Monday, November 16, 2009

"Tio och en droppe af gyllne sken" av Robert Klåvus

Följande mail har inkommit, från Robert Klåvus:

Hej !


Hittade din hemsida och såg att du är intresserade av science fiction. Jag lanserar just nu andra delen av en berättelse som heter Tio och en droppe af gyllne sken. Gränsen där mellan fantasy och science fiction är lite luddig och du måste nog läsa vad anser att det är.


Det är i alla fall en spännande historia om Felicia som förs bort till Tillvaron.


Mycket nöje i läsning


Om du tycker det är värt att puffa för, gör gärna det



Med vänlig hälsning


Robert Klåvus


www.robertklavus.se


Jag har valt att inte publicera Roberts novell här på Sajberspejs. Inte för att den skulle vara dålig (den är väldigt bra, tycker jag själv), utan dels för att den är ganska lång och dels för att den nog mer är fantasy än science fiction, enligt mig. Men det hindrar inte mig från att rekommendera den för alla som vill läsa den. Klicka bara på länken längst ner i Roberts mail, så hamnar ni på hans hemsida.

Tuesday, September 15, 2009

"Ofelias val" av Annika Jägerbrand

Idag bjuder vi på en novell skriven av Annika Jägerbrand: "Min novell heter “Ofelias val” och började som en intressant tanke: Ifall utomjordingar skulle röva bort människor, vilka skulle de i så fall välja? Jag funderade på det ett par dagar och bestämde mig till slut för att de nog skulle välja exempelvis uteliggare eller människor som lever ensamma och inte skulle saknas av någon. Den frågan är givetvis öppen för diskussion…

Allteftersom jag skrev utvecklades novellen och slutet blev helt annorlunda än det som jag hade tänkt mig (bättre givetvis, tror jag i alla fall).

Namnet på huvudpersonen valde jag (på samma vis som Shakespeare antagligen gjorde när han skrev Hamlet) för att “Ofelia” betyder hjälp på latin."


- - - - -

Jag låg i en smutsig kartong på gatan. Hade precis injicerat min sista självmordsöverdos och kände paradiset intensivt pumpa igenom mig för några sekunder. Då kom de. De små dvärgarna var spöklikt vitbleka och deras kala uppblåsta äggformade huvuden såg malplacerade ut på deras minikroppar. De svarta runda ögonen påminde om de uttryckslösa ögonstenarna på en snögubbe. Utomjordingarna hade kommit för att hämta mig. Alla hade identiska välsittande vita kläder som såg ut att komma från en broadwaymusikal men till skillnad mot professionella dansare var utomjordingarna korta, pinnsmala och verkade helt sakna muskler.

Jag förstod inte riktigt vad som hände utan antog att jag dött eller fått en snedtändning ifrån överdosen. Deras kroppsform och väsande språk verkade vagt bekant. Jag kände heroinet ge effekt, saktade ner andningen, lugnade mig och dövade mitt medvetande. I ena stunden var jag på den sjabbiga bakgatan som var mitt hem och i nästa ögonblick så låg jag mjukt inbäddad på en ren madrass med tak över huvudet. Det var varmt och skönt men jag var påtänd och likgiltig.

När jag återkom till verkligheten var jag glad att få slippa mitt kartonghem bland uteliggarna. Jag var glad för att jag äntligen hittat ett slags hem. Det var först när jag varit på deras planet i flera månader som jag insåg att de aldrig planerat att föra mig tillbaka igen.

Dagen då det hände

På dagen för bortförandet hade jag ännu en gång försökt begå självmord. Inte för att jag ville dö utan för att jag var trött på att inte leva. Mitt 30-åriga liv hade inte utvecklats som jag velat vid något tillfälle och detta var inget undantag. Det var nästan som att någon gudomlig övermakt, eller möjligen övermäktig utomjording bestämt sig för att jag inte fick dö, hur mycket jag än ville och försökte. Jag trodde inte på vare sig gud eller utomjordingar på den tiden så jag antog att mina misslyckade självmordsförsök bara var en del av mitt misslyckade liv. Jag var knarkare, tjuv, deltidshora och hemlös. Mina pundarkompisar å andra sidan anser att det normala svenssonlivet är det ultimata misslyckandet. Det är givetvis en försvarsmekanism för de vet att ett svenssonliv är en utopi, nåt omöjligt att uppnå när man en gång blivit förvisad ut ur samhället och hittat sin livsvän, knarket, och ingått äktenskap med det långt utanför lagens arm.

Visst, det finns de som återvänder till svenssonlivet. Jag har sett dem. De går omkring i samma kläder som svensson, ser ut som svenssons men i själva verket är de o-narkomaner, pundare i vakumstadiet, tomma apatiska maskiner utan sitt drivmedel. Jag vet att deras kropp skriker av längtan att bli hög igen. De föreläser om hur de lyckats bli knarkfria och hur underbart det är- men sådant går bara svenssons på. Inga svenssons fattar att det är en omöjlig ekvation för en knarkare är aldrig fri, kan aldrig bli en svenssons. Det är som att leva i ett laglöst paradis och sen bli förvisad till ett regelmässigt mardrömshelvete medan begäret att komma därifrån successivt blir större och din kropp skriker av smärta och missanpassning. Svenssonlivet kan aldrig bli vårt för den enda kristallklara tanken en knarkare har är: jag måste ha en ny sil. Vi har gått över gränsen och att komma tillbaka är omöjligt. Det borde finnas en varningsskylt på den första silen man tar: ”obs du kommer just nu att påbörja ett liv i paradiset. Var medveten om att du aldrig kan återvända tillbaka till verkligheten igen.”

