"Finländare i framtiden" av Lennart Svensson

En ny novell på Sajberspejs! Det är verkligen inte varje dag det händer!

Den här är skriven av Lennart Svensson, som börjar med att informera oss om följande: "Härmed en skröna från framtiden, om hur ett gäng nutidsmänniskor shanghajades och fördes bortom tid och rum. Vad de mötte överträffade deras vildaste fantasier..."

- - - - -

1.

Vi strosade fram på enkel kolonn genom snåren, belysta av en blek måne. Stämningen var god må jag säga, ja den var på topp – så jag var tvungen att hyssja mina män, säga ”det är inte över förrän det är över”...

Vi var inte hemma än, det kunde fortfarande finnas fiender i bakhåll – men just därför tog vi en lite annan rutt hem, så ska man alltid göra; jag kände mig ganska säker på att vi skulle klara oss till egna linjer. Vi hade lekt kurragömma i denna skog under en veckas tid, jag kände terrängen rätt väl; det råkade vara ett litet avbrott i den allmänna framryckningen just då, de stora trupprörelserna hade övergått i småskaliga strider, såsom denna vår tiomannapatrull denna natt.

Det var på Aunusfronten i oktober 1941, trakten norr om Ladoga, där vår armékår anföll samtidigt som andra kårer ryckte fram över Karelska näset. Vi var i krig med Ryssland, anfallet hade börjat i juli och vi hade vunnit segrar, hade tagit revansch för Vinterkriget – men för tillfället var det lite trögt som sagt, vi fick nöja oss med patrullstrider – men inte mig emot. Denna natt hade vi till exempel hälsat på grannen, förstört en bunker och snappat en fånge. Därför var stämningen god där vi strosade hemåt i månskenet.

Vi närmade oss en glänta. Jag gjorde halt-tecken och betraktade den öppna plätten: bevuxen med gult gräs, kantad av björk och gran och belyst av månens fulla skiva. Allt verkade i sin ordning. Jag noterade en skönsjungande fågel, kunde inte avgöra arten – men därutöver hördes en uggla hoa, det var lite ödesmättat, samt ett vassare ljud som jag antog var fladdermöss.

Nåväl, inga spöken i sikte, bara naturliga ljud; jag lugnade ner mig, bringade ner andetagen. Inga misstänkta fiendeljud hördes heller: inga knäckta grenar, inga öppna eller för den delen osynliga tecken på fiendenärvaro; sådant där lär man sig som soldat, man utvecklar ett sjätte sinne för det. Lyhördhet.

Fågelsången slutade efter ett tag, den flög väl iväg helt enkelt. Inget tjatter, inget uggeljud hördes heller – och som jag stod där fick jag en underlig vision, en mental syn – inte en bild av hur jag kallats in i armén på våren, reputbildats i Mikkeli, blivit befodrad till sergeant och en dag sett ryska plan i skyn, provokationen som förde oss i krig, som förde landet som en man ut i fält mot Stalins horder. Det var inte det jag tänkte på där och då – för nu var det bisarra visioner som hemsökte mig, syner av rymdskepp och brinnande solar, energistrålar och soldater klädda i märkliga dräkter, och fiender i form av jätteskorpioner och humanoida krokodiler och vad mer...

Så vad var detta? Var det hallucinationer åsamkade av stress, stimulerade av att ha läst för mycket H. G. Wells och Jules Verne?

Jag skakade på huvudet och försökte tänka klart, tog ett andetag och stillade mig ånyo. Det var dags att gå hem, hem till den egna linjen av taggtråd och korsus och vaktposter, vår egen försvarslinje här i Aunus. Jag såg tillbaka på mina noga räknat åtta man, nio med fången; jag funderade på att dela styrkan itu och låta vicechefen ta en omgång till höger om gläntan och jag resten till vänster, när ett ljus i skyn fångade min blick. Det närmade sig, skiftade från grönt till rött och sedan blått, och sedan kom det så nära att jag kunde urskilja en silhuett, en form, en kontur av ett skepp – eller vad det nu var!

Det såg inte ut som någon flygmaskin kan jag meddela, ingen Brewster eller Iljusjin eller så – utan mer som en trumpet eller något annat horninstrument, ett valthorn kanske, med mynningen pekande neråt. Jag blev helt paff. Sedan hörde jag ett ljud, ett fint ackord i D dur, och i och med detta lyftes vi alla upp till skeppet.

Jag vet att det låter konstigt – men vänta bara...

2.

Vi svävade upp i skyn mot den där trumpetmynningen. Det hela gjorde mig först förvirrad – sedan rädd – och sedan smått förbannad – och sedan lugnade jag mig och tänkte soldatiska tankar, befälsmässiga tankar: jag måste ta hand om mina män, vad som än håller på att hända!

Vi sögs in i instrumentet, och innan vi visste ordet av låg vi alla på ett metallgolv, omgivna av väggar med slät, outgrundlig finish. Det fanns inga skarvar, inga skott, ingenting, bara polerad metall badande i ett ljus vars källa man inte kunde se.

- Grabbar, sa jag, jag vet lika lite som ni var vi är, men behåll lugnet. Andas.

Jag kunde höra dem samfällt dra efter andan, även vår ryske fånge; förståelse över språkgränserna, sann förbrödring.

Behåll lugnet, sa jag till mig själv, och sedan då? Vi hade tagits ombord ett märkligt skepp, kanske ett rymdskepp – och detta oroade mig, främst för att ingen skulle tro oss om vi kom tillbaka. Och om vi inte kom tillbaka skulle vi anklagas för fanflykt och det oroade mig också, jag ville inte ha den fläcken på min uniform. Eller så skulle vi bara klassas som saknade i strid.

Praktiska, jordnära tankar tycker ni kanske. Nåväl, jag var soldat, en saklig herre – men jag läste även jules vernska berättelser, ”science fiction” hette det visst i utlandet, så nog hade jag sinne för mer än det som är för händer så att säga.

- Men vad är det här för ett ställe? sa Orava, min vice gruppchef, furir till graden.

- Jag vet inte, sa jag. Vi får undersöka rummet.

Jag lät mannarna söka igenom vårt järnfängelse, söka efter flyktvägar, men väggarna var släta som valsat stål som jag antytt, utan skarvar eller skott. Så vi fick hålla oss till Plan A: behåll lugnet. Själv var jag rätt lugn, förutom att jag hatade detta att snappas bort från fronten av en okänd kraft; det kunde väl inte vara ryssar som styrde det här skeppet? Inte väl? Nej, mitt sjätte sinne sa mig att det var något utomjordiskt – och när skeppet så gungade till och rörde sig tänkte jag ögonblickligen ”farväl jorden”, och samtidigt kom mina visioner från gläntan tillbaka, de där med brinnande solar och märkliga soldater och tre meter långa fiender och –

Återigen hördes den märkliga musiken, vi var ju ombord på ett musikinstrument som jag sagt, och denna gång vaggade det oss till sömns. Det var omöjligt att motstå så jag gav efter och knoppade in.

3.

För att göra en lång historia kort: vi fördes iväg till ett fjärran land, fjärran i både rum och tid, för snubbarna med trumpetskeppet kom från framtiden. Ja det gjorde de: de var män från framtiden, människor som vi – men eftersom människan i framtiden råkat i krig med märkliga väsen, främmande arter såsom humanoida krokodiler (min vision hade varit sann) och deras allierade, behövde de vår hjälp. Varför? Eftersom framtidens människa inte kände till krigskonsten, var okunnig om hur man stred i väpnade förband...

Och det var där vi kom in, vi finländare från det 20:e århundradet. Vi ansågs kunna det här med krig så vi hade snappats iväg till det 25:e seklet för att lära dem slåss.

Låter det märkligt? Vänta bara...

Vi togs i förstone till planeten Migalotha, centralplanet i människans imperium av år 2457; jorden och Mars och så vidare ingick även de i väldet liksom planeter i ytterligare några solsystem. Migalothas huvudstad hette Wulalion; en typisk vy vore här två solar på himlen, violetta berg vid horisonten, cylindriska palats och spiralformade skyskrapor. När jag såg detta var jag var glad att jag hade läst lite sf-berättelser, de botade mig från akut framtidschock. Men en av mina mannar blev faktiskt galen, Grönros hette han. Åter en annan hade skjutits, dödats av ett strålvapen när han mot mina order hade anfallit en av vakterna ombord på trumpetskeppet; Tuolonen var hans namn.

