"Kriget" av A R Yngve

Den här novellen trycktes i den svenska sf-tidskriften "Mitrania" för ett par år sen... Med författarens godkännande publiceras den nu även här på Sajberspejs!

- - - - -

Hanna satt i bunkerns stora hangar och väntade på signalen att gå ut i strid. Hon tuggade på ett lätt stimulerande alkaloidtuggummi och tänkte på fienden. Kriget hade pågått i ett år - men det kändes som blott en månad...

De hade inte alltid varit i krig. Minnet av den långa perioden av fred gjorde tanken på att skada eller döda fienden svårare att smälta.

Varför hade det behövt gå så långt som till krig? Kunde de inte ha fortsatt leva i fred, eller åtminstone vapenvila? Hon hade till och tyckt om fienden en gång i tiden... före det stora sammanbrottet i förhandlingarna. Fienden hade gjort omöjliga anspråk, hade varit korttänkt och girig. Nu trodde Hanna inte längre att fred var möjlig. Endast seger kunde rädda henne och barnen, och deras framtid.

Bildskärmen på väggen visade ett långsamt glidande panorama över stadslandskapet på ytan, fyrtio meter upp. Den lilla portugisiska kuststaden hade varit en blomstrande turistort före kriget. Nu låg den i ruiner; den gamla katedralens tak hade kollapsat, och de smala vindlande gatorna var blockerade av bråte och barrikader. Hannas bunker låg ett litet stycke från stadskärnan; fiendens bas flöt någonstans ute i bukten, i en konverterad atomubåt.

Äntligen kom klareringsordern från stridsledningscentralen. Meddelandet lyste upp på insidan av hennes solglasögon:

CLEAR UNIT (Hanna B.) DUEL AREA 2.3 (EGEG-T). ENEMY (Chang S.) APPRCH (N.45 DEG TO S.90 DEG).

Hanna öppnade sin plånbok och tittade på fotot av barnen. Det var för barnens framtid hon gjorde det här, påminde hon sig. Det var dags att få ett slut på kriget.

Hon stoppade undan fotot, skyndade uppför betongrampen och in i sitt stridsfordon. Från utsidan liknade fordonet en tjugo meter lång grå tusenfoting med korta, hjulförsedda ben. Dess "huvud" var fullspäckat med kanonmynningar, sensorer, kameror, störsändare och missiltuber. Hanna kravlade in genom "svansen" och spände fast sig i förarkapseln i fordonets centrum.

Stridsskärmen projicerades på hjälmvisiret, och ett meddelande kom i stora röda bokstäver framför hennes ögon: PLUG IN LIMBS CTRL SYST. Hon pluggade in sina handskar och stövlar i kontrollpanelen; nu kunde hon känna fordonets rörelser genom direkta impulser i händer och fötter, och styra det med tanken. När hon tänkte på att flytta fötterna, rörde sig fordonets 200 "fötter" i ett steg.

Varningslampor blinkade i hangaren; hissplattformen sköt uppåt, och Hanna kände accelerationen pressa henne mot sätet. Ljudisoleringen i förarkapseln var nästan perfekt; när ångstrålarna bromsade in plattformen, hörde hon bara ett svagt ljud - om hon varit på utsidan, skulle hennes trumhinnor ha spräckts av det tjutande oljudet.

Med ett kraftigt ryck stannade hissplattformen vid ytan, i en gränd mellan två spruckna husväggar. Hanna såg allt på utsidan lika tydligt som om hon stått där själv. Hon rörde ögonen, och vyn från utsidan svepte runt, ut och mot bukten. En radarbild överlappade det synliga landskapet och varnade henne att fiendeenheten siktats endast 300 meter längre bort, vid hamnområdet.

Hon tänkte på att springa - fort - och fordonets många ben började pumpa frenetiskt. Den tjugo meter långa bepansrade "tusenfotingen" skyndade ut ur gränden och flöt över bråten, likt en vattendroppe över en het spisplatta.

Radarn pekade ut fiende-enhetens läge och riktningsvektor. VARNING! sade datorns mjuka röst i hennes öron. FIENDEN HAR LOKALISERAT DIG VIA SATELLITSPANING. FÖRESLÅR MOTMEDEL.

"Motmedel på!"

