"Det långsamma mordet" av Peter Trixe

Det är nu rätt så länge sedan som Sajberspejs uppdaterades med någon ny novell. Så... här är ett nytt bidrag från yours truly. Enjoy!

- - - - -


I.

FBI-agenten James McIntyre hade inte alls uppskattat bilresan upp till Page. Han var extremt höjdrädd. Resan från Phoenix till Page hade varit förnöjsam, förutom de sista milen, då vägen tog sig uppför en bergskam alldeles för slingrigt och alldeles för nära kanten mot en (som McIntyre tyckte) bottenlös ravin.

Han hade styrt hyrbilen med tom blick och med ett krampaktigt grepp om ratten. Det hade bildats en lång bilkö bakom honom när han krypkört i ca 20 mph och när vägen till slut planade ut igen strax innan Page, hade han blivit omkörd av flera bilar som tutade irriterat. Förarna hade visat honom fingret och skrikit otidigheter som McIntyre ändå inte hade kunnat höra.

Han förbannade även sin kollega Roscoe Wallace som hastigt insjuknat i absolut sista sekunden och som därför inte kunde följa med. I normala fall åkte man alltid två och två, men nu var han tvungen att åka ensam. Och hade Wallace kunnat följa med, så hade McIntyre sett till att den satans idioten hade fått köra i stället.

Nåväl, nu var han ändå här. I en gudsförgäten byhåla någonstans där Colorado-floden en gång i tiden hade börjat mejsla ut det som nu var Grand Canyon. McIntyre svor tyst inom sig. Varför i helvete skulle rika snorungar som Hayden Carruthers upp hit att göra? Kunde de inte hitta på roligare saker i t ex Los Angeles eller Las Vegas?

McIntyre tog sig mödosamt vidare till den adress där den mördade senatorssonen Hayden Carruthers hade hittats. Utanför hotellbyggnaden stod två lokala polisbilar. McIntyre upptäckte att personen som såg ut som sheriffen verkligen levde upp till nidbilden av att amerikanska poliser var munktuggande och kaffesörplande feta svin. "Härligt!" tänkte McIntyre. "Jag hatar det här jävla jobbet...!"

Han parkerade hyrbilen bredvid de båda polisbilarna och steg ut. En lång och smal polis tittade surt på honom och McIntyre plockade långsamt fram sin FBI-bricka. Den långe spottade ut en lång stråle tuggtobak och pekade tyst mot den fete sheriffen. McIntyre nickade och vände sig mot polischefen. Sheriffen såg upp och mötte McIntyres blick.
"Så, ni ´feds´ har äntligen vaknat...? Eller vänta nu... Var är din kollega?"

McIntyre valde att inte svara på frågan, utan suckade bara demonstrativt.
"Berätta vad som hänt", sa han till sheriffen.
"Du har väl fått ma...", började sheriffen.
"Ja, men jag vill ändå att du berättar vad som hänt", avbröt McIntyre.

Sheriffen blängde surt på McIntyre, men ansåg tydligen inte att det var värt att bråka om en ren bagatell.
"Hayden Carruthers hade hyrt hotellrum 128 för två nätter. Enligt uppgift från hans vänner hade han varit i Las Vegas och därefter Grand Canyon. Han skulle vidare till Salt Lake City för att därifrån flyga hem till New York. Han checkade in igår kväll 18.22. Strax efter 19.30 gick han ut för att äta middag och kom tillbaka till hotellet ungefär en timme senare. Han har lagt sig på sängen och tittat på TV. Klockan 21.46 har vittnen hört tre kraftiga smällar från Hayden Carruthers rum.

Ett vittne har sett en man lämna Carruthers rum med något som enligt honom såg ut som en pistol i handen. Vi har hittat tre tomhylsor i Carruthers rum, kaliber .44. I en soptunna vid parkeringen hittade vi själva pistolen, en Desert Eagle .44 Magnum. Vi har säkrat fingeravtryck från pistolen. I hotellrummet hittade vi Hayden Carruthers, skjuten till döds med tre skott. Ett har träffat honom i buken. Ett har träffat honom i halsen. Och ett skott har träffat honom i huvudet. Vilket av skotten som var det dödande går inte att fastställa enligt obducenten.

