"En äkta Davidoff" av Peter Trixe

- Jag kom hit för att glömma, sa Renspaugh, så ge mig av det starkaste du har!

Jag hällde upp en dubbel tequila till honom och väntade. Det skulle komma en fortsättning. Om det är något vi bartenders känner till, så är det att det alltid kommer en fortsättning.

Renspaugh suckade och kliade sig i skägget.
- Du förstår, Lexley... Om bara Hillier inte hade... Han är ett jävla arsel! Han var ett jävla arsel!
Renspaugh skrockade till.
- Han blev uppäten... Då finns det i alla fall någon rättvisa i den här världen!

Jag nickade förnumstigt, så där som bara vi bartenders och möjligtvis även mammor kan.

- Lexley, fortsatte Renspaugh, du borde ha varit med. Vi hade behövt män som du, inte några förbannade sillmjölkar som Hillier, Davies, Anderson och Müller! Då hade det sett helt annorlunda ut i världen, det kan jag lova dig, Lexley! Skål på dig!

Han svepte sin dubbla tequila och grimaserade. Med en gest visade han att han ville att jag skulle fylla på igen, vilket jag givetvis gjorde.

- Det är tre år sen nu, va? sa Renspaugh mer som en retorisk fråga än något annat. Just det, fortsatte han. Tre år sen... Bara tre år sen. Fan... Om det fanns någon tidsmaskin man kunde låna. Och ett gäng pålitliga män...

Han suckade igen och kliade sig på nytt i skägget.

- Lexley... På den tiden var jag överste. Kan du se det framför dig? Jag - i uniform med skinande blanka ordnar! Snygg och prydlig! Välrakad! Ståtlig och rakryggad! Och... se på mig nu! Se på mig, Lexley! Jag ser ut som... Som...

Hans röst brast och han greppade glaset med tequila, svepte det i ett drag och jag fyllde återigen på med mer.

- Jag var befälhavare på "Penta". Stjärnkryssare av femte graden och ett jäkla bra skepp. När beskedet kom om att en flotta med okända skepp hade siktats nära Uranus skickades vi och "Gaia" dit för att rekognosera och - om möjligt - ta kontakt med utomjordningarna. Ordern kom från högste befälhavaren själv, president Burghara. Så vi åkte till Uranus och... Jodå, där var de. Väntandes på oss. En flotta på femton skepp.

Renspaugh fuktade på nytt sin strupe och jag gav påfyllning.

- Det tog oss tre veckor att få ihop ett datorprogram som kunde översätta deras språk till vårt och vice versa. När vi väl hade lyckats med det, så tog det två veckor till av informationsutbyte för att komma fram till att de, påstod de i alla fall, hade kommit i helt fredliga avsikter. De ville upprätta en slags handelsutbyte med oss. Vi skulle få lära oss en helt ny typ av energiutvinning - utan kärnkraft eller fossila bränslen, baserad enbart på jordens gravitationsfält - och det de ville ha av oss var sand... Fråga mig inte vad de skulle använda sanden till, men det var i alla fall vad de ville ha...

- Fyra veckor senare hade världsförbundet, lett av president Burghara, kommit fram till ett samarbetsavtal med utomjordingarna. Den skulle undertecknas av båda parter och skulle börja gälla mer eller mindre omedelbart. Det blev vår uppgift att se till att utomjordningarna skrev på... Eller i alla gav sitt formella godkännande. Vi översatte noggrannt dokumentet på 122 sidor, undertecknat av president Burghara, generalsekreterare Operther och 13 ministrar, skrivet med en massa noter och friskrivningar...

Renspaugh svepte en ny tequila. Jag fyllde på.

- Så efter två veckors dialog fram och tillbaka var vi färdiga. I dubbel bemärkelse. Vår stab hade mer eller mindre jobbat dygnet runt med det här. Och kom ihåg att vi egentligen var militärer hela bunten. Det var ju egentligen inte vår uppgift att pyssla med den här typen av administrativa saker. Men där var vi i alla fall. Och när utomjordingarna till sist gav sitt godkännande, så kändes det helt underbart.

- Och det verkade som att utomjordingarna tyckte likadant. Det kom en förfrågan om att upprätta en bildlänk mellan fartygen, så att vi äntligen fick se hur utomjordingarna såg ut och de skulle få se hur vi såg ut... Under tiden hade vi börjat fira lite smått... Davies hade öppnat champagnen, Müller hade fixat fram en massa god mat och Hillier... Fan ta honom!

Renspaugh höjde sitt glas och signalerade att han inte ville ha något mer.

- Hillier hade sparat en äkta Davidoff-cigarr "för något speciellt tillfälle" som han uttryckte det. Och precis när han tände den fick vi bild från utomjordningarnas skepp...

Renspaugh suckade djupt.

- Hur i helvete skulle vi ha kunnat veta att cigarren såg ut precis som en av deras jävla larver till barn...?!

En halvtimme senare raglade Renspaugh ut från baren och jag stängde för kvällen. Det var ändå ingen större vits att fortsätta ha öppet, Renspaugh och en handfull till var mer eller mindre de enda kunder jag hade nu för tiden.

"Maskarna", eller utomjordingarna som Renspaugh hade pratat om och som numera styrde över den här planeten, drack ingen sprit. Och i de reservat vi nu bor i finns massor av agave att göra tequila på...