Hologramprojektorer på tusenfotingens ovansida kopplades på, och skickade en falsk bild av marken under den, upp mot stratosfären. Från rymden sett tycktes fordonet blekna bort, men från marknivån förblev det synligt - och hörbart.

Genom mikrofonerna på utsidan kunde Hanna höra fienden närma sig från vattenbrynet; det var meningslöst att försöka lägga sig i bakhåll. Fienden var inställd på direkt konfrontation. Hon pressade samman läpparna, andades djupt genom vidgade näsborrar och kopplade på vapensystemen.

Medan tusenfotingen ålade och rusade fram mot den gamla katedralen, riktade Hanna in en smart missil mot fienden. Hon tryckte in avfyrningsknappen och såg en infälld kamerabild från missilens nos. Precis som i simulatorövningarna styrde hon missilen som om hon satt på den, sicksackade mellan byggnader och genom smala gator, mot målet.

Där såg hon fiendens fordon i fullt dagsljus! Det var rundare och kompaktare än hennes - ganska likt en sjöborre, med sina otaliga vassa metallspröt. Missilen flög in mot målet, styrt av hennes tanke... och böjde av och missade med ett par meter. MISSILKONTAKT BRUTEN, stod det på den infällda skärmbilden, som blivit ett grått brus - fiendens störsändare hade saboterat fjärrkontrollen.

Hur förflyttade sig fienden i den där sjöborren? Hanna hade inte sett några hjul eller ben på den, men hon hade inte tid att ta reda på det - hon hade nått katedralen, och fiendefordonet närmade sig snabbt.

I sin ökande upphetsning och stress identifierade hon sig fullständigt med fordonet, som om dess ben var hennes egna, dess sensorer och kameror hennes riktiga ögon. Dess 200 ben hoppade i en vågrörelse, hon tog ett skutt över en nedfallen pelare, landade mitt framför altaret och vred sig mot den annalkande motståndaren.

Katedralen skakades av en explosion, och ett tungt väggparti rasade ned helt nära henne. Instinktivt sköt hon spärreld och granater mot det rökfyllda hålet; gatan utanför förvandlades ögonblickligen till ett glödhett eldhav.

Fiendens sjöborrefordon, alltför brett för att komma in samma väg som Hannas tusenfoting, hoppade in genom hålet och över flammorna. Dess många teleskopiska spröt trycktes samman och förlängdes snabbt - och skapade en skuttande, studsande rörelse.

Tusenfotingen slingrade sig iväg med svansen först, och avfyrade en dånande salva artilleri, laserstrålar och teflonkulor mot den hoppande sjöborren. Från motståndarens skal flög små projektiler som förvandlades till klibbiga fångstnät - fienden försökte tydligen ta Hanna levande.
Näten fastnade på golv, dammtäckta kyrkbänkar och nedfallna stenblock - men tusenfotingens teflontäckta skal skakade av sig näten och rusade in bakom en rad pelare. Den sköt igen och igen; granaterna studsade av från sjöborrens rörliga spröt och exploderade mot katedralväggarna.

Chockvågen slungade sjöborren mot pelarna där tusenfotingen tagit skydd, och skulle ha krossats mot dem - men så fastnade den mellan två pelare. Spröten fälldes hastigt in, men inte långt nog för att tusenfotingen skulle komma loss.

Hanna såg sin chans. Hon lyfte tusenfotingens framkropp från golvet och dess huvud slog rakt in i sjöborrens undersida med en metallisk klang. Laserkanonerna och automatkanonerna hamrade på det glatta pansaret, och kaskader av smält metall stänkte ned över tusenfotingen. Sjöborren avfyrade sina egna kanoner och tusenfotingens ovansida skakade våldsamt av ett dussintal direktträffar.

Varningssignaler blinkade i Hannas synfält, samtidigt som stötarna vibrerade genom hennes händer och fötter: ÖVERHETTNING! BROTT PÅ YTTERPANSAR!

Hon spände musklerna, kisade med ögonen och fokuserade all sin uppmärksamhet på kamerabilden framför sig: fiendens pansar smälte, öppnades likt en rutten tomat, och brinnande oljig vätska forsade ut ur det glödande skalet. DÖ! tänkte hon, DÖ! DÖ! DÖ!