Om du vill, så kan du få se vad som är kvar av kroppen. Det är inte precis någon vacker syn... Man kan ta död på en elefant med en Magnum... Eller skjuta sönder ett motorblock... Så du kan tänka dig vad det kan..."

"Jaja...", fortsatte sheriffen efter en plågad blick från McIntyre. "I alla fall, vi har även säkerställt DNA från mördaren i rummet. Han har spottat ut ett tuggummi på sängöverkastet. DNA:t överensstämmer inte med Carruthers´ egen. Enligt vittnesuppgifter har han inte haft besök på rummet... Förutom den som sköt honom. Vittnet har inte kunnat beskriva mannen mer än att han var mörkt klädd, av medellängd och att han hade normal kroppsbyggnad.

Han hade någon slags ´hoodie´ på sig med huvan uppdragen över huvudet. Vi har ingen uppfattning om killen är vit, svart, latino, indian eller något annat. Enligt vittnet hade killen Nike-sneakers på sig. Han kunde nämligen se symbolen, trots att det var mörkt. Den liksom glödde rött på något sätt... Som om den var självlysande... Eller som om den var av något reflekterande material... Fast det var ju inget ljus som träffade skorna, så...

Hur som helst, det är vad vi kommit fram till. Du får snoka runt i rummet. Och om du vill ta en titt på liket, så kan vi åka ner till..."

McIntyre skakade på huvudet och klev in genom dörren till hotellrummet. Det första han la märke till var blodfläckarna, eller snarare blodkaskaderna, som hade smetat ner hela sängen och väggen bakom den. I själva madrassen gapade tre stora hål från där pistolkulorna hade gått ut ur Carruthers kropp och ner i stoppningen.

McIntyre valde att inte undersöka sängen närmare. Inte heller golvet kändes intressant. Han vände i stället blicken mot själva dörren och konstaterade att låste inte var uppbrutet.

Med andra ord... Carruthers hade själv släppt in mannen på sitt rum. Frivilligt.


II.

Återresan tillbaka till Phoenix hade varit nästan lika smärtsam. Fast ändå inte. Nu hade McIntyre i alla fall lite material att jobba med. Tuggummit. Fingeravtrycken. Och en intervju med vittnet som hade sett mannen. Foton på de slamsor som var kvar av Carruthers.

McIntyre kunde inte fatta att en mördare hade kunnat göra såna misstag. "Vem fan spottar ut sitt tuggummi i det rum där han begått själva mordet?! Och varför tar han inte på sig ett par handskar och han nu ska skjuta ihjäl någon? Och varför tar man på sig ett par sneakers som folk kan lägga märke till...?" Nej, det var något som inte stämde med fallet, insåg McIntyre. Och han ville mer än gärna sätta tänderna i det - riktigt ordentligt!

Tillbaka på sitt arbetsrum började McIntyre med att be sin sekreterare Karen Hughes att scanna in fingeravtrycken och jämföra dem mot alla kända databaser. Efter en hyfsat lång väntan återkom Karen med beskedet att fingeravtrycken inte matchade något av de som fanns i databaserna. "Typiskt!", tänkte McIntyre, men gav inte upp.

DNA:t från tuggummit matchades också mot olika databaser. Samma resultat. Det fanns några resultat som kom nära, men inte tillräckligt för att man skulle kunna vara säkra på att det var samma kille. Karen Hughes fick i uppdrag att ringa Nike och kolla vad det kunde röra sig om för sneakermodell som mördaren hade haft på sig.

På Nike´s försäljningsavdelning var man helt oförstående. Man visste inte alls vad det kunde röra sig om för modell. Det fanns ingen sko som passade in på vittnets beskrivning. Ingen modell som ens kom i närheten. McIntyre ringde upp sheriffen i Page för att höra efter ifall Operation Dörrknackning hade gett några resultat. Ytterligare ett nedslående resultat. Ingen hade sett någon som passade in på beskrivningen av mördaren. Ingen hade sett något konstigt under mordkvällen. Ingen hade hört något. Ingen visste vem mördaren kunde vara.