Så nu var vi sju finländare och en ryss, och han, Konjev vid namn, blev snart vår jämlike. Han blev faktiskt en god lärare i den krigiska andan, i zenbuddhistisk tro som han studerat via Hagakure och andra texter; det var precis vad 25:e seklets människa behövde. Vi alla hade lärt oss språket tämligen snabbt och var genast igång med att utbilda dessa framtida män; de kallade sin stat Det trakiska imperiet så de själva kallades trakier. Vi åtta å vår sida försökte minnas allt vi kunde om vapenkonstruktion och dylikt; en man vid namn Paavo var till exempel vår tekniske trollkarl, han hade bara varit svarvare hemma i Åbo men han kunde verkligen mycket kan jag försäkra, en vaken, tekniskt sinnad kille. Med sådant hjälpte vi trakierna att beväpna sig, att rusta sig mot hotet – sedan vi lärt dem vad vapen egentligen var, vad döda var och annat otrevligt som de emellertid måste lära sig. Att döda i självförsvar är förresten ingen synd, det är en mänsklig rättighet i min bok. Det tog lite tid i början att få dem att fatta det här men de lärde sig...

Och väl över tröskeln lärde de sig snabbt – så snabbt att jag även måste inskärpa lite regler om tagande av fångar, inte mer våld än nöden kräver och så vidare. Nåväl, vi fick fram lite soldatkadrer – men hur skulle man ordna dem i fungerande enheter, det var det stora problemet, det måste till högre organisation, och jag kommer till den. Vad gäller mig själv utnämnde jag mig till överste; det var en snabb befordran från sergeant men jag visade ändå återhållsamhet, jag kunde förvisso utnämnt mig till general eller marskalk på en gång... – Ihop med mina klyftigaste män (Orava, korpral Mikko, vicekorpral Juha) fick vi kompanier och bataljoner att bildas; mina underbefälsvänner kunde verkligen leda dessa enheter, de bara tog sig i kragen och gjorde det; ”ämbetet adlar utövaren” heter det ju.

Men den högre organisationen då? Här fick en lite udda figur vid namn Magnusson en roll att spela, en överbegåvad typ som läst mycket krigshistoria på sin fritid, och som nu blev vår stabsofficer par preference. Han hittade gamla jordiska taktikreglementen i det trakiska biblioteket, lagrat på platinaskivor, och han plöjde snabbt dessa och skrev handböcker för kompani, bataljon och brigad och så vidare samt lite operationella och strategiska manualer. Den logistiska sidan, underhåll och transport och sådant, togs om hand av en viss Olsen, en danskättling som alltid brukade ha extra konserver till hands när vi varit i finska armén, en matglad och praktisk typ som visste vad underhåll betydde – i stort och smått.

Återigen: det 25:e seklets människa kände inte till krig, hon hade inte krigat en dag sedan hon gav sig ut i rymden på 2000-talet, sedan hon börjat sitt Exodus mot stjärnorna och skapat sitt trakiska imperium. Man hade inte stöt på några främmande arter förrän nu, i det 25:e seklet, och det var därför vi värvades för att uttrycka det vänligt. Nåväl, vi fann oss snabbt och behandlades väl av våra nya herrar – och hjälpta av den högre tekniska nivån i denna framtid lyckades vi snart sätta upp en funktionabel stridsgrupp, en miniatyrarmé bestående av några bataljoner, inalles bortåt 7 000 man. Vi låt trakierna modifiera några av sina skepp till örlogsmän, trovärdiga farkoster utan den där musiska framtoningen om ni fattar...

Med denna stridsgrupp lanserade vi en räd mot fienden – en räd som misslyckades å det grövsta. Det var delvis mitt fel (enheten var för liten, bara fem linjebataljoner), delvis var det det trakiska befälets fel, de saknade förmåga att handla under press. Men vi samlade ihop oss och drog oss ur (även jag var med nere på marken, jag drog i lite trådar så att säga) och nästa uppdrag gick bättre: vi rädade sauriernas (så kallades fienden, detta illustra krokodilfolk) hemplanet med tre stridsgrupper, uppåt 25 000 man totalt, som anföll från varsitt håll och konvergerade på ett industricentrum understödda av svävare och rymdbombardemang. Vi lämnade en rykande ruin efter oss, retirerade till våra landningszoner, avvärjde fientliga markanfall och kunde återskeppa det mesta av vår styrka. Här tjänstgjorde jag på en stab i omloppsbana, jag litade så pass på mina trakier nu att jag lät dem klafsa i leran på egen hand...

4.

Vi var alltså jordiska soldater vi åtta, shanghajade till framtiden för att utkämpa ett krig för mänskligheten. Med tiden blev vi alla generalspersoner, vissa av oss med befattningen divisionschefer, divisioner med vilka vi ansatte fienden här och där. Men det var ingen tebjudning; Konjev till exempel, den zenkunnige ryssen, blev omringad med sin stab på Taloola och dränktes i en storm av elektronstrålar från anfallande saurier. De kraftfält våra dräkter hade kollapsade om de träffades med energistrålar från mer än ett håll nämligen, 100%-iga skydd finns inte.

Mikko var för sin del ute på en räd mot Arcturus IV när hans patrullskepp upphanns av en saurisk specialflottilj. Saknad i strid.

Därmed återstod jag (som hette Paasikivi), Juha, Olsen, Magnusson och Paavo. De tre sista var inte frontgeneraler utan respektive logistisk, teknisk och operationell expert. Men vi kom att stå varandra rätt nära, vi blev en femmanna-främlingslegion med veteranstatus i detta 25:e sekel.

Det var en dag i nådens år 2468. Vi hade deltagit i det här framtidskriget i över tio år; striderna pågick fortfarande men för tillfället hade vi tagit lite permis för att mötas i mitt sommarhus på den migalothianska landsbygden: hundra meter höga palmer, svävande maneter i skyn, en sjö med turkosgrönt vatten och pupurröda blommor med galen doft, sådan var omgivningen.

- Så vad tror ni hände i det andra kriget, sa Juha och drack lite safirvin, det gamla kriget?

- Aha, du menar det där – finska kriget vi var i? sa Paavo tankspritt, tittandes på en jättefjäril som landade på en blomma intill; en snabel rullades ut och nektar sögs.

- Ja, sa jag, vi var finländare som stred mot ryssen... tänk så märkliga dessa ord låter idag.

Olsen sa för sin del ingenting, han bara gafflade i sig en portion friterad fisk.

- Vi var soldater, sa Magnusson, soldater då, soldater idag. Vad är skillnaden? Man måste leva i nuet.

- Sant, sa Juha och avslutade sitt vin, blickandes ut över sjön. Vi måste utkämpa det här kriget, koncentrera oss på saurierna. Hur tror du det går?

Frågan var riktad till mig som ju var marskalk, senioren i gänget med högsta graden i trakiska armén. Så vad ansåg jag? Det var inte så enkelt; saurierna hade förvisso allierade, jätteskorpioner (mina visioner i Aunus hade varit sanna) som å andra sidan mest var irriterande, de var nätt och jämnt intelligenta; de tjänade saurierna som chockvapen, men när den första förvåningen lagt sig var de lätta att döda, bara att fånga i laservapnens vinklar. För övrigt var det hela ett utnötningskrig, en prövning som skulle se vem som gav sig fortast, vem som saknade viljan att fortsätta; man är inte besegrad förrän man anser sig besegrad som bekant. Så det blev fler inkallelser, fler enheter uppsatta, fler vapen producerade, fler krigsskepp rymdsatta... Mer av allting.

Så vad hände sedan? Mycket: till exempel dog Juha i en räd mot hans nya hemplanet, Klomara III. Rymdbombning, stenar slängda från rymden, rätt letalt om stadens kraftfält råkar vara ur funktion. Sedan dog Magnusson av matförgiftning, konstigt nog – men sådant händer i krig det med, även i framtiden. Sedan tog Paavo självmord, han längtade hem till 1900-talets Finland så till den grad – även om han knappt kunde minnas ord som ”Finland”, ”finsk” eller ”jorden” längre.

Olsen, logistikern, övergick till reserven på grund av vällevnad, han blev för fet helt enkelt, och åt snart ihjäl sig. Det kanske var ett slags drogdöd på grund av främlingsskap och hemlängtan det med, vad vet man.

Därmed återstod bara jag, Paasikivi, den siste av de ursprungligen tio i den shanghajade styrkan. Men jag hade inget annat val än att fortsätta strida – så det gjorde jag, jag accepterade min lott som trakier i det 25:e seklet med uppgift att utkämpa och helst vinna ett krig.

Vad finns det att tillägga? Jag spenderade resten av kriget bakom ett skrivbord i Wulalions underjordiska generalstab, pratandes med generaler och politiker: det var möten, det var diktamina, det var rapporter som lästes och rapporter som skrevs, det var spekulationer och tankeverksamhet, det var överväganden hit och dit. Och tro det eller ej – vi vände vågen och började gå från klarhet till klarhet, fick fienden att kapitulera på de världar han tagit från imperiet, så med tiden vann vi faktiskt kriget. Därmed uppstod det delikata fredens problem: att sätta sig ner med saurierna, se dem öga mot öga och börja betrakta dem som allierade. Nu hade man nytta av de begränsingar jag talat om tidigare, vikten att behandla fångar väl och så vidare; saurierna hade väl för sin del inte alltid skött om sina mänskliga krigsfångar men det fick man ha överseende med... Jag propagerade för det hos trakierna i alla fall och det gick till slut, vi byggde upp förtrtoendet på båda sidor.

