"Dumskalle!" av A. R. Yngve

En science fiction-novell (skriven av A. R. Yngve) som, enligt författaren själv, kan upplevas som "kanske lite kontroversiell"...

- - - - -

Lasse var inte särskilt smart. Varje gång han gjorde bort sig, förklarade han sig efteråt med samma fras: "Jag tänkte inte efter". Vid trettio års ålder stod han slutligen framför domaren, och ingen som kände honom var speciellt förvånad över det.

"Varför", frågade domaren, "försökte ni smita från olyckplatsen trots att ni borde veta att smitningen bara gjorde saken värre? Om ni hade stannat och försökt hjälpa familjen som satt fast i den andra bilen, skulle de kanske ha varit i livet nu. Och ni skulle inte ha ställts inför rätta för trippeldråp."
Lasse såg genuint skamsen ut. Han tittade ned i golvet.
"Jag tänkte inte efter."

Lasses försvarsadvokat höll ett ganska bra tal, och förklarade med hjälp av statistik, citat och betyg att Lasse inte kunde hjälpa sitt kriminella förfarande. Han var helt enkelt lite dum i huvet. Det värsta med att vara bara lite dum i huvet, tänkte Lasse, var att man själv visste om det. Och skämdes.

Rättegången drog ut på tiden till klockan fyra. Domaren blev otålig, och gick med på advokatens begäran att bevilja "alternativ rehabilitering". Så den dagen dömdes Lasse till tio års neuro-regressiv rehabilitering. Han visste inte vad det betydde, men han hade hört ryktena om den nya strafflagen: förbrytare skulle dömas antingen till fängelse -- om de kunde bättra sig -- eller lobotomering -- om de var oförbätterliga. Lasse förstod att han troligen hörde till de oförbätterligas skara.

Lobotomering skrämde vettet ur honom. Tanken på att bli helt igenom dum var mer än han kunde stå ut med. Han vädjade till sin advokat.
"Du måste hjälpa mej! Hur lång tid tar det att behandla mitt fall om jag överklagar domen till Högsta domstolen?"
"Äsch, bara en åtta-nio månader", svarade advokaten.
"Men dom kanske lobotomerar mej imorron!" sa Lasse, och kunde inte låta bli att höja rösten.
"Jag ska göra vad jag kan."
"När?"
"I övermorgon."

Lasse skulle inte ha klippt till sin advokat så hårt. Och inte så nära det öppna fönstret. Men, som han sa till näste domare i rättegången den följande veckan:
"Jag tänkte inte efter."

Samma kväll som han dömts för dråp andra gången, skickade polisen Lasse till behandlingsanstalten. Läkarna sövde genast ned honom. När han vaknade, hade Lasse huvudvärk -- och han hade svårt att tänka. Han fick vila ut i ett ljust rum med en mjuk säng. Lasse gillade sängen. Det fanns TV på rummet. En snäll sköterska hjälpte honom gå på toaletten och gav honom mat. När han såg sig i spegeln på toaletten märkte han bandaget över sin högra och vänstra tinning.

Huvudvärken gick bort efter några dagar, och de tog bort bandaget. Men något hade förändrats. Lasse kände sig liksom... avstängd i huvudet. Han mindes vagt att tidigare hade han alltid haft liksom en motor i skallen som jämt rusade på högvarv, och sa åt honom att göra saker: Stå på! Slå till! Ta den! Men nu hade motorn tystnat. Han uppfylldes av ett väldigt luddigt lugn.

Doktorn kom in på rummet och pratade vänligt med honom. Han höll Lasse i handen, som om Lasse var ett barn -- ett barn på 1.87 som vägde 100 kilo.
"Nu är du så frisk, Lasse, att du kan lämna det här stället och leva ute i den riktiga världen, den stora världen."
"Men ja' gillar å' va' här", protesterade Lasse, fast kraftlöst, utan att brusa upp.
"Var inte orolig, Lasse. Vi ska se efter dej därute. Du ska aldrig behöva känna dej ensam. Jag och sjuksystern kommer och besöker dej en gång i veckan. Och vi ska ordna ett trevligt, enkelt jobb åt dej. Låter inte det bra?"
"Jo", sa Lasse. Det var allt han kom på att säga.