Under de kommande månaderna åkte James McIntyre och Roscoe Wallace tillbaka till Page flera gånger, men kom ingenvart med fallet. Senator Sean Carruthers gormade och förbannade FBI:s inkompetens i media under en ännu längre tid. Men allteftersom tiden gick, blev intresset för det olösta brottet allt mindre och till sist tvingades FBI-agenten James McIntyre packa ner hela materialet i en vit låda och arkivera det som ett ´cold case´.


III.

Alicia Escobar hade alltid drömt om att få jobba för FBI. Ända sedan hon var liten flicka hade hon formligen slukat allt vad detektivromaner hette. Hon älskade att titta på olika deckarserier på TV. Att bli antagen till utbildningen och därmed få kalla sig federal agent var en dröm som hade blivit sann för inte alls länge sedan. Nu var hon färdigutbildad och redo att få sin första stationering.

Vilket hade inneburit att hon tvingats packa ner alla sina tillhörigheter och flytta från Orlando i Florida till Los Angeles i Kalifornien. Inte för att hon hade något emot det, tvärtom. För henne var det även en slags frigörelse från familjen, släkten och alla krav som ställts på henne.

Första dagen på FBI:s Los Angeles-avdelning hade börjat bra. Hon hade blivit presenterad för sina nya kollegor och hade fått en snabb rundtur i byggnaden innan det var dags att träffa chefen själv, James McIntyre. Enligt vad Alicia visste, så hade McIntyre jobbat för FBI i snart 30 år och hade under tiden haft en karriär som kanske inte var spikrak, men i alla fall imponerande.

Någonstans i bakhuvudet hade Alicia dock ett svagt minne av att det var någon skandal där McIntyre hade varit inblandad, för drygt 25 år sedan, som hade gällt någon senator eller dennes familj, men hon kunde inte minnas detaljerna och ville heller inte påminna McIntyre om dem.

McIntyre hälsade artigt på Alicia och bad henne sätta sig i den bekväma läderfåtöljen framför hans skrivbord. Själv satte han sig på andra sidan, i en fåtölj som såg ännu bekvämare ut.
"Så, miss Escobar...", började McIntyre.
"Snälla, säg Alicia. Miss Escobar låter så... formellt", sa Alicia med ett leende.

McIntyre skrattade till.
"OK... Alicia", sa han. "Jag vill först hälsa dig välkommen hit till Los Angeles! Har du besökt Kalifornien någon gång förut?"
"Nej", svarade Alicia. "Det här är första gången jag är så här långt västerut."
"Du är från Florida, inte sant?"
"Ja", svarade Alicia.
"Nå, ni har ju ett gigantiskt Disneyställe därborta också, så... Fast vi har Hollywood!"
"Och vi har Cape Canaveral!", replikerade Alicia.

McIntyre nickade med ett leende.
"Vad har du för ambitioner, Alicia?", frågade han plötsligt.

Alicia visste inte riktigt vad hon skulle svara på den direkta frågan.
"Jo", svarade hon sakta, "jag vill bli en riktigt..."
"... bra FBI-agent yadda-yadda", avbrött McIntyre henne. "Nej, det var inte det jag frågade, Alicia! Jag vill veta vad du har för ambitioner! Var vill du befinna dig om fem år? Om tio år?"

Alicia suckade.
"Om du är rädd för att jag har för avsikt att ta över ditt jobb, så tror du fel", svarade hon. "Visst, jag vill gärna bli en avdelningschef någon dag, men det är inget som jag tänker gå över lik för... Fel ordval... Men du förstår nog vad jag menar. Jag vill göra ett bra jobb. Jag vill sätta dit skithögarna som begår grova brott och tror att de inte kommer att åka fast. Jag vill knäcka de riktigt tuffa fallen som verkar helt hopplösa vid första ögonkastet. Sätt mig gärna på några ´cold cases´, så hittar jag nya infallsvinklar som ingen sett förut!"

McIntyre log ett illmarigt leende.
"OK", svarade han. "Your wish is my command, Alicia..."


IV.

Alicia fattade inte vad som hade hänt. Hon hade brusat upp. Hon kände det som att McIntyre medvetet hade provocerat henne till att säga det hon sagt och nu fick hon ta konsekvenserna av det. Ett riktigt skitfall...