Vi måste sluta fred med saurierna och göra dem till vänner – för något år efter vapenstilleståndet kom ett nytt hot vid händelsehorisonten, energivarelserna som de kallades, kaloriterna; de bestod av ren energi, dök upp ur vita hål i skyn och ställde till med åtskillig skada hos både människa och saurier. Men vi slog dem med gemensamma krafter och, inte minst, termodynamikens andra lag: energi kan inte förstöras, bara omvandlas, så med sauriernas hjälp sände vi dem skrikande ner i det enorma svarta hål som finns i galaxens mitt...

Epilog

Som jag sitter och skriver detta är jag inte mindre än 194 år gammal: trakierna blir långlivade, de har medel för sådant, och jag har själv undgått denna medicinering. Jag är för övrigt gift med en trakisk kvinna på endast 103 år, en sann livskamrat med vilken jag delat både ljuvt och lett. Men ska jag vara ärlig är jag nog ganska mätt på år och ära vid det här laget, jag har haft min del av det materiella, betingade liv – så nu ser jag fram mot Det hinsides livet, Det stora bortom Bortom.

Det gör jag, för nog är jag troende alltid – men ”det finns inga ateister i skyttegravarna”, det är sant för både gårdagens och framtidens krig...

"Det långsamma mordet" av Peter Trixe

Det är nu rätt så länge sedan som Sajberspejs uppdaterades med någon ny novell. Så... här är ett nytt bidrag från yours truly. Enjoy!

- - - - -


I.

FBI-agenten James McIntyre hade inte alls uppskattat bilresan upp till Page. Han var extremt höjdrädd. Resan från Phoenix till Page hade varit förnöjsam, förutom de sista milen, då vägen tog sig uppför en bergskam alldeles för slingrigt och alldeles för nära kanten mot en (som McIntyre tyckte) bottenlös ravin.

Han hade styrt hyrbilen med tom blick och med ett krampaktigt grepp om ratten. Det hade bildats en lång bilkö bakom honom när han krypkört i ca 20 mph och när vägen till slut planade ut igen strax innan Page, hade han blivit omkörd av flera bilar som tutade irriterat. Förarna hade visat honom fingret och skrikit otidigheter som McIntyre ändå inte hade kunnat höra.

Han förbannade även sin kollega Roscoe Wallace som hastigt insjuknat i absolut sista sekunden och som därför inte kunde följa med. I normala fall åkte man alltid två och två, men nu var han tvungen att åka ensam. Och hade Wallace kunnat följa med, så hade McIntyre sett till att den satans idioten hade fått köra i stället.

Nåväl, nu var han ändå här. I en gudsförgäten byhåla någonstans där Colorado-floden en gång i tiden hade börjat mejsla ut det som nu var Grand Canyon. McIntyre svor tyst inom sig. Varför i helvete skulle rika snorungar som Hayden Carruthers upp hit att göra? Kunde de inte hitta på roligare saker i t ex Los Angeles eller Las Vegas?

McIntyre tog sig mödosamt vidare till den adress där den mördade senatorssonen Hayden Carruthers hade hittats. Utanför hotellbyggnaden stod två lokala polisbilar. McIntyre upptäckte att personen som såg ut som sheriffen verkligen levde upp till nidbilden av att amerikanska poliser var munktuggande och kaffesörplande feta svin. "Härligt!" tänkte McIntyre. "Jag hatar det här jävla jobbet...!"

Han parkerade hyrbilen bredvid de båda polisbilarna och steg ut. En lång och smal polis tittade surt på honom och McIntyre plockade långsamt fram sin FBI-bricka. Den långe spottade ut en lång stråle tuggtobak och pekade tyst mot den fete sheriffen. McIntyre nickade och vände sig mot polischefen. Sheriffen såg upp och mötte McIntyres blick.
"Så, ni ´feds´ har äntligen vaknat...? Eller vänta nu... Var är din kollega?"

McIntyre valde att inte svara på frågan, utan suckade bara demonstrativt.
"Berätta vad som hänt", sa han till sheriffen.
"Du har väl fått ma...", började sheriffen.
"Ja, men jag vill ändå att du berättar vad som hänt", avbröt McIntyre.

Sheriffen blängde surt på McIntyre, men ansåg tydligen inte att det var värt att bråka om en ren bagatell.
"Hayden Carruthers hade hyrt hotellrum 128 för två nätter. Enligt uppgift från hans vänner hade han varit i Las Vegas och därefter Grand Canyon. Han skulle vidare till Salt Lake City för att därifrån flyga hem till New York. Han checkade in igår kväll 18.22. Strax efter 19.30 gick han ut för att äta middag och kom tillbaka till hotellet ungefär en timme senare. Han har lagt sig på sängen och tittat på TV. Klockan 21.46 har vittnen hört tre kraftiga smällar från Hayden Carruthers rum.

Ett vittne har sett en man lämna Carruthers rum med något som enligt honom såg ut som en pistol i handen. Vi har hittat tre tomhylsor i Carruthers rum, kaliber .44. I en soptunna vid parkeringen hittade vi själva pistolen, en Desert Eagle .44 Magnum. Vi har säkrat fingeravtryck från pistolen. I hotellrummet hittade vi Hayden Carruthers, skjuten till döds med tre skott. Ett har träffat honom i buken. Ett har träffat honom i halsen. Och ett skott har träffat honom i huvudet. Vilket av skotten som var det dödande går inte att fastställa enligt obducenten.

Om du vill, så kan du få se vad som är kvar av kroppen. Det är inte precis någon vacker syn... Man kan ta död på en elefant med en Magnum... Eller skjuta sönder ett motorblock... Så du kan tänka dig vad det kan..."

"Jaja...", fortsatte sheriffen efter en plågad blick från McIntyre. "I alla fall, vi har även säkerställt DNA från mördaren i rummet. Han har spottat ut ett tuggummi på sängöverkastet. DNA:t överensstämmer inte med Carruthers´ egen. Enligt vittnesuppgifter har han inte haft besök på rummet... Förutom den som sköt honom. Vittnet har inte kunnat beskriva mannen mer än att han var mörkt klädd, av medellängd och att han hade normal kroppsbyggnad.

Han hade någon slags ´hoodie´ på sig med huvan uppdragen över huvudet. Vi har ingen uppfattning om killen är vit, svart, latino, indian eller något annat. Enligt vittnet hade killen Nike-sneakers på sig. Han kunde nämligen se symbolen, trots att det var mörkt. Den liksom glödde rött på något sätt... Som om den var självlysande... Eller som om den var av något reflekterande material... Fast det var ju inget ljus som träffade skorna, så...

Hur som helst, det är vad vi kommit fram till. Du får snoka runt i rummet. Och om du vill ta en titt på liket, så kan vi åka ner till..."

McIntyre skakade på huvudet och klev in genom dörren till hotellrummet. Det första han la märke till var blodfläckarna, eller snarare blodkaskaderna, som hade smetat ner hela sängen och väggen bakom den. I själva madrassen gapade tre stora hål från där pistolkulorna hade gått ut ur Carruthers kropp och ner i stoppningen.

McIntyre valde att inte undersöka sängen närmare. Inte heller golvet kändes intressant. Han vände i stället blicken mot själva dörren och konstaterade att låste inte var uppbrutet.

Med andra ord... Carruthers hade själv släppt in mannen på sitt rum. Frivilligt.


II.

Återresan tillbaka till Phoenix hade varit nästan lika smärtsam. Fast ändå inte. Nu hade McIntyre i alla fall lite material att jobba med. Tuggummit. Fingeravtrycken. Och en intervju med vittnet som hade sett mannen. Foton på de slamsor som var kvar av Carruthers.

McIntyre kunde inte fatta att en mördare hade kunnat göra såna misstag. "Vem fan spottar ut sitt tuggummi i det rum där han begått själva mordet?! Och varför tar han inte på sig ett par handskar och han nu ska skjuta ihjäl någon? Och varför tar man på sig ett par sneakers som folk kan lägga märke till...?" Nej, det var något som inte stämde med fallet, insåg McIntyre. Och han ville mer än gärna sätta tänderna i det - riktigt ordentligt!

Tillbaka på sitt arbetsrum började McIntyre med att be sin sekreterare Karen Hughes att scanna in fingeravtrycken och jämföra dem mot alla kända databaser. Efter en hyfsat lång väntan återkom Karen med beskedet att fingeravtrycken inte matchade något av de som fanns i databaserna. "Typiskt!", tänkte McIntyre, men gav inte upp.

DNA:t från tuggummit matchades också mot olika databaser. Samma resultat. Det fanns några resultat som kom nära, men inte tillräckligt för att man skulle kunna vara säkra på att det var samma kille. Karen Hughes fick i uppdrag att ringa Nike och kolla vad det kunde röra sig om för sneakermodell som mördaren hade haft på sig.

