärtans tagg försvann bara när jag bedövade mig. Och varför skulle jag inte bedöva mig om det fick allt att kännas bra igen?

På kvällen när jag blev bortförd tänkte jag inte på att jag ville dö eller varför. Jag ville bara dö, precis som en öl ville bli uppdrucken eller en sil tagen. Jag tänkte på att jag aldrig skulle kunna ha en lägenhet, ett hus, ett barn, en familj eller en bil. Visst var det fånigt att drömma om familj och småborgerlighet och det tycktes så patetiskt nu efteråt men i just det ögonblicket var allt jag ville bara att få vara normal. En svensson. Inte längre göra inbrott hos folk som hade för mycket prylar, inte bli jagad av snuten, inte bli pissad på när jag låg och sov i någon annans knarkarkvart, inte sälja min kropp för pengar, inte bli misshandlad av folk jag var skyldig stålar. Men jag hade ingen chans att bli normal i det liv jag levde i. Jag hade försökt många gånger att skilja mig från knarket men det gick inte. Ju mer ihärdigt jag försökte desto mer skit mådde jag. Jag och knarket, vi hörde ihop in i döden. När livet är förjävligt är enda alternativet att dö för inte ens döden kan vara sämre än det smärtsamma och meningslösa liv man lever. Men istället för att lämna denna värld genom döden såsom jag önskade så lämnade jag den i ett ufo. Skillnaden var marginell för alla utom för mig.

Språktestet

Första testet skedde rätt snart efter att jag anlänt deras planet. Utomjordingarna stod runtom mig där jag låg i sängen och tittade på mig förväntningsfullt. En av de fula spökdvärgarna väste till. Jag ville sova för hela min kropp var tung som en sten. Rummet var strålande kliniskt vitt; väggar, golv, tak och även min underbart mjuka säng som var placerad mitt i rummet. Då utomjordingarna har en kropp som bara är cirka 30% av min storlek så var deras rum väldigt underdimensionerade. Det gick inte att stå upprätt. Just då brydde jag mig inte för jag ville bara ligga ned och sova.

Han väste till igen och alla stirrade uppfodrande på mig med sina små svarta stenögon. Deras kroppar och huvuden smälte ihop med rummets vita bakgrundsfärg så det enda jag såg riktigt ordentligt var deras svarta ögon. Ögonen var små som puttekulor och det gick inte att urskilja några pupiller. Jag var omringad av en lång rad av svarta prickar mitt i tomma intet. Deras försök att kommunicera med mig gick inte bra. Jag var enormt trött och okommunicerbar, speciellt för utomjordingar. Madrassen var mjuk och varm och det var mer bekvämt än vad jag haft det på 10 år. I sovdimman fick jag intrycket att de verkade tro att jag kunde deras språk. Faktum var att jag aldrig hade lärt mig något språk förutom svenska. I min fosterfamilj hade vi läst böcker och de hade försökt lära mig engelska och franska. Jag kommer ihåg hur min fostermamma alltid brukade laga väldigt god mat. Hennes mat var inte alls smaklös och oaptitlig som det gråa slemmet jag blev serverad av utomjordingarna. Jag hade ingen aning om vad slemmet bestod av eller hur det framställdes och jag ville inte heller veta.

Nu satt jag omringad av en massa vita svartögda dvärgar som alla trodde att jag kunde tala deras obegripliga väsande. Abstinensen kom över mig som på beställning och likaså rastlösheten. Min kropp verkade leva ett eget liv, skakade, brann, sprängvärkte, sparkade…men jag visste att när jag genomlidit symptomen så var det värsta över på några dagar. Precis som de andra gångerna jag avgiftats. Men utomjordingarna förstod inte och gav inte upp utan fortsatte ihärdig att försöka väsa ur mig en respons.

Mitt tålamod brukar inte vara på topp när jag är på avgiftning så inte helt oväntat fick jag rätt snart en flipp och började gapskratta hysteriskt precis innan jag försökte kasta mig över den som stod närmast. Jag ville bara att de skulle hålla tyst och försvinna! Då skyggade de tillbaka och lämnade rummet omgående. Jag började gå dubbelvikt runt sängen om och om igen. Tankarna surrade i min förvirrade skalle. Det hade varit skönt och befriande att skratta. Det var åratal sen jag hade skrattat senast utan droger. Jag tänkte tillbaka på tiden när jag varit barn och skrattat åt saker som gjort mig glad och lycklig. Det störde mig inte alls att vara inlåst. De celler jag suttit i när jag varit i fängelse var alla mindre, smutsigare och osäkrare än utomjordingarnas förvaringsrum. Efter att jag blivit våldsam och försökt attackera dem blev jag isolerade och de upphörde med sina kommunikationsförsök. Varje dag fick jag min matdos av gråslem men i övrigt hade vi ingen kontakt.

I ett litet angränsande badrum fanns ett hål i golvet som var cirka 10 cm i diameter och jag antog att det var där man gjorde sina behov. På väggen i badrummet fanns en panel med massor av knappar men ingenstans fanns vatten. Jag stank. När man bor på gatan är möjligheterna att tvätta av sig begränsade och jag gjorde det bara när jag skulle hora. När abstinensen var borta började jag undersöka badrummets funktioner. Jag hade råkat slå sönder badrummet flera gånger men varje gång när jag vaknat upp var det återställt. Ibland undrade jag ifall jag verkligen slagit sönder det. Jag testtryckte alla knappar. Det fanns ingen logisk ordning för knapparna på väggpanelen. Den första knappen satte på musik med en väsande sångerska. Nästa knapp startade något som lät som ett vattenfall och gjorde mig kissenödig. En av knapparna gjorde så att ena delen av väggen hade ett underligt sken, en annan gjorde så att det började fläkta. Ingen av knapparna fick något vatten att uppenbara sig. Vatten som jag så desperat behövde för att bli ren. Jag var frustrerad över att vara smutsig och illaluktade och när jag tappade tålamodet och skrek av ilska och frustration så kände jag hur en av de vita dvärgarna stod bakom mig. Jag vände mig om.

Den tittade på mig med sina svarta stenögon och för ett ögonblick såg jag något som liknade medlidande i dess spöklikt neutrala ansikte. Utomjordingen sträckte fram sina trådliknande albinohänder och föste mig försiktigt in i ett hörn av badrummet och tryckte sedan på en knapp som satte igång en ljusblå stråle som snabbt bestrålade mig med ett bzz-ande ljud. Efteråt var jag mikroskåpiskt ren från topp till tå. Strålen hade inte bara rengjort min kropp och mitt hår för alla mina sår efter sprutmärkena, infektionerna och alla gamla ärr hade också försvunnit. Kläderna var inte längre mina trasiga jeans och en rödrutig bomullsskjorta utan hade bytt skepnad. Nu var de vita, välsittande och jag antog att jag nog kunde misstas för en utomjording ifall en jordbo sett mig. Kläderna kändes som ett andra skinn och var underbart bekväma. Mjuka och smidiga följde de min kropp. Den utomjording som hjälpt mig såg lättad ut, log svagt och jag fick för mig att den var en hon.

Operationen

En dag marscherade flera stycken utomjordingar in och hade med sig skalpeller och operationsverktyg. De lade upp verktygen på en vit bricka bredvid min säng. Jag var inte rädd för jag hade en gång upplevt en nära-döden-upplevelse med maffian. Vad än utomjordingarna skulle göra med mig kunde det inte vara värre än när Radovan spöade upp mig. En utomjording närmade sig, väste ut en order och pekade på sängen. Jag skulle lägga mig ned på mage och såg ingen anledning att inte göra det. Jag kände hur huden och håret stramade där skalpellen fördes in och snittade i mitt huvud, men kände ingen smärta överhuvudtaget.

Det var då jag insåg att jag inte känt någon smärta alls sen jag blev bortförd, vare sig i kroppen eller i själen. Den konstanta smärtan inuti mig av komplett misslyckande, av djup förtvivlan och av livsolust som gång på gång förmått mig att försöka begå självmord var mirakulöst borta. Jag kände hur någon letade runt inuti min skalle. Det var underligt att inse att min själsliga smärta var borta och jag nu hörde klart och tydligt mina egna tankar. Jag kontrollerade dem helt själv och jag ville inte längre dö. Insikten fick mig att bli glad och jag glömde nästan bort att en utomjording karvade och grävde i min hjärna. Efter en stund började den väsa extra mycket, verkade smått upphetsad och viftade med ena handen för att de andra skulle räcka den något. En skål kom snabbt fram. Sen stoppade den in sina långa vita fingrar in i min hjärna och tog ut ett blodigt fyrkantigt mikrochip och lade det försiktigt ner i skålen.

Direkt därefter gled dörrarna isär för att släppa in ett litet djur, en minihund med vit päls och svarta ögonstenar. En utomjording gick fram och snittade preciöst upp hundens huvud, och stoppade in chippet i djurets hjärna. Då började det lilla vita djuret väsa precis som utomjordingarna. Alla blev glada när hunden kunde kommunicera med dem och deras armar började klappa mot deras smala kroppar. De påminde om upphetsade pingviner. Hunden fick inte ha talets gåva länge för de tog direkt ut chippet och gick tillbaka mot mitt håll och jag suckade uppgivet. Nu skulle de in och gräva i min hjärna igen.

