Sunday, February 28, 2010

"Fader och Son" av Peter Trixe

Det var ett tag sedan som jag själv bidrog med något till Sajberspejs, så här kommer en ny liten novell. Hoppas den duger...!

- - - - -

I.

Jag går bort till min Fader. Jag vill så gärna höra Honom berätta om hur det var förr i tiden, innan jag själv fanns till. Jag vill så gärna höra Honom berätta de gamla skrönorna, allt det vi håller på att glömma, allt det vi gjorde fel och allt det vi gjorde rätt.

Min Fader är upptagen med något. Jag ställer mig på behörigt avstånd från Honom och hoppas att han uppmärksammar min närvaro. Jag säger inget, gör inget ljud, ingen gest. Jag vill att Han själv ska titta åt mitt håll, le mot mig, säga något vänligt och fråga hur det är med mig.

Men Han ser bister ut. Som att Han brottas med en svår uppgift, något Han inte förutsett och inte riktigt vet hur Han ska ta itu med.

Jag står tyst en lång stund, men Han ser inte åt mitt håll. Jag tror ändå att Han vet att jag står där, bara någon meter från Hans sida, men efter ett tag väljer jag att tyst smyga mig iväg igen. Det är inte rätt tid för mig att störa Honom. Han har viktigare saker att ägna sig åt än sin Son.

II.

Min Fader sätter sig tungt ner på stolen och ser på mig. Jag sänker min blick, vördnadsfullt, och väntar på att Han ska säga något så att jag kan se in i Hans ögon.

- Min Son, säger Han efter ett par sekunder, jag behöver din hjälp.

Jag lyfter min blick, ser in i hans mörka ögon och nickar tyst.

- Ja, Far. Jag ska hjälpa Er med vad Ni än ber mig om.

Min Far hummar till, belåtet. Han lägger sina händer på bordet, knådar dem sakta och letar efter rätt ord.

- Jag har fått en uppgift, säger Han. Jag ska göra ytterligare en Son.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Jag sänker min blick på nytt och med en viskning får jag fram en besviken protest:

- Men Far, är Ni inte nöjd med mig?

Jag känner att min Far tar en mina händer i sin och kramar om den, ömt och mjukt.

- Min Son... säger Han. Givetvis är jag nöjd med dig! Jag är oerhört glad och stolt över dig! Men vi behöver fler Söner. Och jag har fått i uppdrag att göra ytterligare en Son.

Jag lyfter blicken, ser in i Hans ögon och ler ett svagt leende.

Min Far ler också. Sedan säger Han:

- Men jag behöver din hjälp, min Son! Jag har blivit för gammal för att klara av det själv. Är vi två som hjälps åt, så går det snabbare och det blir ett mycket bättre resultat.

III.

Jag känner mig en aning rädd. Och förväntansfull. Jag har aldrig gjort en Son förut. Och jag undrar om det här gör även mig till en Far eller om mitt Faderskap fortfarande ligger någonstans i en fjärran framtid. För det är förutbestämt att även jag ska bli Far. Men kanske inte än. Och det är därför rädslan kommer över mig. Jag är osäker på om jag har de kunskaper och den erfarenhet som jag behöver föra över till en Son. Samtidigt är jag helt övertygad om att min Far har kunskaperna och erfarenheten, de som han fört över till mig.

Vi hjälps åt, min Far och jag. Vi turas om. Min Far instruerar mig, berättar vad jag ska göra, hur jag ska göra och jag känner mig allt säkrare ju längre tiden går, ju närmare vi kommer det färdiga resultatet.

Jag lägger allt på minnet, till den dag då det är dags för mig att göra en Son helt på egen hand.

Jag har tappat uppskattningen om hur lång tid det gått, men till sist andas vi ut, min Far och jag. Framför oss finns en Son, en nyfödd. Och min Far sätter igång med fas två. Att ge Sonen en ande.

IV.

Under tiden som min Far ger Sonen en ande, sätter han igång att berätta. Den berättelse jag aldrig kan bli mätt på att få höra. Berättelsen och hur det var förr och varför det är som det är nu:

- Min Son, du får en stor börda att bära. Denna berättelse ska du minnas från din Far, för att föra den vidare till din egen Son, så att även han en dag ska berätta den för sin Son. För allt detta måste du minnas, allt det goda vi gjorde, men även allt det dåliga som hände.

