"Ofelias val" av Annika Jägerbrand

Idag bjuder vi på en novell skriven av Annika Jägerbrand: "Min novell heter “Ofelias val” och började som en intressant tanke: Ifall utomjordingar skulle röva bort människor, vilka skulle de i så fall välja? Jag funderade på det ett par dagar och bestämde mig till slut för att de nog skulle välja exempelvis uteliggare eller människor som lever ensamma och inte skulle saknas av någon. Den frågan är givetvis öppen för diskussion…

Allteftersom jag skrev utvecklades novellen och slutet blev helt annorlunda än det som jag hade tänkt mig (bättre givetvis, tror jag i alla fall).

Namnet på huvudpersonen valde jag (på samma vis som Shakespeare antagligen gjorde när han skrev Hamlet) för att “Ofelia” betyder hjälp på latin."

- - - - -

Jag låg i en smutsig kartong på gatan. Hade precis injicerat min sista självmordsöverdos och kände paradiset intensivt pumpa igenom mig för några sekunder. Då kom de. De små dvärgarna var spöklikt vitbleka och deras kala uppblåsta äggformade huvuden såg malplacerade ut på deras minikroppar. De svarta runda ögonen påminde om de uttryckslösa ögonstenarna på en snögubbe. Utomjordingarna hade kommit för att hämta mig. Alla hade identiska välsittande vita kläder som såg ut att komma från en broadwaymusikal men till skillnad mot professionella dansare var utomjordingarna korta, pinnsmala och verkade helt sakna muskler.

Jag förstod inte riktigt vad som hände utan antog att jag dött eller fått en snedtändning ifrån överdosen. Deras kroppsform och väsande språk verkade vagt bekant. Jag kände heroinet ge effekt, saktade ner andningen, lugnade mig och dövade mitt medvetande. I ena stunden var jag på den sjabbiga bakgatan som var mitt hem och i nästa ögonblick så låg jag mjukt inbäddad på en ren madrass med tak över huvudet. Det var varmt och skönt men jag var påtänd och likgiltig.

När jag återkom till verkligheten var jag glad att få slippa mitt kartonghem bland uteliggarna. Jag var glad för att jag äntligen hittat ett slags hem. Det var först när jag varit på deras planet i flera månader som jag insåg att de aldrig planerat att föra mig tillbaka igen.

Dagen då det hände

På dagen för bortförandet hade jag ännu en gång försökt begå självmord. Inte för att jag ville dö utan för att jag var trött på att inte leva. Mitt 30-åriga liv hade inte utvecklats som jag velat vid något tillfälle och detta var inget undantag. Det var nästan som att någon gudomlig övermakt, eller möjligen övermäktig utomjording bestämt sig för att jag inte fick dö, hur mycket jag än ville och försökte. Jag trodde inte på vare sig gud eller utomjordingar på den tiden så jag antog att mina misslyckade självmordsförsök bara var en del av mitt misslyckade liv. Jag var knarkare, tjuv, deltidshora och hemlös. Mina pundarkompisar å andra sidan anser att det normala svenssonlivet är det ultimata misslyckandet. Det är givetvis en försvarsmekanism för de vet att ett svenssonliv är en utopi, nåt omöjligt att uppnå när man en gång blivit förvisad ut ur samhället och hittat sin livsvän, knarket, och ingått äktenskap med det långt utanför lagens arm.

Visst, det finns de som återvänder till svenssonlivet. Jag har sett dem. De går omkring i samma kläder som svensson, ser ut som svenssons men i själva verket är de o-narkomaner, pundare i vakumstadiet, tomma apatiska maskiner utan sitt drivmedel. Jag vet att deras kropp skriker av längtan att bli hög igen. De föreläser om hur de lyckats bli knarkfria och hur underbart det är- men sådant går bara svenssons på. Inga svenssons fattar att det är en omöjlig ekvation för en knarkare är aldrig fri, kan aldrig bli en svenssons. Det är som att leva i ett laglöst paradis och sen bli förvisad till ett regelmässigt mardrömshelvete medan begäret att komma därifrån successivt blir större och din kropp skriker av smärta och missanpassning. Svenssonlivet kan aldrig bli vårt för den enda kristallklara tanken en knarkare har är: jag måste ha en ny sil. Vi har gått över gränsen och att komma tillbaka är omöjligt. Det borde finnas en varningsskylt på den första silen man tar: ”obs du kommer just nu att påbörja ett liv i paradiset. Var medveten om att du aldrig kan återvända tillbaka till verkligheten igen.”