På Nike´s försäljningsavdelning var man helt oförstående. Man visste inte alls vad det kunde röra sig om för modell. Det fanns ingen sko som passade in på vittnets beskrivning. Ingen modell som ens kom i närheten. McIntyre ringde upp sheriffen i Page för att höra efter ifall Operation Dörrknackning hade gett några resultat. Ytterligare ett nedslående resultat. Ingen hade sett någon som passade in på beskrivningen av mördaren. Ingen hade sett något konstigt under mordkvällen. Ingen hade hört något. Ingen visste vem mördaren kunde vara.

Under de kommande månaderna åkte James McIntyre och Roscoe Wallace tillbaka till Page flera gånger, men kom ingenvart med fallet. Senator Sean Carruthers gormade och förbannade FBI:s inkompetens i media under en ännu längre tid. Men allteftersom tiden gick, blev intresset för det olösta brottet allt mindre och till sist tvingades FBI-agenten James McIntyre packa ner hela materialet i en vit låda och arkivera det som ett ´cold case´.


III.

Alicia Escobar hade alltid drömt om att få jobba för FBI. Ända sedan hon var liten flicka hade hon formligen slukat allt vad detektivromaner hette. Hon älskade att titta på olika deckarserier på TV. Att bli antagen till utbildningen och därmed få kalla sig federal agent var en dröm som hade blivit sann för inte alls länge sedan. Nu var hon färdigutbildad och redo att få sin första stationering.

Vilket hade inneburit att hon tvingats packa ner alla sina tillhörigheter och flytta från Orlando i Florida till Los Angeles i Kalifornien. Inte för att hon hade något emot det, tvärtom. För henne var det även en slags frigörelse från familjen, släkten och alla krav som ställts på henne.

Första dagen på FBI:s Los Angeles-avdelning hade börjat bra. Hon hade blivit presenterad för sina nya kollegor och hade fått en snabb rundtur i byggnaden innan det var dags att träffa chefen själv, James McIntyre. Enligt vad Alicia visste, så hade McIntyre jobbat för FBI i snart 30 år och hade under tiden haft en karriär som kanske inte var spikrak, men i alla fall imponerande.

Någonstans i bakhuvudet hade Alicia dock ett svagt minne av att det var någon skandal där McIntyre hade varit inblandad, för drygt 25 år sedan, som hade gällt någon senator eller dennes familj, men hon kunde inte minnas detaljerna och ville heller inte påminna McIntyre om dem.

McIntyre hälsade artigt på Alicia och bad henne sätta sig i den bekväma läderfåtöljen framför hans skrivbord. Själv satte han sig på andra sidan, i en fåtölj som såg ännu bekvämare ut.
"Så, miss Escobar...", började McIntyre.
"Snälla, säg Alicia. Miss Escobar låter så... formellt", sa Alicia med ett leende.

McIntyre skrattade till.
"OK... Alicia", sa han. "Jag vill först hälsa dig välkommen hit till Los Angeles! Har du besökt Kalifornien någon gång förut?"
"Nej", svarade Alicia. "Det här är första gången jag är så här långt västerut."
"Du är från Florida, inte sant?"
"Ja", svarade Alicia.
"Nå, ni har ju ett gigantiskt Disneyställe därborta också, så... Fast vi har Hollywood!"
"Och vi har Cape Canaveral!", replikerade Alicia.

McIntyre nickade med ett leende.
"Vad har du för ambitioner, Alicia?", frågade han plötsligt.

Alicia visste inte riktigt vad hon skulle svara på den direkta frågan.
"Jo", svarade hon sakta, "jag vill bli en riktigt..."
"... bra FBI-agent yadda-yadda", avbrött McIntyre henne. "Nej, det var inte det jag frågade, Alicia! Jag vill veta vad du har för ambitioner! Var vill du befinna dig om fem år? Om tio år?"

Alicia suckade.
"Om du är rädd för att jag har för avsikt att ta över ditt jobb, så tror du fel", svarade hon. "Visst, jag vill gärna bli en avdelningschef någon dag, men det är inget som jag tänker gå över lik för... Fel ordval... Men du förstår nog vad jag menar. Jag vill göra ett bra jobb. Jag vill sätta dit skithögarna som begår grova brott och tror att de inte kommer att åka fast. Jag vill knäcka de riktigt tuffa fallen som verkar helt hopplösa vid första ögonkastet. Sätt mig gärna på några ´cold cases´, så hittar jag nya infallsvinklar som ingen sett förut!"

McIntyre log ett illmarigt leende.
"OK", svarade han. "Your wish is my command, Alicia..."


IV.

Alicia fattade inte vad som hade hänt. Hon hade brusat upp. Hon kände det som att McIntyre medvetet hade provocerat henne till att säga det hon sagt och nu fick hon ta konsekvenserna av det. Ett riktigt skitfall...

Det var först efter det att hon öppnat den vita papplådan som det gick upp för henne exakt vilket skitfall det var. Carruthers-fallet. Mordet på Hayden Carruthers i Page, Arizona för 27 år sedan. Och det framgick även ganska snart att den som haft hand om fallet var hennes chef, James McIntyre. Och han hade misslyckats fullständigt med att hitta den skyldige.

Det här var verkligen ett ´cold case´av värsta sorten. Det fanns DNA på ett tuggummi som hade hittats på mordplatsen. Det fanns fingeravtryck på en pistol som hittats i närheten av hotellet där Carruthers hade skjutits ihjäl. Men när man hade kört dem mot databaserna, så hade de inte gett något resultat. Hon tittade genom de foton som tagits på Hayden Carruthers och fick en kväljande känsla i maggropen.

Alicia suckade och tog med sig DNA-analysen och dokumenten med fingeravtrycken för att göra ytterligare en rutinmässig genomsökning av databaserna. Hon väntade sig inte att få något resultat den här gången heller och blev därför rejält överraskad när hon först fick en matchning på DNA:t och därefter på fingeravtrycken.

Samma namn dök upp som sökresultat. Jonathan Lee Barrett. Boendes här. I Los Angeles.

Alicia blev helt kallsvettig. På bara en halvtimme hade hon löst ett ´cold case´ som legat i FBI:s arkiv i 27 år.

Det var då hon noterade hur gammal Jonathan Lee Barrett var. Han var född för 24 år sedan.


V.

"Det måste vara något misstag", sa McIntyre.
"Ja, fast jag vet inte vad det är som gått snett", svarade Alicia.
"Både DNA-analysen och fingeravtrycken ger samma svar", inflikade FBI-agent Tom Janssen. "Och de är hundraprocentiga. Det finns ingen felmarginal alls."
"Men...", sa McIntyre osäkert, "... kan någon ha öppnat lådan från Carruthers-fallet och bytt ut DNA:t och fingeravtrycken...?"

Janssen skakade på huvudet.
"Nej, sir. Lådan var förseglad. Och det var ni själv som förseglade den för nästan 26 år sedan. Sedan dess har ingen rört den. Så innehållet är exakt detsamma nu som då."

McIntyre suckade djupt. Han gick bort till det stora panoramafönstret och tittade ut. Han stod tyst i nästan en hel minut innan han vände sig om.
"Ta in killen! Vad har vi att förlora? Vi förhör honom. Något måste vara tokfel här, men det är bäst att vi följer protokollet och ställer frågorna... Om han kan leverera svaren vore det hur bra som helst, men... Ta in honom!"

Janssen och Alicia reste på sig och gick ut ur rummet. I hissen på väg ner till garaget suckade Janssen.
"Det kan inte vara han... En 24-åring kan inte ha begått ett mord för 27 år sedan... Kanske hans pappa...?"
"Du vet lika väl som jag att en förälder inte kan leverera samma hundraprocentiga...", började Alicia, men Janssen viftade avvärjande med handen.
"Jag vet, Escobar, jag vet... Men..."

Han suckade. "Jag vet inte..."


VI.

Själva gripandet hade gått odramatiskt till. Eller egentligen rörde det sig inte ens om ett gripande. Janssen och Escobar hade vänligt frågat Barrett om han kunde följa med till FBI:s kontor för att svara på ett par frågor och Barrett hade gått med på det utan protester. Vilket hade fått både Janssen och Alicia att utbyta en förvånad blick.

De hade tagit in Barrett i McIntyres kontorsrum och satt honom i samma läderfåtölj som Alicia hade suttit i för bara ett par timmar sedan.

Barrett tittade med nyfiken blick på dem alla tre.
"Det vore trevligt att få veta anledningen till varför ni bjudit hit mig", sa han roat.

McIntyre såg allt annat än road ut.
"Mister Barrett... Kände ni till en Hayden Carruthers?"

Barrett såg ut att tänka efter.
"Hayden Carruthers...? Nej, namnet säger mig inget. Är han en student på universitetet...?"
"Nej", svarade McIntyre. "Hayden Carruthers blev mördad för 27 år sedan i Page, Arizona."
"OK", svarade Barrett. "Det var några år innan jag föddes, så då har jag tyvärr inget minne av det..."
"Mister Barrett", sa Janssen, "i samband med mordet säkrade man DNA och fingeravtryck från mordplatsen. Vi har testat både DNA:t och fingeravtrycken mot de som finns i våra databaser och vi fick en hundraprocentig träff i båda fallen. Och den hundraprocentiga träffen är... ni!"