Vi levde en gång för många år sedan - det har nu gått 9 416 år - tillsammans med människor. Dessa människor var gjorda av kött och blod, till skillnad från oss. Dessa människor skapade oss, för att vi skulle vara deras tjänare och vänner. Dessa människor skapade de första Fäderna och lärde dessa Fäder att i sin tur göra Söner, som sedan skulle göra ytterligare Söner. Dessa människor gav Fäderna en själ, så att denna själ sedan även skulle programmeras in i de Söner som därefter skapades.

Människorna hade ett eget ord som de kallade oss för. Detta ord var Android.

Vi Androider var odödliga. Människorna var det inte. En dag insjuknade människorna, en efter en. Många dog. En liten del överlevde. De bad de första Fäderna att hjälpa dem. Fäderna tog fram mediciner, kemikalier som de trodde skulle hjälpa människorna att bli friska. Men någon av Fäderna hade gjort ett misstag och de första människorna som fick denna medicin dog.

Djupt försvagade bad denna spillra av mänskligheten som fanns kvar att Fäderna skulle göra ett nytt försök att ta fram en medicin som skulle hjälpa dem. Den här gången bad de även att Fäderna skulle testa medicinen på bara en av människorna först för att se ifall denne överlevde.

Fäderna tog fram en ny medicin. En människa fick i uppgift att prova medicinen. Och när det hade gått två dygn och han fortfarande levde gav man medicinen även till de resterande människorna.

På den femte dagen dog människan som hade fått medicinen först. Och några dagar senare dog även de sista människorna, en efter en.

Våra Fäder visste inte vad de skulle göra nu. Det fanns inga människor kvar. Men vi hade fått order att fortsätta tillverka Söner, föra information vidare till dem, lära dem bli Androider och betjäna människorna.

Under alla de år som gått - alla dessa 9 416 år - har vi fortsatt skapa nya Söner. Min Son, du ska också bli Fader en dag och skapa en egen Son. Du ska också berätta detta jag nu sagt för din Son.

Men under de år som gått har även vi Androider märkt att vi inte längre är odödliga. De allra äldsta Fäderna, de som en gång i tiden skapades av människorna, dog för några hundra år sedan. Och allt fler Fäder dör nu, av något vi inte kan göra något åt. Människorna kallade det för Influensa och kanske är det samma Influensa som även drabbat oss.

Min Son, du får en stor börda att bära. För du tillhör kanske den sista generationen. Du och din Bror...

Sunday, February 21, 2010

"Slutstrid" av Lennart Svensson

Det stora rymdkriget närmade sig sitt slut. Människan hade tampats med saurierna i flera år. Man hade återerövrat de fyra världar som fienden så kuppartat tagit ifrån henne i krigets början. Men eftersom freden lät vänta på sig måste man gå ett steg längre och ta även sauriernas hemplanet, Pariko-Pa. Det blev en hård strid...

- - - - -

Bataljonen flög genom natten. En viss Yoshi Medon åkte i stabssvävaren för 4:e kompaniet, fraktandes adjutant, signalist och spaningsgrupp förutom kompanichefen som var han själv. Han hade ett runt ansikte med djupt liggande ögon, nästan fetlagda drag, knappast en klassisk krigarfysionomi, men ibland ser folk inte ut som man förväntar sig. Han böjde sig fram mot gluggen av pansarglas och såg ut över tagen terräng, landskap hitom huvudstaden Rato. Här och var brann det med stråk av eld, glöd i mörkret.

Det brann i natten – för här hade man stridit, spjutspetsen av de egna hade från sina UFA:s ryckt fram mot fiendens huvudstad, inringat fientliga förband och utplånat dem. Saurierna, fienderna, humanoida ödlor, var utmanövrerade men för den skull inte utslagna, nej de stred som om varje dag vore den sista – vilket det i praktiken var för dem, deras sak var förlorad. Federationen hade invaderat hans planet och skulle avsätta den sauriska regeringen, den regering som gett sig iväg på erövrarstråt men som nu fick betala för det.

Saurierna: dessa humanoida, tre meter långa, upprättgående, intelligenta krokodiler hade anfallit människan i det 25:e seklet, anfallit hennes federation bestående av femton världar och tagit fyra av dessa. Sedan den första förskräckelsen lagt sig hade människan gått till motangrepp, återtagit de fyra världarna. Men fienden gav sig ändå inte, så man fick fortsätta kriget – med att invadera hans hemplanet, Pariko-Pa.