Men så flimrade kamerabilden till och försvann. Datorrösten ropade i hennes hjälm: SYRA-ANGREPP! YTTERSKAL OCH FRONTPARTI ALLVARLIGT SKADADE! KRAFTCELLER SKADADE! EVAKUERINGSPROTOKOLL PÅ! SJÄLVDESTRUKTION INOM FEM SEKUNDER!

Sjöborren "blödde" högkoncentrerad syra över hennes fordon; hon kände sig lurad; så typiskt fienden att angripa med svek och bluff. Hanna hatade honom bara ännu mer. I sitt raseri märkte hon knappt hur kapseln hon satt i sköts ut ur tusenfotingens dödsdömda kropp, och rullade bort genom katedralen. Ett dussin hjul fälldes ut ur förarkapseln, och ett fönster öppnades i kontrollpanelen så att Hanna kunde se med egna ögon och styra dess färd.

Tusenfotingens bränsleceller detonerades på kommando. Katedralens mittskepp rasade samman i ett moln av damm, och ett marmorblock träffade Hannas kapsel; den tumlade runt och stannade i en hög sönderslagna bänkar. Hon satte på andningsmasken och drog i utskjutningsspaken. Hennes handskar och stövlar kopplades loss och hon flög upp genom den lossprängda toppluckan.

Sätet följde efter, färdades ut ur resterna av katedralen, sjönk ned på jetstrålar och landade på piazzan utanför. Hannas händer darrade av spänning och utmattning; hon klarade nätt och jämnt att trycka in låset som öppnade fempunktsbältet, och kröp bort från det rykande raketsätet.

Hon stapplade bort mot en husvägg och tog stöd mot den för att inte tappa balansen; yrseln efter utskjutningen var kraftig. Men hon tillät sig inte att slappna av; fienden hade överlevt angrepp tidigare... kanske var han inte död än. Sakta grep hon efter det hopfällbara geväret som var fastspänt på ryggen, och fällde ut gevärspipan och den lätta kolven.

Lasersiktet tändes, och hon svepte den röda ljusfläcken över katedralens rökfyllda entré trettio meter bort. Hon hade en liten granat i loppet, och tjugo teflonkulor... en träff borde räcka.

En figur rörde sig i röken och kom rusande ut ur katedralen. Figuren var en man i röd uniform och hjälm. Hanna sköt granaten och kastade sig ned mot marken. Explosionen träffade katedralens portal och stensplitter regnade ned över piazzan. Men figuren i rött fortsatte springa. Hanna sköt alla skotten; inget av dem träffade. Figuren kom emot henne, flimrade till och försvann.

En ljusglimt från den rykande katedralporten träffade hennes visir. Bara ett hologram, insåg hon rasande. Fienden fortsatte med sina lögner och svek, som hon borde ha förväntat!

Men hon hade ett par vapen hon sparat till sist. Hanna rusade in genom en öppen dörr och ansträngde sig för att andas sakta och djupt genom gasmasken. Det gick ett par sekunder. Öronpluggarna som skyddade mot ljudvapen gjorde det omöjligt att höra fiendens steg, men sensorerna i hennes dräkt skickade varningssignaler. Fienden kom närmare, med sakta steg, mot dörröppningen...

Och han stannade. En högtalarförstärkt röst kom från piazzan, stark nog för att nå förbi Hannas öronpluggar: "Jag vet att du är där. Kasta ut geväret först, och kom ut med händerna i vädret. Jag har en granat... och kan spränga byggnaden om jag måste."

Och sedan? tänkte hon. Hon hade inget skäl att lita på fiendens avsikter. Ruinerna de stod i bar vittnesbörd om fiendens önskan att förinta henne för att vinna kriget. Flera gånger hade han nästan lyckats. Hon tryckte in den dolda knappen på gevärets undersida.

Hanna svingade geväret bakåt, sedan framåt, och slängde ut det över tröskeln. Det landade på piazzans gatstenar. Fienden tog ett steg - och geväret exploderade. Laddningen var inte speciellt kraftig - hans skyddsdräkt och hjälm kunde säkert motstå stöten - men han hade inget medel mot färgpatronen som exploderade med geväret.