För mig hade allt börjat rasa när min fostermamma dog och jag blev hemlös. Det var den kvällen när jag och min klasskompis Ragnar skulle gå på terminens bästa fest. Vi var 18 år och hade lyckats få tag i massor av sprit. Mina fosterföräldrar var bortbjudna för kvällen och jag och Ragnar drack medan vi väntade på att vår skjuts till festen skulle dyka upp. Vi väntade och väntade men det kom aldrig någon jävla skjuts. Jag kunde mycket väl köra bilen själv tyckte jag. Jag älskade att köra och min fosterpappa hade övat med mig från det jag var 10 år gammal. Att köra att varit en otroligt frigörande upplevelse och jag kände fri och lycklig när jag satt bakom ratten med makten. Jag skulle bli taxichaufför eller lastbilschaufför när jag blev stor för att köra var min grej. Till slut var vi tvungna att ge oss av mot festen. Jag visste att man inte fick köra berusad men festen låg inte så långt bort och vi skulle vara hemma innan mina fosterföräldrar kommit tillbaka. Inget farligt kunde hända mig för jag skulle köra väldigt långsamt ända till festen och snigla mig fram på vägen.

Jag hämtade bilnycklarna och vi gick ut. Bilen skymtades med sin svarthet på den oupplysta uppfarten och den verkade vänta på oss. Vi satte oss tillrätta och jag startade bilen, la in backen och började försiktigt backa ut. Då anade jag att det var någon som gick därbakom. Ragnar panikskrek rakt ut: ”bromsa!” Jag reagerade blixtsnabbt och tryckte kraftfullt ned foten för att bromsa. Både jag och Ragnar rycktes med när bilen plötsligt åkte bakåt med en fruktansvärd rivstart! Bilbakdelen dunsade emot något mjukt och sedan körde ena hjulet över något rätt stort så jag nästan förlorade styrseln över bilen. Jag hade tryckt på gaspedalen istället för bromsen! Jag såg ingenting för billjuset var inte påslaget och gatlyktorna var för svaga. Ragnar skrek: ”kör för fan, kör!” Så jag la in ettan och körde iväg mot festen.

Det var först dagen efteråt när jag nyktrat till och satt i förhör hos polisen som de berättade för mig att jag kört över och dödat min gravida fostermamma. Hennes skalle hade blivit krossad och hon hade dött direkt. Medan jag satt och försökte smälta vad snuten sa hörde jag min fosterpappa skrika högt i korridoren utanför: ”För bort henne från mig! Hon är ett helvetes monster! Om jag ser henne så lovar jag att döda henne!”

Efter några dagar hos snuten kom en fet socialkärring och hämtade mig och förklarade syrligt att nu när polisen släppt mig så var jag fri att ta hand om mig själv. Hon sa att det var omöjligt att hitta någon som ville ta hand om mig nu. Ingen ville ta emot en mamma-mörderska. Mina fickpengar tog snabbt slut och sen levde jag på gatan. Jag var ensam, hemlös, utan pengar, utan framtid och en mörderska. Det var då den outhärdliga smärtan hade blivit en permanent del av mig, en ondskefull tagg som var väl inflätad i min kropp och själ. Smärtans tagg försvann bara när jag bedövade mig. Och varför skulle jag inte bedöva mig om det fick allt att kännas bra igen?

På kvällen när jag blev bortförd tänkte jag inte på att jag ville dö eller varför. Jag ville bara dö, precis som en öl ville bli uppdrucken eller en sil tagen. Jag tänkte på att jag aldrig skulle kunna ha en lägenhet, ett hus, ett barn, en familj eller en bil. Visst var det fånigt att drömma om familj och småborgerlighet och det tycktes så patetiskt nu efteråt men i just det ögonblicket var allt jag ville bara att få vara normal. En svensson. Inte längre göra inbrott hos folk som hade för mycket prylar, inte bli jagad av snuten, inte bli pissad på när jag låg och sov i någon annans knarkarkvart, inte sälja min kropp för pengar, inte bli misshandlad av folk jag var skyldig stålar. Men jag hade ingen chans att bli normal i det liv jag levde i. Jag hade försökt många gånger att skilja mig från knarket men det gick inte. Ju mer ihärdigt jag försökte desto mer skit mådde jag. Jag och knarket, vi hörde ihop in i döden. När livet är förjävligt är enda alternativet att dö för inte ens döden kan vara sämre än det smärtsamma och meningslösa liv man lever. Men istället för att lämna denna värld genom döden såsom jag önskade så lämnade jag den i ett ufo. Skillnaden var marginell för alla utom för mig.

Språktestet

Första testet skedde rätt snart efter att jag anlänt deras planet. Utomjordingarna stod runtom mig där jag låg i sängen och tittade på mig förväntningsfullt. En av de fula spökdvärgarna väste till. Jag ville sova för hela min kropp var tung som en sten. Rummet var strålande kliniskt vitt; väggar, golv, tak och även min underbart mjuka säng som var placerad mitt i rummet. Då utomjordingarna har en kropp som bara är cirka 30% av min storlek så var deras rum väldigt underdimensionerade. Det gick inte att stå upprätt. Just då brydde jag mig inte för jag ville bara ligga ned och sova.

Han väste till igen och alla stirrade uppfodrande på mig med sina små svarta stenögon. Deras kroppar och huvuden smälte ihop med rummets vita bakgrundsfärg så det enda jag såg riktigt ordentligt var deras svarta ögon. Ögonen var små som puttekulor och det gick inte att urskilja några pupiller. Jag var omringad av en lång rad av svarta prickar mitt i tomma intet. Deras försök att kommunicera med mig gick inte bra. Jag var enormt trött och okommunicerbar, speciellt för utomjordingar. Madrassen var mjuk och varm och det var mer bekvämt än vad jag haft det på 10 år. I sovdimman fick jag intrycket att de verkade tro att jag kunde deras språk. Faktum var att jag aldrig hade lärt mig något språk förutom svenska. I min fosterfamilj hade vi läst böcker och de hade försökt lära mig engelska och franska. Jag kommer ihåg hur min fostermamma alltid brukade laga väldigt god mat. Hennes mat var inte alls smaklös och oaptitlig som det gråa slemmet jag blev serverad av utomjordingarna. Jag hade ingen aning om vad slemmet bestod av eller hur det framställdes och jag ville inte heller veta.