Barrett tittade häpet på Janssen. Sedan brast han ut i ett gapskratt.
"Åh, herregud!", frustade han mellan skrattattackerna. "Alltså... Holy shit! Så in i helvete korkade trodde jag faktiskt inte att ni på FBI kunde vara! Jag är ju för fan född för 24 år sedan. 24 år sedan!"

"Här!", sa Barrett och plockade fram sitt körkort. "Här! Här står mitt födelsedatum! När sa ni att mordet begicks? För 27 år sedan? Hur står det till med mattekunskaperna? Det är ju 3 år innan jag föddes! Get real!"

Barrett blev mer och mer förbannad.
"Släpade ni med mig hit för att anklaga mig för ett mord som det inte finns minsta lilla möjlighet att jag skulle ha kunnat begå?! Vet ni... Jag skulle nog fan kunna stämma er... Hela bunten! Det var... Det var..."
"Mister Barrett", avbröt Alicia honom. "Ingen av oss har faktiskt anklagat er för mordet."
"Jo", svarade Barrett, men med osäker röst. "Jo, det gjor..."
"Nej, mister Barrett", avbröt Alicia honom igen. "Det vi sa var att vi fått en hundraprocentig träff när det gällde DNA:t och fingeravtrycken och att de stämde överens med era. Men vi inser också att det måste ha blivit något fel. Vi vill till att börja med ta era fingeravtryck på nytt. Och ett DNA-prov. Bara för att eliminera en eventuell felorsak."

Barrett nickade.
"Självklart!", svarade han.

Alicia nickade också.
"Ni refererade till ett universitet, mister Barrett. Betyder det att ni studerar...?"

Barrett nickade igen.
"Ja. Jag studerar... Avancerad datorkunskap... Artificiell intelligens... Och lite annat..."
"Ni tror inte att någon av era kollegor eller kompisar kan ha försökt sig på ett practical joke med er...?", undrade Alicia.

Barrett hajade till.
"Jo...", svarade han. "Det låter ju rimligt... Någon... Fast... Hur...?"

Alicia sneglade på Janssen.
"Ja, du... Det får vi reda ut i så fall..."


VII.

Alicia satt med McIntyre och Janssen och såg plågad ut. Lika plågad som hennes kollegor. Det nya DNA-provet hade inte ändrat på något. Det matchade fortfarande mördarens DNA till hundra procent. De nya fingeravtrycken likaså. Med ens kunde de släppa idén att någon av Barretts kollegor skulle ha gett sig på att skämta med honom genom att hacka sig in i någon av databaserna och byta ut Barretts DNA-prov och fingeravtryck mot de som man funnit på mordplatsen då Hayden Carruthers mördats.

Trots att man hade teknisk bevisning mot Jonathan Lee Barrett för mordet på Hayden Carruthers, så var man tvungen att släppa honom. Barrett hade ju ett alibi. Ett vattentätt sådant. Han var inte född när mordet begicks.

Tillsammans förseglade alla tre lådan gällande mordet på Hayden Carruthers på nytt och bar ner den till FBI:s arkiv.


VIII.

Jonathan Lee Barrett hade tagit en taxi hem. För honom hade besöket hos FBI varit en onödig distraktion och ett ovälkommet avbrott från forskningen. Han hade ödslat alltför lång tid på oväsentligheter och dumma frågor från de federala agenterna gällande något som kändes totalt verklighetsfrämmande. Att han skulle begått ett mord för 27 år sedan... Tre år innan han ens var född! Idioter!

Han öppnade ytterdörren och klev in i sitt studentrum. Han tog av sig jackan och skorna, klev in i köket och satte kaffe på bryggning. Därefter gick han till sitt skrivbord, plockade upp sin laptop och läste igenom de noteringar angående tidsresor som han skrivit in senast.

"Kriget" av A R Yngve

Den här novellen trycktes i den svenska sf-tidskriften "Mitrania" för ett par år sen... Med författarens godkännande publiceras den nu även här på Sajberspejs!

- - - - -

Hanna satt i bunkerns stora hangar och väntade på signalen att gå ut i strid. Hon tuggade på ett lätt stimulerande alkaloidtuggummi och tänkte på fienden. Kriget hade pågått i ett år - men det kändes som blott en månad...

De hade inte alltid varit i krig. Minnet av den långa perioden av fred gjorde tanken på att skada eller döda fienden svårare att smälta.

Varför hade det behövt gå så långt som till krig? Kunde de inte ha fortsatt leva i fred, eller åtminstone vapenvila? Hon hade till och tyckt om fienden en gång i tiden... före det stora sammanbrottet i förhandlingarna. Fienden hade gjort omöjliga anspråk, hade varit korttänkt och girig. Nu trodde Hanna inte längre att fred var möjlig. Endast seger kunde rädda henne och barnen, och deras framtid.

Bildskärmen på väggen visade ett långsamt glidande panorama över stadslandskapet på ytan, fyrtio meter upp. Den lilla portugisiska kuststaden hade varit en blomstrande turistort före kriget. Nu låg den i ruiner; den gamla katedralens tak hade kollapsat, och de smala vindlande gatorna var blockerade av bråte och barrikader. Hannas bunker låg ett litet stycke från stadskärnan; fiendens bas flöt någonstans ute i bukten, i en konverterad atomubåt.

Äntligen kom klareringsordern från stridsledningscentralen. Meddelandet lyste upp på insidan av hennes solglasögon:

CLEAR UNIT (Hanna B.) DUEL AREA 2.3 (EGEG-T). ENEMY (Chang S.) APPRCH (N.45 DEG TO S.90 DEG).

Hanna öppnade sin plånbok och tittade på fotot av barnen. Det var för barnens framtid hon gjorde det här, påminde hon sig. Det var dags att få ett slut på kriget.

Hon stoppade undan fotot, skyndade uppför betongrampen och in i sitt stridsfordon. Från utsidan liknade fordonet en tjugo meter lång grå tusenfoting med korta, hjulförsedda ben. Dess "huvud" var fullspäckat med kanonmynningar, sensorer, kameror, störsändare och missiltuber. Hanna kravlade in genom "svansen" och spände fast sig i förarkapseln i fordonets centrum.

Stridsskärmen projicerades på hjälmvisiret, och ett meddelande kom i stora röda bokstäver framför hennes ögon: PLUG IN LIMBS CTRL SYST. Hon pluggade in sina handskar och stövlar i kontrollpanelen; nu kunde hon känna fordonets rörelser genom direkta impulser i händer och fötter, och styra det med tanken. När hon tänkte på att flytta fötterna, rörde sig fordonets 200 "fötter" i ett steg.

Varningslampor blinkade i hangaren; hissplattformen sköt uppåt, och Hanna kände accelerationen pressa henne mot sätet. Ljudisoleringen i förarkapseln var nästan perfekt; när ångstrålarna bromsade in plattformen, hörde hon bara ett svagt ljud - om hon varit på utsidan, skulle hennes trumhinnor ha spräckts av det tjutande oljudet.

Med ett kraftigt ryck stannade hissplattformen vid ytan, i en gränd mellan två spruckna husväggar. Hanna såg allt på utsidan lika tydligt som om hon stått där själv. Hon rörde ögonen, och vyn från utsidan svepte runt, ut och mot bukten. En radarbild överlappade det synliga landskapet och varnade henne att fiendeenheten siktats endast 300 meter längre bort, vid hamnområdet.

Hon tänkte på att springa - fort - och fordonets många ben började pumpa frenetiskt. Den tjugo meter långa bepansrade "tusenfotingen" skyndade ut ur gränden och flöt över bråten, likt en vattendroppe över en het spisplatta.

Radarn pekade ut fiende-enhetens läge och riktningsvektor. VARNING! sade datorns mjuka röst i hennes öron. FIENDEN HAR LOKALISERAT DIG VIA SATELLITSPANING. FÖRESLÅR MOTMEDEL.

"Motmedel på!"

Hologramprojektorer på tusenfotingens ovansida kopplades på, och skickade en falsk bild av marken under den, upp mot stratosfären. Från rymden sett tycktes fordonet blekna bort, men från marknivån förblev det synligt - och hörbart.

Genom mikrofonerna på utsidan kunde Hanna höra fienden närma sig från vattenbrynet; det var meningslöst att försöka lägga sig i bakhåll. Fienden var inställd på direkt konfrontation. Hon pressade samman läpparna, andades djupt genom vidgade näsborrar och kopplade på vapensystemen.

Medan tusenfotingen ålade och rusade fram mot den gamla katedralen, riktade Hanna in en smart missil mot fienden. Hon tryckte in avfyrningsknappen och såg en infälld kamerabild från missilens nos. Precis som i simulatorövningarna styrde hon missilen som om hon satt på den, sicksackade mellan byggnader och genom smala gator, mot målet.