Det var först efter det att hon öppnat den vita papplådan som det gick upp för henne exakt vilket skitfall det var. Carruthers-fallet. Mordet på Hayden Carruthers i Page, Arizona för 27 år sedan. Och det framgick även ganska snart att den som haft hand om fallet var hennes chef, James McIntyre. Och han hade misslyckats fullständigt med att hitta den skyldige.

Det här var verkligen ett ´cold case´av värsta sorten. Det fanns DNA på ett tuggummi som hade hittats på mordplatsen. Det fanns fingeravtryck på en pistol som hittats i närheten av hotellet där Carruthers hade skjutits ihjäl. Men när man hade kört dem mot databaserna, så hade de inte gett något resultat. Hon tittade genom de foton som tagits på Hayden Carruthers och fick en kväljande känsla i maggropen.

Alicia suckade och tog med sig DNA-analysen och dokumenten med fingeravtrycken för att göra ytterligare en rutinmässig genomsökning av databaserna. Hon väntade sig inte att få något resultat den här gången heller och blev därför rejält överraskad när hon först fick en matchning på DNA:t och därefter på fingeravtrycken.

Samma namn dök upp som sökresultat. Jonathan Lee Barrett. Boendes här. I Los Angeles.

Alicia blev helt kallsvettig. På bara en halvtimme hade hon löst ett ´cold case´ som legat i FBI:s arkiv i 27 år.

Det var då hon noterade hur gammal Jonathan Lee Barrett var. Han var född för 24 år sedan.


V.

"Det måste vara något misstag", sa McIntyre.
"Ja, fast jag vet inte vad det är som gått snett", svarade Alicia.
"Både DNA-analysen och fingeravtrycken ger samma svar", inflikade FBI-agent Tom Janssen. "Och de är hundraprocentiga. Det finns ingen felmarginal alls."
"Men...", sa McIntyre osäkert, "... kan någon ha öppnat lådan från Carruthers-fallet och bytt ut DNA:t och fingeravtrycken...?"

Janssen skakade på huvudet.
"Nej, sir. Lådan var förseglad. Och det var ni själv som förseglade den för nästan 26 år sedan. Sedan dess har ingen rört den. Så innehållet är exakt detsamma nu som då."

McIntyre suckade djupt. Han gick bort till det stora panoramafönstret och tittade ut. Han stod tyst i nästan en hel minut innan han vände sig om.
"Ta in killen! Vad har vi att förlora? Vi förhör honom. Något måste vara tokfel här, men det är bäst att vi följer protokollet och ställer frågorna... Om han kan leverera svaren vore det hur bra som helst, men... Ta in honom!"

Janssen och Alicia reste på sig och gick ut ur rummet. I hissen på väg ner till garaget suckade Janssen.
"Det kan inte vara han... En 24-åring kan inte ha begått ett mord för 27 år sedan... Kanske hans pappa...?"
"Du vet lika väl som jag att en förälder inte kan leverera samma hundraprocentiga...", började Alicia, men Janssen viftade avvärjande med handen.
"Jag vet, Escobar, jag vet... Men..."

Han suckade. "Jag vet inte..."


VI.

Själva gripandet hade gått odramatiskt till. Eller egentligen rörde det sig inte ens om ett gripande. Janssen och Escobar hade vänligt frågat Barrett om han kunde följa med till FBI:s kontor för att svara på ett par frågor och Barrett hade gått med på det utan protester. Vilket hade fått både Janssen och Alicia att utbyta en förvånad blick.

De hade tagit in Barrett i McIntyres kontorsrum och satt honom i samma läderfåtölj som Alicia hade suttit i för bara ett par timmar sedan.

Barrett tittade med nyfiken blick på dem alla tre.
"Det vore trevligt att få veta anledningen till varför ni bjudit hit mig", sa han roat.

McIntyre såg allt annat än road ut.
"Mister Barrett... Kände ni till en Hayden Carruthers?"