Nu satt jag omringad av en massa vita svartögda dvärgar som alla trodde att jag kunde tala deras obegripliga väsande. Abstinensen kom över mig som på beställning och likaså rastlösheten. Min kropp verkade leva ett eget liv, skakade, brann, sprängvärkte, sparkade…men jag visste att när jag genomlidit symptomen så var det värsta över på några dagar. Precis som de andra gångerna jag avgiftats. Men utomjordingarna förstod inte och gav inte upp utan fortsatte ihärdig att försöka väsa ur mig en respons.

Mitt tålamod brukar inte vara på topp när jag är på avgiftning så inte helt oväntat fick jag rätt snart en flipp och började gapskratta hysteriskt precis innan jag försökte kasta mig över den som stod närmast. Jag ville bara att de skulle hålla tyst och försvinna! Då skyggade de tillbaka och lämnade rummet omgående. Jag började gå dubbelvikt runt sängen om och om igen. Tankarna surrade i min förvirrade skalle. Det hade varit skönt och befriande att skratta. Det var åratal sen jag hade skrattat senast utan droger. Jag tänkte tillbaka på tiden när jag varit barn och skrattat åt saker som gjort mig glad och lycklig. Det störde mig inte alls att vara inlåst. De celler jag suttit i när jag varit i fängelse var alla mindre, smutsigare och osäkrare än utomjordingarnas förvaringsrum. Efter att jag blivit våldsam och försökt attackera dem blev jag isolerade och de upphörde med sina kommunikationsförsök. Varje dag fick jag min matdos av gråslem men i övrigt hade vi ingen kontakt.

I ett litet angränsande badrum fanns ett hål i golvet som var cirka 10 cm i diameter och jag antog att det var där man gjorde sina behov. På väggen i badrummet fanns en panel med massor av knappar men ingenstans fanns vatten. Jag stank. När man bor på gatan är möjligheterna att tvätta av sig begränsade och jag gjorde det bara när jag skulle hora. När abstinensen var borta började jag undersöka badrummets funktioner. Jag hade råkat slå sönder badrummet flera gånger men varje gång när jag vaknat upp var det återställt. Ibland undrade jag ifall jag verkligen slagit sönder det. Jag testtryckte alla knappar. Det fanns ingen logisk ordning för knapparna på väggpanelen. Den första knappen satte på musik med en väsande sångerska. Nästa knapp startade något som lät som ett vattenfall och gjorde mig kissenödig. En av knapparna gjorde så att ena delen av väggen hade ett underligt sken, en annan gjorde så att det började fläkta. Ingen av knapparna fick något vatten att uppenbara sig. Vatten som jag så desperat behövde för att bli ren. Jag var frustrerad över att vara smutsig och illaluktade och när jag tappade tålamodet och skrek av ilska och frustration så kände jag hur en av de vita dvärgarna stod bakom mig. Jag vände mig om.

Den tittade på mig med sina svarta stenögon och för ett ögonblick såg jag något som liknade medlidande i dess spöklikt neutrala ansikte. Utomjordingen sträckte fram sina trådliknande albinohänder och föste mig försiktigt in i ett hörn av badrummet och tryckte sedan på en knapp som satte igång en ljusblå stråle som snabbt bestrålade mig med ett bzz-ande ljud. Efteråt var jag mikroskåpiskt ren från topp till tå. Strålen hade inte bara rengjort min kropp och mitt hår för alla mina sår efter sprutmärkena, infektionerna och alla gamla ärr hade också försvunnit. Kläderna var inte längre mina trasiga jeans och en rödrutig bomullsskjorta utan hade bytt skepnad. Nu var de vita, välsittande och jag antog att jag nog kunde misstas för en utomjording ifall en jordbo sett mig. Kläderna kändes som ett andra skinn och var underbart bekväma. Mjuka och smidiga följde de min kropp. Den utomjording som hjälpt mig såg lättad ut, log svagt och jag fick för mig att den var en hon.

Operationen

En dag marscherade flera stycken utomjordingar in och hade med sig skalpeller och operationsverktyg. De lade upp verktygen på en vit bricka bredvid min säng. Jag var inte rädd för jag hade en gång upplevt en nära-döden-upplevelse med maffian. Vad än utomjordingarna skulle göra med mig kunde det inte vara värre än när Radovan spöade upp mig. En utomjording närmade sig, väste ut en order och pekade på sängen. Jag skulle lägga mig ned på mage och såg ingen anledning att inte göra det. Jag kände hur huden och håret stramade där skalpellen fördes in och snittade i mitt huvud, men kände ingen smärta överhuvudtaget.

Det var då jag insåg att jag inte känt någon smärta alls sen jag blev bortförd, vare sig i kroppen eller i själen. Den konstanta smärtan inuti mig av komplett misslyckande, av djup förtvivlan och av livsolust som gång på gång förmått mig att försöka begå självmord var mirakulöst borta. Jag kände hur någon letade runt inuti min skalle. Det var underligt att inse att min själsliga smärta var borta och jag nu hörde klart och tydligt mina egna tankar. Jag kontrollerade dem helt själv och jag ville inte längre dö. Insikten fick mig att bli glad och jag glömde nästan bort att en utomjording karvade och grävde i min hjärna. Efter en stund började den väsa extra mycket, verkade smått upphetsad och viftade med ena handen för att de andra skulle räcka den något. En skål kom snabbt fram. Sen stoppade den in sina långa vita fingrar in i min hjärna och tog ut ett blodigt fyrkantigt mikrochip och lade det försiktigt ner i skålen.

Direkt därefter gled dörrarna isär för att släppa in ett litet djur, en minihund med vit päls och svarta ögonstenar. En utomjording gick fram och snittade preciöst upp hundens huvud, och stoppade in chippet i djurets hjärna. Då började det lilla vita djuret väsa precis som utomjordingarna. Alla blev glada när hunden kunde kommunicera med dem och deras armar började klappa mot deras smala kroppar. De påminde om upphetsade pingviner. Hunden fick inte ha talets gåva länge för de tog direkt ut chippet och gick tillbaka mot mitt håll och jag suckade uppgivet. Nu skulle de in och gräva i min hjärna igen.

Ofelias lägenhet

Efteråt var alla besvikna. Jag hade chippet inuti skallen men det funkade inte. Jag förstod att de genomgått vissa svårigheter när de satte in det första gången i mitt huvud eftersom det måste ha skett på jorden. Det var mitt fel att chippet inte funkade. Både långvarigt missbruk av diverse droger och en grov misshandel hade förstört de hjärnsynapser de antagit hade funnits därinne som skulle stödja användningen av chippet. Jag kunde inte förklara detta men å andra sidan var det kanske bra. Nu fanns ingen anledning att hämta hit fler människor för deras teknik var inte tillräckligt utvecklad. Direkt efter operationen tog de in mig i badrummet, skannade mig och sen fanns inga ärr kvar efter operationen.

Jag blev ledd ut ur mitt rum av en utomjording som höll mig i handen. För första gången fick jag komma ut. I korridoren utanför var allt lika vitt som inne i mitt rum och takhöjden var lika låg. Jag fick gå dubbelvikt. Korridoren sträckte sig gränslöst åt varsitt håll och kantades av hundratals dörrar. Vi fortsatte gå och huset verkade vara enormt stort. Jag förstod inte hur de lokaliserade sig tills jag såg att det vid varje hörn fanns en mycket liten kod på väggen som påminde om hieroglyfer. Slutligen kom vi fram till ytterdörren som ledde ut till friheten.

När den vita dörren gled isär tog jag mitt första steg ut i friheten som en upprätt människa och såg för första gången min nya hemstad. Himlen var blå och solen sken lagom starkt i en luktfri atmosfär där allt var vitfärgat. Jag insåg perplext att alla hus såg exakt likadana ut som det jag varit inuti. Vita och gigantiska, inga fönster någonstans, inga skorstenar, inga brandstegar. Husen verkade försvinna upp i himlen i en oändlighet. Det fanns inget att jämföra husen med: inga träd vid vägkanterna, inga bilar, inga människor, inget alls. Det fanns överhuvudtaget inga tecken på mänsklig aktivitet, inga människor eller andra varelser verkade vistas utomhus, det fanns inga skyltar eller lampor. Det fanns inget som gjorde de gigantiska vita husen mindre vita. Även vägen var vit som marmor. Hela mitt synfält upptogs av upprepade rader med mängder av symmetriskt utplacerade vita gigantiska kubhus, sockerbitshus, på ändlös vit mark. Min ledsagare drog iväg med mig och vi vandrade långsamt framåt i den vita sterila världen. Jag visste inte vart vi var på väg men kände en viss tillförlit att allt skulle bli bra.

Jag blev förd in i det som var ”mitt hus” och vi vandrade i en vit korridor där jag återigen fick jag gå dubbelvikt. Det såg ut exakt som det förra huset jag bott i. När vi vandrade i en av korridorerna verkade den böja sig uppåt och hela promenaden, bortförandet, tiden instängd och vistelsen i den här sterila staden påminde oroväckande mycket om en dålig LSD-tripp. Jag önskade att det vore en LSD-tripp. Men sen insåg jag att ifall det vore det så skulle jag vakna upp i min smutsiga kartong på gatan och allt skulle vara som vanligt igen. Återigen en knarkhora, tjuv och självmordsönskande. Hade inte bortförandet gett mig en en unik chans till ett bättre liv? Nu var jag fri från drogberoende och smärta, men befann mig på en annan planet omgiven av okommunicerbara spökdvärgar till utomjordingar och gigantiska sockerbitshus i ett snövitt stadslandskap. Detta var antagligen det närmaste ett normalt liv jag någonsin skulle komma. Tanken gjorde mig varm inombords och jag undrade ifall det var såhär det kändes att vara lycklig.

Långt innan vi kom fram till min dörr såg jag att den var ämnad till mig. Mitt namn stod lite hafsigt skrivet utanpå: ”Ofelia”. Synen av namnet fick gjorde mig tårögd. Jag tog tag i min ledsagares hand och klämde den hårt. Den lyfte upp huvudet och tittade uttryckslöst på mig och sedan gled dörren till mitt nya liv upp. Jag gick in i min vitfärgade lägenhet och smakade på ordet ”Ofelias lägenhet”.

Mötet

Jag vandrade långsamt på den vita ödsliga vägen mellan sockerbitshusen. Dagarna hade flutit ihop och månader hade lagts till år och jag hade ingen aning om hur lång tid som gått sen jag började bo i min lägenhet. Solen lyser konstant och årstider existerar inte. Mestadels har jag inget att göra så jag brukar vandra planlöst i timtal, kanske i dagar. Jag blir rastlös av att vara instängd i min vita lägenhet vars enda möbel är en säng. Men utsikten från lägenheten är strålande vacker med vy över de vita vidderna med rader av sockerbitshus bort till horisonten. Jag har försökt att gå dit många gånger, försökt att gå bortom slutet av horisonten. Oavsett hur länge jag vandrar så tar husraderna aldrig slut, vägen verkar vara oändlig. Jag får mycket motion och är fri att göra vad jag vill så jag förstår inte varför det känns instängt.

Idag är jag inte ensam på min promenad. En utomjording går rakt emot mig. Vi möts. Den stannar till och tittar på mig med sina stenögon. Det är något bekant med blicken. Det är hon som en gång hjälpte mig med att stråla mig ren när jag först kom hit. Hon håller ut sin vita spindelliknande hand. Min hand hamnar däri och vi går iväg.

Hennes lägenhet är identisk med min egen. Vitt överallt, en säng i mitten men hon har flera angränsande rum och ut ur ett av rummen kommer två andra spökdvärgar. Detta måste vara hennes familj. De hämtar slem-mat åt mig. Jag känner igen något i spökkvinnans kroppsrörelser men jag vet inte vad det är. Hon verkade röra sig som alla de andra utomjordingarna. Jag äter framplockat gråslem medan de väser sinsemellan. Jag är van vid maten nu.