Där såg hon fiendens fordon i fullt dagsljus! Det var rundare och kompaktare än hennes - ganska likt en sjöborre, med sina otaliga vassa metallspröt. Missilen flög in mot målet, styrt av hennes tanke... och böjde av och missade med ett par meter. MISSILKONTAKT BRUTEN, stod det på den infällda skärmbilden, som blivit ett grått brus - fiendens störsändare hade saboterat fjärrkontrollen.

Hur förflyttade sig fienden i den där sjöborren? Hanna hade inte sett några hjul eller ben på den, men hon hade inte tid att ta reda på det - hon hade nått katedralen, och fiendefordonet närmade sig snabbt.

I sin ökande upphetsning och stress identifierade hon sig fullständigt med fordonet, som om dess ben var hennes egna, dess sensorer och kameror hennes riktiga ögon. Dess 200 ben hoppade i en vågrörelse, hon tog ett skutt över en nedfallen pelare, landade mitt framför altaret och vred sig mot den annalkande motståndaren.

Katedralen skakades av en explosion, och ett tungt väggparti rasade ned helt nära henne. Instinktivt sköt hon spärreld och granater mot det rökfyllda hålet; gatan utanför förvandlades ögonblickligen till ett glödhett eldhav.

Fiendens sjöborrefordon, alltför brett för att komma in samma väg som Hannas tusenfoting, hoppade in genom hålet och över flammorna. Dess många teleskopiska spröt trycktes samman och förlängdes snabbt - och skapade en skuttande, studsande rörelse.

Tusenfotingen slingrade sig iväg med svansen först, och avfyrade en dånande salva artilleri, laserstrålar och teflonkulor mot den hoppande sjöborren. Från motståndarens skal flög små projektiler som förvandlades till klibbiga fångstnät - fienden försökte tydligen ta Hanna levande.
Näten fastnade på golv, dammtäckta kyrkbänkar och nedfallna stenblock - men tusenfotingens teflontäckta skal skakade av sig näten och rusade in bakom en rad pelare. Den sköt igen och igen; granaterna studsade av från sjöborrens rörliga spröt och exploderade mot katedralväggarna.

Chockvågen slungade sjöborren mot pelarna där tusenfotingen tagit skydd, och skulle ha krossats mot dem - men så fastnade den mellan två pelare. Spröten fälldes hastigt in, men inte långt nog för att tusenfotingen skulle komma loss.

Hanna såg sin chans. Hon lyfte tusenfotingens framkropp från golvet och dess huvud slog rakt in i sjöborrens undersida med en metallisk klang. Laserkanonerna och automatkanonerna hamrade på det glatta pansaret, och kaskader av smält metall stänkte ned över tusenfotingen. Sjöborren avfyrade sina egna kanoner och tusenfotingens ovansida skakade våldsamt av ett dussintal direktträffar.

Varningssignaler blinkade i Hannas synfält, samtidigt som stötarna vibrerade genom hennes händer och fötter: ÖVERHETTNING! BROTT PÅ YTTERPANSAR!

Hon spände musklerna, kisade med ögonen och fokuserade all sin uppmärksamhet på kamerabilden framför sig: fiendens pansar smälte, öppnades likt en rutten tomat, och brinnande oljig vätska forsade ut ur det glödande skalet. DÖ! tänkte hon, DÖ! DÖ! DÖ!

Men så flimrade kamerabilden till och försvann. Datorrösten ropade i hennes hjälm: SYRA-ANGREPP! YTTERSKAL OCH FRONTPARTI ALLVARLIGT SKADADE! KRAFTCELLER SKADADE! EVAKUERINGSPROTOKOLL PÅ! SJÄLVDESTRUKTION INOM FEM SEKUNDER!

Sjöborren "blödde" högkoncentrerad syra över hennes fordon; hon kände sig lurad; så typiskt fienden att angripa med svek och bluff. Hanna hatade honom bara ännu mer. I sitt raseri märkte hon knappt hur kapseln hon satt i sköts ut ur tusenfotingens dödsdömda kropp, och rullade bort genom katedralen. Ett dussin hjul fälldes ut ur förarkapseln, och ett fönster öppnades i kontrollpanelen så att Hanna kunde se med egna ögon och styra dess färd.

Tusenfotingens bränsleceller detonerades på kommando. Katedralens mittskepp rasade samman i ett moln av damm, och ett marmorblock träffade Hannas kapsel; den tumlade runt och stannade i en hög sönderslagna bänkar. Hon satte på andningsmasken och drog i utskjutningsspaken. Hennes handskar och stövlar kopplades loss och hon flög upp genom den lossprängda toppluckan.

Sätet följde efter, färdades ut ur resterna av katedralen, sjönk ned på jetstrålar och landade på piazzan utanför. Hannas händer darrade av spänning och utmattning; hon klarade nätt och jämnt att trycka in låset som öppnade fempunktsbältet, och kröp bort från det rykande raketsätet.

Hon stapplade bort mot en husvägg och tog stöd mot den för att inte tappa balansen; yrseln efter utskjutningen var kraftig. Men hon tillät sig inte att slappna av; fienden hade överlevt angrepp tidigare... kanske var han inte död än. Sakta grep hon efter det hopfällbara geväret som var fastspänt på ryggen, och fällde ut gevärspipan och den lätta kolven.

Lasersiktet tändes, och hon svepte den röda ljusfläcken över katedralens rökfyllda entré trettio meter bort. Hon hade en liten granat i loppet, och tjugo teflonkulor... en träff borde räcka.

En figur rörde sig i röken och kom rusande ut ur katedralen. Figuren var en man i röd uniform och hjälm. Hanna sköt granaten och kastade sig ned mot marken. Explosionen träffade katedralens portal och stensplitter regnade ned över piazzan. Men figuren i rött fortsatte springa. Hanna sköt alla skotten; inget av dem träffade. Figuren kom emot henne, flimrade till och försvann.

En ljusglimt från den rykande katedralporten träffade hennes visir. Bara ett hologram, insåg hon rasande. Fienden fortsatte med sina lögner och svek, som hon borde ha förväntat!

Men hon hade ett par vapen hon sparat till sist. Hanna rusade in genom en öppen dörr och ansträngde sig för att andas sakta och djupt genom gasmasken. Det gick ett par sekunder. Öronpluggarna som skyddade mot ljudvapen gjorde det omöjligt att höra fiendens steg, men sensorerna i hennes dräkt skickade varningssignaler. Fienden kom närmare, med sakta steg, mot dörröppningen...

Och han stannade. En högtalarförstärkt röst kom från piazzan, stark nog för att nå förbi Hannas öronpluggar: "Jag vet att du är där. Kasta ut geväret först, och kom ut med händerna i vädret. Jag har en granat... och kan spränga byggnaden om jag måste."

Och sedan? tänkte hon. Hon hade inget skäl att lita på fiendens avsikter. Ruinerna de stod i bar vittnesbörd om fiendens önskan att förinta henne för att vinna kriget. Flera gånger hade han nästan lyckats. Hon tryckte in den dolda knappen på gevärets undersida.

Hanna svingade geväret bakåt, sedan framåt, och slängde ut det över tröskeln. Det landade på piazzans gatstenar. Fienden tog ett steg - och geväret exploderade. Laddningen var inte speciellt kraftig - hans skyddsdräkt och hjälm kunde säkert motstå stöten - men han hade inget medel mot färgpatronen som exploderade med geväret.

Hanna sprang ut och såg att fienden nu var helt täckt av den svarta färgen, förvirrat kravlande omkring i en stor svart fläck som omedelbart torkat, och han gned händerna över sitt visir, som om färgen kunde torkas bort så lätt. I sin ena hand hade han fortfarande en pistol.

Fienden hann inte ta av sig hjälmen. Hanna drog kniven ur bältet och högg mot hans pistolarm. Teflonbladet trängde djupt in. Fienden skrek till och tappade pistolen, men föll inte. Hon drog ut bladet och högg mot halsen; fienden sparkade blint och träffade henne på sidan av höften. Hanna tappade balansen och stapplade bakåt mot husväggen, tillräckligt länge för att fienden skulle hinna ta av hjälmen och se klart.

Hon såg fiendens ansikte. Det hade ändrats något av tiden och kriget; huden var blekare, något rynkigare, blicken hårdare. Han stirrade på henne som om han inte riktigt trodde hon var där. Så dök han ned mot pistolen han tappat; Hanna rusade mot den och gav honom en kraftig spark i huvudet med sin stövel.

Fienden vrålade och grep om sitt huvud; Hanna böjde sig snabbt ned för att plocka upp pistolen. Då sträckte han ut vänsterhanden mot henne, utan att kunna nå fram, och hon skymtade ett rörformat vapen fästat vid undersidan av hans arm. För sent lyfte hon armarna till skydd; röret sköt ut en änterhake i en tunn vajer.