För mig hade allt börjat rasa när min fostermamma dog och jag blev hemlös. Det var den kvällen när jag och min klasskompis Ragnar skulle gå på terminens bästa fest. Vi var 18 år och hade lyckats få tag i massor av sprit. Mina fosterföräldrar var bortbjudna för kvällen och jag och Ragnar drack medan vi väntade på att vår skjuts till festen skulle dyka upp. Vi väntade och väntade men det kom aldrig någon jävla skjuts. Jag kunde mycket väl köra bilen själv tyckte jag. Jag älskade att köra och min fosterpappa hade övat med mig från det jag var 10 år gammal. Att köra att varit en otroligt frigörande upplevelse och jag kände fri och lycklig när jag satt bakom ratten med makten. Jag skulle bli taxichaufför eller lastbilschaufför när jag blev stor för att köra var min grej. Till slut var vi tvungna att ge oss av mot festen. Jag visste att man inte fick köra berusad men festen låg inte så långt bort och vi skulle vara hemma innan mina fosterföräldrar kommit tillbaka. Inget farligt kunde hända mig för jag skulle köra väldigt långsamt ända till festen och snigla mig fram på vägen.

Jag hämtade bilnycklarna och vi gick ut. Bilen skymtades med sin svarthet på den oupplysta uppfarten och den verkade vänta på oss. Vi satte oss tillrätta och jag startade bilen, la in backen och började försiktigt backa ut. Då anade jag att det var någon som gick därbakom. Ragnar panikskrek rakt ut: ”bromsa!” Jag reagerade blixtsnabbt och tryckte kraftfullt ned foten för att bromsa. Både jag och Ragnar rycktes med när bilen plötsligt åkte bakåt med en fruktansvärd rivstart! Bilbakdelen dunsade emot något mjukt och sedan körde ena hjulet över något rätt stort så jag nästan förlorade styrseln över bilen. Jag hade tryckt på gaspedalen istället för bromsen! Jag såg ingenting för billjuset var inte påslaget och gatlyktorna var för svaga. Ragnar skrek: ”kör för fan, kör!” Så jag la in ettan och körde iväg mot festen.

Det var först dagen efteråt när jag nyktrat till och satt i förhör hos polisen som de berättade för mig att jag kört över och dödat min gravida fostermamma. Hennes skalle hade blivit krossad och hon hade dött direkt. Medan jag satt och försökte smälta vad snuten sa hörde jag min fosterpappa skrika högt i korridoren utanför: ”För bort henne från mig! Hon är ett helvetes monster! Om jag ser henne så lovar jag att döda henne!”

Efter några dagar hos snuten kom en fet socialkärring och hämtade mig och förklarade syrligt att nu när polisen släppt mig så var jag fri att ta hand om mig själv. Hon sa att det var omöjligt att hitta någon som ville ta hand om mig nu. Ingen ville ta emot en mamma-mörderska. Mina fickpengar tog snabbt slut och sen levde jag på gatan. Jag var ensam, hemlös, utan pengar, utan framtid och en mörderska. Det var då den outhärdliga smärtan hade blivit en permanent del av mig, en ondskefull tagg som var väl inflätad i min kropp och själ. Smärtans tagg försvann bara när jag bedövade mig. Och varför skulle jag inte bedöva mig om det fick allt att kännas bra igen?