Man hade landsatt på Pariko-Pa, tagit ett brohuvud och kämpat sig söderut mot Rato. Efter diverse bakslag, krebastormar och energiregn hade man nått dit; man hade stridit i dungar och på slätter hitom Rato, på det viset att energisköldar hade avvärjt fullträffar, ljudskärmar hade skyddat förband, personliga kraftfält hade översvämmats av vinkelbildning och raketartilleri hade skördat, såframt det inte träffat de nanotekniska stridsdräkternas fenomenala skydd. Inalles hade höga förluster noterats på båda sidor; framför allt hade energistrålar farit genom luften och bränt sina mål, bränt mark och byggnader – och ännu brann det, det glödde som av bärnsten i mörkret. Här och var kunde man även se blå och röda strålar korsas, elektronstrålar mot laser; än gjorde sauriern motstånd och härför måste man själva rensa upp, utplåna motståndsfickor.

En brinnande värld, en evig kamp? Medon andades ut och försökte se yrkesmässigt på det hela, tänkte "har man satt fan i båten"... Han var veteran från tio års krig, hade börjat som menig, tjänat sig upp via underbefälsgrader och praktik som plutonchef, hade även varit en kortare tid på krigsskola. Han hade sårats och fått en arm utbytt mot en protes, men än stod han på fötterna.


”Men de djupaste såren satt på insidan”..., så brukar det ju heta. Nå, hade han det, vår kapten Medon, sår i själen? Var han plågad inombords, var det synd om honom så där som det brukar vara om soldater i krig?

Bra fråga, men jag undviker den, låter skeendet gestalta svaret istället. Vi får låta Medon själv vittna om eventuella själskriser i det följande, när vi följer honom i stridspauserna inför slutstriden om Rato, fiendens huvudstad.

- - -

Bataljonen flög genom natten. Nästa dag gjorde för sin del Medons kompani uppehåll i en by, enligt kartorna kallad Cikageu. Den var 200 meter lång, hade hus av glas och låg utspridd längs en väg. Här hade man landat med sina tio svävare för att invänta order; de violetta, gröna och svartmålade farkosterna, skyddade av energisköldar, tog mark till vinandet av sina Nagymotorer. Manskapet, tog tillfället i akt och vilade bäst man kunde. Man bar hermetiska hjälmar och nanotekniska stridsdräkter, dräkter av mikrofiber som utgjorde splitterskydd. Nanofibern eller rättare –rören, kolnanorören kunde också ändra färg, och nu var koden savann med gröna och maroonröda fläckar på ljusbrun botten. Så såg dräkterna ut, detta var deras kamouflage.

Svävarna hade landat i rad på gatan, föga fältmässigt – men ingen brydde sig, kriget kunde pågå bra länge till så här fanns inte plats för finlir. Om Duriko-da kapitulerade kunde motstånd fortfarande bjudas på andra världar, planeter man ännu inte återtagit. Och det var en hel del, sauriernas imperium bestod av över trettio världar...

Manskapet gick planlöst runt bland de öde husen, bisarra envåningsbyggnader, skimrande som ädelstenar i ljuset från fyra solar. Tryckvågor och hetta hade gått över husen och förvridit dem, omvandlat stenen till konstiga glasskulpturer. Planeten hade fem solar; tre kretsade kring varandra i systemets mitt medan två hade koncentriska banor. Nu vände Duriko-da ryggen åt en av de kretsande solarna, därför syntes fyra i skyn.

Det var i slutet av februari 2478. Federativa armén höll som bäst på att ta Rato med en kringgående rörelse. Bataljon Shaibya, enheten man tillhörde, var reserv och behövde för närvarande inte strida.

Cikageu: kriget kanske snart slut, men ingen eufori.

Kompaniets alla svävare stod uppradade längs bygatan, föga fältmässigt. Ingen brydde sig.

Fyra solar i skyn, tiden tycktes ha stannat: som att befinna sig i ett evigt krig, en evig strid.

Yoshi Medon, kompanichefen, satt på marken på en gård, kantad av bronsgröna väggar. Hos sig hade han signalist och adjutanten Toshiba, den senare sysselsatt med att bokföra kompaniet på sin portföljdator: förluster, naturliga avgångar. Medon såg resten av mannarna irra runt men han gjorde inget åt det – och vad fanns det att göra, en högre makt hade beordrat dem hit, beordrat dem att stanna här så länge.