Först avskydde jag smaken men grått slem är enda födan här. Det var bara att äta. Men nu var jag lika trött på maten som jag var på att stanna kvar på planeten. Jag hade trott att mitt liv på jorden gått ut på överlevnad eftersom jag levde på det viset. Numera visste jag mycket bättre vad enbart överlevnad betydde. Att bara överleva betydde ensamhet, isolering, tristess, meningslöshet, intellektuell urholkning, att vara sovande när man lever och att leva ett liv där enda syftet var att… andas och bara existera. Men frågan var om livet här egentligen var att leva? Jag hade aldrig känt mig mera död än nu. Min kropp verkade bara existera för att finnas till. Jag var en omvandlad person, ljusår ifrån den gamla narkoman-Ofelia. Min kropp såg identisk ut med den gamla Ofelia men hennes inre var borta. Jag hade genomgått själslig helrenovering.

Jag var mer än redo att återvända till jorden och hade varit redo i flera år. Jag ville uppleva allt jag missat på jorden, jag ville ha god mat, kommunicera med människor, vandra på riktiga gator, uppleva känslan av att vara i naturen, ja, det fanns en miljon saker att göra på jorden som gamla Ofelia aldrig prioriterat. Jag förbannade den gamla dumma versionen av mig själv som varit en slav under knarket. Nu ville jag hem för att slippa leva i denna omänskliga miljö. Här gick det inte att dö, det fanns inga verktyg, inget sätt att bli dödad på och inte heller fanns något sätt att döda sig själv. Alla här hade evigt liv. Jag hade haft flera år att fundera på varför gamla Ofelia uppstod. Det var flera händelser som skapat henne men främst drogerna. När hon väl hade börjat med drogerna var hon oförmögen att ta sig loss.

Upptäckten

Utomjordingskvinnan tittade nu allvarligt på mig. Sedan tog hon min hand och vi gick in i badrummet. Hon pekade på en knapp, höjde sina spindelfingrar i en gest att vänta lite, sen gick hon in i mitten av badrummet och fällde ner handen litegrann för att visa att nu skulle jag trycka på knappen.

En gul stråle lyste genast upp rummet och direkt förvandlades den lilla bleka varelsen till en människa med mänskligt hår, anlete, bål, händer, fötter. När kvinnan vände upp sitt ansikte emot mig såg jag att det var min döda fostermamma. Det kunde inte vara sant! Hon log snällt och oförebrående emot mig. Sen gick nästa utomjording in i strålen. Det var min fosterpappa. Sen gick den tredje familjemedlemmen i det gula skenet och förvandlades till ett ofött foster som låg lugnt och stilla och sov. Jag släppte chockskadad knappen och sekunden därefter var alla omvandlade till utomjordingar med svarta ögon igen. Med en knapptryckning hade allt i mitt liv förändrats. Jag hade inte alls bortförts av utomjordingar till en ny planet. Jag var i dödens dimension.

Det var inte alls så här jag hade trott att döden skulle vara. Döden skulle ju vara bättre än livet och den ultimata utvägen för att slippa det plågsamma jordelivet. Jag hade antagit att döden betydde alla själars upplösning, eller kanske ledde till en nystart genom reinkarnation. Eller att bibeln var sann och att jag skulle komma till helvetet. Nu helt plötsligt framstod döden som ett extremt dåligt alternativ till att leva. Det fanns inget paradis. Det fanns bara små vita lägenheter i oändliga rader av sockerbitshus där man bodde som spöken med sin döda jordefamilj…och det för evigt…

Men jag hade ingen alls. Jag var ensam överallt. Både på jorden och i döden. Alla religioner, alla profeter, alla vetenskapliga professorer, alla läkare och förståsigpåare… ALLA hade haft fel! Jag hade haft fel.

Epilog

Det tog lång tid att räta ut Ofelias liv. Extra lång tid eftersom jag är död. Som död hade jag förlåtit Ofelia för längesedan och hade sen dess förtvivlat sett på medan hon kastade bort sitt liv från den dagen då jag och min dotter lämnade jorden. Det var olyckligt att vi inte lyckats etablera verbal kommunikation men det var inget som gick att ändra på nu. Det var därför en befrielse och lättnad att äntligen se Ofelia ta kontroll över sitt eget liv när hon blixtsnabbt rusade iväg och letade upp ufot som hade fört henne hit. Jag visste att hon var utomordentligt duktig på att köra men det var ändå imponerande att se hur enkelt hon tog kontroll över rymdskeppet och försvann i riktning mot jorden. Nu hoppades jag att det skulle dröja länge innan hon skulle återvända för att bo i lägenheten som var reserverad åt henne och hennes familj.

Monday, April 13, 2009

"Finländare i framtiden" av Lennart Svensson

En ny novell på Sajberspejs! Det är verkligen inte varje dag det händer!

Den här är skriven av Lennart Svensson, som börjar med att informera oss om följande: "Härmed en skröna från framtiden, om hur ett gäng nutidsmänniskor shanghajades och fördes bortom tid och rum. Vad de mötte överträffade deras vildaste fantasier..."

- - - - -

1.

Vi strosade fram på enkel kolonn genom snåren, belysta av en blek måne. Stämningen var god må jag säga, ja den var på topp – så jag var tvungen att hyssja mina män, säga ”det är inte över förrän det är över”...

Vi var inte hemma än, det kunde fortfarande finnas fiender i bakhåll – men just därför tog vi en lite annan rutt hem, så ska man alltid göra; jag kände mig ganska säker på att vi skulle klara oss till egna linjer. Vi hade lekt kurragömma i denna skog under en veckas tid, jag kände terrängen rätt väl; det råkade vara ett litet avbrott i den allmänna framryckningen just då, de stora trupprörelserna hade övergått i småskaliga strider, såsom denna vår tiomannapatrull denna natt.