Hanna sprang ut och såg att fienden nu var helt täckt av den svarta färgen, förvirrat kravlande omkring i en stor svart fläck som omedelbart torkat, och han gned händerna över sitt visir, som om färgen kunde torkas bort så lätt. I sin ena hand hade han fortfarande en pistol.

Fienden hann inte ta av sig hjälmen. Hanna drog kniven ur bältet och högg mot hans pistolarm. Teflonbladet trängde djupt in. Fienden skrek till och tappade pistolen, men föll inte. Hon drog ut bladet och högg mot halsen; fienden sparkade blint och träffade henne på sidan av höften. Hanna tappade balansen och stapplade bakåt mot husväggen, tillräckligt länge för att fienden skulle hinna ta av hjälmen och se klart.

Hon såg fiendens ansikte. Det hade ändrats något av tiden och kriget; huden var blekare, något rynkigare, blicken hårdare. Han stirrade på henne som om han inte riktigt trodde hon var där. Så dök han ned mot pistolen han tappat; Hanna rusade mot den och gav honom en kraftig spark i huvudet med sin stövel.

Fienden vrålade och grep om sitt huvud; Hanna böjde sig snabbt ned för att plocka upp pistolen. Då sträckte han ut vänsterhanden mot henne, utan att kunna nå fram, och hon skymtade ett rörformat vapen fästat vid undersidan av hans arm. För sent lyfte hon armarna till skydd; röret sköt ut en änterhake i en tunn vajer.

Med ett öronbedövande ljud spräcktes visiret på hennes hjälm, och änterhaken stannade ett par millimeter från hennes ena öga. Hanna skrek till, och kastades framåt när fienden ryckte till i vajern.

Hon fumlade med hjälmlåset, föll framåt i rycket, och hjälmen kom loss - samtidigt som fienden fångade hennes hals i en bensax. Hanna ströps av trycket och högg till med kniven mot fiendens ben. Bladet fastnade i utsidan av hans lår och han släppte taget om hennes hals. De försökte strypa varandra samtidigt. Men bägge två blev så utmattade att de tvingades ge upp.

Hanna rullade av fienden och kippade efter andan, liggande på rygg. De såg upp mot en klarblå eftermiddagshimmel.

"Hanna," sade fienden till slut, "jag orkar inte med den här tvisten längre. Varför kan vi inte enas om en kompromiss?"
Hon drog efter luft för att orka svara. "Barnen stannar... hos mig."
"Mår de bra?"
"Ja."
"Frågar de efter mig?"

Hon vägrade svara. Fienden vred huvudet och studerade hennes ansikte; hon försökte undgå hans hårda, anklagande blick.

"Fick de mina presenter?"
"Nej."
Han slog en näve i marken, halvhjärtat. "För tusan, Hanna, varför måste du göra det så svårt? Det är mina barn också. Du har inte lagen på din sida."
"Om du verkligen brydde dig om dem, skulle du låta dem vara ifred."
"Jag har inte varit en dålig far. Du har inte rätt att anklaga mig för det."

Hanna visste inte vad hon skulle säga till svar; hon ville säga emot, men någonstans inom sig visste hon att fiendens lämplighet som far inte var problemet.

Hon reste sig upp, stönande av smärtan i sträckta muskler och värkande leder. Fienden sträckte sin hand mot henne. Efter ett ögonblicks tvekan grep hon handen och hjälpte honom upp på fötter. Han bet ihop och drog ut kniven ur sitt ben.
"Samma tid nästa vecka?" frågade han; rösten lät uppgiven, inte entusiastisk.

Deras ögon möttes. En dag skulle hon vinna, tänkte hon.
"Samma tid."
"Hälsa till barnen från mig."
Med en djup suck sade hon: "Jag ska."

De två gick åt var sitt håll, mot sina respektive baser. När Hanna såg fienden halta iväg på sitt skadade ben, fick hon en plötslig impuls att hjälpa honom, hålla om honom... men hon hejdade sig. Hon skulle vinna nästa gång. Nästa gång...

Ett muller ekade över piazzan: de sista resterna av den medeltida katedralen störtade samman. Dammet svepte in den öppna platsen och de två motståndarna likt en dimma. Någonstans, i en bunker på andra sidan jorden, väntade deras två barn på att få veta utfallet av dagens strid.