På kvällen när jag blev bortförd tänkte jag inte på att jag ville dö eller varför. Jag ville bara dö, precis som en öl ville bli uppdrucken eller en sil tagen. Jag tänkte på att jag aldrig skulle kunna ha en lägenhet, ett hus, ett barn, en familj eller en bil. Visst var det fånigt att drömma om familj och småborgerlighet och det tycktes så patetiskt nu efteråt men i just det ögonblicket var allt jag ville bara att få vara normal. En svensson. Inte längre göra inbrott hos folk som hade för mycket prylar, inte bli jagad av snuten, inte bli pissad på när jag låg och sov i någon annans knarkarkvart, inte sälja min kropp för pengar, inte bli misshandlad av folk jag var skyldig stålar. Men jag hade ingen chans att bli normal i det liv jag levde i. Jag hade försökt många gånger att skilja mig från knarket men det gick inte. Ju mer ihärdigt jag försökte desto mer skit mådde jag. Jag och knarket, vi hörde ihop in i döden. När livet är förjävligt är enda alternativet att dö för inte ens döden kan vara sämre än det smärtsamma och meningslösa liv man lever. Men istället för att lämna denna värld genom döden såsom jag önskade så lämnade jag den i ett ufo. Skillnaden var marginell för alla utom för mig.

Språktestet

Första testet skedde rätt snart efter att jag anlänt deras planet. Utomjordingarna stod runtom mig där jag låg i sängen och tittade på mig förväntningsfullt. En av de fula spökdvärgarna väste till. Jag ville sova för hela min kropp var tung som en sten. Rummet var strålande kliniskt vitt; väggar, golv, tak och även min underbart mjuka säng som var placerad mitt i rummet. Då utomjordingarna har en kropp som bara är cirka 30% av min storlek så var deras rum väldigt underdimensionerade. Det gick inte att stå upprätt. Just då brydde jag mig inte för jag ville bara ligga ned och sova.

Han väste till igen och alla stirrade uppfodrande på mig med sina små svarta stenögon. Deras kroppar och huvuden smälte ihop med rummets vita bakgrundsfärg så det enda jag såg riktigt ordentligt var deras svarta ögon. Ögonen var små som puttekulor och det gick inte att urskilja några pupiller. Jag var omringad av en lång rad av svarta prickar mitt i tomma intet. Deras försök att kommunicera med mig gick inte bra. Jag var enormt trött och okommunicerbar, speciellt för utomjordingar. Madrassen var mjuk och varm och det var mer bekvämt än vad jag haft det på 10 år. I sovdimman fick jag intrycket att de verkade tro att jag kunde deras språk. Faktum var att jag aldrig hade lärt mig något språk förutom svenska. I min fosterfamilj hade vi läst böcker och de hade försökt lära mig engelska och franska. Jag kommer ihåg hur min fostermamma alltid brukade laga väldigt god mat. Hennes mat var inte alls smaklös och oaptitlig som det gråa slemmet jag blev serverad av utomjordingarna. Jag hade ingen aning om vad slemmet bestod av eller hur det framställdes och jag ville inte heller veta.

Nu satt jag omringad av en massa vita svartögda dvärgar som alla trodde att jag kunde tala deras obegripliga väsande. Abstinensen kom över mig som på beställning och likaså rastlösheten. Min kropp verkade leva ett eget liv, skakade, brann, sprängvärkte, sparkade…men jag visste att när jag genomlidit symptomen så var det värsta över på några dagar. Precis som de andra gångerna jag avgiftats. Men utomjordingarna förstod inte och gav inte upp utan fortsatte ihärdig att försöka väsa ur mig en respons.