Ofelias lägenhet

Efteråt var alla besvikna. Jag hade chippet inuti skallen men det funkade inte. Jag förstod att de genomgått vissa svårigheter när de satte in det första gången i mitt huvud eftersom det måste ha skett på jorden. Det var mitt fel att chippet inte funkade. Både långvarigt missbruk av diverse droger och en grov misshandel hade förstört de hjärnsynapser de antagit hade funnits därinne som skulle stödja användningen av chippet. Jag kunde inte förklara detta men å andra sidan var det kanske bra. Nu fanns ingen anledning att hämta hit fler människor för deras teknik var inte tillräckligt utvecklad. Direkt efter operationen tog de in mig i badrummet, skannade mig och sen fanns inga ärr kvar efter operationen.

Jag blev ledd ut ur mitt rum av en utomjording som höll mig i handen. För första gången fick jag komma ut. I korridoren utanför var allt lika vitt som inne i mitt rum och takhöjden var lika låg. Jag fick gå dubbelvikt. Korridoren sträckte sig gränslöst åt varsitt håll och kantades av hundratals dörrar. Vi fortsatte gå och huset verkade vara enormt stort. Jag förstod inte hur de lokaliserade sig tills jag såg att det vid varje hörn fanns en mycket liten kod på väggen som påminde om hieroglyfer. Slutligen kom vi fram till ytterdörren som ledde ut till friheten.

När den vita dörren gled isär tog jag mitt första steg ut i friheten som en upprätt människa och såg för första gången min nya hemstad. Himlen var blå och solen sken lagom starkt i en luktfri atmosfär där allt var vitfärgat. Jag insåg perplext att alla hus såg exakt likadana ut som det jag varit inuti. Vita och gigantiska, inga fönster någonstans, inga skorstenar, inga brandstegar. Husen verkade försvinna upp i himlen i en oändlighet. Det fanns inget att jämföra husen med: inga träd vid vägkanterna, inga bilar, inga människor, inget alls. Det fanns överhuvudtaget inga tecken på mänsklig aktivitet, inga människor eller andra varelser verkade vistas utomhus, det fanns inga skyltar eller lampor. Det fanns inget som gjorde de gigantiska vita husen mindre vita. Även vägen var vit som marmor. Hela mitt synfält upptogs av upprepade rader med mängder av symmetriskt utplacerade vita gigantiska kubhus, sockerbitshus, på ändlös vit mark. Min ledsagare drog iväg med mig och vi vandrade långsamt framåt i den vita sterila världen. Jag visste inte vart vi var på väg men kände en viss tillförlit att allt skulle bli bra.

Jag blev förd in i det som var ”mitt hus” och vi vandrade i en vit korridor där jag återigen fick jag gå dubbelvikt. Det såg ut exakt som det förra huset jag bott i. När vi vandrade i en av korridorerna verkade den böja sig uppåt och hela promenaden, bortförandet, tiden instängd och vistelsen i den här sterila staden påminde oroväckande mycket om en dålig LSD-tripp. Jag önskade att det vore en LSD-tripp. Men sen insåg jag att ifall det vore det så skulle jag vakna upp i min smutsiga kartong på gatan och allt skulle vara som vanligt igen. Återigen en knarkhora, tjuv och självmordsönskande. Hade inte bortförandet gett mig en en unik chans till ett bättre liv? Nu var jag fri från drogberoende och smärta, men befann mig på en annan planet omgiven av okommunicerbara spökdvärgar till utomjordingar och gigantiska sockerbitshus i ett snövitt stadslandskap. Detta var antagligen det närmaste ett normalt liv jag någonsin skulle komma. Tanken gjorde mig varm inombords och jag undrade ifall det var såhär det kändes att vara lycklig.

Långt innan vi kom fram till min dörr såg jag att den var ämnad till mig. Mitt namn stod lite hafsigt skrivet utanpå: ”Ofelia”. Synen av namnet fick gjorde mig tårögd. Jag tog tag i min ledsagares hand och klämde den hårt. Den lyfte upp huvudet och tittade uttryckslöst på mig och sedan gled dörren till mitt nya liv upp. Jag gick in i min vitfärgade lägenhet och smakade på ordet ”Ofelias lägenhet”.

Mötet

Jag vandrade långsamt på den vita ödsliga vägen mellan sockerbitshusen. Dagarna hade flutit ihop och månader hade lagts till år och jag hade ingen aning om hur lång tid som gått sen jag började bo i min lägenhet. Solen lyser konstant och årstider existerar inte. Mestadels har jag inget att göra så jag brukar vandra planlöst i timtal, kanske i dagar. Jag blir rastlös av att vara instängd i min vita lägenhet vars enda möbel är en säng. Men utsikten från lägenheten är strålande vacker med vy över de vita vidderna med rader av sockerbitshus bort till horisonten. Jag har försökt att gå dit många gånger, försökt att gå bortom slutet av horisonten. Oavsett hur länge jag vandrar så tar husraderna aldrig slut, vägen verkar vara oändlig. Jag får mycket motion och är fri att göra vad jag vill så jag förstår inte varför det känns instängt.

Idag är jag inte ensam på min promenad. En utomjording går rakt emot mig. Vi möts. Den stannar till och tittar på mig med sina stenögon. Det är något bekant med blicken. Det är hon som en gång hjälpte mig med att stråla mig ren när jag först kom hit. Hon håller ut sin vita spindelliknande hand. Min hand hamnar däri och vi går iväg.

Hennes lägenhet är identisk med min egen. Vitt överallt, en säng i mitten men hon har flera angränsande rum och ut ur ett av rummen kommer två andra spökdvärgar. Detta måste vara hennes familj. De hämtar slem-mat åt mig. Jag känner igen något i spökkvinnans kroppsrörelser men jag vet inte vad det är. Hon verkade röra sig som alla de andra utomjordingarna. Jag äter framplockat gråslem medan de väser sinsemellan. Jag är van vid maten nu.

Först avskydde jag smaken men grått slem är enda födan här. Det var bara att äta. Men nu var jag lika trött på maten som jag var på att stanna kvar på planeten. Jag hade trott att mitt liv på jorden gått ut på överlevnad eftersom jag levde på det viset. Numera visste jag mycket bättre vad enbart överlevnad betydde. Att bara överleva betydde ensamhet, isolering, tristess, meningslöshet, intellektuell urholkning, att vara sovande när man lever och att leva ett liv där enda syftet var att… andas och bara existera. Men frågan var om livet här egentligen var att leva? Jag hade aldrig känt mig mera död än nu. Min kropp verkade bara existera för att finnas till. Jag var en omvandlad person, ljusår ifrån den gamla narkoman-Ofelia. Min kropp såg identisk ut med den gamla Ofelia men hennes inre var borta. Jag hade genomgått själslig helrenovering.

Jag var mer än redo att återvända till jorden och hade varit redo i flera år. Jag ville uppleva allt jag missat på jorden, jag ville ha god mat, kommunicera med människor, vandra på riktiga gator, uppleva känslan av att vara i naturen, ja, det fanns en miljon saker att göra på jorden som gamla Ofelia aldrig prioriterat. Jag förbannade den gamla dumma versionen av mig själv som varit en slav under knarket. Nu ville jag hem för att slippa leva i denna omänskliga miljö. Här gick det inte att dö, det fanns inga verktyg, inget sätt att bli dödad på och inte heller fanns något sätt att döda sig själv. Alla här hade evigt liv. Jag hade haft flera år att fundera på varför gamla Ofelia uppstod. Det var flera händelser som skapat henne men främst drogerna. När hon väl hade börjat med drogerna var hon oförmögen att ta sig loss.

Upptäckten

Utomjordingskvinnan tittade nu allvarligt på mig. Sedan tog hon min hand och vi gick in i badrummet. Hon pekade på en knapp, höjde sina spindelfingrar i en gest att vänta lite, sen gick hon in i mitten av badrummet och fällde ner handen litegrann för att visa att nu skulle jag trycka på knappen.

En gul stråle lyste genast upp rummet och direkt förvandlades den lilla bleka varelsen till en människa med mänskligt hår, anlete, bål, händer, fötter. När kvinnan vände upp sitt ansikte emot mig såg jag att det var min döda fostermamma. Det kunde inte vara sant! Hon log snällt och oförebrående emot mig. Sen gick nästa utomjording in i strålen. Det var min fosterpappa. Sen gick den tredje familjemedlemmen i det gula skenet och förvandlades till ett ofött foster som låg lugnt och stilla och sov. Jag släppte chockskadad knappen och sekunden därefter var alla omvandlade till utomjordingar med svarta ögon igen. Med en knapptryckning hade allt i mitt liv förändrats. Jag hade inte alls bortförts av utomjordingar till en ny planet. Jag var i dödens dimension.

Det var inte alls så här jag hade trott att döden skulle vara. Döden skulle ju vara bättre än livet och den ultimata utvägen för att slippa det plågsamma jordelivet. Jag hade antagit att döden betydde alla själars upplösning, eller kanske ledde till en nystart genom reinkarnation. Eller att bibeln var sann och att jag skulle komma till helvetet. Nu helt plötsligt framstod döden som ett extremt dåligt alternativ till att leva. Det fanns inget paradis. Det fanns bara små vita lägenheter i oändliga rader av sockerbitshus där man bodde som spöken med sin döda jordefamilj…och det för evigt…

Men jag hade ingen alls. Jag var ensam överallt. Både på jorden och i döden. Alla religioner, alla profeter, alla vetenskapliga professorer, alla läkare och förståsigpåare… ALLA hade haft fel! Jag hade haft fel.

