Wednesday, January 17, 2007

"Ken Burke show" av Bill Persson

En kortnovell om hur framtidens människa kan se ut och hur han/hon kanske ser på oss...

- - - - -

”Välkomna till Ken Burke show!”, ljuder speakerrösten när självaste Ken Burke träder in i TV-studion ackompanjerad av kombinationen syntetiska och verkliga applåder.
– Godkväll och välkomna, förkunnade Ken då ovationerna tynade bort. Ikväll ska ni få träffa en okänd man, men en som kan bli historisk.

Ken Burke tittar som vanligt ut bland publiken och pejlar av deras reaktion, han kan det här med dramaturgiska effekter efter mer tjugo år med sin populära show.
– Ni ska få träffa en man som håller på att göra en människa, ja, jag förstår vad ni tänker på, avbröt han mellan fnissandet, men det är inte på det sättet. Denne man är på god väg att göra en helt konstgjord människa! Jag säger välkommen till Tim Golem!

In kommer en leende vetenskapsman som i utseende ligger långt ifrån dr Frankenstein.
– Du ska kanske först presentera dig? sa Ken när de hade satt sig i fåtöljerna.
– Jo, jag är trettiotvå år och forskningschef på Human Synthetics i Kalifornien.
– Vad är det ni gör där?
– Vi är kända för att göra de mest avancerade hjälpmedlen för handikappade.
– Proteser? frågade Ken med rynkad panna för att se mera intresserad ut.
– Ja, just det. Hand- och benproteser, men vi sysslar också med att förse blinda med syn via konstgjorda ögon, och ge hörseln tillbaka för döva med hjälp av avancerad datateknologi.
– Det här verkar ju inte särkilt uppseendeväckande, men ni planerar att gå vidare?
– Ja, vi forskar i att försöka ersätta hela människan.
– Är det sant? häpnade Ken efter en konstfull och planenligt timad paus.
– Det är idag möjligt att ersätta hela, bortsett från hjärnan. Men det är en tidsfråga.
– Men kan man verkligen ersätta alla organ som blod, lever och allt?
– Nej, Varför ska vi ersätta alla de där slamsorna? svarade Tim till publikens munterhet. Vi behöver bara muskler och nervtrådar för motoriken, och de kan vi idag göra konstgjorda.
– Det blir en robot alltså?
– Ja, det kan man säga, vi kallar det helkroppsprotes.
– Verkar lite ruskigt, slog Ken tillbaka. Vad ska den medicinskt vara bra för?
– Tänk dig en människa som annars skulle ha dött i en trafikolycka, kroppen är förstörd men huvudet är intakt. Likaså om kroppen angrips av cancer. Sådana fall kan man rädda.
– Fungerar det som det ska?
– Huvudproblemet, är just huvudet, log Tim. Det biologiska måste interagera med den konstgjorda kroppen och det kräver en blodförsörjning. Ett konstgjort huvud, hade underlättat.
– Ska vi göra om oss till plåtmonster? skrattade Ken. Varför, för att ni ska tjäna pengar?

Publiken drar på munnen åt Kens poäng men det vänder då Tim kontrar blixtsnabbt:
– Vi är alla beroende av att tjäna pengar och jag förmodar att du inte sitter här gratis?

Vetskapen om att Ken Burke är en av USA: s högst betalda TV-stjärnor får alla att fnissa.
– Men, fortsatte Ken med illa dold förnärmelse, du vill att vi alla ska bli robotar, varför?
– Alla vet att vår kropp är ett väldigt skört kärl. Vi blir sjuka titt som tätt, vissa föds handikappade eller blir det i unga år. Vi vet alla att vi ska sakta tyna bort i slutet.
– Men det är ju naturens gång?
– Det är naturens gång att se sämre, men vi kompenserar det med konstgjorda glasögon.
Med sin smittsamma tveksamhet i form av en rynkad panna tittar Ken ut mot publiken.
– Får jag fråga dig en sak? sa Tim och fick omedelbart ett jakande svar från Ken:
– Om vi säger att det idag fanns en sådan robot. Den såg ut precis som du och du kände och upplevde allt precis som nu. Skulle du då låta scanna över dig till den?
– Nej, varför i himmelens namn skulle jag det?
– Därför du vet att du kan leva fullt frisk fram till den förprogrammerade dödsdagen.
– Så vi kommer inte att leva i evighet då? frågade Ken med spelad besvikelse.
– Nej, evigt liv är en teoretisk omöjlighet.
– Varför? undrade Ken Burke och lutade sig engagerat framåt i fåtöljen.
– Då måste minneslagringen också vara oändlig, och det kräver en oändlig dator.
– Vi får väl som nu glömma efterhand, skrockade Ken.
– Ja, visst kan vi låta en och samma humanoid finnas i evighet som glömmer efterhand. Men då är det ju inte samma liv, utan en som förnyar sig hela tiden och glömmer vem han en gång var. Då kan vi lika gärna byta ut individen, som naturen gör idag.
– Hur ska en sådan här krabat fungera, frågade Ken. Kommer vi kunna äta som vanligt och för att inte tala om de andra förlustelserna vi gillar?
– Visst, vi har utvecklat en bränslecell som genererar ström från socker som bryts med i en bioreaktor, liknande magen. När det gäller de andra emotionerna du tänker på, är det inga problem att simulera känslor av alla de slag, lugnade han Ken och den roade publiken.
– Vad menar du med att scanna över? Är det själen som ska överföras till humanoiden?
– Hjärninnehållet och hjärnans arkitektur digitaliseras och överförs; de tillsammans utgör personligheten och går inte att skilja åt.
– Men det här är ju inte naturligt? protesterade Ken och drog ner ögonbrynen.
– Vad spelar det för roll? Glasögon, tandproteser och hörapparater är inte heller naturliga. Det är den naturliga utvecklingen i evolutionen att den intelligentaste varelsen en dag kommit så långt att den kan göra sin egen ersättare. En Robo sapiens.

Ken skickar tvivlande blickar mot publiken för att få den med sig i sin skepsis, något han behärskar till hundra procent och fortsätter:
– Men någonstans måste vi väl ändå sätta en gräns för teknologin?
– Nej, varför det? svarade Tim frankt. Det vore verkligen onaturligt.
– Nu tror jag inte att jag hänger med riktigt? sa Ken Burke och sneglade mot publiken igen. Hur kan du säga att det är naturligt att vi förvandlas till robotar?
– Vi kan göra det med vår intelligens. Och vår intelligens är av naturen oss given.
– Så du menar att allt vi kan göra är naturligt?
– Ja, ingen säger att bävrarnas dammar eller myrornas bon är onaturliga, de är produkter av deras intelligens. Varför skulle produkten av vår intelligens vara onaturlig? Människan är den enda naturvarelsen som begränsar sin egen intelligens; det om något är onaturligt.
– Ser du ändå inget oetiskt med det här projektet? frågade Ken.
– Nej, tvärtom, det vore oetiskt att inte använda den teknik vi är kapabla till? Om vi kan hjälpa sjuka och handikappade med en intelligent teknik och avstår, vore det rent oetiskt.
– Lyckan att få barn och se dem växa upp, den kommer vi ju förlora?
– Rent tekniskt går det att få växande robotar, men det är inget vi satsar på just nu.
– Kan verkligen alla känslor som kärlek, ömhet och även hat simuleras?
– Det spelar ingen roll om hjärnan och dess själsliga innehåll byggs upp biologiskt eller digitalt. Resultatet är samma när vi hittat hjärnans algoritm, och vi är på god väg.
– Om det blir så som du tror, kommer människan som biologisk varelse att dö ut då?
– Ja, det är jag övertygad om.
– Ska den utrotas, häpnade Ken, eller hur menar du?
– Nej. Men i och med att vi kan göra en som är bättre, kommer alla vilja ta steget.
Ken sänder en frågande blick mot publiken som svarar med vaga huvudskakningar.
– Om du ser folk i omgivningen som aldrig är sjuka, fortsatte Tim, inte har någon ångest över ålderdom, då vill du själv leva så. Alltså kommer den biologiska människan sakta fasas ut. Vi vill ju alla vara friska därför sjukdomar är människans värsta gissel, inte sant?
– Jo, instämde Ken, men är ändå inte naturen överlägsen vår teknik?
– Nej, den råa naturen är underlägsen givetvis…
– Det där får du förklara?
– Vi kan bevisligen göra material som håller mycket bättre än vad naturen skapat. Stål är starkare än ben, vi kan göra tänder som håller bättre än de naturliga…
– Visst, avbröt Ken, men som helhet, det naturliga är ändå…
– Sjukdomar, handikapp, olyckor, sinnessjukdomar och senilitet är alla naturliga, men vill vi ha dessa när vi kan undvika dem? kontrade Tim och fick publiken att tänka efter.