Med ett öronbedövande ljud spräcktes visiret på hennes hjälm, och änterhaken stannade ett par millimeter från hennes ena öga. Hanna skrek till, och kastades framåt när fienden ryckte till i vajern.

Hon fumlade med hjälmlåset, föll framåt i rycket, och hjälmen kom loss - samtidigt som fienden fångade hennes hals i en bensax. Hanna ströps av trycket och högg till med kniven mot fiendens ben. Bladet fastnade i utsidan av hans lår och han släppte taget om hennes hals. De försökte strypa varandra samtidigt. Men bägge två blev så utmattade att de tvingades ge upp.

Hanna rullade av fienden och kippade efter andan, liggande på rygg. De såg upp mot en klarblå eftermiddagshimmel.

"Hanna," sade fienden till slut, "jag orkar inte med den här tvisten längre. Varför kan vi inte enas om en kompromiss?"
Hon drog efter luft för att orka svara. "Barnen stannar... hos mig."
"Mår de bra?"
"Ja."
"Frågar de efter mig?"

Hon vägrade svara. Fienden vred huvudet och studerade hennes ansikte; hon försökte undgå hans hårda, anklagande blick.

"Fick de mina presenter?"
"Nej."
Han slog en näve i marken, halvhjärtat. "För tusan, Hanna, varför måste du göra det så svårt? Det är mina barn också. Du har inte lagen på din sida."
"Om du verkligen brydde dig om dem, skulle du låta dem vara ifred."
"Jag har inte varit en dålig far. Du har inte rätt att anklaga mig för det."

Hanna visste inte vad hon skulle säga till svar; hon ville säga emot, men någonstans inom sig visste hon att fiendens lämplighet som far inte var problemet.

Hon reste sig upp, stönande av smärtan i sträckta muskler och värkande leder. Fienden sträckte sin hand mot henne. Efter ett ögonblicks tvekan grep hon handen och hjälpte honom upp på fötter. Han bet ihop och drog ut kniven ur sitt ben.
"Samma tid nästa vecka?" frågade han; rösten lät uppgiven, inte entusiastisk.

Deras ögon möttes. En dag skulle hon vinna, tänkte hon.
"Samma tid."
"Hälsa till barnen från mig."
Med en djup suck sade hon: "Jag ska."

De två gick åt var sitt håll, mot sina respektive baser. När Hanna såg fienden halta iväg på sitt skadade ben, fick hon en plötslig impuls att hjälpa honom, hålla om honom... men hon hejdade sig. Hon skulle vinna nästa gång. Nästa gång...

Ett muller ekade över piazzan: de sista resterna av den medeltida katedralen störtade samman. Dammet svepte in den öppna platsen och de två motståndarna likt en dimma. Någonstans, i en bunker på andra sidan jorden, väntade deras två barn på att få veta utfallet av dagens strid.

"Ochaylle" av Gunnar E. Persson

Hon var egentligen inte den typ man föreställer sig ute bland de yttre planeterna för att rädda livsformer så stendumma att de borde ha dött ut för tusentals år sedan även om människan inte lagt näsan i blöt. Hon var klädd i en snygg grå kavaj och hade satt upp det långa håret med en elegant snodd för att det skulle hålla sig ur vägen. De specialdesignade glasögonen var antagligen lika svindyra som de var onödiga.
- Hej! sa hon och räckte affärsmässigt fram handen. Lisa.
Han skakade artigt hand med henne och önskade att han inte hade svettats riktigt så mycket.
- Peter, sa han. Välkommen till Torshamn och Eddan.
Hon fnissade.
- Säger ni verkligen så? frågade hon.
Han gjorde en ful min.
- Nä, vi säger inte så, sa han. Eller jo, Torshamn säger vi ibland. Eller bara Hamnen. Eddan är ett förbannat skrivbordsnamn för astronomer och byråkrater. De fick väl slut på gudanamn eller så.
- Så vad säger ni då? frågade hon.
- Fan vet. Ett dussin namn antagligen. Men det är inte därför du är här?
- Nä. Det är väl inte det. Ska vi gå?
Hon viftade med handen mot vad hon antog var utgången.
- Visst, sa han. Visst. Jag har gjort i ordning de papper du behöver på mitt kontor.

Hans kontor var ett slagfält. Stora papperstravar låg utspridda över hela rummet och täckte nästan de tre små skärmar som stod på skrivbordet. Syreatomerna brottades med varandra för att få plats. Lisa såg sig om i rummet.
- Jag ser att du har övervunnit Rossings paradox, sa hon.
- Va? frågade Peter.
Hon log åt hans förvirring.
- Jo, du har ju helt klart lyckats skapa en tidsmaskin, sa hon. Alla dessa papper. Jag har aldrig någonsin sett så många förr.
- Vi tycker om det så här, svarade han. De senaste åren har väl visat nog så tydligt varför man inte ska förlita sig på tekniken? Där ute... många saknar helt koppling. En del har inte ens el. Det är därför de har kommit hit, vet du.
Han såg på henne.
- Så vet jag väl inte om jag tycker att någon som har åkt dussintals ljusår för något litet, fult och slemmigts skull är rätt person att klaga, fortsatte han.
Hon skrattade.
- Där fick du mig, sa hon. Men jag klagade inte. Jag blev bara överväldigad.
- Jag förstår mej inte på er nyplatonister. Jag tycker om papper och att slippa krångla med datorer.
Han nickade mot de ganska uråldriga maskinerna som stod och samlade damm i ett hörn.
- Men inte fan betyder det att jag flänger runt över halva galaxer för att rädda pennor eller anteckningsblock, sa han.
- Om det gör det enklare för dig så försök komma ihåg att det inte är själva djuret jag egentligen är här för att rädda, svarade hon. Problemet är att när det sista djuret dör så dör också idén bakom det och då blir den värld som våran speglas ifrån fattigare. Då blir vi fattigare. Enkelt förklarat naturligtvis.
Hon suckade.
- Alldeles för mycket har redan gått förlorat, sa hon. Någon måste göra något.
- Jag tror inte att det gör mig personligen någon större skillnad om ochayllerna överlever eller inte, sa han. Men du är välkommen att försöka.
- Du kommer inse skillnaden, sa hon självsäkert. Någon gång kommer du upptäcka den. Då kommer du förstå varför jag måste göra det här och förlåta mej.
- Förlåta dig? frågade han.
- Se, sa hon. Än förstår du inte. Men du hade ett sågverk att visa mig?
Sågverket (om det var rätt ord för något så stort) var enormt. Byggnader sträckte sig många kilometer bort. Runt allt fanns ett högt taggtrådsstängsel som antagligen gick att ta sig igenom på ungefär tre sekunder.
Peter stannade deras svävare på hundra meters avstånd så att hon skulle kunna titta ordentligt.
- Så stort, sa Lisa. Jag fattade aldrig att det skulle vara så stort.
- Vi gillar inte modern teknik, men vi kan ändå bygga, svarade han stolt.
- Hur många arbetar här egentligen? frågade hon.
- Jag vet inte. Hundra tusen? Fler, kanske. Men allt är inte industriyta. De bor där också. Vissa går därinne i flera år utan att hamna utanför stängslen.
- Så tragiskt det låter, sa hon. Men nu förstår jag hur en ensam fabrik kan ha ställt till med så mycket skada.
Peter rynkade pannan.
- Den har inte ställt till med skada, sa han. Den är vad vi lever på. Den är viktig för oss. De planterar ny skog där de har huggit ner den gamla. Ingen skada skedd.
- Bortsett från ochayllerna, sa Lisa.
- Ochayllerna borde aldrig ha funnits, sa han. De är för dumma för att anpassa sig.
- Men nu finns de, sa hon. Än så länge i alla fall.
- Då får väl du se till att de fortsätter finnas då? sa han. Jag tänker inte göra det.
- Det ska jag, lovade hon. Hämtar du mig här om två dagar?
- Visst, sa han. Visst. Du tror du kommer ha fått tag på någon tills dess?
- Säkert, sa hon. I alla fall om din forskare i Hamnen inte ljög för mig.
Lisa klappade sin ryggsäck.
- Han sa att det här skulle locka fram några av de få som är kvar, fortsatte hon.
- Säger du det så, sa han. Om två dagar alltså?

Två dagar senare satt Lisa på samma kulle och väntade på honom där Peter försiktigt satte ner svävaren bredvid henne.
- Någon tur? frågade han. Hittade du någon ochaylle?
- Jadå, svarade hon. Nog hittade jag dem alltid.
Hon höll fram två genomskinliga behållare. De fångade djuren betraktade honom storögt, men verkade annars apatiska inför sin situation.
- Det hade väl räckt med en? frågade han. Ni teknikgalningar kan ju alltid klona?
Hon skakade på huvudet.
- Levande idéer trivs inte i konstgjorda miljöer, sa hon kort. Kan vi åka till skeppet nu? Jag vill hem.