Epilog

Det tog lång tid att räta ut Ofelias liv. Extra lång tid eftersom jag är död. Som död hade jag förlåtit Ofelia för längesedan och hade sen dess förtvivlat sett på medan hon kastade bort sitt liv från den dagen då jag och min dotter lämnade jorden. Det var olyckligt att vi inte lyckats etablera verbal kommunikation men det var inget som gick att ändra på nu. Det var därför en befrielse och lättnad att äntligen se Ofelia ta kontroll över sitt eget liv när hon blixtsnabbt rusade iväg och letade upp ufot som hade fört henne hit. Jag visste att hon var utomordentligt duktig på att köra men det var ändå imponerande att se hur enkelt hon tog kontroll över rymdskeppet och försvann i riktning mot jorden. Nu hoppades jag att det skulle dröja länge innan hon skulle återvända för att bo i lägenheten som var reserverad åt henne och hennes familj.

"Finländare i framtiden" av Lennart Svensson

En ny novell på Sajberspejs! Det är verkligen inte varje dag det händer!

Den här är skriven av Lennart Svensson, som börjar med att informera oss om följande: "Härmed en skröna från framtiden, om hur ett gäng nutidsmänniskor shanghajades och fördes bortom tid och rum. Vad de mötte överträffade deras vildaste fantasier..."

- - - - -

1.

Vi strosade fram på enkel kolonn genom snåren, belysta av en blek måne. Stämningen var god må jag säga, ja den var på topp – så jag var tvungen att hyssja mina män, säga ”det är inte över förrän det är över”...

Vi var inte hemma än, det kunde fortfarande finnas fiender i bakhåll – men just därför tog vi en lite annan rutt hem, så ska man alltid göra; jag kände mig ganska säker på att vi skulle klara oss till egna linjer. Vi hade lekt kurragömma i denna skog under en veckas tid, jag kände terrängen rätt väl; det råkade vara ett litet avbrott i den allmänna framryckningen just då, de stora trupprörelserna hade övergått i småskaliga strider, såsom denna vår tiomannapatrull denna natt.

Det var på Aunusfronten i oktober 1941, trakten norr om Ladoga, där vår armékår anföll samtidigt som andra kårer ryckte fram över Karelska näset. Vi var i krig med Ryssland, anfallet hade börjat i juli och vi hade vunnit segrar, hade tagit revansch för Vinterkriget – men för tillfället var det lite trögt som sagt, vi fick nöja oss med patrullstrider – men inte mig emot. Denna natt hade vi till exempel hälsat på grannen, förstört en bunker och snappat en fånge. Därför var stämningen god där vi strosade hemåt i månskenet.

Vi närmade oss en glänta. Jag gjorde halt-tecken och betraktade den öppna plätten: bevuxen med gult gräs, kantad av björk och gran och belyst av månens fulla skiva. Allt verkade i sin ordning. Jag noterade en skönsjungande fågel, kunde inte avgöra arten – men därutöver hördes en uggla hoa, det var lite ödesmättat, samt ett vassare ljud som jag antog var fladdermöss.

Nåväl, inga spöken i sikte, bara naturliga ljud; jag lugnade ner mig, bringade ner andetagen. Inga misstänkta fiendeljud hördes heller: inga knäckta grenar, inga öppna eller för den delen osynliga tecken på fiendenärvaro; sådant där lär man sig som soldat, man utvecklar ett sjätte sinne för det. Lyhördhet.

Fågelsången slutade efter ett tag, den flög väl iväg helt enkelt. Inget tjatter, inget uggeljud hördes heller – och som jag stod där fick jag en underlig vision, en mental syn – inte en bild av hur jag kallats in i armén på våren, reputbildats i Mikkeli, blivit befodrad till sergeant och en dag sett ryska plan i skyn, provokationen som förde oss i krig, som förde landet som en man ut i fält mot Stalins horder. Det var inte det jag tänkte på där och då – för nu var det bisarra visioner som hemsökte mig, syner av rymdskepp och brinnande solar, energistrålar och soldater klädda i märkliga dräkter, och fiender i form av jätteskorpioner och humanoida krokodiler och vad mer...

Så vad var detta? Var det hallucinationer åsamkade av stress, stimulerade av att ha läst för mycket H. G. Wells och Jules Verne?

Jag skakade på huvudet och försökte tänka klart, tog ett andetag och stillade mig ånyo. Det var dags att gå hem, hem till den egna linjen av taggtråd och korsus och vaktposter, vår egen försvarslinje här i Aunus. Jag såg tillbaka på mina noga räknat åtta man, nio med fången; jag funderade på att dela styrkan itu och låta vicechefen ta en omgång till höger om gläntan och jag resten till vänster, när ett ljus i skyn fångade min blick. Det närmade sig, skiftade från grönt till rött och sedan blått, och sedan kom det så nära att jag kunde urskilja en silhuett, en form, en kontur av ett skepp – eller vad det nu var!

Det såg inte ut som någon flygmaskin kan jag meddela, ingen Brewster eller Iljusjin eller så – utan mer som en trumpet eller något annat horninstrument, ett valthorn kanske, med mynningen pekande neråt. Jag blev helt paff. Sedan hörde jag ett ljud, ett fint ackord i D dur, och i och med detta lyftes vi alla upp till skeppet.

Jag vet att det låter konstigt – men vänta bara...

2.

Vi svävade upp i skyn mot den där trumpetmynningen. Det hela gjorde mig först förvirrad – sedan rädd – och sedan smått förbannad – och sedan lugnade jag mig och tänkte soldatiska tankar, befälsmässiga tankar: jag måste ta hand om mina män, vad som än håller på att hända!

Vi sögs in i instrumentet, och innan vi visste ordet av låg vi alla på ett metallgolv, omgivna av väggar med slät, outgrundlig finish. Det fanns inga skarvar, inga skott, ingenting, bara polerad metall badande i ett ljus vars källa man inte kunde se.

- Grabbar, sa jag, jag vet lika lite som ni var vi är, men behåll lugnet. Andas.

Jag kunde höra dem samfällt dra efter andan, även vår ryske fånge; förståelse över språkgränserna, sann förbrödring.

Behåll lugnet, sa jag till mig själv, och sedan då? Vi hade tagits ombord ett märkligt skepp, kanske ett rymdskepp – och detta oroade mig, främst för att ingen skulle tro oss om vi kom tillbaka. Och om vi inte kom tillbaka skulle vi anklagas för fanflykt och det oroade mig också, jag ville inte ha den fläcken på min uniform. Eller så skulle vi bara klassas som saknade i strid.

Praktiska, jordnära tankar tycker ni kanske. Nåväl, jag var soldat, en saklig herre – men jag läste även jules vernska berättelser, ”science fiction” hette det visst i utlandet, så nog hade jag sinne för mer än det som är för händer så att säga.

- Men vad är det här för ett ställe? sa Orava, min vice gruppchef, furir till graden.

- Jag vet inte, sa jag. Vi får undersöka rummet.

Jag lät mannarna söka igenom vårt järnfängelse, söka efter flyktvägar, men väggarna var släta som valsat stål som jag antytt, utan skarvar eller skott. Så vi fick hålla oss till Plan A: behåll lugnet. Själv var jag rätt lugn, förutom att jag hatade detta att snappas bort från fronten av en okänd kraft; det kunde väl inte vara ryssar som styrde det här skeppet? Inte väl? Nej, mitt sjätte sinne sa mig att det var något utomjordiskt – och när skeppet så gungade till och rörde sig tänkte jag ögonblickligen ”farväl jorden”, och samtidigt kom mina visioner från gläntan tillbaka, de där med brinnande solar och märkliga soldater och tre meter långa fiender och –

Återigen hördes den märkliga musiken, vi var ju ombord på ett musikinstrument som jag sagt, och denna gång vaggade det oss till sömns. Det var omöjligt att motstå så jag gav efter och knoppade in.

3.

För att göra en lång historia kort: vi fördes iväg till ett fjärran land, fjärran i både rum och tid, för snubbarna med trumpetskeppet kom från framtiden. Ja det gjorde de: de var män från framtiden, människor som vi – men eftersom människan i framtiden råkat i krig med märkliga väsen, främmande arter såsom humanoida krokodiler (min vision hade varit sann) och deras allierade, behövde de vår hjälp. Varför? Eftersom framtidens människa inte kände till krigskonsten, var okunnig om hur man stred i väpnade förband...

Och det var där vi kom in, vi finländare från det 20:e århundradet. Vi ansågs kunna det här med krig så vi hade snappats iväg till det 25:e seklet för att lära dem slåss.

Låter det märkligt? Vänta bara...

Vi togs i förstone till planeten Migalotha, centralplanet i människans imperium av år 2457; jorden och Mars och så vidare ingick även de i väldet liksom planeter i ytterligare några solsystem. Migalothas huvudstad hette Wulalion; en typisk vy vore här två solar på himlen, violetta berg vid horisonten, cylindriska palats och spiralformade skyskrapor. När jag såg detta var jag var glad att jag hade läst lite sf-berättelser, de botade mig från akut framtidschock. Men en av mina mannar blev faktiskt galen, Grönros hette han. Åter en annan hade skjutits, dödats av ett strålvapen när han mot mina order hade anfallit en av vakterna ombord på trumpetskeppet; Tuolonen var hans namn.