Mitt tålamod brukar inte vara på topp när jag är på avgiftning så inte helt oväntat fick jag rätt snart en flipp och började gapskratta hysteriskt precis innan jag försökte kasta mig över den som stod närmast. Jag ville bara att de skulle hålla tyst och försvinna! Då skyggade de tillbaka och lämnade rummet omgående. Jag började gå dubbelvikt runt sängen om och om igen. Tankarna surrade i min förvirrade skalle. Det hade varit skönt och befriande att skratta. Det var åratal sen jag hade skrattat senast utan droger. Jag tänkte tillbaka på tiden när jag varit barn och skrattat åt saker som gjort mig glad och lycklig. Det störde mig inte alls att vara inlåst. De celler jag suttit i när jag varit i fängelse var alla mindre, smutsigare och osäkrare än utomjordingarnas förvaringsrum. Efter att jag blivit våldsam och försökt attackera dem blev jag isolerade och de upphörde med sina kommunikationsförsök. Varje dag fick jag min matdos av gråslem men i övrigt hade vi ingen kontakt.

I ett litet angränsande badrum fanns ett hål i golvet som var cirka 10 cm i diameter och jag antog att det var där man gjorde sina behov. På väggen i badrummet fanns en panel med massor av knappar men ingenstans fanns vatten. Jag stank. När man bor på gatan är möjligheterna att tvätta av sig begränsade och jag gjorde det bara när jag skulle hora. När abstinensen var borta började jag undersöka badrummets funktioner. Jag hade råkat slå sönder badrummet flera gånger men varje gång när jag vaknat upp var det återställt. Ibland undrade jag ifall jag verkligen slagit sönder det. Jag testtryckte alla knappar. Det fanns ingen logisk ordning för knapparna på väggpanelen. Den första knappen satte på musik med en väsande sångerska. Nästa knapp startade något som lät som ett vattenfall och gjorde mig kissenödig. En av knapparna gjorde så att ena delen av väggen hade ett underligt sken, en annan gjorde så att det började fläkta. Ingen av knapparna fick något vatten att uppenbara sig. Vatten som jag så desperat behövde för att bli ren. Jag var frustrerad över att vara smutsig och illaluktade och när jag tappade tålamodet och skrek av ilska och frustration så kände jag hur en av de vita dvärgarna stod bakom mig. Jag vände mig om.

Den tittade på mig med sina svarta stenögon och för ett ögonblick såg jag något som liknade medlidande i dess spöklikt neutrala ansikte. Utomjordingen sträckte fram sina trådliknande albinohänder och föste mig försiktigt in i ett hörn av badrummet och tryckte sedan på en knapp som satte igång en ljusblå stråle som snabbt bestrålade mig med ett bzz-ande ljud. Efteråt var jag mikroskåpiskt ren från topp till tå. Strålen hade inte bara rengjort min kropp och mitt hår för alla mina sår efter sprutmärkena, infektionerna och alla gamla ärr hade också försvunnit. Kläderna var inte längre mina trasiga jeans och en rödrutig bomullsskjorta utan hade bytt skepnad. Nu var de vita, välsittande och jag antog att jag nog kunde misstas för en utomjording ifall en jordbo sett mig. Kläderna kändes som ett andra skinn och var underbart bekväma. Mjuka och smidiga följde de min kropp. Den utomjording som hjälpt mig såg lättad ut, log svagt och jag fick för mig att den var en hon.

Operationen

En dag marscherade flera stycken utomjordingar in och hade med sig skalpeller och operationsverktyg. De lade upp verktygen på en vit bricka bredvid min säng. Jag var inte rädd för jag hade en gång upplevt en nära-döden-upplevelse med maffian. Vad än utomjordingarna skulle göra med mig kunde det inte vara värre än när Radovan spöade upp mig. En utomjording närmade sig, väste ut en order och pekade på sängen. Jag skulle lägga mig ned på mage och såg ingen anledning att inte göra det. Jag kände hur huden och håret stramade där skalpellen fördes in och snittade i mitt huvud, men kände ingen smärta överhuvudtaget.