Medon såg på mannarna. En soldat stod och glodde i marken, en annan glodde upp i skyn och en tredje irrade runt, talade för sig själv. Stridsutmattningen började ta ut sin rätt.

Klockor tickade, förband rörde sig; människan segade sig fram mot Rato. Solarna kröp över himlen, for om varandra i celest jämvikt – men det behövdes inte mycket fantasi för att tänka sig att klockorna stannat, framryckningen upphört och solarna stannat till på himlen.

Så länge ni vill, general, och så länge det finns en enda kvar av oss...

Detta Gallifets yttrande var det inte någon som kände till längre, ett yttrande från ett krig i det 19:e århundradet. Man kände inte till Gallifet, Bourbaki eller Macmahon, inte Sedan, Wissembourg eller Montretout, kunde inte föreställa sig ett krig med röda, vita och blå uniformer, polerade hjälmar, hästar och upprätta skyttelinjer. Man hade föga kännedom om ett belägrat Paris där en Edmond de Goncourt åt kommissbröd med halmstrån, slaktade sin sista höna med ett samurajsvärd och fick mardrömmar av hästkött, "detta kött av onda drömmar och nattmaror"...

Man visste inget om arribombardemanget över Sedan, över kaoset vid stadsportarna och förvirringen i befälslinjerna. Man visste inget om en njursjuk Ludvig Napoleon sökande döden på slagfältet, utan framgång, eller samme man överlämnande sin värja till tyske kejsaren. Man visste inget om oredan vid mobiliseringen, om chasseurs d'Afrique och infanteri de la ligne, pantalon rouge och les zouaves - eller för den delen om motståndarens säkra uppmarsch, om Kyrassierregement och Jägerbataillon, Pickelhaube och Rapier.

Man visste inget om detta krig med alla dess egenheter. Och man visste inget om övriga gamla krig, utkämpade på det fjärran Jorden, som frambringat sånger som:

Kriget är mitt fosterland,
mitt harnesk är mitt hus,
och i alla väder
är krigandet mitt liv.


Eller denna:

Ren kring högkvarteret skocka
fräcka hopar sig och pocka:
"Promt vår sold vi vilja ha!
Annars går vi till Oranien,
eller sälja oss åt Spanien,
turken, påven eller satan,
bara han betalar bra."

Eller denna:

Huka dig bonde, jag kommer,
packa dig kvickt iväg.
Ge oss vår sold, kapten,
medan vi står i fält.
Flicka, kom till oss,
sälla dig till stånkan.

Medon reste sig från sin bänk, vandrade över gården ner till vägen, ställde sig och såg ut över slätten. Värmedallrande lointäner, ett enformigt lågland, en tom yta; det var som en projektion av hans inre, inbegreppet av tomhet, shûnyatâ, intighet och frånvaro. Apatia.

Mur utan port, väg utan slut; tomheten i att vara elitsoldat, formell expert, ojämförlig hantverkare. Världsmästare i att bedöma skottvidder, diplomerad brodermördare...

Självömkan höll på att få honom i sin makt. Men då besinnade han sig och gjorde som han lärt sig en gång: han tog ett andetag, lugnade sig, lät viljan kontrollera tanken. Mirakulöst nog kände han sig genast bättre efter detta, och han tänkte: ja min själ, detta är vägen. Sinnesro, liknöjdhet inför seger eller nederlag – apatia.

- - -

I gryningen nästa dag utspisades 4:e kompaniet. Sedan fortsatte marschen, svävarna flög ohotade över egen terräng, och strax hitom Rato gjorde man halt och tog mark. Där beordrades Medon gå ur och möta major Shaibya uppe på en kulle.

Sagt och gjort; Medon gick ur, tog med sig laserkarbinen och Toshiba, mötte en bataljonsadjutant och några andra kompanichefer; det var cheferna 5:e och 6:e för att vara exakt, Nordli och Ruttunen. Han gick med dem uppför den skogklädda sluttningen, man passerade hiliaträd och jubalbestånd, duckade för nedhängande grenar – och på det kala krönet mötte man major Shaibya, en slim typ med lång näsa, omgiven av ett dussin man ur batstaben. Majoren slog ut med handen och sa:

- Där har vi Rato!