Så nu var vi sju finländare och en ryss, och han, Konjev vid namn, blev snart vår jämlike. Han blev faktiskt en god lärare i den krigiska andan, i zenbuddhistisk tro som han studerat via Hagakure och andra texter; det var precis vad 25:e seklets människa behövde. Vi alla hade lärt oss språket tämligen snabbt och var genast igång med att utbilda dessa framtida män; de kallade sin stat Det trakiska imperiet så de själva kallades trakier. Vi åtta å vår sida försökte minnas allt vi kunde om vapenkonstruktion och dylikt; en man vid namn Paavo var till exempel vår tekniske trollkarl, han hade bara varit svarvare hemma i Åbo men han kunde verkligen mycket kan jag försäkra, en vaken, tekniskt sinnad kille. Med sådant hjälpte vi trakierna att beväpna sig, att rusta sig mot hotet – sedan vi lärt dem vad vapen egentligen var, vad döda var och annat otrevligt som de emellertid måste lära sig. Att döda i självförsvar är förresten ingen synd, det är en mänsklig rättighet i min bok. Det tog lite tid i början att få dem att fatta det här men de lärde sig...

Och väl över tröskeln lärde de sig snabbt – så snabbt att jag även måste inskärpa lite regler om tagande av fångar, inte mer våld än nöden kräver och så vidare. Nåväl, vi fick fram lite soldatkadrer – men hur skulle man ordna dem i fungerande enheter, det var det stora problemet, det måste till högre organisation, och jag kommer till den. Vad gäller mig själv utnämnde jag mig till överste; det var en snabb befordran från sergeant men jag visade ändå återhållsamhet, jag kunde förvisso utnämnt mig till general eller marskalk på en gång... – Ihop med mina klyftigaste män (Orava, korpral Mikko, vicekorpral Juha) fick vi kompanier och bataljoner att bildas; mina underbefälsvänner kunde verkligen leda dessa enheter, de bara tog sig i kragen och gjorde det; ”ämbetet adlar utövaren” heter det ju.

Men den högre organisationen då? Här fick en lite udda figur vid namn Magnusson en roll att spela, en överbegåvad typ som läst mycket krigshistoria på sin fritid, och som nu blev vår stabsofficer par preference. Han hittade gamla jordiska taktikreglementen i det trakiska biblioteket, lagrat på platinaskivor, och han plöjde snabbt dessa och skrev handböcker för kompani, bataljon och brigad och så vidare samt lite operationella och strategiska manualer. Den logistiska sidan, underhåll och transport och sådant, togs om hand av en viss Olsen, en danskättling som alltid brukade ha extra konserver till hands när vi varit i finska armén, en matglad och praktisk typ som visste vad underhåll betydde – i stort och smått.

Återigen: det 25:e seklets människa kände inte till krig, hon hade inte krigat en dag sedan hon gav sig ut i rymden på 2000-talet, sedan hon börjat sitt Exodus mot stjärnorna och skapat sitt trakiska imperium. Man hade inte stöt på några främmande arter förrän nu, i det 25:e seklet, och det var därför vi värvades för att uttrycka det vänligt. Nåväl, vi fann oss snabbt och behandlades väl av våra nya herrar – och hjälpta av den högre tekniska nivån i denna framtid lyckades vi snart sätta upp en funktionabel stridsgrupp, en miniatyrarmé bestående av några bataljoner, inalles bortåt 7 000 man. Vi låt trakierna modifiera några av sina skepp till örlogsmän, trovärdiga farkoster utan den där musiska framtoningen om ni fattar...

Med denna stridsgrupp lanserade vi en räd mot fienden – en räd som misslyckades å det grövsta. Det var delvis mitt fel (enheten var för liten, bara fem linjebataljoner), delvis var det det trakiska befälets fel, de saknade förmåga att handla under press. Men vi samlade ihop oss och drog oss ur (även jag var med nere på marken, jag drog i lite trådar så att säga) och nästa uppdrag gick bättre: vi rädade sauriernas (så kallades fienden, detta illustra krokodilfolk) hemplanet med tre stridsgrupper, uppåt 25 000 man totalt, som anföll från varsitt håll och konvergerade på ett industricentrum understödda av svävare och rymdbombardemang. Vi lämnade en rykande ruin efter oss, retirerade till våra landningszoner, avvärjde fientliga markanfall och kunde återskeppa det mesta av vår styrka. Här tjänstgjorde jag på en stab i omloppsbana, jag litade så pass på mina trakier nu att jag lät dem klafsa i leran på egen hand...

4.

Vi var alltså jordiska soldater vi åtta, shanghajade till framtiden för att utkämpa ett krig för mänskligheten. Med tiden blev vi alla generalspersoner, vissa av oss med befattningen divisionschefer, divisioner med vilka vi ansatte fienden här och där. Men det var ingen tebjudning; Konjev till exempel, den zenkunnige ryssen, blev omringad med sin stab på Taloola och dränktes i en storm av elektronstrålar från anfallande saurier. De kraftfält våra dräkter hade kollapsade om de träffades med energistrålar från mer än ett håll nämligen, 100%-iga skydd finns inte.

Mikko var för sin del ute på en räd mot Arcturus IV när hans patrullskepp upphanns av en saurisk specialflottilj. Saknad i strid.

Därmed återstod jag (som hette Paasikivi), Juha, Olsen, Magnusson och Paavo. De tre sista var inte frontgeneraler utan respektive logistisk, teknisk och operationell expert. Men vi kom att stå varandra rätt nära, vi blev en femmanna-främlingslegion med veteranstatus i detta 25:e sekel.

Det var en dag i nådens år 2468. Vi hade deltagit i det här framtidskriget i över tio år; striderna pågick fortfarande men för tillfället hade vi tagit lite permis för att mötas i mitt sommarhus på den migalothianska landsbygden: hundra meter höga palmer, svävande maneter i skyn, en sjö med turkosgrönt vatten och pupurröda blommor med galen doft, sådan var omgivningen.

- Så vad tror ni hände i det andra kriget, sa Juha och drack lite safirvin, det gamla kriget?

- Aha, du menar det där – finska kriget vi var i? sa Paavo tankspritt, tittandes på en jättefjäril som landade på en blomma intill; en snabel rullades ut och nektar sögs.

- Ja, sa jag, vi var finländare som stred mot ryssen... tänk så märkliga dessa ord låter idag.

Olsen sa för sin del ingenting, han bara gafflade i sig en portion friterad fisk.

- Vi var soldater, sa Magnusson, soldater då, soldater idag. Vad är skillnaden? Man måste leva i nuet.

- Sant, sa Juha och avslutade sitt vin, blickandes ut över sjön. Vi måste utkämpa det här kriget, koncentrera oss på saurierna. Hur tror du det går?

Frågan var riktad till mig som ju var marskalk, senioren i gänget med högsta graden i trakiska armén. Så vad ansåg jag? Det var inte så enkelt; saurierna hade förvisso allierade, jätteskorpioner (mina visioner i Aunus hade varit sanna) som å andra sidan mest var irriterande, de var nätt och jämnt intelligenta; de tjänade saurierna som chockvapen, men när den första förvåningen lagt sig var de lätta att döda, bara att fånga i laservapnens vinklar. För övrigt var det hela ett utnötningskrig, en prövning som skulle se vem som gav sig fortast, vem som saknade viljan att fortsätta; man är inte besegrad förrän man anser sig besegrad som bekant. Så det blev fler inkallelser, fler enheter uppsatta, fler vapen producerade, fler krigsskepp rymdsatta... Mer av allting.

Så vad hände sedan? Mycket: till exempel dog Juha i en räd mot hans nya hemplanet, Klomara III. Rymdbombning, stenar slängda från rymden, rätt letalt om stadens kraftfält råkar vara ur funktion. Sedan dog Magnusson av matförgiftning, konstigt nog – men sådant händer i krig det med, även i framtiden. Sedan tog Paavo självmord, han längtade hem till 1900-talets Finland så till den grad – även om han knappt kunde minnas ord som ”Finland”, ”finsk” eller ”jorden” längre.

Olsen, logistikern, övergick till reserven på grund av vällevnad, han blev för fet helt enkelt, och åt snart ihjäl sig. Det kanske var ett slags drogdöd på grund av främlingsskap och hemlängtan det med, vad vet man.

Därmed återstod bara jag, Paasikivi, den siste av de ursprungligen tio i den shanghajade styrkan. Men jag hade inget annat val än att fortsätta strida – så det gjorde jag, jag accepterade min lott som trakier i det 25:e seklet med uppgift att utkämpa och helst vinna ett krig.

Vad finns det att tillägga? Jag spenderade resten av kriget bakom ett skrivbord i Wulalions underjordiska generalstab, pratandes med generaler och politiker: det var möten, det var diktamina, det var rapporter som lästes och rapporter som skrevs, det var spekulationer och tankeverksamhet, det var överväganden hit och dit. Och tro det eller ej – vi vände vågen och började gå från klarhet till klarhet, fick fienden att kapitulera på de världar han tagit från imperiet, så med tiden vann vi faktiskt kriget. Därmed uppstod det delikata fredens problem: att sätta sig ner med saurierna, se dem öga mot öga och börja betrakta dem som allierade. Nu hade man nytta av de begränsingar jag talat om tidigare, vikten att behandla fångar väl och så vidare; saurierna hade väl för sin del inte alltid skött om sina mänskliga krigsfångar men det fick man ha överseende med... Jag propagerade för det hos trakierna i alla fall och det gick till slut, vi byggde upp förtrtoendet på båda sidor.

Vi måste sluta fred med saurierna och göra dem till vänner – för något år efter vapenstilleståndet kom ett nytt hot vid händelsehorisonten, energivarelserna som de kallades, kaloriterna; de bestod av ren energi, dök upp ur vita hål i skyn och ställde till med åtskillig skada hos både människa och saurier. Men vi slog dem med gemensamma krafter och, inte minst, termodynamikens andra lag: energi kan inte förstöras, bara omvandlas, så med sauriernas hjälp sände vi dem skrikande ner i det enorma svarta hål som finns i galaxens mitt...