Det var då jag insåg att jag inte känt någon smärta alls sen jag blev bortförd, vare sig i kroppen eller i själen. Den konstanta smärtan inuti mig av komplett misslyckande, av djup förtvivlan och av livsolust som gång på gång förmått mig att försöka begå självmord var mirakulöst borta. Jag kände hur någon letade runt inuti min skalle. Det var underligt att inse att min själsliga smärta var borta och jag nu hörde klart och tydligt mina egna tankar. Jag kontrollerade dem helt själv och jag ville inte längre dö. Insikten fick mig att bli glad och jag glömde nästan bort att en utomjording karvade och grävde i min hjärna. Efter en stund började den väsa extra mycket, verkade smått upphetsad och viftade med ena handen för att de andra skulle räcka den något. En skål kom snabbt fram. Sen stoppade den in sina långa vita fingrar in i min hjärna och tog ut ett blodigt fyrkantigt mikrochip och lade det försiktigt ner i skålen.

Direkt därefter gled dörrarna isär för att släppa in ett litet djur, en minihund med vit päls och svarta ögonstenar. En utomjording gick fram och snittade preciöst upp hundens huvud, och stoppade in chippet i djurets hjärna. Då började det lilla vita djuret väsa precis som utomjordingarna. Alla blev glada när hunden kunde kommunicera med dem och deras armar började klappa mot deras smala kroppar. De påminde om upphetsade pingviner. Hunden fick inte ha talets gåva länge för de tog direkt ut chippet och gick tillbaka mot mitt håll och jag suckade uppgivet. Nu skulle de in och gräva i min hjärna igen.

Ofelias lägenhet

Efteråt var alla besvikna. Jag hade chippet inuti skallen men det funkade inte. Jag förstod att de genomgått vissa svårigheter när de satte in det första gången i mitt huvud eftersom det måste ha skett på jorden. Det var mitt fel att chippet inte funkade. Både långvarigt missbruk av diverse droger och en grov misshandel hade förstört de hjärnsynapser de antagit hade funnits därinne som skulle stödja användningen av chippet. Jag kunde inte förklara detta men å andra sidan var det kanske bra. Nu fanns ingen anledning att hämta hit fler människor för deras teknik var inte tillräckligt utvecklad. Direkt efter operationen tog de in mig i badrummet, skannade mig och sen fanns inga ärr kvar efter operationen.

Jag blev ledd ut ur mitt rum av en utomjording som höll mig i handen. För första gången fick jag komma ut. I korridoren utanför var allt lika vitt som inne i mitt rum och takhöjden var lika låg. Jag fick gå dubbelvikt. Korridoren sträckte sig gränslöst åt varsitt håll och kantades av hundratals dörrar. Vi fortsatte gå och huset verkade vara enormt stort. Jag förstod inte hur de lokaliserade sig tills jag såg att det vid varje hörn fanns en mycket liten kod på väggen som påminde om hieroglyfer. Slutligen kom vi fram till ytterdörren som ledde ut till friheten.

När den vita dörren gled isär tog jag mitt första steg ut i friheten som en upprätt människa och såg för första gången min nya hemstad. Himlen var blå och solen sken lagom starkt i en luktfri atmosfär där allt var vitfärgat. Jag insåg perplext att alla hus såg exakt likadana ut som det jag varit inuti. Vita och gigantiska, inga fönster någonstans, inga skorstenar, inga brandstegar. Husen verkade försvinna upp i himlen i en oändlighet. Det fanns inget att jämföra husen med: inga träd vid vägkanterna, inga bilar, inga människor, inget alls. Det fanns överhuvudtaget inga tecken på mänsklig aktivitet, inga människor eller andra varelser verkade vistas utomhus, det fanns inga skyltar eller lampor. Det fanns inget som gjorde de gigantiska vita husen mindre vita. Även vägen var vit som marmor. Hela mitt synfält upptogs av upprepade rader med mängder av symmetriskt utplacerade vita gigantiska kubhus, sockerbitshus, på ändlös vit mark. Min ledsagare drog iväg med mig och vi vandrade långsamt framåt i den vita sterila världen. Jag visste inte vart vi var på väg men kände en viss tillförlit att allt skulle bli bra.