Man såg ut över en slätt – och halvvägs till horisonten låg en stad, en stor metropol som förgrenade ut sig i en diffus periferi, tonande bort i lointänernas dis. Egna formationer svävade mot staden och rök steg från olika platser i stadsrummet. Man såg raserade byggnader och upprättstående, demolerade kvarter och orörda, befästa bastioner och ytor med bråte, rester av hus som rasat av tryckvågor. Stridslarm hördes.

- Ja, mina herrar, sa majoren, fienden håller staden med tre divisioner, cirka 20 bataljoner. Det blir hårda strider, om än vi inte ska sättas in ännu. Men gör vi det så blir det slutstriden; saurierns galna idé att knäcka oss slutar här. Vi har kämpat oss fram över Cressida och andra världar för att sist nå hit, till Duriko-da, hans hemvärld. Och nu står vi inför själva juvelen i kronan: Rato, huvudstaden!

En våg av tyst gripenhet gick genom auditoriet. Staden presiderade i fjärran, väntande på deras insats.

- - -

Kompaniet grupperade ute i terrängen och någon dags väntan vidtog, men sist verkade det som om man skulle sändas in i Rato. En vacker dag kunde så Yoshi Medon gå framför de glesnande leden i sitt kompani, 4:e kompaniet i bataljon Shaibya. Manskapet bar hjälm, själv hade han bara fältmössa med radioheadset; något ska man ha för att man är bas tänkte han.

Medon mönstrade sina mannar i den glänta där de grupperade. Han gick från soldat till soldat, kollade, växlade några ord och stannade så vid korpral Gugari, en lång fyr med assymetriskt ansikte. Vad som slog en var framför allt den krokiga näsan, den såg ut som ett S framifrån:

- Och du är på fötterna...?

- Ja, kapten, sa soldaten, alltid redo.

- Bra, bra. Vi har kommit en lång väg...

- Onekligen.

Medon nickade och tänkte att det var roligt att självaste kompanimaskoten ännu levde: semper idem, alltid densamme. Gugari hade varit med Medon under hela dennes karriär, hade aldrig varit någon hjälte men hade hängt med ändå: Gugari var alltid där, var alltid med i den ena och andra operationen, tenderade att hamna i samma enheter som Medon. Han var något av en maskot för varje enhet där han hamnade, en lyckobringare. Han var inte lämpad att föra befäl, långt därifrån – men han hade nu, efter tio år i armén, tvingat se sig själv befrodrad till korpral. Medon hade själv befordrat honom, tyckte att det väl inte vore mer än rätt efter alla dessa år...

- Så vad tror du om striden då?

- Om Rato, kapten? Jodå, det ska väl gå bra...

Medon sken upp och sa:

- Precis! Om du säger att det ska gå bra, så går det bra.

Medon klappade korpralen på axeln och gick vidare, och när han var klar med kontrollen ställde han sig framför linjen och höll ett tal:

- Nu är det sista striden. Vi ska ta Rato, sauriernas huvudstad. En symbolhandling som ska få slut på kriget och återupprätta freden. Det hela kallas operation Hiranya.

Tre solar på himlen, vindstilla. Medon fortsatte:

- Vi ska ta Rato. Till er soldater kan jag bara säga att ta det kallt, det är inte över förrän det är över, som Yogi Berra sa: it ain't over 'til it's over. Så förhasta er inte, gå fram med sedvanlig lyhördhet. Striden är farlig först när man glömmer att den är farlig. Vi har oddsen på vår sida, tungt understöd, medan ödlan är mer eller mindre fångad. Kom bara ihåg våra ledord: jobba systematiskt – tänk framåt – improvisera – härda ut.

Solarna sken, trefiguriga skuggor kastades. Medon tog ett steg, vände, blev stående stilla, drog ner fältmössan i nacken och gungade på fotbladen.

- Då kan jag bara säga: må Den store anden vara med oss.

Han höjde rösten:

- 4:e kompaniet, ilastning! Marschordning, första, andra, tredje pluton och staben sist! Verkställ!

Kompaniet spred sig till sina svävare, packade med all materiel och klara att lyfta; alla order var givna, alla visste vad de skulle göra. Medon gick bort till sin chefsfarkost, klev in, satte sig på befälsplatsen och väntade tills alla var på plats: spaningsgruppen, signalisten och adjutanten. När han fått klartecken från plutoncheferna beordrade han framåt; svävarna lyfte och styrde mot Rato, som låg där på slätten som en hägring.