Epilog

Som jag sitter och skriver detta är jag inte mindre än 194 år gammal: trakierna blir långlivade, de har medel för sådant, och jag har själv undgått denna medicinering. Jag är för övrigt gift med en trakisk kvinna på endast 103 år, en sann livskamrat med vilken jag delat både ljuvt och lett. Men ska jag vara ärlig är jag nog ganska mätt på år och ära vid det här laget, jag har haft min del av det materiella, betingade liv – så nu ser jag fram mot Det hinsides livet, Det stora bortom Bortom.

Det gör jag, för nog är jag troende alltid – men ”det finns inga ateister i skyttegravarna”, det är sant för både gårdagens och framtidens krig...

"Det långsamma mordet" av Peter Trixe

Det är nu rätt så länge sedan som Sajberspejs uppdaterades med någon ny novell. Så... här är ett nytt bidrag från yours truly. Enjoy!

- - - - -


I.

FBI-agenten James McIntyre hade inte alls uppskattat bilresan upp till Page. Han var extremt höjdrädd. Resan från Phoenix till Page hade varit förnöjsam, förutom de sista milen, då vägen tog sig uppför en bergskam alldeles för slingrigt och alldeles för nära kanten mot en (som McIntyre tyckte) bottenlös ravin.

Han hade styrt hyrbilen med tom blick och med ett krampaktigt grepp om ratten. Det hade bildats en lång bilkö bakom honom när han krypkört i ca 20 mph och när vägen till slut planade ut igen strax innan Page, hade han blivit omkörd av flera bilar som tutade irriterat. Förarna hade visat honom fingret och skrikit otidigheter som McIntyre ändå inte hade kunnat höra.

Han förbannade även sin kollega Roscoe Wallace som hastigt insjuknat i absolut sista sekunden och som därför inte kunde följa med. I normala fall åkte man alltid två och två, men nu var han tvungen att åka ensam. Och hade Wallace kunnat följa med, så hade McIntyre sett till att den satans idioten hade fått köra i stället.

Nåväl, nu var han ändå här. I en gudsförgäten byhåla någonstans där Colorado-floden en gång i tiden hade börjat mejsla ut det som nu var Grand Canyon. McIntyre svor tyst inom sig. Varför i helvete skulle rika snorungar som Hayden Carruthers upp hit att göra? Kunde de inte hitta på roligare saker i t ex Los Angeles eller Las Vegas?

McIntyre tog sig mödosamt vidare till den adress där den mördade senatorssonen Hayden Carruthers hade hittats. Utanför hotellbyggnaden stod två lokala polisbilar. McIntyre upptäckte att personen som såg ut som sheriffen verkligen levde upp till nidbilden av att amerikanska poliser var munktuggande och kaffesörplande feta svin. "Härligt!" tänkte McIntyre. "Jag hatar det här jävla jobbet...!"

Han parkerade hyrbilen bredvid de båda polisbilarna och steg ut. En lång och smal polis tittade surt på honom och McIntyre plockade långsamt fram sin FBI-bricka. Den långe spottade ut en lång stråle tuggtobak och pekade tyst mot den fete sheriffen. McIntyre nickade och vände sig mot polischefen. Sheriffen såg upp och mötte McIntyres blick.
"Så, ni ´feds´ har äntligen vaknat...? Eller vänta nu... Var är din kollega?"

McIntyre valde att inte svara på frågan, utan suckade bara demonstrativt.
"Berätta vad som hänt", sa han till sheriffen.
"Du har väl fått ma...", började sheriffen.
"Ja, men jag vill ändå att du berättar vad som hänt", avbröt McIntyre.

Sheriffen blängde surt på McIntyre, men ansåg tydligen inte att det var värt att bråka om en ren bagatell.
"Hayden Carruthers hade hyrt hotellrum 128 för två nätter. Enligt uppgift från hans vänner hade han varit i Las Vegas och därefter Grand Canyon. Han skulle vidare till Salt Lake City för att därifrån flyga hem till New York. Han checkade in igår kväll 18.22. Strax efter 19.30 gick han ut för att äta middag och kom tillbaka till hotellet ungefär en timme senare. Han har lagt sig på sängen och tittat på TV. Klockan 21.46 har vittnen hört tre kraftiga smällar från Hayden Carruthers rum.

Ett vittne har sett en man lämna Carruthers rum med något som enligt honom såg ut som en pistol i handen. Vi har hittat tre tomhylsor i Carruthers rum, kaliber .44. I en soptunna vid parkeringen hittade vi själva pistolen, en Desert Eagle .44 Magnum. Vi har säkrat fingeravtryck från pistolen. I hotellrummet hittade vi Hayden Carruthers, skjuten till döds med tre skott. Ett har träffat honom i buken. Ett har träffat honom i halsen. Och ett skott har träffat honom i huvudet. Vilket av skotten som var det dödande går inte att fastställa enligt obducenten.

Om du vill, så kan du få se vad som är kvar av kroppen. Det är inte precis någon vacker syn... Man kan ta död på en elefant med en Magnum... Eller skjuta sönder ett motorblock... Så du kan tänka dig vad det kan..."

"Jaja...", fortsatte sheriffen efter en plågad blick från McIntyre. "I alla fall, vi har även säkerställt DNA från mördaren i rummet. Han har spottat ut ett tuggummi på sängöverkastet. DNA:t överensstämmer inte med Carruthers´ egen. Enligt vittnesuppgifter har han inte haft besök på rummet... Förutom den som sköt honom. Vittnet har inte kunnat beskriva mannen mer än att han var mörkt klädd, av medellängd och att han hade normal kroppsbyggnad.

Han hade någon slags ´hoodie´ på sig med huvan uppdragen över huvudet. Vi har ingen uppfattning om killen är vit, svart, latino, indian eller något annat. Enligt vittnet hade killen Nike-sneakers på sig. Han kunde nämligen se symbolen, trots att det var mörkt. Den liksom glödde rött på något sätt... Som om den var självlysande... Eller som om den var av något reflekterande material... Fast det var ju inget ljus som träffade skorna, så...

Hur som helst, det är vad vi kommit fram till. Du får snoka runt i rummet. Och om du vill ta en titt på liket, så kan vi åka ner till..."

McIntyre skakade på huvudet och klev in genom dörren till hotellrummet. Det första han la märke till var blodfläckarna, eller snarare blodkaskaderna, som hade smetat ner hela sängen och väggen bakom den. I själva madrassen gapade tre stora hål från där pistolkulorna hade gått ut ur Carruthers kropp och ner i stoppningen.

McIntyre valde att inte undersöka sängen närmare. Inte heller golvet kändes intressant. Han vände i stället blicken mot själva dörren och konstaterade att låste inte var uppbrutet.

Med andra ord... Carruthers hade själv släppt in mannen på sitt rum. Frivilligt.


II.

Återresan tillbaka till Phoenix hade varit nästan lika smärtsam. Fast ändå inte. Nu hade McIntyre i alla fall lite material att jobba med. Tuggummit. Fingeravtrycken. Och en intervju med vittnet som hade sett mannen. Foton på de slamsor som var kvar av Carruthers.

McIntyre kunde inte fatta att en mördare hade kunnat göra såna misstag. "Vem fan spottar ut sitt tuggummi i det rum där han begått själva mordet?! Och varför tar han inte på sig ett par handskar och han nu ska skjuta ihjäl någon? Och varför tar man på sig ett par sneakers som folk kan lägga märke till...?" Nej, det var något som inte stämde med fallet, insåg McIntyre. Och han ville mer än gärna sätta tänderna i det - riktigt ordentligt!

Tillbaka på sitt arbetsrum började McIntyre med att be sin sekreterare Karen Hughes att scanna in fingeravtrycken och jämföra dem mot alla kända databaser. Efter en hyfsat lång väntan återkom Karen med beskedet att fingeravtrycken inte matchade något av de som fanns i databaserna. "Typiskt!", tänkte McIntyre, men gav inte upp.

DNA:t från tuggummit matchades också mot olika databaser. Samma resultat. Det fanns några resultat som kom nära, men inte tillräckligt för att man skulle kunna vara säkra på att det var samma kille. Karen Hughes fick i uppdrag att ringa Nike och kolla vad det kunde röra sig om för sneakermodell som mördaren hade haft på sig.

På Nike´s försäljningsavdelning var man helt oförstående. Man visste inte alls vad det kunde röra sig om för modell. Det fanns ingen sko som passade in på vittnets beskrivning. Ingen modell som ens kom i närheten. McIntyre ringde upp sheriffen i Page för att höra efter ifall Operation Dörrknackning hade gett några resultat. Ytterligare ett nedslående resultat. Ingen hade sett någon som passade in på beskrivningen av mördaren. Ingen hade sett något konstigt under mordkvällen. Ingen hade hört något. Ingen visste vem mördaren kunde vara.

Under de kommande månaderna åkte James McIntyre och Roscoe Wallace tillbaka till Page flera gånger, men kom ingenvart med fallet. Senator Sean Carruthers gormade och förbannade FBI:s inkompetens i media under en ännu längre tid. Men allteftersom tiden gick, blev intresset för det olösta brottet allt mindre och till sist tvingades FBI-agenten James McIntyre packa ner hela materialet i en vit låda och arkivera det som ett ´cold case´.


III.

Alicia Escobar hade alltid drömt om att få jobba för FBI. Ända sedan hon var liten flicka hade hon formligen slukat allt vad detektivromaner hette. Hon älskade att titta på olika deckarserier på TV. Att bli antagen till utbildningen och därmed få kalla sig federal agent var en dröm som hade blivit sann för inte alls länge sedan. Nu var hon färdigutbildad och redo att få sin första stationering.

Vilket hade inneburit att hon tvingats packa ner alla sina tillhörigheter och flytta från Orlando i Florida till Los Angeles i Kalifornien. Inte för att hon hade något emot det, tvärtom. För henne var det även en slags frigörelse från familjen, släkten och alla krav som ställts på henne.

Första dagen på FBI:s Los Angeles-avdelning hade börjat bra. Hon hade blivit presenterad för sina nya kollegor och hade fått en snabb rundtur i byggnaden innan det var dags att träffa chefen själv, James McIntyre. Enligt vad Alicia visste, så hade McIntyre jobbat för FBI i snart 30 år och hade under tiden haft en karriär som kanske inte var spikrak, men i alla fall imponerande.

Någonstans i bakhuvudet hade Alicia dock ett svagt minne av att det var någon skandal där McIntyre hade varit inblandad, för drygt 25 år sedan, som hade gällt någon senator eller dennes familj, men hon kunde inte minnas detaljerna och ville heller inte påminna McIntyre om dem.

McIntyre hälsade artigt på Alicia och bad henne sätta sig i den bekväma läderfåtöljen framför hans skrivbord. Själv satte han sig på andra sidan, i en fåtölj som såg ännu bekvämare ut.
"Så, miss Escobar...", började McIntyre.
"Snälla, säg Alicia. Miss Escobar låter så... formellt", sa Alicia med ett leende.

McIntyre skrattade till.
"OK... Alicia", sa han. "Jag vill först hälsa dig välkommen hit till Los Angeles! Har du besökt Kalifornien någon gång förut?"
"Nej", svarade Alicia. "Det här är första gången jag är så här långt västerut."
"Du är från Florida, inte sant?"
"Ja", svarade Alicia.
"Nå, ni har ju ett gigantiskt Disneyställe därborta också, så... Fast vi har Hollywood!"
"Och vi har Cape Canaveral!", replikerade Alicia.

McIntyre nickade med ett leende.
"Vad har du för ambitioner, Alicia?", frågade han plötsligt.

Alicia visste inte riktigt vad hon skulle svara på den direkta frågan.
"Jo", svarade hon sakta, "jag vill bli en riktigt..."
"... bra FBI-agent yadda-yadda", avbrött McIntyre henne. "Nej, det var inte det jag frågade, Alicia! Jag vill veta vad du har för ambitioner! Var vill du befinna dig om fem år? Om tio år?"

Alicia suckade.
"Om du är rädd för att jag har för avsikt att ta över ditt jobb, så tror du fel", svarade hon. "Visst, jag vill gärna bli en avdelningschef någon dag, men det är inget som jag tänker gå över lik för... Fel ordval... Men du förstår nog vad jag menar. Jag vill göra ett bra jobb. Jag vill sätta dit skithögarna som begår grova brott och tror att de inte kommer att åka fast. Jag vill knäcka de riktigt tuffa fallen som verkar helt hopplösa vid första ögonkastet. Sätt mig gärna på några ´cold cases´, så hittar jag nya infallsvinklar som ingen sett förut!"

McIntyre log ett illmarigt leende.
"OK", svarade han. "Your wish is my command, Alicia..."


IV.

Alicia fattade inte vad som hade hänt. Hon hade brusat upp. Hon kände det som att McIntyre medvetet hade provocerat henne till att säga det hon sagt och nu fick hon ta konsekvenserna av det. Ett riktigt skitfall...

Det var först efter det att hon öppnat den vita papplådan som det gick upp för henne exakt vilket skitfall det var. Carruthers-fallet. Mordet på Hayden Carruthers i Page, Arizona för 27 år sedan. Och det framgick även ganska snart att den som haft hand om fallet var hennes chef, James McIntyre. Och han hade misslyckats fullständigt med att hitta den skyldige.

Det här var verkligen ett ´cold case´av värsta sorten. Det fanns DNA på ett tuggummi som hade hittats på mordplatsen. Det fanns fingeravtryck på en pistol som hittats i närheten av hotellet där Carruthers hade skjutits ihjäl. Men när man hade kört dem mot databaserna, så hade de inte gett något resultat. Hon tittade genom de foton som tagits på Hayden Carruthers och fick en kväljande känsla i maggropen.

Alicia suckade och tog med sig DNA-analysen och dokumenten med fingeravtrycken för att göra ytterligare en rutinmässig genomsökning av databaserna. Hon väntade sig inte att få något resultat den här gången heller och blev därför rejält överraskad när hon först fick en matchning på DNA:t och därefter på fingeravtrycken.

Samma namn dök upp som sökresultat. Jonathan Lee Barrett. Boendes här. I Los Angeles.

Alicia blev helt kallsvettig. På bara en halvtimme hade hon löst ett ´cold case´ som legat i FBI:s arkiv i 27 år.

Det var då hon noterade hur gammal Jonathan Lee Barrett var. Han var född för 24 år sedan.


V.

"Det måste vara något misstag", sa McIntyre.
"Ja, fast jag vet inte vad det är som gått snett", svarade Alicia.
"Både DNA-analysen och fingeravtrycken ger samma svar", inflikade FBI-agent Tom Janssen. "Och de är hundraprocentiga. Det finns ingen felmarginal alls."
"Men...", sa McIntyre osäkert, "... kan någon ha öppnat lådan från Carruthers-fallet och bytt ut DNA:t och fingeravtrycken...?"

Janssen skakade på huvudet.
"Nej, sir. Lådan var förseglad. Och det var ni själv som förseglade den för nästan 26 år sedan. Sedan dess har ingen rört den. Så innehållet är exakt detsamma nu som då."

McIntyre suckade djupt. Han gick bort till det stora panoramafönstret och tittade ut. Han stod tyst i nästan en hel minut innan han vände sig om.
"Ta in killen! Vad har vi att förlora? Vi förhör honom. Något måste vara tokfel här, men det är bäst att vi följer protokollet och ställer frågorna... Om han kan leverera svaren vore det hur bra som helst, men... Ta in honom!"

Janssen och Alicia reste på sig och gick ut ur rummet. I hissen på väg ner till garaget suckade Janssen.
"Det kan inte vara han... En 24-åring kan inte ha begått ett mord för 27 år sedan... Kanske hans pappa...?"
"Du vet lika väl som jag att en förälder inte kan leverera samma hundraprocentiga...", började Alicia, men Janssen viftade avvärjande med handen.
"Jag vet, Escobar, jag vet... Men..."

Han suckade. "Jag vet inte..."


VI.

Själva gripandet hade gått odramatiskt till. Eller egentligen rörde det sig inte ens om ett gripande. Janssen och Escobar hade vänligt frågat Barrett om han kunde följa med till FBI:s kontor för att svara på ett par frågor och Barrett hade gått med på det utan protester. Vilket hade fått både Janssen och Alicia att utbyta en förvånad blick.

De hade tagit in Barrett i McIntyres kontorsrum och satt honom i samma läderfåtölj som Alicia hade suttit i för bara ett par timmar sedan.

Barrett tittade med nyfiken blick på dem alla tre.
"Det vore trevligt att få veta anledningen till varför ni bjudit hit mig", sa han roat.

McIntyre såg allt annat än road ut.
"Mister Barrett... Kände ni till en Hayden Carruthers?"

Barrett såg ut att tänka efter.
"Hayden Carruthers...? Nej, namnet säger mig inget. Är han en student på universitetet...?"
"Nej", svarade McIntyre. "Hayden Carruthers blev mördad för 27 år sedan i Page, Arizona."
"OK", svarade Barrett. "Det var några år innan jag föddes, så då har jag tyvärr inget minne av det..."
"Mister Barrett", sa Janssen, "i samband med mordet säkrade man DNA och fingeravtryck från mordplatsen. Vi har testat både DNA:t och fingeravtrycken mot de som finns i våra databaser och vi fick en hundraprocentig träff i båda fallen. Och den hundraprocentiga träffen är... ni!"

Barrett tittade häpet på Janssen. Sedan brast han ut i ett gapskratt.
"Åh, herregud!", frustade han mellan skrattattackerna. "Alltså... Holy shit! Så in i helvete korkade trodde jag faktiskt inte att ni på FBI kunde vara! Jag är ju för fan född för 24 år sedan. 24 år sedan!"

"Här!", sa Barrett och plockade fram sitt körkort. "Här! Här står mitt födelsedatum! När sa ni att mordet begicks? För 27 år sedan? Hur står det till med mattekunskaperna? Det är ju 3 år innan jag föddes! Get real!"

Barrett blev mer och mer förbannad.
"Släpade ni med mig hit för att anklaga mig för ett mord som det inte finns minsta lilla möjlighet att jag skulle ha kunnat begå?! Vet ni... Jag skulle nog fan kunna stämma er... Hela bunten! Det var... Det var..."
"Mister Barrett", avbröt Alicia honom. "Ingen av oss har faktiskt anklagat er för mordet."
"Jo", svarade Barrett, men med osäker röst. "Jo, det gjor..."
"Nej, mister Barrett", avbröt Alicia honom igen. "Det vi sa var att vi fått en hundraprocentig träff när det gällde DNA:t och fingeravtrycken och att de stämde överens med era. Men vi inser också att det måste ha blivit något fel. Vi vill till att börja med ta era fingeravtryck på nytt. Och ett DNA-prov. Bara för att eliminera en eventuell felorsak."

