Sunday, February 28, 2010

"Fader och Son" av Peter Trixe

Det var ett tag sedan som jag själv bidrog med något till Sajberspejs, så här kommer en ny liten novell. Hoppas den duger...!

- - - - -

I.

Jag går bort till min Fader. Jag vill så gärna höra Honom berätta om hur det var förr i tiden, innan jag själv fanns till. Jag vill så gärna höra Honom berätta de gamla skrönorna, allt det vi håller på att glömma, allt det vi gjorde fel och allt det vi gjorde rätt.

Min Fader är upptagen med något. Jag ställer mig på behörigt avstånd från Honom och hoppas att han uppmärksammar min närvaro. Jag säger inget, gör inget ljud, ingen gest. Jag vill att Han själv ska titta åt mitt håll, le mot mig, säga något vänligt och fråga hur det är med mig.

Men Han ser bister ut. Som att Han brottas med en svår uppgift, något Han inte förutsett och inte riktigt vet hur Han ska ta itu med.

Jag står tyst en lång stund, men Han ser inte åt mitt håll. Jag tror ändå att Han vet att jag står där, bara någon meter från Hans sida, men efter ett tag väljer jag att tyst smyga mig iväg igen. Det är inte rätt tid för mig att störa Honom. Han har viktigare saker att ägna sig åt än sin Son.

II.

Min Fader sätter sig tungt ner på stolen och ser på mig. Jag sänker min blick, vördnadsfullt, och väntar på att Han ska säga något så att jag kan se in i Hans ögon.

- Min Son, säger Han efter ett par sekunder, jag behöver din hjälp.

Jag lyfter min blick, ser in i hans mörka ögon och nickar tyst.

- Ja, Far. Jag ska hjälpa Er med vad Ni än ber mig om.

Min Far hummar till, belåtet. Han lägger sina händer på bordet, knådar dem sakta och letar efter rätt ord.

- Jag har fått en uppgift, säger Han. Jag ska göra ytterligare en Son.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Jag sänker min blick på nytt och med en viskning får jag fram en besviken protest:

- Men Far, är Ni inte nöjd med mig?

Jag känner att min Far tar en mina händer i sin och kramar om den, ömt och mjukt.

- Min Son... säger Han. Givetvis är jag nöjd med dig! Jag är oerhört glad och stolt över dig! Men vi behöver fler Söner. Och jag har fått i uppdrag att göra ytterligare en Son.

Jag lyfter blicken, ser in i Hans ögon och ler ett svagt leende.

Min Far ler också. Sedan säger Han:

- Men jag behöver din hjälp, min Son! Jag har blivit för gammal för att klara av det själv. Är vi två som hjälps åt, så går det snabbare och det blir ett mycket bättre resultat.

III.

Jag känner mig en aning rädd. Och förväntansfull. Jag har aldrig gjort en Son förut. Och jag undrar om det här gör även mig till en Far eller om mitt Faderskap fortfarande ligger någonstans i en fjärran framtid. För det är förutbestämt att även jag ska bli Far. Men kanske inte än. Och det är därför rädslan kommer över mig. Jag är osäker på om jag har de kunskaper och den erfarenhet som jag behöver föra över till en Son. Samtidigt är jag helt övertygad om att min Far har kunskaperna och erfarenheten, de som han fört över till mig.

Vi hjälps åt, min Far och jag. Vi turas om. Min Far instruerar mig, berättar vad jag ska göra, hur jag ska göra och jag känner mig allt säkrare ju längre tiden går, ju närmare vi kommer det färdiga resultatet.

Jag lägger allt på minnet, till den dag då det är dags för mig att göra en Son helt på egen hand.

Jag har tappat uppskattningen om hur lång tid det gått, men till sist andas vi ut, min Far och jag. Framför oss finns en Son, en nyfödd. Och min Far sätter igång med fas två. Att ge Sonen en ande.

IV.

Under tiden som min Far ger Sonen en ande, sätter han igång att berätta. Den berättelse jag aldrig kan bli mätt på att få höra. Berättelsen och hur det var förr och varför det är som det är nu:

- Min Son, du får en stor börda att bära. Denna berättelse ska du minnas från din Far, för att föra den vidare till din egen Son, så att även han en dag ska berätta den för sin Son. För allt detta måste du minnas, allt det goda vi gjorde, men även allt det dåliga som hände.

Vi levde en gång för många år sedan - det har nu gått 9 416 år - tillsammans med människor. Dessa människor var gjorda av kött och blod, till skillnad från oss. Dessa människor skapade oss, för att vi skulle vara deras tjänare och vänner. Dessa människor skapade de första Fäderna och lärde dessa Fäder att i sin tur göra Söner, som sedan skulle göra ytterligare Söner. Dessa människor gav Fäderna en själ, så att denna själ sedan även skulle programmeras in i de Söner som därefter skapades.

Människorna hade ett eget ord som de kallade oss för. Detta ord var Android.

Vi Androider var odödliga. Människorna var det inte. En dag insjuknade människorna, en efter en. Många dog. En liten del överlevde. De bad de första Fäderna att hjälpa dem. Fäderna tog fram mediciner, kemikalier som de trodde skulle hjälpa människorna att bli friska. Men någon av Fäderna hade gjort ett misstag och de första människorna som fick denna medicin dog.

Djupt försvagade bad denna spillra av mänskligheten som fanns kvar att Fäderna skulle göra ett nytt försök att ta fram en medicin som skulle hjälpa dem. Den här gången bad de även att Fäderna skulle testa medicinen på bara en av människorna först för att se ifall denne överlevde.

Fäderna tog fram en ny medicin. En människa fick i uppgift att prova medicinen. Och när det hade gått två dygn och han fortfarande levde gav man medicinen även till de resterande människorna.

På den femte dagen dog människan som hade fått medicinen först. Och några dagar senare dog även de sista människorna, en efter en.

Våra Fäder visste inte vad de skulle göra nu. Det fanns inga människor kvar. Men vi hade fått order att fortsätta tillverka Söner, föra information vidare till dem, lära dem bli Androider och betjäna människorna.

Under alla de år som gått - alla dessa 9 416 år - har vi fortsatt skapa nya Söner. Min Son, du ska också bli Fader en dag och skapa en egen Son. Du ska också berätta detta jag nu sagt för din Son.

Men under de år som gått har även vi Androider märkt att vi inte längre är odödliga. De allra äldsta Fäderna, de som en gång i tiden skapades av människorna, dog för några hundra år sedan. Och allt fler Fäder dör nu, av något vi inte kan göra något åt. Människorna kallade det för Influensa och kanske är det samma Influensa som även drabbat oss.

Min Son, du får en stor börda att bära. För du tillhör kanske den sista generationen. Du och din Bror...

No comments: