"Överkänslig för strålning" av Peter Trixe

Man måste ju börja med något. Och det första bidraget är en novell skriven av yours truly. Håll till godo!

- - - - -

...drömmer? Ja, jag antar det. Jag känner till begreppet och... När jag går till min kammare på kvällen, så kommer en massa minnesbilder tillbaka. Jag vet inte om jag sover, men jag känner mig i alla fall mycket piggare när solen går upp igen. Och minnesbilderna... De är olika.

Jag minns Reynard och Johnson och första gången vi rodde ut i deras gamla roddbåt för att fiska. Och jag minns presidenten. Hennes mjuka leende och trygga hand som tog min och skakade den. Hon ville att jag skulle ha hand om nycklarna... Ja, ni vet... Nycklarna. Reynard var väldigt tveksam, men Johnson övertygade honom om att det var ett klokt beslut. Det var det. Ett mycket klokt beslut.

Reynard fick napp och håvade in en laxöring. Vi rodde tillbaka till bryggan och Johnson tog fram en stor Bowiekniv som han skar upp fisken med. På ingen tid alls hade han rensat ur fisken och fjällat den. Jag minns hur den sprattlade, levde och försökte andas. Jag minns hur den såg ut när Reynard spetsade den på en pinne och stekte den över en öppen eld.

Jag minns mycket. Jag har haft tid att minnas.

Numera finns det ingen fisk kvar i sjön. Jag gick ner dit en dag och rodde ut med den gamla roddbåten. Den höll på att falla sönder. I sjön fanns ingenting. Och det som var skog förut och som gav lä för vinden fanns inte kvar. Vinden var isande kall, strax över fryspunkten.

Jag hade så gärna velat se en levande fisk igen. Det var så länge sen senast. Men det fanns ingenting. Ingenting.

Presidenten satt bakom ett stort skrivbord. Det var gjort av något mörkt träslag. Mahogny, tror jag. Nu finns inte det heller kvar. Inte presidenten heller.

Hon kom fram till mig med sitt mjuka leende. Reynard presenterade mig för henne och hon tog min hand i sin. Hon var så vacker. Och hon log hela tiden. Vi gick upp i huset och hon visade mig runt. Hon bodde i ett väldigt stort hus. Huset finns inte heller kvar. Det är borta för alltid. Men det var ett vackert hus. Fullt med en massa människor. Vackra människor. Levande människor. Stressade och rädda människor.

Jag frågade presidenten vad det var de var rädda för. Hon tittade frågande på mig och så log hon.
”Åh”, svarade hon, ”det har varit en massa... incidenter på sistone. Saker som hänt som tyvärr gör att vi måste ha skärpt beredskap. Och skärpt beredskap får oss alla att bli... en aning skärrade.”
Jag nickade som jag sett Reynard göra när han försökte påskina att han förstått något fast han egentligen inte hade förstått något alls.

”Påskina...” Sa jag precis ”påskina”? Ja, det gjorde jag. Vilket ord... ”Påskina...”

Johnson var gift. Han hade en hustru som var tretton år yngre än han själv. Ibland var han arg på henne och tyckte att hon var omogen och ytlig. Ibland tyckte han att hon var den underbaraste som fanns. Tillsammans hade de fyra barn. Den äldsta flickan var elva år gammal och den yngsta pojken var tre. Han köpte leksaker åt dem. Dockor, leksaksbilar, dataspel. Barnen älskade honom. Han var snäll.

Reynard var inte gift. Han hade inga barn. Han var ofta avundsjuk på Johnson. Johnson försökte få Reynard att gå ut och ”träffa tjejer”, men Reynard slog ifrån sig och svarade att han hellre fokuserade på sitt jobb. Men jag såg att Reynard var ledsen inombords. Jag tror att han var olyckligt kär i någon, men jag vet inte riktigt vem.

Hur lång är halveringstiden för cesium...? Jag har glömt bort det.

Generalen som kom in i rummet var arg. Jag tror inte att han var arg vare sig på presidenten, Reynard, Johnson eller mig, utan det var bara sån han var. Han var nog alltid arg. Han gav presidenten ett papper och hon slutade le. Jag tyckte det var synd, för hon hade ett vackert leende.

Generalen finns inte heller kvar längre.

Presidenten läste igenom pappret och gav det sedan tillbaka till generalen. Hon suckade och gjorde ett tecken åt generalen som gick upp i givakt, gjorde honnör, vände om och gick ut igen. Presidenten vände sig till Reynard.
”Hur lång tid behöver ni?” frågade hon.
Reynard såg chockad ut.
”Vi är inte helt klara”, svarade han. ”Vi skulle behöva... två månader till.”
Presidenten skakade på huvudet.
”Vi har inte två månader på oss. Johnson, vad tycker ni?”
Johnson såg på Reynard.
”Fru President, enligt min åsikt är han redo för sin uppgift.”
Reynard andades in snabbt och skulle precis börja protestera när presidenten vände sig mot mig.
”Vad säger du om att börja jobba för mig? Vill du det?”
Jag analyserade snabbt dessa nya fakta och gav efter några sekunder ett jakande svar.
Reynard såg surt på Johnson och skulle återigen öppna munnen när presidenten vände sig mot honom.
”Reynard, ni tycks vara tveksam. Är han redo eller inte?”
Reynard såg från presidenten till mig till Johnson innan han återigen vände blicken mot presidenten.
”Alltså... det finns egentligen inga hinder... det är mer att... vi skulle behöva göra den allra sista finjusteringen och det finns fortfarande vissa fakta som han inte fått reda på, men...”
Han tystnade. Presidenten såg på Johnson.
”Nå?” frågade hon kort.
Johnson såg på mig och sedan på presidenten.
”Jag tror att han lär sig det sista under tiden som han jobbar för er, fru President.”
Presidenten nickade.
”Jag ska göra mitt allra bästa att lära honom det han inte redan vet...”
Hon log mot mig. Jag log tillbaka.

Reynard hade ett akvarium på sitt arbetsrum. I akvariet hade han sex neontetror och två guldfiskar. Jag kommer inte längre ihåg namnen på neontetrorna, men guldfiskarna hade han döpt till Bill och Bob. Han tyckte om att mata sina fiskar och köpa nya saker som han mödosamt sänkte ner på botten av akvariet med hjälp av en lång kökspincett. Saker som en modell av ett sjörövarskepp, en liten sjöjungfru av plast och en skattkista med små guldmynt i – fast de var nog också gjorda av plast, hela kitet.

När Bill dog, så grät Reynard. Jag minns det tydligt. Han plockade försiktigt upp Bill med en liten grön håv, la honom på en handduk på sitt skrivbord och strök den lilla fiskens buk med sitt finger.
”Stackars liten”, sa han om och om igen.
Jag tyckte synd om Reynard. Han hade förlorat en god vän.

Han gjorde en liten ask åt Bill och begravde honom i trädgården, under en lönn. Jag fick gräva gropen och fylla igen den efteråt. Reynard var alldeles för tagen av stunden för att kunna göra någonting.

Estelle hette Johnsons äldsta flicka. Hon kom och hälsade på sin pappa en dag och kom även fram till mig.
”Det är dig som pappa jobbar med, eller hur?”
Jag svarade ja.
”OK. Du ser mycket trevligare ut än vad jag trodde.”
Jag log.
Estelle tog fram ett dataspel ur fickan på sin klänning och visade mig den.
”Har du spelat det här spelet någon gång?” frågade hon och jag svarade nej.
Hon visade mig hur man skulle göra och vi spelade tillsammans under nästan tre timmar tills Johnson kom in och ville åka hem. Estelle kramade om mig innan hon gick.

Jag fick behålla dataspelet. Jag tror att jag har det kvar någonstans... Det slutade fungera för länge sen, men jag vill ändå behålla det. Estelle finns inte heller längre. Men jag minns henne. Hon var det vackraste jag någonsin sett.

Presidenten gav mig nycklarna. De såg inte ut som vanliga nycklar. Hon förklarade för mig hur de skulle användas och till vad. Jag samlade in så mycket fakta som jag bara kunde för att analysera det senare.

Reynard och Johnson var med hela tiden. När presidenten hade gått ut bråkade Reynard med Johnson. Han tyckte inte att jag borde få ha nycklarna. Han tyckte att det inte gick att lita på mitt omdöme. Johnson försökte få honom på bättre humör och förklarade mina mänskliga sidor för honom. Reynard bemötte det med att det nog snarare var det som var problemet. Att jag var alldeles för mänsklig. Att jag hade känslor. Att jag tänkte som en människa. Han ville ta bort det.

Johnson kallade honom rakt ut för idiot. Johnson tyckte inte att Reynard hade förstått hur viktigt det var att jag kunde fatta beslut som en människa. Att jag kunde se saker både objektivt och subjektivt. Att jag kunde känna empati och kunde analysera fakta inte enbart som ettor och nollor, utan lika mycket som rätt och fel.