Barrett nickade.
"Självklart!", svarade han.

Alicia nickade också.
"Ni refererade till ett universitet, mister Barrett. Betyder det att ni studerar...?"

Barrett nickade igen.
"Ja. Jag studerar... Avancerad datorkunskap... Artificiell intelligens... Och lite annat..."
"Ni tror inte att någon av era kollegor eller kompisar kan ha försökt sig på ett practical joke med er...?", undrade Alicia.

Barrett hajade till.
"Jo...", svarade han. "Det låter ju rimligt... Någon... Fast... Hur...?"

Alicia sneglade på Janssen.
"Ja, du... Det får vi reda ut i så fall..."


VII.

Alicia satt med McIntyre och Janssen och såg plågad ut. Lika plågad som hennes kollegor. Det nya DNA-provet hade inte ändrat på något. Det matchade fortfarande mördarens DNA till hundra procent. De nya fingeravtrycken likaså. Med ens kunde de släppa idén att någon av Barretts kollegor skulle ha gett sig på att skämta med honom genom att hacka sig in i någon av databaserna och byta ut Barretts DNA-prov och fingeravtryck mot de som man funnit på mordplatsen då Hayden Carruthers mördats.

Trots att man hade teknisk bevisning mot Jonathan Lee Barrett för mordet på Hayden Carruthers, så var man tvungen att släppa honom. Barrett hade ju ett alibi. Ett vattentätt sådant. Han var inte född när mordet begicks.

Tillsammans förseglade alla tre lådan gällande mordet på Hayden Carruthers på nytt och bar ner den till FBI:s arkiv.


VIII.

Jonathan Lee Barrett hade tagit en taxi hem. För honom hade besöket hos FBI varit en onödig distraktion och ett ovälkommet avbrott från forskningen. Han hade ödslat alltför lång tid på oväsentligheter och dumma frågor från de federala agenterna gällande något som kändes totalt verklighetsfrämmande. Att han skulle begått ett mord för 27 år sedan... Tre år innan han ens var född! Idioter!

Han öppnade ytterdörren och klev in i sitt studentrum. Han tog av sig jackan och skorna, klev in i köket och satte kaffe på bryggning. Därefter gick han till sitt skrivbord, plockade upp sin laptop och läste igenom de noteringar angående tidsresor som han skrivit in senast.

"Kriget" av A R Yngve

Den här novellen trycktes i den svenska sf-tidskriften "Mitrania" för ett par år sen... Med författarens godkännande publiceras den nu även här på Sajberspejs!

- - - - -

Hanna satt i bunkerns stora hangar och väntade på signalen att gå ut i strid. Hon tuggade på ett lätt stimulerande alkaloidtuggummi och tänkte på fienden. Kriget hade pågått i ett år - men det kändes som blott en månad...

De hade inte alltid varit i krig. Minnet av den långa perioden av fred gjorde tanken på att skada eller döda fienden svårare att smälta.

Varför hade det behövt gå så långt som till krig? Kunde de inte ha fortsatt leva i fred, eller åtminstone vapenvila? Hon hade till och tyckt om fienden en gång i tiden... före det stora sammanbrottet i förhandlingarna. Fienden hade gjort omöjliga anspråk, hade varit korttänkt och girig. Nu trodde Hanna inte längre att fred var möjlig. Endast seger kunde rädda henne och barnen, och deras framtid.

Bildskärmen på väggen visade ett långsamt glidande panorama över stadslandskapet på ytan, fyrtio meter upp. Den lilla portugisiska kuststaden hade varit en blomstrande turistort före kriget. Nu låg den i ruiner; den gamla katedralens tak hade kollapsat, och de smala vindlande gatorna var blockerade av bråte och barrikader. Hannas bunker låg ett litet stycke från stadskärnan; fiendens bas flöt någonstans ute i bukten, i en konverterad atomubåt.

Äntligen kom klareringsordern från stridsledningscentralen. Meddelandet lyste upp på insidan av hennes solglasögon:

CLEAR UNIT (Hanna B.) DUEL AREA 2.3 (EGEG-T). ENEMY (Chang S.) APPRCH (N.45 DEG TO S.90 DEG).

Hanna öppnade sin plånbok och tittade på fotot av barnen. Det var för barnens framtid hon gjorde det här, påminde hon sig. Det var dags att få ett slut på kriget.

Hon stoppade undan fotot, skyndade uppför betongrampen och in i sitt stridsfordon. Från utsidan liknade fordonet en tjugo meter lång grå tusenfoting med korta, hjulförsedda ben. Dess "huvud" var fullspäckat med kanonmynningar, sensorer, kameror, störsändare och missiltuber. Hanna kravlade in genom "svansen" och spände fast sig i förarkapseln i fordonets centrum.

Stridsskärmen projicerades på hjälmvisiret, och ett meddelande kom i stora röda bokstäver framför hennes ögon: PLUG IN LIMBS CTRL SYST. Hon pluggade in sina handskar och stövlar i kontrollpanelen; nu kunde hon känna fordonets rörelser genom direkta impulser i händer och fötter, och styra det med tanken. När hon tänkte på att flytta fötterna, rörde sig fordonets 200 "fötter" i ett steg.

Varningslampor blinkade i hangaren; hissplattformen sköt uppåt, och Hanna kände accelerationen pressa henne mot sätet. Ljudisoleringen i förarkapseln var nästan perfekt; när ångstrålarna bromsade in plattformen, hörde hon bara ett svagt ljud - om hon varit på utsidan, skulle hennes trumhinnor ha spräckts av det tjutande oljudet.

Med ett kraftigt ryck stannade hissplattformen vid ytan, i en gränd mellan två spruckna husväggar. Hanna såg allt på utsidan lika tydligt som om hon stått där själv. Hon rörde ögonen, och vyn från utsidan svepte runt, ut och mot bukten. En radarbild överlappade det synliga landskapet och varnade henne att fiendeenheten siktats endast 300 meter längre bort, vid hamnområdet.

Hon tänkte på att springa - fort - och fordonets många ben började pumpa frenetiskt. Den tjugo meter långa bepansrade "tusenfotingen" skyndade ut ur gränden och flöt över bråten, likt en vattendroppe över en het spisplatta.

Radarn pekade ut fiende-enhetens läge och riktningsvektor. VARNING! sade datorns mjuka röst i hennes öron. FIENDEN HAR LOKALISERAT DIG VIA SATELLITSPANING. FÖRESLÅR MOTMEDEL.

"Motmedel på!"

Hologramprojektorer på tusenfotingens ovansida kopplades på, och skickade en falsk bild av marken under den, upp mot stratosfären. Från rymden sett tycktes fordonet blekna bort, men från marknivån förblev det synligt - och hörbart.

Genom mikrofonerna på utsidan kunde Hanna höra fienden närma sig från vattenbrynet; det var meningslöst att försöka lägga sig i bakhåll. Fienden var inställd på direkt konfrontation. Hon pressade samman läpparna, andades djupt genom vidgade näsborrar och kopplade på vapensystemen.

Medan tusenfotingen ålade och rusade fram mot den gamla katedralen, riktade Hanna in en smart missil mot fienden. Hon tryckte in avfyrningsknappen och såg en infälld kamerabild från missilens nos. Precis som i simulatorövningarna styrde hon missilen som om hon satt på den, sicksackade mellan byggnader och genom smala gator, mot målet.

Där såg hon fiendens fordon i fullt dagsljus! Det var rundare och kompaktare än hennes - ganska likt en sjöborre, med sina otaliga vassa metallspröt. Missilen flög in mot målet, styrt av hennes tanke... och böjde av och missade med ett par meter. MISSILKONTAKT BRUTEN, stod det på den infällda skärmbilden, som blivit ett grått brus - fiendens störsändare hade saboterat fjärrkontrollen.

Hur förflyttade sig fienden i den där sjöborren? Hanna hade inte sett några hjul eller ben på den, men hon hade inte tid att ta reda på det - hon hade nått katedralen, och fiendefordonet närmade sig snabbt.

I sin ökande upphetsning och stress identifierade hon sig fullständigt med fordonet, som om dess ben var hennes egna, dess sensorer och kameror hennes riktiga ögon. Dess 200 ben hoppade i en vågrörelse, hon tog ett skutt över en nedfallen pelare, landade mitt framför altaret och vred sig mot den annalkande motståndaren.

Katedralen skakades av en explosion, och ett tungt väggparti rasade ned helt nära henne. Instinktivt sköt hon spärreld och granater mot det rökfyllda hålet; gatan utanför förvandlades ögonblickligen till ett glödhett eldhav.

Fiendens sjöborrefordon, alltför brett för att komma in samma väg som Hannas tusenfoting, hoppade in genom hålet och över flammorna. Dess många teleskopiska spröt trycktes samman och förlängdes snabbt - och skapade en skuttande, studsande rörelse.

Tusenfotingen slingrade sig iväg med svansen först, och avfyrade en dånande salva artilleri, laserstrålar och teflonkulor mot den hoppande sjöborren. Från motståndarens skal flög små projektiler som förvandlades till klibbiga fångstnät - fienden försökte tydligen ta Hanna levande.
Näten fastnade på golv, dammtäckta kyrkbänkar och nedfallna stenblock - men tusenfotingens teflontäckta skal skakade av sig näten och rusade in bakom en rad pelare. Den sköt igen och igen; granaterna studsade av från sjöborrens rörliga spröt och exploderade mot katedralväggarna.