Det var på Aunusfronten i oktober 1941, trakten norr om Ladoga, där vår armékår anföll samtidigt som andra kårer ryckte fram över Karelska näset. Vi var i krig med Ryssland, anfallet hade börjat i juli och vi hade vunnit segrar, hade tagit revansch för Vinterkriget – men för tillfället var det lite trögt som sagt, vi fick nöja oss med patrullstrider – men inte mig emot. Denna natt hade vi till exempel hälsat på grannen, förstört en bunker och snappat en fånge. Därför var stämningen god där vi strosade hemåt i månskenet.

Vi närmade oss en glänta. Jag gjorde halt-tecken och betraktade den öppna plätten: bevuxen med gult gräs, kantad av björk och gran och belyst av månens fulla skiva. Allt verkade i sin ordning. Jag noterade en skönsjungande fågel, kunde inte avgöra arten – men därutöver hördes en uggla hoa, det var lite ödesmättat, samt ett vassare ljud som jag antog var fladdermöss.

Nåväl, inga spöken i sikte, bara naturliga ljud; jag lugnade ner mig, bringade ner andetagen. Inga misstänkta fiendeljud hördes heller: inga knäckta grenar, inga öppna eller för den delen osynliga tecken på fiendenärvaro; sådant där lär man sig som soldat, man utvecklar ett sjätte sinne för det. Lyhördhet.

Fågelsången slutade efter ett tag, den flög väl iväg helt enkelt. Inget tjatter, inget uggeljud hördes heller – och som jag stod där fick jag en underlig vision, en mental syn – inte en bild av hur jag kallats in i armén på våren, reputbildats i Mikkeli, blivit befodrad till sergeant och en dag sett ryska plan i skyn, provokationen som förde oss i krig, som förde landet som en man ut i fält mot Stalins horder. Det var inte det jag tänkte på där och då – för nu var det bisarra visioner som hemsökte mig, syner av rymdskepp och brinnande solar, energistrålar och soldater klädda i märkliga dräkter, och fiender i form av jätteskorpioner och humanoida krokodiler och vad mer...

Så vad var detta? Var det hallucinationer åsamkade av stress, stimulerade av att ha läst för mycket H. G. Wells och Jules Verne?

Jag skakade på huvudet och försökte tänka klart, tog ett andetag och stillade mig ånyo. Det var dags att gå hem, hem till den egna linjen av taggtråd och korsus och vaktposter, vår egen försvarslinje här i Aunus. Jag såg tillbaka på mina noga räknat åtta man, nio med fången; jag funderade på att dela styrkan itu och låta vicechefen ta en omgång till höger om gläntan och jag resten till vänster, när ett ljus i skyn fångade min blick. Det närmade sig, skiftade från grönt till rött och sedan blått, och sedan kom det så nära att jag kunde urskilja en silhuett, en form, en kontur av ett skepp – eller vad det nu var!

Det såg inte ut som någon flygmaskin kan jag meddela, ingen Brewster eller Iljusjin eller så – utan mer som en trumpet eller något annat horninstrument, ett valthorn kanske, med mynningen pekande neråt. Jag blev helt paff. Sedan hörde jag ett ljud, ett fint ackord i D dur, och i och med detta lyftes vi alla upp till skeppet.

Jag vet att det låter konstigt – men vänta bara...

2.

Vi svävade upp i skyn mot den där trumpetmynningen. Det hela gjorde mig först förvirrad – sedan rädd – och sedan smått förbannad – och sedan lugnade jag mig och tänkte soldatiska tankar, befälsmässiga tankar: jag måste ta hand om mina män, vad som än håller på att hända!

Vi sögs in i instrumentet, och innan vi visste ordet av låg vi alla på ett metallgolv, omgivna av väggar med slät, outgrundlig finish. Det fanns inga skarvar, inga skott, ingenting, bara polerad metall badande i ett ljus vars källa man inte kunde se.

- Grabbar, sa jag, jag vet lika lite som ni var vi är, men behåll lugnet. Andas.

Jag kunde höra dem samfällt dra efter andan, även vår ryske fånge; förståelse över språkgränserna, sann förbrödring.

Behåll lugnet, sa jag till mig själv, och sedan då? Vi hade tagits ombord ett märkligt skepp, kanske ett rymdskepp – och detta oroade mig, främst för att ingen skulle tro oss om vi kom tillbaka. Och om vi inte kom tillbaka skulle vi anklagas för fanflykt och det oroade mig också, jag ville inte ha den fläcken på min uniform. Eller så skulle vi bara klassas som saknade i strid.

Praktiska, jordnära tankar tycker ni kanske. Nåväl, jag var soldat, en saklig herre – men jag läste även jules vernska berättelser, ”science fiction” hette det visst i utlandet, så nog hade jag sinne för mer än det som är för händer så att säga.

- Men vad är det här för ett ställe? sa Orava, min vice gruppchef, furir till graden.

- Jag vet inte, sa jag. Vi får undersöka rummet.

Jag lät mannarna söka igenom vårt järnfängelse, söka efter flyktvägar, men väggarna var släta som valsat stål som jag antytt, utan skarvar eller skott. Så vi fick hålla oss till Plan A: behåll lugnet. Själv var jag rätt lugn, förutom att jag hatade detta att snappas bort från fronten av en okänd kraft; det kunde väl inte vara ryssar som styrde det här skeppet? Inte väl? Nej, mitt sjätte sinne sa mig att det var något utomjordiskt – och när skeppet så gungade till och rörde sig tänkte jag ögonblickligen ”farväl jorden”, och samtidigt kom mina visioner från gläntan tillbaka, de där med brinnande solar och märkliga soldater och tre meter långa fiender och –

Återigen hördes den märkliga musiken, vi var ju ombord på ett musikinstrument som jag sagt, och denna gång vaggade det oss till sömns. Det var omöjligt att motstå så jag gav efter och knoppade in.

3.

För att göra en lång historia kort: vi fördes iväg till ett fjärran land, fjärran i både rum och tid, för snubbarna med trumpetskeppet kom från framtiden. Ja det gjorde de: de var män från framtiden, människor som vi – men eftersom människan i framtiden råkat i krig med märkliga väsen, främmande arter såsom humanoida krokodiler (min vision hade varit sann) och deras allierade, behövde de vår hjälp. Varför? Eftersom framtidens människa inte kände till krigskonsten, var okunnig om hur man stred i väpnade förband...