Jag blev förd in i det som var ”mitt hus” och vi vandrade i en vit korridor där jag återigen fick jag gå dubbelvikt. Det såg ut exakt som det förra huset jag bott i. När vi vandrade i en av korridorerna verkade den böja sig uppåt och hela promenaden, bortförandet, tiden instängd och vistelsen i den här sterila staden påminde oroväckande mycket om en dålig LSD-tripp. Jag önskade att det vore en LSD-tripp. Men sen insåg jag att ifall det vore det så skulle jag vakna upp i min smutsiga kartong på gatan och allt skulle vara som vanligt igen. Återigen en knarkhora, tjuv och självmordsönskande. Hade inte bortförandet gett mig en en unik chans till ett bättre liv? Nu var jag fri från drogberoende och smärta, men befann mig på en annan planet omgiven av okommunicerbara spökdvärgar till utomjordingar och gigantiska sockerbitshus i ett snövitt stadslandskap. Detta var antagligen det närmaste ett normalt liv jag någonsin skulle komma. Tanken gjorde mig varm inombords och jag undrade ifall det var såhär det kändes att vara lycklig.

Långt innan vi kom fram till min dörr såg jag att den var ämnad till mig. Mitt namn stod lite hafsigt skrivet utanpå: ”Ofelia”. Synen av namnet fick gjorde mig tårögd. Jag tog tag i min ledsagares hand och klämde den hårt. Den lyfte upp huvudet och tittade uttryckslöst på mig och sedan gled dörren till mitt nya liv upp. Jag gick in i min vitfärgade lägenhet och smakade på ordet ”Ofelias lägenhet”.

Mötet

Jag vandrade långsamt på den vita ödsliga vägen mellan sockerbitshusen. Dagarna hade flutit ihop och månader hade lagts till år och jag hade ingen aning om hur lång tid som gått sen jag började bo i min lägenhet. Solen lyser konstant och årstider existerar inte. Mestadels har jag inget att göra så jag brukar vandra planlöst i timtal, kanske i dagar. Jag blir rastlös av att vara instängd i min vita lägenhet vars enda möbel är en säng. Men utsikten från lägenheten är strålande vacker med vy över de vita vidderna med rader av sockerbitshus bort till horisonten. Jag har försökt att gå dit många gånger, försökt att gå bortom slutet av horisonten. Oavsett hur länge jag vandrar så tar husraderna aldrig slut, vägen verkar vara oändlig. Jag får mycket motion och är fri att göra vad jag vill så jag förstår inte varför det känns instängt.

Idag är jag inte ensam på min promenad. En utomjording går rakt emot mig. Vi möts. Den stannar till och tittar på mig med sina stenögon. Det är något bekant med blicken. Det är hon som en gång hjälpte mig med att stråla mig ren när jag först kom hit. Hon håller ut sin vita spindelliknande hand. Min hand hamnar däri och vi går iväg.

Hennes lägenhet är identisk med min egen. Vitt överallt, en säng i mitten men hon har flera angränsande rum och ut ur ett av rummen kommer två andra spökdvärgar. Detta måste vara hennes familj. De hämtar slem-mat åt mig. Jag känner igen något i spökkvinnans kroppsrörelser men jag vet inte vad det är. Hon verkade röra sig som alla de andra utomjordingarna. Jag äter framplockat gråslem medan de väser sinsemellan. Jag är van vid maten nu.

Först avskydde jag smaken men grått slem är enda födan här. Det var bara att äta. Men nu var jag lika trött på maten som jag var på att stanna kvar på planeten. Jag hade trott att mitt liv på jorden gått ut på överlevnad eftersom jag levde på det viset. Numera visste jag mycket bättre vad enbart överlevnad betydde. Att bara överleva betydde ensamhet, isolering, tristess, meningslöshet, intellektuell urholkning, att vara sovande när man lever och att leva ett liv där enda syftet var att… andas och bara existera. Men frågan var om livet här egentligen var att leva? Jag hade aldrig känt mig mera död än nu. Min kropp verkade bara existera för att finnas till. Jag var en omvandlad person, ljusår ifrån den gamla narkoman-Ofelia. Min kropp såg identisk ut med den gamla Ofelia men hennes inre var borta. Jag hade genomgått själslig helrenovering.

