"Ochaylle" av Gunnar E. Persson

Hon var egentligen inte den typ man föreställer sig ute bland de yttre planeterna för att rädda livsformer så stendumma att de borde ha dött ut för tusentals år sedan även om människan inte lagt näsan i blöt. Hon var klädd i en snygg grå kavaj och hade satt upp det långa håret med en elegant snodd för att det skulle hålla sig ur vägen. De specialdesignade glasögonen var antagligen lika svindyra som de var onödiga.
- Hej! sa hon och räckte affärsmässigt fram handen. Lisa.
Han skakade artigt hand med henne och önskade att han inte hade svettats riktigt så mycket.
- Peter, sa han. Välkommen till Torshamn och Eddan.
Hon fnissade.
- Säger ni verkligen så? frågade hon.
Han gjorde en ful min.
- Nä, vi säger inte så, sa han. Eller jo, Torshamn säger vi ibland. Eller bara Hamnen. Eddan är ett förbannat skrivbordsnamn för astronomer och byråkrater. De fick väl slut på gudanamn eller så.
- Så vad säger ni då? frågade hon.
- Fan vet. Ett dussin namn antagligen. Men det är inte därför du är här?
- Nä. Det är väl inte det. Ska vi gå?
Hon viftade med handen mot vad hon antog var utgången.
- Visst, sa han. Visst. Jag har gjort i ordning de papper du behöver på mitt kontor.

Hans kontor var ett slagfält. Stora papperstravar låg utspridda över hela rummet och täckte nästan de tre små skärmar som stod på skrivbordet. Syreatomerna brottades med varandra för att få plats. Lisa såg sig om i rummet.
- Jag ser att du har övervunnit Rossings paradox, sa hon.
- Va? frågade Peter.
Hon log åt hans förvirring.
- Jo, du har ju helt klart lyckats skapa en tidsmaskin, sa hon. Alla dessa papper. Jag har aldrig någonsin sett så många förr.
- Vi tycker om det så här, svarade han. De senaste åren har väl visat nog så tydligt varför man inte ska förlita sig på tekniken? Där ute... många saknar helt koppling. En del har inte ens el. Det är därför de har kommit hit, vet du.
Han såg på henne.
- Så vet jag väl inte om jag tycker att någon som har åkt dussintals ljusår för något litet, fult och slemmigts skull är rätt person att klaga, fortsatte han.
Hon skrattade.
- Där fick du mig, sa hon. Men jag klagade inte. Jag blev bara överväldigad.
- Jag förstår mej inte på er nyplatonister. Jag tycker om papper och att slippa krångla med datorer.
Han nickade mot de ganska uråldriga maskinerna som stod och samlade damm i ett hörn.
- Men inte fan betyder det att jag flänger runt över halva galaxer för att rädda pennor eller anteckningsblock, sa han.
- Om det gör det enklare för dig så försök komma ihåg att det inte är själva djuret jag egentligen är här för att rädda, svarade hon. Problemet är att när det sista djuret dör så dör också idén bakom det och då blir den värld som våran speglas ifrån fattigare. Då blir vi fattigare. Enkelt förklarat naturligtvis.
Hon suckade.
- Alldeles för mycket har redan gått förlorat, sa hon. Någon måste göra något.
- Jag tror inte att det gör mig personligen någon större skillnad om ochayllerna överlever eller inte, sa han. Men du är välkommen att försöka.
- Du kommer inse skillnaden, sa hon självsäkert. Någon gång kommer du upptäcka den. Då kommer du förstå varför jag måste göra det här och förlåta mej.
- Förlåta dig? frågade han.
- Se, sa hon. Än förstår du inte. Men du hade ett sågverk att visa mig?
Sågverket (om det var rätt ord för något så stort) var enormt. Byggnader sträckte sig många kilometer bort. Runt allt fanns ett högt taggtrådsstängsel som antagligen gick att ta sig igenom på ungefär tre sekunder.
Peter stannade deras svävare på hundra meters avstånd så att hon skulle kunna titta ordentligt.
- Så stort, sa Lisa. Jag fattade aldrig att det skulle vara så stort.
- Vi gillar inte modern teknik, men vi kan ändå bygga, svarade han stolt.
- Hur många arbetar här egentligen? frågade hon.
- Jag vet inte. Hundra tusen? Fler, kanske. Men allt är inte industriyta. De bor där också. Vissa går därinne i flera år utan att hamna utanför stängslen.
- Så tragiskt det låter, sa hon. Men nu förstår jag hur en ensam fabrik kan ha ställt till med så mycket skada.
Peter rynkade pannan.
- Den har inte ställt till med skada, sa han. Den är vad vi lever på. Den är viktig för oss. De planterar ny skog där de har huggit ner den gamla. Ingen skada skedd.
- Bortsett från ochayllerna, sa Lisa.
- Ochayllerna borde aldrig ha funnits, sa han. De är för dumma för att anpassa sig.
- Men nu finns de, sa hon. Än så länge i alla fall.
- Då får väl du se till att de fortsätter finnas då? sa han. Jag tänker inte göra det.
- Det ska jag, lovade hon. Hämtar du mig här om två dagar?
- Visst, sa han. Visst. Du tror du kommer ha fått tag på någon tills dess?
- Säkert, sa hon. I alla fall om din forskare i Hamnen inte ljög för mig.
Lisa klappade sin ryggsäck.
- Han sa att det här skulle locka fram några av de få som är kvar, fortsatte hon.
- Säger du det så, sa han. Om två dagar alltså?

Två dagar senare satt Lisa på samma kulle och väntade på honom där Peter försiktigt satte ner svävaren bredvid henne.
- Någon tur? frågade han. Hittade du någon ochaylle?
- Jadå, svarade hon. Nog hittade jag dem alltid.
Hon höll fram två genomskinliga behållare. De fångade djuren betraktade honom storögt, men verkade annars apatiska inför sin situation.
- Det hade väl räckt med en? frågade han. Ni teknikgalningar kan ju alltid klona?
Hon skakade på huvudet.
- Levande idéer trivs inte i konstgjorda miljöer, sa hon kort. Kan vi åka till skeppet nu? Jag vill hem.

Skeppet som lyfte Lisa bort från Eddan hade allt hon kunde önska i teknikväg. Dessutom avgick det på sekunden enligt tidtabellen. Perfekt utsikt.
Hon såg på klockan i skeppets tak och vände sen blicken ner mot planeten hon nyss lämnat. Den enorma explosionen nere på ytan kunde ses ända upp till henne precis som hon räknat med. Hon tyckte om att vara punktlig.
- Nu ställer ni inte till med någon mer skada, sa hon tyst för sej själv.
Hon tog fram de båda behållarna med hennes dyrbara fångst i. Djuren därinne rörde sej inte alls nu. Kanske var de döda. Det spelade ingen roll. Hon slängde dem och deras fängelse i avfallshålet.
- Idéer trivs inte i konstgjorda miljöer, sa hon.