Barrett såg ut att tänka efter.
"Hayden Carruthers...? Nej, namnet säger mig inget. Är han en student på universitetet...?"
"Nej", svarade McIntyre. "Hayden Carruthers blev mördad för 27 år sedan i Page, Arizona."
"OK", svarade Barrett. "Det var några år innan jag föddes, så då har jag tyvärr inget minne av det..."
"Mister Barrett", sa Janssen, "i samband med mordet säkrade man DNA och fingeravtryck från mordplatsen. Vi har testat både DNA:t och fingeravtrycken mot de som finns i våra databaser och vi fick en hundraprocentig träff i båda fallen. Och den hundraprocentiga träffen är... ni!"

Barrett tittade häpet på Janssen. Sedan brast han ut i ett gapskratt.
"Åh, herregud!", frustade han mellan skrattattackerna. "Alltså... Holy shit! Så in i helvete korkade trodde jag faktiskt inte att ni på FBI kunde vara! Jag är ju för fan född för 24 år sedan. 24 år sedan!"

"Här!", sa Barrett och plockade fram sitt körkort. "Här! Här står mitt födelsedatum! När sa ni att mordet begicks? För 27 år sedan? Hur står det till med mattekunskaperna? Det är ju 3 år innan jag föddes! Get real!"

Barrett blev mer och mer förbannad.
"Släpade ni med mig hit för att anklaga mig för ett mord som det inte finns minsta lilla möjlighet att jag skulle ha kunnat begå?! Vet ni... Jag skulle nog fan kunna stämma er... Hela bunten! Det var... Det var..."
"Mister Barrett", avbröt Alicia honom. "Ingen av oss har faktiskt anklagat er för mordet."
"Jo", svarade Barrett, men med osäker röst. "Jo, det gjor..."
"Nej, mister Barrett", avbröt Alicia honom igen. "Det vi sa var att vi fått en hundraprocentig träff när det gällde DNA:t och fingeravtrycken och att de stämde överens med era. Men vi inser också att det måste ha blivit något fel. Vi vill till att börja med ta era fingeravtryck på nytt. Och ett DNA-prov. Bara för att eliminera en eventuell felorsak."

Barrett nickade.
"Självklart!", svarade han.

Alicia nickade också.
"Ni refererade till ett universitet, mister Barrett. Betyder det att ni studerar...?"

Barrett nickade igen.
"Ja. Jag studerar... Avancerad datorkunskap... Artificiell intelligens... Och lite annat..."
"Ni tror inte att någon av era kollegor eller kompisar kan ha försökt sig på ett practical joke med er...?", undrade Alicia.

Barrett hajade till.
"Jo...", svarade han. "Det låter ju rimligt... Någon... Fast... Hur...?"

Alicia sneglade på Janssen.
"Ja, du... Det får vi reda ut i så fall..."


VII.

Alicia satt med McIntyre och Janssen och såg plågad ut. Lika plågad som hennes kollegor. Det nya DNA-provet hade inte ändrat på något. Det matchade fortfarande mördarens DNA till hundra procent. De nya fingeravtrycken likaså. Med ens kunde de släppa idén att någon av Barretts kollegor skulle ha gett sig på att skämta med honom genom att hacka sig in i någon av databaserna och byta ut Barretts DNA-prov och fingeravtryck mot de som man funnit på mordplatsen då Hayden Carruthers mördats.

Trots att man hade teknisk bevisning mot Jonathan Lee Barrett för mordet på Hayden Carruthers, så var man tvungen att släppa honom. Barrett hade ju ett alibi. Ett vattentätt sådant. Han var inte född när mordet begicks.

Tillsammans förseglade alla tre lådan gällande mordet på Hayden Carruthers på nytt och bar ner den till FBI:s arkiv.


VIII.

Jonathan Lee Barrett hade tagit en taxi hem. För honom hade besöket hos FBI varit en onödig distraktion och ett ovälkommet avbrott från forskningen. Han hade ödslat alltför lång tid på oväsentligheter och dumma frågor från de federala agenterna gällande något som kändes totalt verklighetsfrämmande. Att han skulle begått ett mord för 27 år sedan... Tre år innan han ens var född! Idioter!

Han öppnade ytterdörren och klev in i sitt studentrum. Han tog av sig jackan och skorna, klev in i köket och satte kaffe på bryggning. Därefter gick han till sitt skrivbord, plockade upp sin laptop och läste igenom de noteringar angående tidsresor som han skrivit in senast.