Nu följer Ken med i svängningen med en instämmande men avvaktande min.
– Allt nytt är skrämmande, fortsatte Tim. Men slutligen vinner tekniken över rädslan.
– Jag antar att många djupt religiösa ändå anser att du hädar Guds skapelse?
– Om Gud inte vill vi ska bruka vår intelligens, hade han nog inte försett oss med en.
– Kan vi inte missbruka den, precis som allt annat? ifrågasatte Ken.
– Visst, men att få lama att gå och blinda att se, anser jag går väl ihop med Gud vilja.
– Jag kan ändå inte komma ifrån att vi lämnar vårt biologiska hem, det skrämmer mig.
– Biologiskt eller syntetiskt är ointressant; det avgörande är om det är bra eller dåligt för oss. Dessutom har denna utveckling pågått länge - alla människor är redan s k cyborger.
– Nu förstår jag inte, häpnade Ken Burke, är publiken här… och jag cyborger?
– Ja, alla här har antagligen tandlagningar och många har en pacemaker för att inte tala om alla bröstinplantat. Du har ju själv lyft dig några gånger, sa Tim till publikens munterhet.
– Hur långt har ni kommit? trevade Ken avledande. Kan du vara en… humanoid?

Tim svarar bara med ett lurigt leende och Ken blir alltmer osäker och tillika publiken som annars är van att överraskas i Ken Burkes show. Ken blir till slut tvungen att bryta tystnaden:
– Det hade ju onekligen varit ett PR-kap för Human Synthetics, skrattade Ken Burke ansträngt då showens signatur började ljuda och han tvangs avtacka gästen och publiken.
– Om du inte märker någon skillnad, log Tim avslutande, så har vi ju lyckats.

Till publikens jubel drar sig Ken och Tim tillbaka till sminklogen när studion släcks ner.
– Märkligt, konstaterade Tim och tittade eftertänksamt på Ken när han började avsminkningen, att den här gamla pjäsen fortfarande kan fascinera folk efter alla dessa år?
– Folk söker väl sina rötter, sa Ken med blicken mot spegeln, nu när alla är humanoider.

2 comments:

Åka said...

Den här var verkligen klassisk i sin struktur, twist end och så!

Hjärninnehållet och hjärnans arkitektur digitaliseras och överförs; de tillsammans utgör personligheten och går inte att skilja åt.

Nej, fast jag skulle säga att personligheten också ligger i hormonspel, inövade reflexer och andra mer kroppsliga aspekter av människan. Hur mycket av sig själv gör man sig av med om man byter kropp? Fast i novellen byter man bara till humanoida kroppar (annars skulle förstås inte slutet funka heller), men annars kunde man ju lika gärna tänka sig en med åtta ben och gälar. Och då skulle man kanske få lite mer problem att integrera sig.

A.R.Yngve said...

"Twisten" på slutet är tänkvärd, inte alls krystad. Jag gillade den.