Och det var där vi kom in, vi finländare från det 20:e århundradet. Vi ansågs kunna det här med krig så vi hade snappats iväg till det 25:e seklet för att lära dem slåss.

Låter det märkligt? Vänta bara...

Vi togs i förstone till planeten Migalotha, centralplanet i människans imperium av år 2457; jorden och Mars och så vidare ingick även de i väldet liksom planeter i ytterligare några solsystem. Migalothas huvudstad hette Wulalion; en typisk vy vore här två solar på himlen, violetta berg vid horisonten, cylindriska palats och spiralformade skyskrapor. När jag såg detta var jag var glad att jag hade läst lite sf-berättelser, de botade mig från akut framtidschock. Men en av mina mannar blev faktiskt galen, Grönros hette han. Åter en annan hade skjutits, dödats av ett strålvapen när han mot mina order hade anfallit en av vakterna ombord på trumpetskeppet; Tuolonen var hans namn.

Så nu var vi sju finländare och en ryss, och han, Konjev vid namn, blev snart vår jämlike. Han blev faktiskt en god lärare i den krigiska andan, i zenbuddhistisk tro som han studerat via Hagakure och andra texter; det var precis vad 25:e seklets människa behövde. Vi alla hade lärt oss språket tämligen snabbt och var genast igång med att utbilda dessa framtida män; de kallade sin stat Det trakiska imperiet så de själva kallades trakier. Vi åtta å vår sida försökte minnas allt vi kunde om vapenkonstruktion och dylikt; en man vid namn Paavo var till exempel vår tekniske trollkarl, han hade bara varit svarvare hemma i Åbo men han kunde verkligen mycket kan jag försäkra, en vaken, tekniskt sinnad kille. Med sådant hjälpte vi trakierna att beväpna sig, att rusta sig mot hotet – sedan vi lärt dem vad vapen egentligen var, vad döda var och annat otrevligt som de emellertid måste lära sig. Att döda i självförsvar är förresten ingen synd, det är en mänsklig rättighet i min bok. Det tog lite tid i början att få dem att fatta det här men de lärde sig...

Och väl över tröskeln lärde de sig snabbt – så snabbt att jag även måste inskärpa lite regler om tagande av fångar, inte mer våld än nöden kräver och så vidare. Nåväl, vi fick fram lite soldatkadrer – men hur skulle man ordna dem i fungerande enheter, det var det stora problemet, det måste till högre organisation, och jag kommer till den. Vad gäller mig själv utnämnde jag mig till överste; det var en snabb befordran från sergeant men jag visade ändå återhållsamhet, jag kunde förvisso utnämnt mig till general eller marskalk på en gång... – Ihop med mina klyftigaste män (Orava, korpral Mikko, vicekorpral Juha) fick vi kompanier och bataljoner att bildas; mina underbefälsvänner kunde verkligen leda dessa enheter, de bara tog sig i kragen och gjorde det; ”ämbetet adlar utövaren” heter det ju.

Men den högre organisationen då? Här fick en lite udda figur vid namn Magnusson en roll att spela, en överbegåvad typ som läst mycket krigshistoria på sin fritid, och som nu blev vår stabsofficer par preference. Han hittade gamla jordiska taktikreglementen i det trakiska biblioteket, lagrat på platinaskivor, och han plöjde snabbt dessa och skrev handböcker för kompani, bataljon och brigad och så vidare samt lite operationella och strategiska manualer. Den logistiska sidan, underhåll och transport och sådant, togs om hand av en viss Olsen, en danskättling som alltid brukade ha extra konserver till hands när vi varit i finska armén, en matglad och praktisk typ som visste vad underhåll betydde – i stort och smått.

Återigen: det 25:e seklets människa kände inte till krig, hon hade inte krigat en dag sedan hon gav sig ut i rymden på 2000-talet, sedan hon börjat sitt Exodus mot stjärnorna och skapat sitt trakiska imperium. Man hade inte stöt på några främmande arter förrän nu, i det 25:e seklet, och det var därför vi värvades för att uttrycka det vänligt. Nåväl, vi fann oss snabbt och behandlades väl av våra nya herrar – och hjälpta av den högre tekniska nivån i denna framtid lyckades vi snart sätta upp en funktionabel stridsgrupp, en miniatyrarmé bestående av några bataljoner, inalles bortåt 7 000 man. Vi låt trakierna modifiera några av sina skepp till örlogsmän, trovärdiga farkoster utan den där musiska framtoningen om ni fattar...

Med denna stridsgrupp lanserade vi en räd mot fienden – en räd som misslyckades å det grövsta. Det var delvis mitt fel (enheten var för liten, bara fem linjebataljoner), delvis var det det trakiska befälets fel, de saknade förmåga att handla under press. Men vi samlade ihop oss och drog oss ur (även jag var med nere på marken, jag drog i lite trådar så att säga) och nästa uppdrag gick bättre: vi rädade sauriernas (så kallades fienden, detta illustra krokodilfolk) hemplanet med tre stridsgrupper, uppåt 25 000 man totalt, som anföll från varsitt håll och konvergerade på ett industricentrum understödda av svävare och rymdbombardemang. Vi lämnade en rykande ruin efter oss, retirerade till våra landningszoner, avvärjde fientliga markanfall och kunde återskeppa det mesta av vår styrka. Här tjänstgjorde jag på en stab i omloppsbana, jag litade så pass på mina trakier nu att jag lät dem klafsa i leran på egen hand...

4.

Vi var alltså jordiska soldater vi åtta, shanghajade till framtiden för att utkämpa ett krig för mänskligheten. Med tiden blev vi alla generalspersoner, vissa av oss med befattningen divisionschefer, divisioner med vilka vi ansatte fienden här och där. Men det var ingen tebjudning; Konjev till exempel, den zenkunnige ryssen, blev omringad med sin stab på Taloola och dränktes i en storm av elektronstrålar från anfallande saurier. De kraftfält våra dräkter hade kollapsade om de träffades med energistrålar från mer än ett håll nämligen, 100%-iga skydd finns inte.