Reynards motstånd bröts sakta ner. Hans invändningar blev allt lamare tills han till slut gav med sig.

Det är kallt ute. Jag försökte gå hela vägen dit där presidentens hus stod förut, men det är alldeles för mycket snö, så jag fick vända om innan jag ens hade kommit halvvägs. Kylan gör mig inte så mycket, men jag blir trött fortare numera. Jag börjar också bli gammal. Undrar om jag kan dö...?

Jag satt i mitt arbetsrum när den arga generalen kom in och såg väldigt osäker ut. Jag frågade honom vad han ville. Han stod och tvekade innan han till sist svarade.
”Vi har fått ny kritisk information som jag måste vidarebefordra till presidenten. Vet du var hon är?”
Jag svarade nekande och frågade ifall han inte kunde ge mig informationen så att jag kunde berätta den för presidenten när hon fanns på plats igen. Han såg återigen väldigt tveksam ut, men suckade till sist och berättade. Jag är glad att han gjorde det. Jag hade nycklarna. Han är borta nu.

Jag kommer ihåg när jag vaknade för första gången och såg Reynard stå böjd över mig.
”Jag hoppas att vi har fixat buggarna nu”, sa han.
Sen såg jag Johnson. Och hörde honom.
”Sjunde versionen. Det borde väl vara den sista.”
Reynard gick bort till ett litet rullbord och tog upp en handdator.
”Vi vet fortfarande inte om han är överkänslig för strålning eller inte”, sa han.
Johnson rynkade pannan.
”Tja, vi testade ju version fem och efter det har vi förbättrat skölden ytterligare. Han borde klara sig väldigt länge.”

Eller är det inte cesium...? Plutonium. Uran. Becquerel. Mikrotesla. Ångström. Vad betydde allt det där? Vissa saker minns jag, andra inte.

Fisken som Reynard fångade sprattlade på den nyskrubbade bryggan och jag kunde se skräcken i dess ögon. Den ville inte dö. Men den visste ändå på något sätt att det var precis det som skulle hända. När det skarpa stålet skar upp dess buk, så slog gälarna fortfarande vilt och letade efter vatten och syret i det. Tarmarna vällde ut på bryggan. Ett hjärta som fortfarande slog, som försökte pumpa ut blod som redan höll på att koagulera.

Jag observerade allt detta och analyserade det utifrån mina givna kriterier.
Hur kunde människor som kände empati ändå tycka om att döda? Var det människans sanna natur?

När fisken var färdigstekt åt både Reynard och Johnson upp den under glada skratt och med glupande aptit. Även detta observerade och analyserade jag.

Jag kunde obehindrad gå in i kontrollrummet. Nycklarna passade perfekt i sina hål. Jag vred om båda samtidigt och gjorde sedan som man instruerat mig om att jag skulle göra. Inget som klickade till. Inga sirener. Inga blinkande ljus. Det enda som hände var att bildskärmen framför mig vaknade till liv och visade hur missilerna for iväg. Efter en stund såg jag nya missiler komma mot oss.

Utanför rummet hördes högljudda rop och skrik. Man försökte bryta sig in i kontrollrummet där jag fanns, men dörren var konstruerad så att det inte gick. Jag befann mig i en kokong av betong och metall som det inte gick att bryta sig in i.

Efter en lång stund tystnade allt runt mig. Bildskärmen dog. Ljuset försvann. Jag måste ha stått där jag stod en väldigt lång tid, för när jag till sist vred tillbaka nycklarna, så var de nästan helt sönderfrätta.

Estelle hade på sig en vit klänning med röda blommor. Hennes honungsblonda hår var uppsatt i en hästsvans. Hon hade himmelsblå ögon.

Det fanns alltså sex versioner före mig. Undrar var de är numera? Jag skulle vilja träffa dem. Jag saknar att få prata med någon. Att få ta in nya fakta från någon annan som vet något som jag inte vet. Som känner något som jag inte känner. Som minns något jag inte minns.

Fast jag har ju mina drömmar. Eller... drömmer? Ja, jag antar det. Jag känner till begreppet och... När jag går till min kammare på kvällen, så kommer en massa minnesbilder tillbaka. Jag vet inte om jag sover, men jag känner mig i alla fall mycket piggare när solen går upp igen. Och minnesbilderna... De är olika.