Så Lasse fick flytta in i sin nya lägenhet på Länsmansgårdens ålderdomshem i Göteborg, fast han bara var trettio år gammal. Och han fick ett jobb som assistent åt vaktmästaren på skolan i närheten. Alla var snälla mot honom, och ingen sa något om ärren på hans tinningar. Ingen retade honom för att han var trög och klumpig. Den stora världen var långt borta. Lasse brydde sig inte om den. Hans värld bestod av det som var en meter ifrån honom, eller det som han kunde äta.

Och innan han visste ordet av, hade tio år gått.

Doktorn såg äldre ut, och han var spänd.
"Du måste följa med oss tillbaka till behandlingsanstalten", sa doktorn. "Det är dags att avsluta behandlingen."
"Va?" Lasse begrep ingenting.
"Minns du att du blev opererad, efter att du gjort en del... dumheter? För många år sen."
Lasse ansträngde sig för att minnas, men klarade det inte. Hans avlägsna minnen verkade helt främmande -- och obehagliga.
"Det var länge länge sen", sa han, och log lyckligt för att de otäcka minnena var så avlägsna.
"Men din rehabilitering är över, Lasse. Du har sonat ditt brott nu. Vi ska ta bort titanfiltret som blockerar funktionerna i dina frontallober."
"Va?"
"Det var med avsikt som vi spred ryktet om att behandlingen var en gammaldags lobotomering. Experterna oroade sej att om folk visste att regressionen var reversibel, så skulle allmänheten inte tycka att det var ett 'riktigt' straff."
"Ja' e' rädd!"
"Var inte rädd, Lasse. Vi ska ta hand om dej. Kommer du?"
Lasse ville egentligen inte följa med, men doktorn och sjuksystern var så bestämda och han vågade inte säga emot.

Lasse vaknade upp i sjuksängen, och hade en sprängande huvudvärk. Ljuset i rummet var starkt så att ögonen värkte. Han mindes allt som hänt under de föregående tio åren. Och hans första tanke var: Jag har blivit lurad! Blåst! Men vänta bara.

Han reste sig upp och gick ut. Sjuksystern bad honom gå tillbaka till sitt rum, men han föste henne åt sidan. Lasse sparkade in dörren till doktorns kontor och stegade fram till skrivbordet. Doktorn såg förvånad ut.
"Lasse! Du borde vila. Operationen var igår."
"Vad fan gjorde ni med min hjärna? I tio år var jag en idiot!"
"Mycket kort uttryckt: vi lät alla tro att du blivit lobotomerad. Alla tyckte förstås synd om dej. Om dom hade vetat att vi bara opererat in en isolerande syntetisk vägg mellan frontalloberna och resten av hjärnan, skulle dom ha behandlat dej annorlunda."
"Vad är det för jävla straff?"
"Menar du att hellre velat bli lobotomerad på riktigt?"
Lasse tystnade. Sedan sa han, med lägre röst: "Det var inte så illa att vara idiot."
Läkaren ryckte på axlarna. "Samhället var skyddat från dina antisociala tendenser i tio år. Statistiskt sett har vi räddat flera liv på det viset."
"Och vad händer nu?"
Doktorn verkade inte begripa. "Vad menar du? Du är fri."
"Och vara så här? Med motorn i skallen som går hela tiden, som en tidsinställd bomb?" Det var som om en rad tankar legat i dvala i tio år, och nu hade vaknat i Lasses hjärna. "Ni kan inte släppa ut mej så här. Jag kommer att begå brott igen."
"Det är inte mitt problem. Om du blir dömd på nytt, kanske du hamnar på mitt operationsbord en gång till. Jag har behandlat hundratals patienter dom här tio åren. Det har varit en stor framgång! Brottsligheten har gått ner med sextio procent. Mängder av före detta vaneförbrytare har tillbringat sina potentiellt våldsammaste år med att knyppla, städa och passa barn."
"Fick ingen av dom chansen att... behandlas igen? Jag menar, utan att ha blivit dömda en gång till."
Läkaren spände blicken i Lasse.
"Förnyad frivillig behandling är helt gratis." Han tog fram ett formulär och en penna. "Skriv under här och här."

En stund senare, när dom rullade in Lasse i operationsrummet, började han tveka. Kanske han borde ha prövat att leva ett normalt liv istället. Men då hade nedsövningen redan börjat verka, och han kunde inte tala. Innan han somnade, tänkte han: Den här gången hade jag iallafall tid att tänka efter först.