Mikko var för sin del ute på en räd mot Arcturus IV när hans patrullskepp upphanns av en saurisk specialflottilj. Saknad i strid.

Därmed återstod jag (som hette Paasikivi), Juha, Olsen, Magnusson och Paavo. De tre sista var inte frontgeneraler utan respektive logistisk, teknisk och operationell expert. Men vi kom att stå varandra rätt nära, vi blev en femmanna-främlingslegion med veteranstatus i detta 25:e sekel.

Det var en dag i nådens år 2468. Vi hade deltagit i det här framtidskriget i över tio år; striderna pågick fortfarande men för tillfället hade vi tagit lite permis för att mötas i mitt sommarhus på den migalothianska landsbygden: hundra meter höga palmer, svävande maneter i skyn, en sjö med turkosgrönt vatten och pupurröda blommor med galen doft, sådan var omgivningen.

- Så vad tror ni hände i det andra kriget, sa Juha och drack lite safirvin, det gamla kriget?

- Aha, du menar det där – finska kriget vi var i? sa Paavo tankspritt, tittandes på en jättefjäril som landade på en blomma intill; en snabel rullades ut och nektar sögs.

- Ja, sa jag, vi var finländare som stred mot ryssen... tänk så märkliga dessa ord låter idag.

Olsen sa för sin del ingenting, han bara gafflade i sig en portion friterad fisk.

- Vi var soldater, sa Magnusson, soldater då, soldater idag. Vad är skillnaden? Man måste leva i nuet.

- Sant, sa Juha och avslutade sitt vin, blickandes ut över sjön. Vi måste utkämpa det här kriget, koncentrera oss på saurierna. Hur tror du det går?

Frågan var riktad till mig som ju var marskalk, senioren i gänget med högsta graden i trakiska armén. Så vad ansåg jag? Det var inte så enkelt; saurierna hade förvisso allierade, jätteskorpioner (mina visioner i Aunus hade varit sanna) som å andra sidan mest var irriterande, de var nätt och jämnt intelligenta; de tjänade saurierna som chockvapen, men när den första förvåningen lagt sig var de lätta att döda, bara att fånga i laservapnens vinklar. För övrigt var det hela ett utnötningskrig, en prövning som skulle se vem som gav sig fortast, vem som saknade viljan att fortsätta; man är inte besegrad förrän man anser sig besegrad som bekant. Så det blev fler inkallelser, fler enheter uppsatta, fler vapen producerade, fler krigsskepp rymdsatta... Mer av allting.

Så vad hände sedan? Mycket: till exempel dog Juha i en räd mot hans nya hemplanet, Klomara III. Rymdbombning, stenar slängda från rymden, rätt letalt om stadens kraftfält råkar vara ur funktion. Sedan dog Magnusson av matförgiftning, konstigt nog – men sådant händer i krig det med, även i framtiden. Sedan tog Paavo självmord, han längtade hem till 1900-talets Finland så till den grad – även om han knappt kunde minnas ord som ”Finland”, ”finsk” eller ”jorden” längre.

Olsen, logistikern, övergick till reserven på grund av vällevnad, han blev för fet helt enkelt, och åt snart ihjäl sig. Det kanske var ett slags drogdöd på grund av främlingsskap och hemlängtan det med, vad vet man.

Därmed återstod bara jag, Paasikivi, den siste av de ursprungligen tio i den shanghajade styrkan. Men jag hade inget annat val än att fortsätta strida – så det gjorde jag, jag accepterade min lott som trakier i det 25:e seklet med uppgift att utkämpa och helst vinna ett krig.

Vad finns det att tillägga? Jag spenderade resten av kriget bakom ett skrivbord i Wulalions underjordiska generalstab, pratandes med generaler och politiker: det var möten, det var diktamina, det var rapporter som lästes och rapporter som skrevs, det var spekulationer och tankeverksamhet, det var överväganden hit och dit. Och tro det eller ej – vi vände vågen och började gå från klarhet till klarhet, fick fienden att kapitulera på de världar han tagit från imperiet, så med tiden vann vi faktiskt kriget. Därmed uppstod det delikata fredens problem: att sätta sig ner med saurierna, se dem öga mot öga och börja betrakta dem som allierade. Nu hade man nytta av de begränsingar jag talat om tidigare, vikten att behandla fångar väl och så vidare; saurierna hade väl för sin del inte alltid skött om sina mänskliga krigsfångar men det fick man ha överseende med... Jag propagerade för det hos trakierna i alla fall och det gick till slut, vi byggde upp förtrtoendet på båda sidor.

Vi måste sluta fred med saurierna och göra dem till vänner – för något år efter vapenstilleståndet kom ett nytt hot vid händelsehorisonten, energivarelserna som de kallades, kaloriterna; de bestod av ren energi, dök upp ur vita hål i skyn och ställde till med åtskillig skada hos både människa och saurier. Men vi slog dem med gemensamma krafter och, inte minst, termodynamikens andra lag: energi kan inte förstöras, bara omvandlas, så med sauriernas hjälp sände vi dem skrikande ner i det enorma svarta hål som finns i galaxens mitt...

Epilog

Som jag sitter och skriver detta är jag inte mindre än 194 år gammal: trakierna blir långlivade, de har medel för sådant, och jag har själv undgått denna medicinering. Jag är för övrigt gift med en trakisk kvinna på endast 103 år, en sann livskamrat med vilken jag delat både ljuvt och lett. Men ska jag vara ärlig är jag nog ganska mätt på år och ära vid det här laget, jag har haft min del av det materiella, betingade liv – så nu ser jag fram mot Det hinsides livet, Det stora bortom Bortom.

Det gör jag, för nog är jag troende alltid – men ”det finns inga ateister i skyttegravarna”, det är sant för både gårdagens och framtidens krig...