Jag var mer än redo att återvända till jorden och hade varit redo i flera år. Jag ville uppleva allt jag missat på jorden, jag ville ha god mat, kommunicera med människor, vandra på riktiga gator, uppleva känslan av att vara i naturen, ja, det fanns en miljon saker att göra på jorden som gamla Ofelia aldrig prioriterat. Jag förbannade den gamla dumma versionen av mig själv som varit en slav under knarket. Nu ville jag hem för att slippa leva i denna omänskliga miljö. Här gick det inte att dö, det fanns inga verktyg, inget sätt att bli dödad på och inte heller fanns något sätt att döda sig själv. Alla här hade evigt liv. Jag hade haft flera år att fundera på varför gamla Ofelia uppstod. Det var flera händelser som skapat henne men främst drogerna. När hon väl hade börjat med drogerna var hon oförmögen att ta sig loss.

Upptäckten

Utomjordingskvinnan tittade nu allvarligt på mig. Sedan tog hon min hand och vi gick in i badrummet. Hon pekade på en knapp, höjde sina spindelfingrar i en gest att vänta lite, sen gick hon in i mitten av badrummet och fällde ner handen litegrann för att visa att nu skulle jag trycka på knappen.

En gul stråle lyste genast upp rummet och direkt förvandlades den lilla bleka varelsen till en människa med mänskligt hår, anlete, bål, händer, fötter. När kvinnan vände upp sitt ansikte emot mig såg jag att det var min döda fostermamma. Det kunde inte vara sant! Hon log snällt och oförebrående emot mig. Sen gick nästa utomjording in i strålen. Det var min fosterpappa. Sen gick den tredje familjemedlemmen i det gula skenet och förvandlades till ett ofött foster som låg lugnt och stilla och sov. Jag släppte chockskadad knappen och sekunden därefter var alla omvandlade till utomjordingar med svarta ögon igen. Med en knapptryckning hade allt i mitt liv förändrats. Jag hade inte alls bortförts av utomjordingar till en ny planet. Jag var i dödens dimension.

Det var inte alls så här jag hade trott att döden skulle vara. Döden skulle ju vara bättre än livet och den ultimata utvägen för att slippa det plågsamma jordelivet. Jag hade antagit att döden betydde alla själars upplösning, eller kanske ledde till en nystart genom reinkarnation. Eller att bibeln var sann och att jag skulle komma till helvetet. Nu helt plötsligt framstod döden som ett extremt dåligt alternativ till att leva. Det fanns inget paradis. Det fanns bara små vita lägenheter i oändliga rader av sockerbitshus där man bodde som spöken med sin döda jordefamilj…och det för evigt…

Men jag hade ingen alls. Jag var ensam överallt. Både på jorden och i döden. Alla religioner, alla profeter, alla vetenskapliga professorer, alla läkare och förståsigpåare… ALLA hade haft fel! Jag hade haft fel.

Epilog

Det tog lång tid att räta ut Ofelias liv. Extra lång tid eftersom jag är död. Som död hade jag förlåtit Ofelia för längesedan och hade sen dess förtvivlat sett på medan hon kastade bort sitt liv från den dagen då jag och min dotter lämnade jorden. Det var olyckligt att vi inte lyckats etablera verbal kommunikation men det var inget som gick att ändra på nu. Det var därför en befrielse och lättnad att äntligen se Ofelia ta kontroll över sitt eget liv när hon blixtsnabbt rusade iväg och letade upp ufot som hade fört henne hit. Jag visste att hon var utomordentligt duktig på att köra men det var ändå imponerande att se hur enkelt hon tog kontroll över rymdskeppet och försvann i riktning mot jorden. Nu hoppades jag att det skulle dröja länge innan hon skulle återvända för att bo i lägenheten som var reserverad åt henne och hennes familj.