Chockvågen slungade sjöborren mot pelarna där tusenfotingen tagit skydd, och skulle ha krossats mot dem - men så fastnade den mellan två pelare. Spröten fälldes hastigt in, men inte långt nog för att tusenfotingen skulle komma loss.

Hanna såg sin chans. Hon lyfte tusenfotingens framkropp från golvet och dess huvud slog rakt in i sjöborrens undersida med en metallisk klang. Laserkanonerna och automatkanonerna hamrade på det glatta pansaret, och kaskader av smält metall stänkte ned över tusenfotingen. Sjöborren avfyrade sina egna kanoner och tusenfotingens ovansida skakade våldsamt av ett dussintal direktträffar.

Varningssignaler blinkade i Hannas synfält, samtidigt som stötarna vibrerade genom hennes händer och fötter: ÖVERHETTNING! BROTT PÅ YTTERPANSAR!

Hon spände musklerna, kisade med ögonen och fokuserade all sin uppmärksamhet på kamerabilden framför sig: fiendens pansar smälte, öppnades likt en rutten tomat, och brinnande oljig vätska forsade ut ur det glödande skalet. DÖ! tänkte hon, DÖ! DÖ! DÖ!

Men så flimrade kamerabilden till och försvann. Datorrösten ropade i hennes hjälm: SYRA-ANGREPP! YTTERSKAL OCH FRONTPARTI ALLVARLIGT SKADADE! KRAFTCELLER SKADADE! EVAKUERINGSPROTOKOLL PÅ! SJÄLVDESTRUKTION INOM FEM SEKUNDER!

Sjöborren "blödde" högkoncentrerad syra över hennes fordon; hon kände sig lurad; så typiskt fienden att angripa med svek och bluff. Hanna hatade honom bara ännu mer. I sitt raseri märkte hon knappt hur kapseln hon satt i sköts ut ur tusenfotingens dödsdömda kropp, och rullade bort genom katedralen. Ett dussin hjul fälldes ut ur förarkapseln, och ett fönster öppnades i kontrollpanelen så att Hanna kunde se med egna ögon och styra dess färd.

Tusenfotingens bränsleceller detonerades på kommando. Katedralens mittskepp rasade samman i ett moln av damm, och ett marmorblock träffade Hannas kapsel; den tumlade runt och stannade i en hög sönderslagna bänkar. Hon satte på andningsmasken och drog i utskjutningsspaken. Hennes handskar och stövlar kopplades loss och hon flög upp genom den lossprängda toppluckan.

Sätet följde efter, färdades ut ur resterna av katedralen, sjönk ned på jetstrålar och landade på piazzan utanför. Hannas händer darrade av spänning och utmattning; hon klarade nätt och jämnt att trycka in låset som öppnade fempunktsbältet, och kröp bort från det rykande raketsätet.

Hon stapplade bort mot en husvägg och tog stöd mot den för att inte tappa balansen; yrseln efter utskjutningen var kraftig. Men hon tillät sig inte att slappna av; fienden hade överlevt angrepp tidigare... kanske var han inte död än. Sakta grep hon efter det hopfällbara geväret som var fastspänt på ryggen, och fällde ut gevärspipan och den lätta kolven.

Lasersiktet tändes, och hon svepte den röda ljusfläcken över katedralens rökfyllda entré trettio meter bort. Hon hade en liten granat i loppet, och tjugo teflonkulor... en träff borde räcka.

En figur rörde sig i röken och kom rusande ut ur katedralen. Figuren var en man i röd uniform och hjälm. Hanna sköt granaten och kastade sig ned mot marken. Explosionen träffade katedralens portal och stensplitter regnade ned över piazzan. Men figuren i rött fortsatte springa. Hanna sköt alla skotten; inget av dem träffade. Figuren kom emot henne, flimrade till och försvann.

En ljusglimt från den rykande katedralporten träffade hennes visir. Bara ett hologram, insåg hon rasande. Fienden fortsatte med sina lögner och svek, som hon borde ha förväntat!

Men hon hade ett par vapen hon sparat till sist. Hanna rusade in genom en öppen dörr och ansträngde sig för att andas sakta och djupt genom gasmasken. Det gick ett par sekunder. Öronpluggarna som skyddade mot ljudvapen gjorde det omöjligt att höra fiendens steg, men sensorerna i hennes dräkt skickade varningssignaler. Fienden kom närmare, med sakta steg, mot dörröppningen...

Och han stannade. En högtalarförstärkt röst kom från piazzan, stark nog för att nå förbi Hannas öronpluggar: "Jag vet att du är där. Kasta ut geväret först, och kom ut med händerna i vädret. Jag har en granat... och kan spränga byggnaden om jag måste."

Och sedan? tänkte hon. Hon hade inget skäl att lita på fiendens avsikter. Ruinerna de stod i bar vittnesbörd om fiendens önskan att förinta henne för att vinna kriget. Flera gånger hade han nästan lyckats. Hon tryckte in den dolda knappen på gevärets undersida.

Hanna svingade geväret bakåt, sedan framåt, och slängde ut det över tröskeln. Det landade på piazzans gatstenar. Fienden tog ett steg - och geväret exploderade. Laddningen var inte speciellt kraftig - hans skyddsdräkt och hjälm kunde säkert motstå stöten - men han hade inget medel mot färgpatronen som exploderade med geväret.

Hanna sprang ut och såg att fienden nu var helt täckt av den svarta färgen, förvirrat kravlande omkring i en stor svart fläck som omedelbart torkat, och han gned händerna över sitt visir, som om färgen kunde torkas bort så lätt. I sin ena hand hade han fortfarande en pistol.

Fienden hann inte ta av sig hjälmen. Hanna drog kniven ur bältet och högg mot hans pistolarm. Teflonbladet trängde djupt in. Fienden skrek till och tappade pistolen, men föll inte. Hon drog ut bladet och högg mot halsen; fienden sparkade blint och träffade henne på sidan av höften. Hanna tappade balansen och stapplade bakåt mot husväggen, tillräckligt länge för att fienden skulle hinna ta av hjälmen och se klart.

Hon såg fiendens ansikte. Det hade ändrats något av tiden och kriget; huden var blekare, något rynkigare, blicken hårdare. Han stirrade på henne som om han inte riktigt trodde hon var där. Så dök han ned mot pistolen han tappat; Hanna rusade mot den och gav honom en kraftig spark i huvudet med sin stövel.

Fienden vrålade och grep om sitt huvud; Hanna böjde sig snabbt ned för att plocka upp pistolen. Då sträckte han ut vänsterhanden mot henne, utan att kunna nå fram, och hon skymtade ett rörformat vapen fästat vid undersidan av hans arm. För sent lyfte hon armarna till skydd; röret sköt ut en änterhake i en tunn vajer.

Med ett öronbedövande ljud spräcktes visiret på hennes hjälm, och änterhaken stannade ett par millimeter från hennes ena öga. Hanna skrek till, och kastades framåt när fienden ryckte till i vajern.

Hon fumlade med hjälmlåset, föll framåt i rycket, och hjälmen kom loss - samtidigt som fienden fångade hennes hals i en bensax. Hanna ströps av trycket och högg till med kniven mot fiendens ben. Bladet fastnade i utsidan av hans lår och han släppte taget om hennes hals. De försökte strypa varandra samtidigt. Men bägge två blev så utmattade att de tvingades ge upp.

Hanna rullade av fienden och kippade efter andan, liggande på rygg. De såg upp mot en klarblå eftermiddagshimmel.

"Hanna," sade fienden till slut, "jag orkar inte med den här tvisten längre. Varför kan vi inte enas om en kompromiss?"
Hon drog efter luft för att orka svara. "Barnen stannar... hos mig."
"Mår de bra?"
"Ja."
"Frågar de efter mig?"

Hon vägrade svara. Fienden vred huvudet och studerade hennes ansikte; hon försökte undgå hans hårda, anklagande blick.

"Fick de mina presenter?"
"Nej."
Han slog en näve i marken, halvhjärtat. "För tusan, Hanna, varför måste du göra det så svårt? Det är mina barn också. Du har inte lagen på din sida."
"Om du verkligen brydde dig om dem, skulle du låta dem vara ifred."
"Jag har inte varit en dålig far. Du har inte rätt att anklaga mig för det."

Hanna visste inte vad hon skulle säga till svar; hon ville säga emot, men någonstans inom sig visste hon att fiendens lämplighet som far inte var problemet.

Hon reste sig upp, stönande av smärtan i sträckta muskler och värkande leder. Fienden sträckte sin hand mot henne. Efter ett ögonblicks tvekan grep hon handen och hjälpte honom upp på fötter. Han bet ihop och drog ut kniven ur sitt ben.
"Samma tid nästa vecka?" frågade han; rösten lät uppgiven, inte entusiastisk.

Deras ögon möttes. En dag skulle hon vinna, tänkte hon.
"Samma tid."
"Hälsa till barnen från mig."
Med en djup suck sade hon: "Jag ska."

De två gick åt var sitt håll, mot sina respektive baser. När Hanna såg fienden halta iväg på sitt skadade ben, fick hon en plötslig impuls att hjälpa honom, hålla om honom... men hon hejdade sig. Hon skulle vinna nästa gång. Nästa gång...

Ett muller ekade över piazzan: de sista resterna av den medeltida katedralen störtade samman. Dammet svepte in den öppna platsen och de två motståndarna likt en dimma. Någonstans, i en bunker på andra sidan jorden, väntade deras två barn på att få veta utfallet av dagens strid.