Skeppet som lyfte Lisa bort från Eddan hade allt hon kunde önska i teknikväg. Dessutom avgick det på sekunden enligt tidtabellen. Perfekt utsikt.
Hon såg på klockan i skeppets tak och vände sen blicken ner mot planeten hon nyss lämnat. Den enorma explosionen nere på ytan kunde ses ända upp till henne precis som hon räknat med. Hon tyckte om att vara punktlig.
- Nu ställer ni inte till med någon mer skada, sa hon tyst för sej själv.
Hon tog fram de båda behållarna med hennes dyrbara fångst i. Djuren därinne rörde sej inte alls nu. Kanske var de döda. Det spelade ingen roll. Hon slängde dem och deras fängelse i avfallshålet.
- Idéer trivs inte i konstgjorda miljöer, sa hon.

"Rasisticus" av A. R. Yngve

Hej Peter! Här är en liten liten satirisk novell till Sajberspejs... Jag fick idén efter att ha sett den danska kalkonfilmsklassikern "Reptilicus".

Hälsar

A. R. Yngve

- - - - -

Följande fakta känner vi till, tack vare videokameran som återfanns på olycksplatsen.

Bussen var fullastad med unga män på väg till Sverigekraternas årsmöte, som förlagts till en gård utanför Ullared. De hade fått stränga förmaningar av sin partiledare att inte klä sig i sina vanliga svarta uniformer, och att försöka göra ett gott intryck på journalisterna som skulle infinna sig på mötet.

Någon på bussen tog fram ett par flaskor hembränt, och snart skrålade de allsånger - bland annat "Deutschland Über Alles" och Horst Wessel-sången.

En av de druckna passagerarna fick för sig att den inhyrda bussföraren såg "utländsk" ut och började ruska om honom. I nästa ögonblick tappade föraren kontrollen över bussen, som sladdade över landsvägen och välte.

Bussföraren omkom omedelbart. De blåslagna, lätt skadade passagerarna började försöka klättra ut ur den omkullvälta bussen... när tankbilen kom emot dem från en kurva. Tankbilens förare svängde i panik och tankvagnen välte mot bussen. Kollisionen fick tanklocken att brytas upp, och tankvagnens innehåll hälldes ut över de instängda busspassagerarna.

Vi känner till att tankvagnen, som var på väg till ett stort läkemedelsföretag, innehöll tiotusen liter nedkylda stamceller. En källa på företaget har förklarat att denna nya typ av klonade stamceller kunde bli extremt reaktiva vid hastig uppvärmning - som till exempel vid kontakt med mänsklig kroppsvärme.

Vi vet inte exakt vad som hände sedan. Men vi vet att när ambulanser och räddningsmanskap anlände till olycksplatsen kort därpå, hade de överlevande busspassagerarna försvunnit. Tankbilens förare påträffades vid vägkanten, i chocktillstånd, och yrade om att ett monster vuxit upp ur bussen och gett sig av mot Ullared. Man fann snart ett mystiskt spår av slem som gick från bussen och ut i skogen.

Redan samma morgon väcktes Ullareds invånare av vrålet från en halvt mänsklig, åtta meter hög varelse. Den sjöng en guttural version av "Du gamla, du fria" medan den attackerade en pizzeria med sina slemmiga, förvridna armar. Ögonvittnen kunde urskilja händer och ansikten tillhörande busslasten av människor som, tillsammans med stamcellerna, smält samman till en enda grotesk organism... vars enda mål var att förstöra.

Rasisticus hade vaknat...

"En äkta Davidoff" av Peter Trixe

- Jag kom hit för att glömma, sa Renspaugh, så ge mig av det starkaste du har!

Jag hällde upp en dubbel tequila till honom och väntade. Det skulle komma en fortsättning. Om det är något vi bartenders känner till, så är det att det alltid kommer en fortsättning.

Renspaugh suckade och kliade sig i skägget.
- Du förstår, Lexley... Om bara Hillier inte hade... Han är ett jävla arsel! Han var ett jävla arsel!
Renspaugh skrockade till.
- Han blev uppäten... Då finns det i alla fall någon rättvisa i den här världen!

Jag nickade förnumstigt, så där som bara vi bartenders och möjligtvis även mammor kan.

- Lexley, fortsatte Renspaugh, du borde ha varit med. Vi hade behövt män som du, inte några förbannade sillmjölkar som Hillier, Davies, Anderson och Müller! Då hade det sett helt annorlunda ut i världen, det kan jag lova dig, Lexley! Skål på dig!

Han svepte sin dubbla tequila och grimaserade. Med en gest visade han att han ville att jag skulle fylla på igen, vilket jag givetvis gjorde.

- Det är tre år sen nu, va? sa Renspaugh mer som en retorisk fråga än något annat. Just det, fortsatte han. Tre år sen... Bara tre år sen. Fan... Om det fanns någon tidsmaskin man kunde låna. Och ett gäng pålitliga män...

Han suckade igen och kliade sig på nytt i skägget.

- Lexley... På den tiden var jag överste. Kan du se det framför dig? Jag - i uniform med skinande blanka ordnar! Snygg och prydlig! Välrakad! Ståtlig och rakryggad! Och... se på mig nu! Se på mig, Lexley! Jag ser ut som... Som...

Hans röst brast och han greppade glaset med tequila, svepte det i ett drag och jag fyllde återigen på med mer.

- Jag var befälhavare på "Penta". Stjärnkryssare av femte graden och ett jäkla bra skepp. När beskedet kom om att en flotta med okända skepp hade siktats nära Uranus skickades vi och "Gaia" dit för att rekognosera och - om möjligt - ta kontakt med utomjordningarna. Ordern kom från högste befälhavaren själv, president Burghara. Så vi åkte till Uranus och... Jodå, där var de. Väntandes på oss. En flotta på femton skepp.

Renspaugh fuktade på nytt sin strupe och jag gav påfyllning.

- Det tog oss tre veckor att få ihop ett datorprogram som kunde översätta deras språk till vårt och vice versa. När vi väl hade lyckats med det, så tog det två veckor till av informationsutbyte för att komma fram till att de, påstod de i alla fall, hade kommit i helt fredliga avsikter. De ville upprätta en slags handelsutbyte med oss. Vi skulle få lära oss en helt ny typ av energiutvinning - utan kärnkraft eller fossila bränslen, baserad enbart på jordens gravitationsfält - och det de ville ha av oss var sand... Fråga mig inte vad de skulle använda sanden till, men det var i alla fall vad de ville ha...

- Fyra veckor senare hade världsförbundet, lett av president Burghara, kommit fram till ett samarbetsavtal med utomjordingarna. Den skulle undertecknas av båda parter och skulle börja gälla mer eller mindre omedelbart. Det blev vår uppgift att se till att utomjordningarna skrev på... Eller i alla gav sitt formella godkännande. Vi översatte noggrannt dokumentet på 122 sidor, undertecknat av president Burghara, generalsekreterare Operther och 13 ministrar, skrivet med en massa noter och friskrivningar...

Renspaugh svepte en ny tequila. Jag fyllde på.

- Så efter två veckors dialog fram och tillbaka var vi färdiga. I dubbel bemärkelse. Vår stab hade mer eller mindre jobbat dygnet runt med det här. Och kom ihåg att vi egentligen var militärer hela bunten. Det var ju egentligen inte vår uppgift att pyssla med den här typen av administrativa saker. Men där var vi i alla fall. Och när utomjordingarna till sist gav sitt godkännande, så kändes det helt underbart.

- Och det verkade som att utomjordingarna tyckte likadant. Det kom en förfrågan om att upprätta en bildlänk mellan fartygen, så att vi äntligen fick se hur utomjordingarna såg ut och de skulle få se hur vi såg ut... Under tiden hade vi börjat fira lite smått... Davies hade öppnat champagnen, Müller hade fixat fram en massa god mat och Hillier... Fan ta honom!

Renspaugh höjde sitt glas och signalerade att han inte ville ha något mer.

- Hillier hade sparat en äkta Davidoff-cigarr "för något speciellt tillfälle" som han uttryckte det. Och precis när han tände den fick vi bild från utomjordningarnas skepp...

Renspaugh suckade djupt.

- Hur i helvete skulle vi ha kunnat veta att cigarren såg ut precis som en av deras jävla larver till barn...?!

En halvtimme senare raglade Renspaugh ut från baren och jag stängde för kvällen. Det var ändå ingen större vits att fortsätta ha öppet, Renspaugh och en handfull till var mer eller mindre de enda kunder jag hade nu för tiden.

"Maskarna", eller utomjordingarna som Renspaugh hade pratat om och som numera styrde över den här planeten, drack ingen sprit. Och i de reservat vi nu bor i finns massor av kaktus att göra tequila på...

3 nya superkorta av A. R. Yngve

A. R. Yngve bidrar ännu en gång med tre riktigt superkorta noveller.

- - - - -

1. "Det var en gång talande, tänkande dinosaurier."

2. "Han mördade för ungdomselixiret. Han fick livstid."

3. "Predikanten insjuknade, frystes ned, tinades upp, det blev grillfest. "- HELVETE!!""